måndag 29 november 2010

Borta igen!

Figo försvann idag igen! Denna gång var Ted ute med hundarna. På samma sida av viken, i samma skog drog han. Han var borta så länge att husse blev mäkta irriterad och nästan tänkte lämna odågan åt sitt öde. Jag ska inte skriva ut vad Ted brukar säga att han vill göra med den hunden.  Det är en sak att tala, men en helt annan att komma till handling och Figo ska ha tur att husse är så godhjärtad som han är.

Vad är det med hunden. Förarkontakten är som bortblåst. Han betér sig som en unghund med hormoner i svallning. Ska inte en treåring vara bättre än så?!? Någon som vill ha en engelsk setter? Skulle önska att jag kunde lägga ett gott vitsord för honom, men det vore att ljuga i det här läget ;)

Nää, skojade bara. Hur odygdig han än må vara så är han min bästa goseplutt!

söndag 28 november 2010

Snömoln på vift

Har precis kommit in efter en promenad på isen med hundarna. Jag var noggrann när jag klädde mig och det är jag glad över. Flerskiktsprincipen är inte att underskatta. Det enda som kylan kunde komma åt var kinderna, men det kan jag leva med.

Jag hade med kameran för att ta lite bilder denna vackra vinterdag. Blå himmel, en eldröd sol i ett gnistrande vinterlandskap. Som pricken över i, grädden på moset, fick jag ett kanonläge med hundarna i förgrunden. Vad händer? Jo, klantskallen (jag) har inte kollat att batteriet var laddat! Det enda som hände när jag slog igång kameran var att en röd text på displayen manade mig att byta batteri. Det var det läget det.

Det var ingen annan ute på isen så långt jag kunde se, så hundarna fick springa av sig lite av sin energi. Istället för att fotografera tränade jag lite dressyr med hundarna. Distanslydnad kanske man skulle kunna säga. Inkallning på 500 meter, och stanna-träning på samma avstånd. Det gick bra bara jag kunde hålla isär vilken pipa som hörde till vilken hund. Men sedan hände det något.

När vi hade några hundra meter till land på andra sidan viken, drog hundarna in i skogen. Jag passade då på att vända om hemåt. Det brukar ha bra effekt eftersom dom gärna ligger lite före om dom får välja. Nu låg dom ju alltså en bra bit efter istället. Efter en kortare stund kom Bosco ifatt mig, men den andra filuren var som bortblåst. Vi fortsatte gå hemåt men när jag nästan var i land på "vår" sida, började jag bli lite lätt ilsken.

Fortfarande ingen Figo i sikte. Jo, långt borta på isen ser jag ett snömoln som rör sig. Så långt bort att det mest såg ut som en liten prick av rök, men uteslutningsmetoden sa mig att denna prick tillhörde mig. Han var på väg bortåt... mot sundet (där det är öppet vatten hela vintern). Jag ändrade planen (att inte blåsa i pipan, utan ignorera honom) och visslade inkallnings signalen. Figos pipa har en mycket distinkt stanna signal men andra änden på pipan är desto tunnare i tonen. Ljudet nådde nog inte fram till Figo. När inte det hjälpte blåste jag stanna så hårt jag förmådde. Det ringde rejält i mina egna öron, men tack och lov så stannade rökmolnet upp där långt borta och jag kunde få kontakt.

lördag 27 november 2010

Lyssnar jag på just nu...


Julpyntat

Nähepp, inte idag heller. Det blev bara kopplade rastingspromenader idag också för hundarna. Stackars dom, det måste spritta i kroppen på båda två nu. Flera dagar utan en rejäl bensträckare. Får försöka intala mig själv att det är bra och danande för dom att inte vänja sig vid gulddagar varje dag... men jag vet inte. Mest tycker jag synd om dom och det dåliga samvetet gnager sig snart ut där inuti kroppen min.

Det jag fått gjort idag är i allafall att få upp julpyntet inför 1:a advent imorgon. Nu är det juligt och mysigt här hemma.

I morse när jag gick morgonrundan med hundarna hände något märkligt eller kanske något intressant. Figo sprang omkring som ett yrväder när han fastnade och gjorde sig illa på en risig buske i skogen. Han tjöt till och stannade naturligtvis. Nu kommer jag då till det märkliga/ intressanta i det hela. Han kommer därefter i låg profil till mig och ser ut ungefär som om han skämdes eller bad om ursäkt. Sedan gick han halvkrypandes brevid (snett bakom) mig och tittade underlägset upp på mig. Tills jag skickar iväg honom med fri-kommando. Då var det full fart igen.

