torsdag 31 december 2009

Nyårsafton

Nyårsafton, dagen som många hundar fruktar. Vi har turen att vara ägare till hundar som inte berörs av nyårssmällare och raketer. Det känns skönt. Hundarna står ute i hundgården och spanar ner mot viken, helt trygga även om dom hör någon smäll. Naturligtvis ska dom få komma in sen, men jag tror dom njuter av att få vara ute en stund till, medans det ännu är ljust.

Igår kväll gick vi en promenad till elljusspåret, dom hade dragit upp ett kanonfint skidspår. Nu snöade det lite på morgonen men jag hoppas ändå kunna åka här i dagarna. Ännu är det för mycket lös snö på isen, och skotrarna har inte hunnit köra upp så många spår kors och tvärs ännu. Men man kan ju följa dom få skoter spår som finns. Jag väntar dock med spänning på att en äldre man ska dra upp ett skidspår längs hela viken och tillbaka. Han brukar nämligen göra det varje år och jag tror att han snart är på gång.

Gott Nytt År på er allihop!

tisdag 29 december 2009

Det finns inget dåligt väder

Nu har vi fått ordentligt med snö, så nu kan man börja åka skidor för fullt. Synd bara att det blev så kallt istället. -25* är nog så kallt att åka i tycker jag, i alla fall med tanke på det enorma vinddraget som jag dessutom utsätts för, i och med min höga framfart ;o). Nej jag skojar, vore det inte för att jag har draghjälp så skulle det nog snarare gå mer bakåt än framåt i spåret. Tänk att jag aldrig blir nöjd. Snart får jag strunta i kylan och leva enligt ordspråket "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder". Ska jag hinna komma i skidform så måste jag nog komma ur startblocket. Här uppe är det ju sällan så många vinterdagar som är så där väldigt behagliga.

Nej, Bosco har inte blivit grå. Han har bara blivit lite frostig

Hundarna har haft vilodag idag. Legat inne och slappat hela dagen, bara rastning och inget annat. Nu ligger dom på kökssoffan båda två och sussar så gott. Visste man inte så skulle man kunna tro att dom har en lång jaktdag i kroppen, så lugna har dom varit. Inte ens när jag bakade chokladbiskvier ikväll så syntes dom till! Dom har säkert vuxit till sig och slutat med hyss :D

måndag 28 december 2009

Intensivkurs

Jag har under julhelgen fått erfara att vi nu mer är ägare av inte bara en, utan två "odågor". Figo verkar nämligen gått på intensivkurs hos sin trogne vän och sambo strävhåret. Bosco har gjort sitt bästa för att lära honom allt han kan i det förbjudnas ädla konst.

Igår visade Figo prov på att han också behärskade en av Boscos specialiteter. Jag stod och rörde i grytorna vid spisen. När jag vänder mig om stod jag bokstavligen öga mot öga med Figo. Han stod nämligen i sin fulla prakt på köksbordet och försökte se vad det var för gott i grytorna. Förvånad? Javisst. Jag agerade på instinkt och tog tag i det jag kom åt (Figos öra) och drog till med ett rungande "nej!". Inte bara Figo fick sig en luftfärd ner dit han hörde hemma, han fick med sig hela linneduken med dukning. Jag tror att budskapet gick fram. go har jag aldrig upplevt honom, som han var resten av den kvällen. Försoning stod det att läsa över hela honom.

Proceduren när vi gått och lagt oss brukar se rätt lika ut kväll efter kväll. Bosco trampar omkring och försöker tyst smyga sig upp i sängen, tittar bedjande när han får ett morskt "nej, gå ner!". Igår kväll respekterade han vårt nej rätt snart. I efterhand förstår jag varför ;). Det var ännu ett slutprov på gång för "lillbrorsan". Jag märkte att det blev varmt om fötterna. Sedan hörde jag någon som svalde, gång på gång. Jag tittade ner i fotändan.... där låg Figo och svalde nervöst. Han hade varit så försiktig att jag aldrig märkte när han klev upp i sängen! Han tittade så bedjande han bara kunde med sina bruna ögon, men det skulle inte ge resultat. Han åkte ner han också. Huruvida det räknades som godkänt eller inte får stå mellan honom och Bosco.

Nu ska ni inte tro att detta är det enda Figo lärt sig. Nej, han kan också konsten att, när köket är fritt från tvåbenta, snabbt som ögat scanna av både köksbord och diskbänk i jakt på några stackars överblivna "smulor" (trodde dom verkligen att det där skulle räcka till en middag för fem, när det knappt mättar en stackars liten settermage?). Fick man inte napp i köket kan man alltid se om katten har något han vill bli av med i sin skål, eller ännu bättre... man kan roa sig med att jaga katten. Det är en rolig lek. Kisse verkar också gilla det (hm). Han låter ett konstigt läte och vinkar tillbaka. Vilken tur han har kisse, som fått hundkompisar på äldre dar :D.

söndag 27 december 2009

Summering av Figo-året

Figo börjar ju kunna betraktas som en fullvuxen hund vid det här laget. Om jag tänker tillbaka på året som gått så kan jag konstatera att vi hunnit med en hel del, jag och Figo (Bosco har mestadels vilat från matte, inte alls olycklig över det). Första halvan av året ägnades fortfarande mycket åt grundlydnad och kontaktövningar. Då var Figo fortfarande en slyngel som skuttade omkring som en ko på grönbete när tillfälle gavs. Han hade ännu inte fått smak på det goda livet, dvs jaktlusten låg ännu mjukt inbäddad djupt inombords.

Han var till en början riktigt foglig och jag började så smått slå mig för bröstet samtidigt som jag nöjt konstaterade att jag minsann lätt som en plätt dresserat min hund till så-gott-som-färdig-för-jakt-träning-hund. Full av självförtroende startade jag upp med lite apportträning på egen hand. Apportkompendiet som uppfödaren Leif så vänligt skickat till oss alla valpköpare hade jag slarvat bort. Men vad gjorde väl det, vi hade ju redan en hund (Bosco) som gått igenom apportbiten på bara ett par veckor. Förvisso hade jag mestadels stått som åskådare till detta, men vad tusan, hur svårt kunde det vara?

Jag började med lydnadsapport, för spontanapporten fanns inte riktigt där. Efter en vecka släppte det och Figo fullkomligt kastade sig efter apporterna. Herregud vilken gudinna man är! Egentligen borde man satsa på detta på heltid, tänkte jag för mig själv. Hundarna liksom känner av min energi och gör det jag ber dom om....... eller???

Precis i samma takt som sommaren närmade sig i början av juni, så tornade sig dom mörka apport-problem-molnen upp sig på min himmel. Helt plötsligt hade Figo bestämt sig för att detta med apport inte var något för honom. Det blev starten på en ny resa. Ni som följt bloggen vet hur jag kämpat hela sommaren. Ibland med en envishet och vilja av stål, men ibland också med en misströstan om att det inte skulle gå. Efter bra precis tre månaders daglig träning nådde vi vårt mål och jag hade kommit till insikt att jag nog inte ska syssla med detta på heltid.

Nog vaknade jaktlusten denna höst, så det räckte och blev över. Från en början släppte jag en hund som höll sig inom en spaniels radie. Som ställde fågel och faktiskt respekterade stoppsignalen från första gången, till att mot slutet av jakten ibland komma på raska ben efter en flygande skogsfågel på flykt. Den enda förtröstan jag hade då var att han fortfarande respekterade stoppsignalen.

Det är med glädje och stolthet jag går in på det nya året. Kanske vi provar våra vingar på något jaktprov, ännu en ny utmaning för oss. Det som kanske ändå värmer mig mest är att jag fått ett hundraprocentigt stöd av Figos uppfödare Barbro & Leif. Men inte nog med det, jag är så glad att vi fått en sån fin kontakt, trots avståndet det är ner till Östersund. Det känns skönt att ha någon att kontakta när det går tungt. Kanske få något tips eller några stödjande ord, eller bara ringa och vara bubblande glad när man lyckats nå sitt mål!

lördag 26 december 2009

Julhelgen som passerade

Då börjar julhelgen närma sig sitt slut. Tyvärr har vår dator havererat dan före dopparedan. Nog känner man sig lite handikappad utan dator, och bloggtarmen har dragit i mig. Tänk vad fort man vänjer sig. Så nu har jag grävt fram "härket" som stått i förrådet och väntat på den sista resan till soptippen. Den får göra en sista välgärning, tills vi får igång den andra.