Vadan detta? Kan jag någongång under inlärningen av inkallning gett honom ett nyp eller dylikt i precis rätt/fel tillfälle för att få honom på andra tankar än att trotsa? Har han en minnesbild av att om det svider till är det bäst att göra som matte vill, dvs komma så fort man kan? Ja, jag har ingen aning det är i så fall mer än jag kan minnas. Kanske beror beteendet på något helt annat.

fredag 26 november 2010

Äntligen fredag

Så skönt att det är helg igen. Veckan som gått har verkligen varit en arbetsvecka. Inte mycket roligt alls har hänt. Mycket på jobbet, hundar som inte fått sin dagliga motion och som om det inte vore nog med kylan, så har det blåst snåla vindar. 

Men nu är det helg och kanske, kanske  blir det skidor med hundarna imorgon. Ted jobbar så jag får ha båda alldelens för mig själv. Om det är för kallt (eller om jag fegar ur) får jag hitta på någon annan träning för Bosco och Figo. Nu får det vara nog med lata dagar, både för matte och hund.

Trevlig helg på er allesammans!

måndag 22 november 2010

Ett ljus är tänt

Idag har jag varit på utbildning via jobbet. Det var en givande dag. Ikväll medan Liam var på innebandyträning åkte jag till kyrkogården och tände ett ljus för mamma. Hon skulle ha fyllt 66 år idag och det känns så konstigt och tomt att hon inte finns här. Jag saknar henne oerhört och det är en självklarhet att ett ljus ska brinna för henne idag. Här hemma har jag också tänt ett som ska få lysa hela kvällen till hennes minne.

Obs! Bilden lånad från Google

söndag 21 november 2010

Dåligt skämt

Vi var och gick en promenad med hundarna. Figo okopplad och Bosco i koppel. Hans koppel låg av någon anledning i min hand. Ted var således helt fri från ansvar denna dag. När vi var nästan hemma igen och jag i princip fått hjärnblödning på grund av individen i andra änden av kopplet säger Ted något som skulle få den mest luttrade att tappa hakan. "Jag har ju beställt en ny sån där" säger han och pekar... inte alls på Figo men på Bosco. Han fortsätter "Ja, du har ju redan fått din hund utdömd på utställning med defekter som för liten, kort skalle, kort nos och snart får du honom utdömd helt och hållet när du tänker prova honom på jaktprov".

Nu var detta bara ett dåligt skämt från min man som passade på när han såg min frustration över vorstehns tjuriga, envisa läggning. Han har inte alls beställt någon ny vorstehvalp. Det skulle han aldrig våga!

lördag 20 november 2010

Skidpremiär

Hundarna har haft mycket uppdämd energi i kroppen senaste veckan. Det märks tydligt på Bosco som börjar trampa runt i huset och aldrig verkar komma till ro. Vi tänkte ta en promenad på isen men beslutade oss hastigt för att koppla för hundarna och åka skidor istället. När jag efter flera byten fram och tillbaka bestämt mig för vilken hund jag skulle gå i par med, drog vi iväg. Vilken känsla! Hundarna var på topp och glädjen var stor hos dom fyrbenta. 

Det var värre med mig och min kondition. Efter knappt halvägs runt ön gav Ted Figo till mig. Jag skulle få åka med båda hundarna medan han skatade ensam. Jisses, med två hundar förspända gick det så fort i sig, att jag inte ville stå på mer själv än att jag stakade med. Ted däremot, han fick stå på rejält där bak. Men vi var såå snälla så vi stannade då och då för att vänta in honom. Och när han kom ikapp drog vi ifrån igen. Schysst va? ;) Nä, efter en stund gav jag tillbaka Figo till honom, men innan vi var hemma hade jag åter två hundar framför mig. Jag har nog världens mest omtänksamme man.

Bosco gick på som vanligt, dvs bara en växel finns och det är full fart framåt. Bromsen har han nog tappat efter något skoterspår för flera år sedan. Figo gick också fint. Roligt att han nu drar lika bra vare sig han ligger efter eller först i spåret. Han visade ett stort mått av drag-glädje idag. Nu kan lillhusse Emil börja åka själv med honom, när motivationen att dra "för egen maskin" finns hos hunden. Skidpremiär på isen redan i november, det var roligt! Men gissa vem som är trött efter 9 kilometers stakning?