Hundarna har haft en bra julhelg dom också. På julaftonen gick jag ner på isen så dom fick springa fritt. Det har kommit rejält med snö, jag fick vada mig fram i knähög snö. Hundarna njöt i fulla drag. Hade även kameran med mig och tog några härliga snöbilder. Ska lägga in dom så fort vi får igång den andra datorn.

Julafton firades hemma hos oss tillsammans med föräldrar till både mig och Ted och min bror med familj. Det var så trevligt och mysigt och tänka sig, tomten hittade till oss i år också. Kusinen Gunnar var dock lite skeptisk till tomten till en början. Han gömde sig under bordet men kom fram när han såg att storkusinerna fick paket, och t.o.m. gav den skäggige mannen en kram.

Tyvärr fick kvällen ett tråkigt avslut. Min mamma fick besvär med hjärtat och blev tvungen att åka ambulans in till sjukhuset. Hon skulle få komma hem idag men ska tillbaka för fortsatt utredning efter helgerna. Liam sa "Det är orättvist, mormor som redan varit så mycket på sjukhus. Först opererade hon bort halva levern och nu måste hon ligga på sjukhuset för att få medicin- det är inte rättvist". Nej, livet är inte rättvist men det är bara att gilla läget och göra det bästa av det man har. Vi hoppas att det ska bli så bra som det går.

onsdag 23 december 2009

Dan före dopparedan

Sitter på jobbet och har inte mycket att göra. Vårdcentralen har öppet till 17:00 och någon måste ju arbeta. Förstår bara inte varför jag så glatt meddelade att jag kunde jobba. Nu kan man ju säga att det är lättförtjänta pengar, men tiden går så sakta. Jag tror det bara är jag och mina enstaka kollegor som vet om att vi har öppet. Patienterna lyser då med sin frånvaro. Kanske dom är och handlar eller fixar med det sista inför morgondagen.

Ikväll blir det uppesittarkväll, jag längtar. Min hustomte jobbar på för fullt där hemma, allt för att vi ska få det så mysigt tillsammans. Barnen väntar nog mest på att julklapparna ska läggas in under granen. Dom har väntat och tjatat. Men vis av egen erfarenhet så väntar vi in i det sista, annars kanske dom har hunnit tjuvkika vad det är i sina klappar. Eller ett ännu mer troligt scenario; hundarna kommer över någon klapp, kanske dom goluktande små klapparna som luktar grisöron... ja jag vet, det är fånigt. Men så klart ska även hundarna få en julklapp!

måndag 21 december 2009

Bra drag

Tre dagar kvar till självaste julaftonen och visst infinner sig den där rätta julkänslan i samma takt som snöflingorna singlar ner till marken. Jag köpte en chokladask som jag öppnade till kaffet efter middagen. När intaget av sötsaker var avklarat bytte jag om och gick ut med Figo för att träna in lite drag. Jag tog inte skidorna för det ligger minst två decimeter nysnö på backen. Jag gick bakom honom istället. Eller gick och gick, jag fick lov att springa för att han skulle fatta ordentligt vad jag menade. Jag sprang som en dåre i full mundering och Figo drog för vad han höll.

Det tog inte mer än ett par kvarter innan min dåliga kondis avslöjade sig. Svetten som började lacka och den lätta blodsmaken i munnen fick mig att inse att löpträning i tunga vinterkängor i djup snö inte tillhör en av mina starka sidor, trots draghjälp. Jag vände hemåt och lämnade med varm (och svettig) hand över stafettpinnen till min mer vältränade man.

Han valde skidorna och drog iväg med Figo som hade fungerat till belåtenhet. Bra fart och en stark vilja att dra. Det vi får lägga lite krut på är dirigering höger och vänster. Som det är nu vill Figo gärna välja väg själv. Det är tur han inte väger så mycket. Ett snabbt ryck och han ändrar riktning vare sig han vill det eller inte.

Snöflingorna ser ut som badbollar på bilden, men vad gör väl det. Här kommer två glada herrar. Hur vet jag det? Jo men ser ni inte att det lyser ur ögonen!

En egen hustomte

Snön har vräkt ner hela dagen. Riktiga lapphandskar som vi brukar säga här uppe. Vilken tur att man har en alldelens egen hustomte som sköter om snöskottningen därhemma då. En som inte räds lite armkraft. Snöskottningen är det minsta problemet, fick jag till svar när jag ringde hem och frågade hur det gick där hemma. Jag anar att det kanske till och med kan vara en fristad när man tar hand om friska barn, sjuka barn och dessutom två hundar... i allafall om man är en liten hustomte.

söndag 20 december 2009

Ibland blir det inte som man tänkt sig

Denna helg blev inte mycket till dragträning som planerna var. Teds morfar, eller gammelmorfar som vi säger, har avlidit i en beaktansvärd ålder av 90 år. Vi har vakat över honom och mot morgontimmarna somnade han stilla in. Det gör att vi känt oss rätt mosiga i huvudet på förmiddagen.

Eftermiddagen har vi tillbringat i en ishall då Liam spelat tre matcher. I samband med att han gjorde ett mål ramlade han platt på bröstet. Jag såg direkt från läktaren att han gjorde sig illa, för han reste sig inte och sträckte upp händerna i en målgest. Mycket riktigt (visade det sig efteråt) hade han tappat luften i fallet. En del av mig ville springa ner till honom, men en annan del visste att han är trygg med tränarna och fixar det utan mamma. En tränare tog hand om honom och till nästa byte var det full fart igen. Han är en tuffing vår yngste kille.

lördag 19 december 2009

Hockeymorsa

Jag har inte hunnit köra någon dragträning med Figo idag. Liams hockey har upptagit den ljusa delen av dagen. Ted har däremot varit en sväng med båda hundarna i skogen. Dom hade inte sett vare sig fågel eller annat vilt. Kanske det krasande ljudet av skor i snön avslöjade dom. Hundarna var i allafall nöjda med turen. Imorgon är det åter hockey för nästan hela slanten. Liam har sammandrag hela eftermiddagen, det är så roligt att se dom här småknattarna spela (man börjar bli en riktig hockeymorsa). Jag ska inte lova något, men hoppas att jag kan hinna med lite hundträning på förmiddagen när det fortfarande är ljust.

Figo sover gott och matchar både soffa och kudde.

fredag 18 december 2009

Premiärturen

Hundarna fick följa med till stan. Det blev en hel del social träning, välbehövlig på olika sätt. Figo som så gärna vill kasta sig i famnen på alla han möter, såväl kända som okända ansikten, får sansa sig och finna sig i att "bara gå fint brevid matte". Bosco å andra sidan, han fick så många intryck på en gång att han nog inte visste riktigt vem han skulle bevaka. Han kom nog av sig lite i sitt revirtänk.

Vi hittade en dragsele åt Figo som satt som en smäck. Nomeselen satt inte riktigt helt perfekt i bogen, men det gjorde Björkisselen. Man kunde tro att den var specialsydd för honom. Ikväll kunde vi inte hålla oss. Vi tog på båda hundarna selarna till kvällspromenaden. Figo förstod rätt bra vad det var frågan om, i allafall med tanke på att det var premiärturen för honom. Efter en stund tog Ted Sagas spark och båda hundarna. Han ville se om Figo hade det där riktiga drivet om Bosco följde med.

Ja, vad tror ni? Dom försvann efter vägen i en väldans fart. Längre bort såg jag hur dom tog vägbulan med bravur. Det gnistrade till om medarna då och då när dom skrapade i någon kal asfaltsfläck. För att inte tala om hållningen på föraren. En 182 centimeters karl böjd som en fällkniv över en barnspark i säkert 30 km/h. Jag skrattade så tårarna rann, och var lycklig att det inte var jag som stod på sparken. Det blev även ett bredställ med sparken innan vi pausade hos svärmor och svärfar för en värmande glögg.

Imorgon blir det lite seriösare träning med skidorna. Kanske jag lyckas fånga virvelvinden Figo på bild in action.

torsdag 17 december 2009

Ett sista snack med tomten

Nu har kung Bore tagit sitt grepp om oss. Snö och kyla, precis som man borde förvänta sig. Det känns dock som att man inte riktigt vant om kroppen till temperaturer på -20 grader. Under kvällspromenaden fick Bosco snabbt kramp i tassarna, han sprang lika mycket på tre- som fyra ben. Figo däremot, han verkar lite tuffare vad gäller den saken. Kanske att han håller ångan och farten uppe så cirkulationen når ända ut till tårna.