Bild från i fjol. Drag är roligt

onsdag 17 november 2010

Stressigt värre

Onsdagar är inte nådiga. I allafall inte när både jag och Ted jobbar. Jag har arbetstid till 17 och har ingen möjlighet att komma mig hem tidigare och Liam har hockeyträning 17:45. Då gäller det att ha varje minut planerad in i minsta detalj för att detta ska gå ihop till allas trevnad. Liam kan inte träna utan mat i magen (tro mig, han brås på sin far så: ingen mat i magen = ingen trevlig typ) så det blev att involvera äldsta sonen i matlagningen idag. Jag ringde hem från jobbet och gav instruktioner hur han skulle göra för att ha middagen klar 17:20. Trodde starkt på högljudda protester men till min förvåning möttes jag av förståelse (tonåringar, helt oförutsägbara i humöret).

Jag hade hämtat Liam på fritids och klev över tröskeln hemma kl 17:25. Liam måste nog varit stålmannen i ett tidigare liv. Han åt 1½ palt och bytte om till full hockeyutrustning så snabbt att han till och med var på is 5 minuter innan träningen började (då har vi också några minuters bilfärd till ishallen). Dessutom hann han med att vara så go som bara Liam kan. När jag remmade skridskorna åt honom passade han på att säga till mig att jag nog är den bästa mamman på att knyta skridskor... kanske till och med den bästa i hela världen. Det ni!

Hundarna har tillbringat dagen i hundgården. Dom har inte varit där en heldag på väldigt länge. Så chocken blev nog desto större när det dessutom var -20 idag. Naturligtvis har dom värme i kojan men som sagt tidigare så är Figo inte så pigg på att vara där inne. Svärmor har varit en promenad med dom mitt på dagen. Då låg Bosco i kojan medan Figo satt på taket och frös. Han krampade i tassarna den arme kraken så djurvännen svärmor hade inte hjärta att lämna honom där. Han fick följa med hem till dom. Tror väl jag att han inte går in i kojan när det erbjuds så trevliga alternativ ;)

söndag 14 november 2010

Demensen håller i sig

Stressade lite för att hinna med lunchen idag innan Ted och Emil skulle iväg på karateläger och Liam till hockeyträning. Det var snabba ryck som gällde. På med utrustningen, fylla vattenflaskan och in i bilen. Är klubban med? Bra. Vi var några minuter sena så det blev en halvtaskig parkering utanför ishallen. Vi slängde oss ur bilen och in i ishallen... för att mötas av musik. A-laget spelade match. Åh, jag hade missat att tränignen var framflyttad två timmar. Det var bara att vända hemåt igen med en missnöjd son och ta av alla skydd igen. Snart är det dags att börja om igen, det tar ju nästan en kvart bara att byta om till full hockeymundering.

Klart han blir irriterad när mamma inte håller koll på tiderna. Här stoltserar med sin guldmedalj efter förra säsongens avslutning

lördag 13 november 2010

Herr och Fru Virrpanna

Igår kväll när jag gått och lagt mig i sängen hörde jag något som krafsade på fönsterbläcket. Poletten ramlade inte ner eller hissen gick inte hela vägen upp. Kalla det vad ni vill, men det var i allafall ett bevis för att jag förkylningar kan göra den mest strukturerade människa vimsig. Det visade sig att jag hade glömt Figo ute tidigare på kvällen och nu tyckte han nog att det fick räcka med friskluft.

Det är dock inte bara jag som kan vara virrig och glömsk. Ted är obotlig när han jobbat sina dygn. Han kan vara helt borta. Alldeles nyss hittade jag exempelvis saltet i kylen. Det skulle lika gärna kunna stå ett mjölkpaket i skafferiet eller nyponsoppa i garderoben. Ibland är det svårt att hålla ihop tankarna när man är trött, så är det bara.

 Idag har vi fullt med sidensvansar i rönnen utanför oss

fredag 12 november 2010

Skön stund

 Skit också, precis som jag började krya på mig så blir jag sjuk igen! En ny förkylning har knockat mig så huvudet känns som en bomullsfylld fotboll. Tur i allafall att jag är ledig fredagar. För att lätta upp förkylningssymtomen tog jag hundarna på en skogspromenad. Ja, eller så värst långt gick inte jag men hundarna kompenserade det mer än väl för dom sprang desto längre... åtminstone Figo, som påpassligt nog passade på att ta sig en egen sväng och var försvunnen i 10 minuter.

 Fritt följ eller bara JA! Vilket som funkar på dessa två

 Vad var det?

Jag hann inte mer än släppa hundarna och gå  kanske 50-100 meter förrän det hördes något i skogen framför oss. Snart skulle det visa sig vad det var. En orrtupp kommer flygandes rakt emot mig, svänger av 15 meter före vi krockar och försvinner bort i skogen. En annan som också försvann bort var Figo. Han tänkte nog fixa tuppen på egen hand. Hade jag haft pipan med mig så hade jag blåst, det kan jag lova. Nu hängde den fint på en krok hemma i hallen. Det enda som hängde runt min hals var kameran, men den går dåligt att vissla med. Det var bara att bita i det sura äpplet och vänta tills syndaren återkom spontant, vilket, som sagt, skulle visa sig ta 10 minuter.
 
 Förlååååt matte, men det var så roligt att springa efter pippin

Figos uppsyn när han kom tillbaka från sin tur var så mycket skyldig man kan visa sig vara. Han saktade in när han närmade sig oss, kröp sista biten fram till mig och satt sig framför fötterna med en underlägsen min (se bilden ovan). Och då hade jag inte sagt ett ord.
Efter det fick hundarna hålla sig runt mig, i allafall inom synhåll. Bosco han travar omkring som en skogstomte och rotar runt. Ibland tror jag han letar möss som kilar omkring under snön. Figo  gjorde det han gör mest, det vill säga skuttade runt, rumlade i snön och var bara lycklig att finnas till.

Smygaren Bosco
Yrvädret Figo

Sådana här bilder är svåra att få på Figo...

...Det blir mest sådana här
 
Trots den lilla fadäsen med orren var det en skön stund ute. Jag får väl ta på mig en stor del av skulden själv vad gäller fågelsituationen. För det första skulle jag aldrig släppt Figo så långt, för det andra skulle jag haft pipan med mig och för det tredje och sista är det helt mitt fel att Figo inte lärt sig att respektera fågel i luften helt och hållet. Så det så.

torsdag 11 november 2010

Snö

Nu faller snön och allt på en gång verkar det som. Måste erkänna att trots att jag tycker om hösten så går gränsen någonstans vid november. Då får kung Bore gärna komma med sitt vita täcke. Har varit så grymt trött senaste månaden, hoppas det blir bättre med lite ljus.

Vardagsmornarna hemma hos oss är alltid lika intressanta (eller inte). Jag är trött men när jag väl fått benen över sängkanten så är jag mer ut av en lärka än en sengångare. Min man däremot han är tvärtom. Han går och irriterar sig på alla i omgivningen som glatt struttar omkring i gryningen. Tänk då att detta också gäller hundlivet i huset.

Figo ligger i en hundbädd nedanför min säng hela natten medan Bosco sover i bur (annars ligger han i sofforna). Så fort min väckarklocka börjar spela sätter sig Figo upp och börjar försiktigt "prata" med mig. Jag tror han säger att det är dags att stiga upp. När jag så masar mig ur sängen blir han genast mer ivrig för att inte tala om högljudd. Det är bråttom ut för att morgonkissa.

Man klär på sig, hämtar Bosco ur buren och beger sig ut. Bosco vill för det första helst av allt inte följa med. Han vill lägga sig framför en nytänd brasa och fortsätta morna till sig. Det medför att man har en hund (Bosco) som halvlojt strosar till närmsta buske med sänkt huvud och lyfter på benet. Den andra däremot, springer omkring med fladdrande öron som ett yrväder, kors och tvärs, fram och tillbaka, lyckligt välkomnande till en ny underbar dag.

I morse var det en muttrande husse och en hund som kom in, måttligt roade av snön som vräker ner. Därefter kom en tromb som ruschade in med snö under tassarna, rundade hörnet med ett bredställ fram till matskålarna, fick slagsida och gick omkull, men var snabbt på benen igen.

Godmorgon världen hälsar Figo!

måndag 8 november 2010

Kvällsrapport

Figo verkar verkligen vara på gång. När jag kom hem från jobbet mötte Saga och Liam upp i hallen. Liam berättade uppgivet att Figo minsann tuggat sönder hans stora fina garntofs han gjort på fritids. Det låg små garntrådar över hela golvet. Inte nog med det, hundeländet har tuggat i sig en träslev också. Det luktar flashbacks lång väg. När han var mindre var bus och hyss vardagsmat, men nu är det länge sedan. Men han var foglig så det förslår under kvällspromenaden. Kanske var dråpligheterna bara ett litet hjärnsläpp... men någonting säger mig att så inte är fallet.