Imorgon ska jag och Ted åka in till stan. Vi ska ta ta ett sista snack med tomten. Jag är i valet och kvalet om vi ska ta med oss Figo och åka förbi djuraffären för att prova ut en dragsele åt honom. Har provat ta på honom Boscos. Tänkte att jag kunde låna den bara för att börja träna in lite kommandon, men guuud så stor den var. Det var bara att glömma, det skulle nästan kunna rymmas två Figo i den. Vid närmare eftertanke så borde den vara för stor, Bosco väger 32 kg medans lilla Figo knappt tangerar 20. Han måste helt enkelt få sig en egen sele innan jag börjar jobba med honom.

tisdag 15 december 2009

Skidåkning på platten bäst

Dagens motionsrunda (för mig alltså) med hundarna blev idag lite annorlunda. Saga följde med på skidor och Liam han tog sin spark och hängde med han också. Vi busade och hade riktigt roligt nu när snön äntligen kommit. Hundarna stortrivs dom också. Figo plöjer genom snön och hoppar både framåt och i sidled.

Nu börjar det närma sig min nya storsatsning ;o)... skidåkning. Undrar om det börjar gå att åka på isen här nere i viken. Att isen är nog tjock vet jag, men om det bara är kallsnö som ligger så är det för glatt för skidor. Annars gillar jag ju skidåkningen på "platten". Det här med backar är inte riktigt min grej. Vet inte om det är värst med branta utförslöpor, som av någon anledning oftast avslutas med en skarp sväng, eller om det är dom hemska uppförsbackarna som bistert får en att inse att man inte är en ny Charlotte Kalla i spåret. Nej, då är det trevligare att långsamt glida fram i ett vinterlandskap där ingen kan se en.

Jag tycker det är så sött när Bosco har snö i skägget.

Figo har precis plöjt nosen genom snön

måndag 14 december 2009

Det krävs mer än motion

Det känns som att både jag och hundarna gått in i pausvila. Det är längesen det blev några mer avancerade tankeövningar för dom. Jag har så svårt att hitta på bra aktiviteter för dom nu på vintern. I allafall sånt som aktiverar deras hjärnor. För är det något man lärt sig av att vara ägare till en vorsteh, så är det att om man vill få hunden "nöjd" så räcker inte all motion i världen. Nej, då krävs det att även hjärncellerna får jobba.

Jag minns förra vintern när Ted drog iväg med Bosco på skidor. Dom åkte och åkte, men kom inte fram där dom hade beräknat. Efter flertalet timmar utan vatten var dom båda trötta och törstiga. Bosco åt snö, men det räcker inte långt. Då såg dom ett vilt djur av något slag (minns inte vad det var) framför sig. Då minsann la vorstehn i överväxeln igen. Så hur jobbigt det än är så går han framåt så länge man ber honom. Han är en riktig vinnarskalle, eller som vi brukar säga, en vorstehskalle.

För Figos del är det väl lite annorlunda. Han är förvisso också svår att köra slut på rent fysmässigt, men han behöver ju inte tankenötter på samma sätt för att vara harmonisk. Just nu fungerar det så bra med Figo, trots utebliven träning. Vi vet ju att träning med hunden stärker ledarskapet. Hunden får direktiv av ledaren som den sen åtlyder. Sedan ett bra tag tillbaka har det inte blivit någon träning. Trots detta fungerar det mesta friktionsfritt. Om jag lyckats vara en tydlig ledare eller om Figo bara vuxit till sig till en fullvuxen hund vet jag inte. Förmodligen är det både och.

Rakt in i hjärtat

På morgonen när jag skjutsade Liam till förskolan sa jag till honom att jag inte kunde vara med på deras luciatåg på dagis. Han blev så besviken att mammahjärtat inte kunde annat än att ringa arbetskollegorna och meddela att jag blir sen. Jag stannade kvar och såg Liam och de andra barnen lussa för föräldrar och personal. Det var så gulligt och fint. Efteråt bjöds det på glögg och pepparkakor för de föräldrar som hade tid att stanna, vilket inte jag hade. Jag gick till Liam för att få hejdå-pussen och kramen. Innan jag gick sa Liam "jag är glad att du är min mamma". Åh, tror ni jag blev tårögd!?! Dom orden gick rakt in i mitt hjärta, och Liam jag är så glad att få vara din mamma.