Lunchrapport

Ringde hem under lunchen. Ted var mäkta irriterad på "lillsorken" som försöker dominera över vorstehn. Figo har på senaste tiden börjat mäta sig med Bosco. Han lägger gärna huvudet uppe på nacken på Bosco, kliver på för att jucka, morrar när Bosco vill lägga sig brevid i den stora hundbädden osv. Bosco bryr sig inte utan går bara undan. Vi som trodde att han skulle fräsa ifrån rejält, men istället verkar det vara "nykomlingen" som visar sig vara på styva linan. Ted har tröttnat på detta spel och har idag visat vem det egentligen är som bestämmer i flocken, och det är inte vare sig Figo eller Bosco. Hm, jag undrar hur det såg ut :)

söndag 7 november 2010

Inbygd pipa

Nu är familjen hemma efter en dag i ishall med 3 hockeymatcher. Det går så bra för Liams lag så det är inte klokt. Dom kämpar och kompletterar varandra. När någon som precis börjat spela hockey trampar på så gott dom kan så täcker en lite mer erfaren kille eller tjej upp bakom, utifall att. Alla får vara med och spela lika mycket och lyckan är lika stor vem det än är som petar in pucken i mål. Dagens sötaste var nog ändå en kille i motståndarlaget som höjde armarna i en målgest när Liam gjorde mål. Vad spelar det för roll, gör man inte mål själv så kan man ju alltid vara glad med motståndarna, eller hur.

När jag och Ted var ute med hundarna visslade jag på Figo. Har du pipan med frågade Ted. Nä, jag busvisslade bara svarade jag. Ted undrade om jag inte kunde blåsa ner hunden med min pipa, det vore ju så enkelt att slippa ha något dinglande runt halsen, för att inte tala om den obefintliga risken att ha glömt pipan hemma. Ja, jag provade mig på en stoppsignal men Figo fattade inte alls vad det var frågan om (hur skulle han kunna det?). Däremot fungerar den klockrent som en uppmärksamhetssignal och hyfsat bra som inkallning. Ibland kommer han spontant men ibland krävs att jag slår ut med armarna när han ser mig. Är han långt borta utom synhåll så kommer han inom synhåll för att kika efter vad det var jag ville. Kanske var det dumt att inte tänka på att man har en inbygd pipa redan när han var valp. Då hade det säkert gått att bara använda den. Men det är klart, då kan ju inte Ted eller någon annan låna honom. Allt som har en framsida har uppenbarligen också en baksida.

lördag 6 november 2010

Lördag

Ted har tagit Bosco och dragit till skogen. Dom ska försöka att komma på någon orre eller tjäder... eller kanske en julhare. Det vore inte helt fel. Jag, Saga och Liam tog med oss Figo på en promenad. Passade på att handla lördagsgodis när vi ändå passerade macken. Figo var väl inte överförtjust över att bli lämnad när husse och Bosco åkte iväg i full jaktmundering. Att gå en kopplad promenad med mig och sitta bunden utanför OKQ8 helt själv är väl inte vad han önskade sig en härlig lördag.

Senare idag ska jag åka förbi kyrkogården och tända ljus. Mamma ville inte ha någon grav så hon är begravd i minneslunden. En lite konstig och tom känsla att inte ha någon grav att gå till, men det var hennes önskan att få det så. Därefter blir det att gå på minnesgudstjänsten för de som har anhöriga som gått bort under året. Jag är inte ofta i kyrkan men det ska faktiskt bli skönt att få en stund för eftertanke i lugn och ro.

Bilden

Foto: Mikael Krona, Kronas foto
Hår & Makeup: Jessica Israelsson, JessiCut

fredag 5 november 2010

Höstlovsveckan

Denna vecka har barnen haft höstlov. En välbehövlig paus i skolarbetet för tonåringen och sköna dagar med lek för dom yngre. Passade själv olämpligt på att bli förkyld just denna vecka men börjar nu känna mig piggare igen. Liam har hängt i ishallen några dagar, överlycklig över att det varit friåkning alla dagar fram till middagstid. Trots det så surade han ihop när jag idag sa att det inte blir någon friåkning för honom idag. Men det är väl bara att ta det och glädjas åt att han har ett intresse som han aldrig tycks tröttna på.

Idag har jag haft egetid hos frissan (därav inställd skridskoåkning för grabben). Håret blev både kortare och lockigare. Jag är faktiskt nöjd med resultatet, måste bara vänja mig att det inte är en pudel jag ser i spegeln utan bara min egen "nya" avbild. Kanske jag längre fram också byter hårfärg... rött?? Roligt också att frissan behöver hårmodeller till sin portfolio. En blev ju tillfrågad *host*, så kanske jag lägger ut en bild på hur det blev (om jag fastnar på bild).

Hundarna då? Jo, trots att jag legat till sängs en del, så har jag hunnit med lite tid med Figo också. En kväll ställde vi upp som störning till en 5 månaders pointertik när hon skulle träna. För Figo blev det inte så utmanande men visst, att sitta stilla på samma fläck en lång stund är alltid bra stadgeträning. För övrigt har jag dammat av pipan som legat ostämd länge. Tänk vad lite träning kan göra för kontaktbenägenheten! Figo har på en gång blivit mycket mer kontaktsökande och tar sig inte för egna initiativ på samma sätt längre. Han respekterar att matte bestämmer helt enkelt.

Vi har ätit supertidig middag idag (eftersom lunchen hoppades över) men det hindrar en ju inte från att få sig något glas rödvin för det. Efter tacos och vin drack vi kaffe med tårta (Ted fyllde år igår och det blev tårta över) och själv drack jag en likör- Baileys. Ja om sanningen ska fram så delade jag den med... Figo. Hans lilla, långa, flinka tunga slickade glupsk i sig en slatt av likören ur finglaset. Jag blev dock inte förvånad då han tidigare både stulit vin och whiskey i obevakade ögonblick. Vad är det för fel på hunden? Dom ska inte tycka om sådana där drycker.


måndag 1 november 2010

En lite mer odresserad setter

Eftersom jag sista två månaderna varken haft tid eller lust att syssla med hunddressyr i ordets rätta bemärkelse, har jag också fått vad jag förtjänar... en lite mer odresserad setter. I och för sig har vi fortfarande en naturlig rangorning i familjen så helt "laglöst" har Figo (och Bosco för den delen) inte kunnat husera. Men i allafall så pass slappt att jag börjat störa mig på vissa mönster.

Exempelvis: Figo hör kommandot "hit" när han precis står och luktar på en intressant fläck. Vad gör han?
A) Avbryter genast det han håller på med och springer raskt till matte som blir glad 
B) Nosar en stund till, tar en omväg i sakta mak innan han kommer fram till matte som inte ser fullt lika glad ut som för en stund sedan.

Eller vad tror ni om denna: Figo har frikommando och springer galopperande så vinden fladdrar i öronen. Just då hör han en pipa som ljuder en skarp stoppsignal. Vad gör han då?
A) Pallnitar, klipper benen under sig och lägger sig på fläcken?
B) Uppmärksammar ljudet och stannar visserligen men bromssträckan blir väääldigt lång. Dessutom vill han inte se alltför entusiastisk ut, så han lägger sig först när matte ser på honom med den stränga blicken.

För att inte förnedra mig helt, tänker jag inte röja de rätta svarsalternativen, men jag lämnar såklart fritt för tolkning.

Klart var i allafall att något måste göras. Så idag tog jag pipan och hunden med mig på en liten promenad. Jag tränade lite kontaktövning och snabbhet i kommandon. Sedan gick jag över till att försöka få till lydnaden på distans. Jag blåste stanna när Figo var en bit bort. Det fungerade bra eftersom jag som sagt skärpt upp honom innan. Sedan kom jag till utmaningen. På detta avstånd ville jag kunna få Figo att sätta sig upp från ligg på mitt kommando. Därefter lägga sig igen, sätta sig och sedan kallas in.

Det kanske låter som en lätt övning och för vissa är det säkert det också. Men för Figo var det något nytt och därmed lite svårt. Jag gav mig dock inte, utan gick lite närmare så att det fungerade och utökade sedan avståndet igen. Till slut kunde jag "fjärrstyra" honom 25-30 meter bort att "göra armhävningar" genom ligg-sitt-ligg-sitt.

Kan låta som slaveri detta, men det bästa av allt var att det var länge sedan jag såg Figo så lycklig (utanför jaktsituationer då). Han var så glad och arbetsvillig och visste inte hur han skulle göra sig till när han gjort rätt och fick beröm. Denna hund tycker om att arbeta och samarbeta.