söndag 13 december 2009

11 nätter före jul

Liam hade gömt sitt lördagsgodis så inte hundarna skulle äta upp det när vi var borta igår kväll. När vi kom hem hörde jag ett förtvivlat gråtande. Liam hade hittat sin godisskål helt tom. Jag frågade vart han hade gömt det och han visade sitt gömställe. Det visade sig att han inte ville lämna godiset på bordet, så han hade gömt det bakom en blomkruka som står på golvet. Ni kan nog gissa att det var rena åteln åt våra glufs-monster. Ja Bosco är oskyldig denna gång. Han var i buren. Men Figo var lös i huset och hade, förutom att äta upp allt godis, även tuggat sönder julgranskulor och munstycket till dammsugaren. På morgonen hade "någon" kräkts i hallen. Där kunde man också se delar av ett leksakslejon... förmodligen lite väl hårdsmält.
.
Får man bara vara med vid lussefikat så är det helt okey med ljuskrona

På morgonen hade Saga och Liam lyckats stiga upp utan att jag vaknade. Saga hade gjort luciafika på en bricka och dom överraskade mig med att lussa vid sängen. Såå gulliga! Jag vaknade en stund innan dom tågade in i sovrummet. Liam var ledsen över att han inte hittade hela pepparkaksgubbe utstyrseln. Jag hörde hur Saga på bästa storasystervis försökte att få honom glad igen. Lagom till luciatåget kom också pappa hem från jobbet och fick vara med han också.


Liam som pepparkaksgubbe med stjärngossestrut. Dom var så stolta över sin överraskning

lördag 12 december 2009

Kanske blir det hockeykväll

Igår kväll hade vi fredagsmys med chokladfondue som vi doppade färsk frukt och marsmallows i. Sedan la jag mig tillrätta i soffan men fick inte ligga ostört länge. Figo kom och pockade på uppmärksamhet. Han gav sig inte förrän jag förstod att det var slut vatten i skålen och att han var törstig. Tänk om han kunde komma till den nivån ute i jaktskogen, rapportera så fort jag inte hängt med i hans svängar. Det vore nåt det!

Idag har Saga haft dansuppvisning med sin dansgrupp. Jag tror det var spännande och lite pirrigt att uppträda för så många. Men när dom väl stod där framme så var det med ett leende på läpparna.

Vad ska man hitta på ikväll då? Ted jobbar dygn, Emil har följt med min brorsa till Coop Arena. Dom ska se Luleå hockey möta MoDo, det kan bli spännande. Liam har ringt till faster och frågat om han får komma dit och se hockeyn på TV. Det liknar nästan tio små negerpojkar det här. En efter en droppar av och nu är det bara jag och Saga kvar... och hundarna förståss. Kanske vi följer med Liam och ser hockeyn vi också. Det är bara det att storasyster och lillebror inte har samma brinnande intresse för hockey. Men kanske jag kan övertala henne hur spännande det är.

Saga i dansuppvisningen med jultema

fredag 11 december 2009

Cognac till kaffet

Vi tog en cognac till kaffet efter fredagsmiddan ikväll. Vi provade en ny sort. T.o.m. jag som är kräsen vad gäller cognac, tyckte den var riktigt god. Nu ser jag att det finns fler där i bakgrunden som gärna vill vara med och provsmaka. Jaja, Figo gillar ju vin, kanske Bosco föredrar lite starkare varor

torsdag 10 december 2009

Bara man tror

Liam ville så gärna spela memory. Ungar har ett helt fenomenalt bildminne till skillnad mot en annans halvtaskiga ledningar. Precis innan jag, Liam och Saga skulle börja spela hade Figo något han ville förmedla. När han vill något, vill han det NU. Han visar det med hela sitt kroppsspråk och gärna högljutt också. Han kom fram och krafsade på mig, oade och snurrade framför mig. Sedan gick han några meter, vände om och oade som för att se att jag var med. Han ville ut och kissa. Jag som tyckte jag hörde min man säga att dom varit ut för inte så länge sedan. Men men, vill Figo ut, så vill han ut genast. Jag släppte bara ut honom på baksidan för att kissa. Inte hade jag tid med någon promenad när vi just skulle börja spela memory.

Efter att vi spelat en stund hörde Saga något. Sen såg hon tomten bakom fönsterrutan. Nej, inte var det tomten tyckte jag (Ted, den möjliga kandidaten var ju på karateträning med Emil tänkte jag för mig själv). Saga vidhöll att det visst var tomten. Hon såg ju också hans vita skägg innan han försvann. Jaha, då var det väl tomten då. Vi fortsatte spela och efter två omgångar memory (vilka jag för övrigt kom sist i) kom jag ihåg att jag hade glömt Figo ute!

Det sägs ju att bara man tror riktigt mycket, så finns han. Tomten alltså. Undrar om det gäller även om han är en vit setter som krafsar bakom rutan för att få komma in i stugvärmen igen :o)

onsdag 9 december 2009

Vinstlotten

Denna vecka har jag inte haft så mycket tid till övers för hundarna. Ibland blir det så med familjelivet som måste gå före dogzen. Det har varit utvecklingssamtal på skolan, hockey, arbete och annat som hör vår vardag till. Hundarna har fått vila från matte och allt vad träning heter. Det verkar inte ha stört dom alltför mycket. Jag har märkt att om man ligger lite lågt med träning ett par dagar, så kan hundarna bli lite mer kontaktsökande. Dom vill ju så gärna att man ser och uppmärksammar just dom. Ibland fjäskar dom som bara den. Dom gosar mer än gärna och båda vill naturligtvis vara den som drar vinstlotten, dvs. att få vara närmast matte eller husse... och allra helst i famnen.

tisdag 8 december 2009

Jag har hittat hem

Måste man tycka om sina hundar exakt lika mycket?

Bosco var vår första hund och den som vanligtvis skapar referensramen om hur man vill att en bra hund ska vara. Jag tror att så är fallet för min man. För mig blev det inte riktigt så. Jag tycker mycket om Bosco och någon liknande hund kommer vi nog aldrig mer att ha i vår ägo. Men för mig var han inte riktigt det jag sökte. På många övergripande punkter stämde han in; han är robust, oöm, smidig, lojal och såklart en hund avsedd för jakt. Däremot tycker jag att han är något för skarp och tuff för min smak. Jag vet att detta mycket väl kan ligga på individnivå och att vi skulle kunna få en mycket mjukare vorsteh om vi tog en ny.

När det senare blev tal om att utöka hundflocken sökte vi efter en hund som skulle kunna passa in i vår aktiva, livliga familj. En hund som hade många av vorstehns fina egenskaper. Vaktinstinkten och skärpan kunde jag gärna vara utan. Jag ville inte chansa på en ny vorsteh, så valet föll på en setter. Att det sedan blev engelsk setter beror på att den är den minsta av setterraserna och i mitt tycke den mest tilltalande.

Nu har vi haft Figo hos oss i två år och nu känner jag att jag har jag hittat hem. Detta är referensramen för hur jag vill att en hund ska vara. Frågan är bara hur vi ska göra när det så småningom blir dags för en ny familjemedlem. Ted säger att det alltid ska finnas en vorsteh i huset... och jag, jag vill inte vara utan en setter.

Figo livsnjutare lämnar ett starkt intryck

måndag 7 december 2009

Styrktjärn

Idag är jag hemma med Saga som är sjuk. Hon har blivit förkyld och hostat sig igenom natten. Jag vet inte vem som var tröttast på morgonen, hon som hostat eller jag som hört på eländet.
Jag passade på att gå i skogen med hundarna den lilla stund som ljuset visade sig. Jag gick till mitt favoritställe, Styrktjärn. Man går in i skogen och går ca 2 km, då kommer man fram till en tjärn. Det är så rogivande och själavårdande där ute. Jag brukar säga till Ted att det är mitt drömställe att bo på. Tänk ett litet hus där ute mitt i skogen men ändå inte så långt från civilisationen. Jag tror att hundarna i allafall gärna skulle flytta med mig dit.

Figo, mattes stjärna, med snus under läppen... som vanligt

Bosco luktar efter spår i snön

Åh så skönt att gnida sig i snön

söndag 6 december 2009

Fars arvet

Så var det redan slut på helgen. Vi har varit ute i skogen igår och det var så avkopplande, men idag har det varit hockeysammandrag för Liam. Det var vår klubb som höll i det denna gång, så vi har varit i ishallen hela familjen. Idag kom dagen vi visste skulle komma förr eller senare. De har ju hittills gått obesegrade men idag mötte de till slut ett bättre lag. Eller bättre och bättre. På knattenivå handlar det ju mycket om tillfälligheter och tur. Vi hade hur som helst en son som milt sagt var arg som ett bi efter sin första förlust. Det där med att vara en dålig förlorare känner jag inte igen mig i... det måste vara fars arvet :o)

Idag har det åter blivit plusgrader. Jag hoppas innerligt att snön ligger kvar och gärna får det komma lite till. Då ska jag ta med Figo till staden och köpa honom en dragsele. Jag längtar faktiskt till att få börja jobba med honom. Sedan jakten och apporteringen lagts på hyllan har ju hundarna fått gå in i en liten latens period. Förhoppningsvis kan vi snart dra igång med lite rejäl fysträning. Då blir det fullt drag ;o)

fredag 4 december 2009

Mycket

Som jag misstänkte tidigare så ville även min man ut i skogen idag. Hundarna sa inte heller emot. Det var så skönt! Vi gick i skogen bort till några tjärnar. Dom var isbelagda och höll gott och väl för oss. Roligt med nysnö som ger tillfälle att ev. få se spår. Vi såg både det ena och det andra, bland annat spår av rådjur och räv, men också fågel. Spår var dock det enda vi såg. För övrigt var det enda märkbara liv ute i skogen våra egna hundar. Vi var fyra stycken som bara njöt av omgivningen.
.
Sen blev det mycket på en eftermiddag. Jag hade nämligen lovat Liam att vi skulle åka till ishallen och friåka. Jag hade också lovat Saga och Liam att vi skulle baka lussebullar idag. Dessutom hade vi gemensamt bestämt att vi skulle ta in och klä granen. Liam ville inte låta sig övertalas att avstå skridskoåkningen. Så då bar det först iväg med skrillorna till ishallen. Där träffade Liam kusinen Didrik som han fick spela med. Under tiden vi var och åkte hade Ted ställt sig vid spisen och tagit sig an middagen.

Väl hemma var det till att knåda ihop lussedegen och medans den jäste åkte granen in för att kläs med ljus, glitter och kulor. Sen baka med barnen. När det var klart fick jag njuta av en härligt ångande glögg. Sist men inte minst, soffmys med familjen. Och jag, jag hade en vit härlig julhund sovandes i famnen.
.
Riktig gran ska det vara (om man inte är allergisk förstås). Notera att ekorren Kurre sitter i granen
.
Det var inte alla som tyckte att det här med att klä granen var så märkvärdigt

torsdag 3 december 2009

Lisa för själen

Så jag ser fram emot denna helg. Ted har jobbat vartannat dygn sedan förra fredagen. Det innebär självklart att det är jag som måste hålla skutan i rätt kurs, med allt från hushållssysslor till att skjutsa till träningar och motionera hundar. Ja, motion vet jag inte. Dom får träda tillbaka och det blir mest rastningar, mer hinns inte med. Men imorgon är vi lediga tillsammans och jag tror att min man och jag åtminstone har tänkt en sak gemensamt... en tur i skogen med hundarna. Bara gå och njuta av naturen och tystnaden, det är en lisa för själen.

onsdag 2 december 2009

Snö

Äntligen har vi åter fått snö! Hoppas att den stannar kvar, det är ju trots allt ändå december. Man har väl inte bosatt sig i denna landsdel för att få uppleva en blöt och gråmulen vinter. Hundarna verkar också trivas med snön. När jag är ute med dom och ger Figo fritt-kommandot, drar han iväg som skjuten ur en kanon. Han kastar sig hej vilt i sidled. Den decimeter snö som ligger på marken yr runt omkring honom.

Ted hade igår varit så båda hundarna fick springa fritt samtidigt. Det hade varit full fight. Bosco hade sprungit ikapp Figo och bokstavligen rivit ner honom i snön. Där hade dom sedan rumlat runt i ett enda nystan. Jag måste få med mig kameran ut och fota lite vinterbilder. Synd att det är så mörkt när jag kommer hem från jobbet, jag får vänta till helgen med det. Hoppas bara att kylan håller i sig.