Kjaerlighet

Idag är Figo så pass mycket bättre att vi fortsätter packa in i husvagnen. Vad det än var han drabbats av, så verkar det inte vara av någon allvarligare art. Vi planerar att åka, någon dag förskjutet, men vi kommer oss iväg i allafall.

Idag är det precis ett år sedan mamma gick bort. Det har varit ett tungt år. Först en förlamande sorg, som mer och mer förbytts till en obeskrivlig saknad. Jag har dock fortfarande svårt att tänka på henne utan att ögonen blir blanka av tårar som vill tränga fram.

Det är så många tillfällen man velat dela med sig av, men så finns hon inte kvar. Eller en sådan enkel sak som när man inte vet vilken nivå i ugnen kakan ska gräddas. Vem ringer jag då, när inte mamma finns där? Men det kanske märkligaste av allt, är känslan att nu finns det saker i mitt liv som mamma inte vet om. Saker hon inte visste att jag skulle vara med om.

Jag kan bara hoppas att hon på något sätt ändå är med. Det är med kärlek och saknad jag bär med mig henne i mitt hjärta. Jag bär med mig hennes värme, styrka och det oövervinnerliga hopp hon bar på.

Jag vet att mamma tyckte mycket om Sissels röst, och texten avspeglar min bild av hur mamma var...

Bekymmersamt läge

Vi har jagat lite skogsfågel. Mest för att få komma ut lite. Jag hade inte tänkt släppa Figo något förrän vi åker till fjälls. Men igår lät jag honom gå något släpp där det var rätt skogstyp för att ha uppsikt över honom. Han hittade en orrtupp som han ställde men inte lyckades trycka fast ordentligt. Den tog till vingarna och min lille gubbe gick efter 5-10 meter innan han stannade. Senare på dagen fick han gå kring myrmark, men hittade inget där.

Dessvärre upptäckte vi sent igår kväll att Figo börjat halta. Han verkar ha ont i handleden på vänster framben. Det syntes inget på honom under jakten eller strax efter. Men när vi skulle gå och lägga oss hade han till och med problem att ta sig uppför trappan till övervåningen. Idag haltar han inte mindre och nu börjar jag känna lite oro. Vi åker ju upp till fjällen imorgon och har redan räknat bort en kortare runda då. Frågan är nu om hältan ger med sig till tisdag, eller om han behöver fler dagar för att bli bra. Tråkigt i så fall, men Figos hälsa går ju naturligtvis först.

Vi hoppas Figo snart kan få göra det han är född till och älskar: springa

Skitjakt!

...önskar jag alla jaktintresserade. Men glöm inte att man aldrig behöver ångra ett skott man aldrig avlossat. Bättre ta det säkra för det osäkra och aldrig riskera något man kanske får ångra länge. Skitjakt betyder alltså önskan om god jaktlycka (för er som inte sysslar med jakt).

Det bitterljuva

Det är något bitterljuvt över att skolorna börjat om med rutiner och allt annat det innebär. Sommarlovets lata mornar, där klockan tickar iväg närmare lunchtid än frukost, innan man slänger benen över sängkanten, känns som en evighet bort. Istället har mornar där vi ligger och drar oss i sängen, bytts ut mot väckarklockans obarmhärtiga signal. Alla barn ska upp, få sig frukost och sedan iväg med rätt ryggsäck, på rätt rygg. 

Vad är då det bitterljuva i detta? Jo, när magen börjar kurra för lunch, så har jag hunnit med att få barnen till skolan, få en stund för sig själv med kaffekoppen och morgontidningen, fått till stånd några nyttiga göromål i hemmet och varit iväg och tränat med Figo. Detta samtidigt som gubben klippt gräset och packat ett fullt släp med skräp. Så efter lunchen hann vi med både soptippbesök och lerduveskytte. Så, det bittra är att sovmornarna är ett minne blott, det ljuva är att man får så mycket gjort när alla rutiner är på rätt plats.

Det drar ihop sig

Dagarna går i en rasande fart just nu. Vi har diverse projekt som måste bli färdiga här hemma innan jakten drar igång. Det har medfört att det inte blivit så mycket tid över till Figo, som jag önskat. Han har tyvärr verkligen fått stå tillbaka. Men så är livet som hund i en trebarnsfamilj med hus som ska hållas efter.

Idag hann vi i alla fall iväg en sväng för lite fågelträning med rapphöns och duva. Idag körde vi hela paketet med hagelskott i luften vid flog och avslutning med utlagd apport. Figo sköter sig oklanderligt på våra rapphöns och duvor. Jag är aldrig orolig att jag inte kan lita på honom där, vilket känns otroligt skönt. Träningen toppades med lite stadgeträning, där Figo fick sitta lugnt för sig själv och titta på när kompisen jobbade. Inga problem det heller. Han satt kvar på samma fläck jag lämnade honom. Jag hade i och för sig inte förväntat mig annat av honom vid det här laget.

Det börjar dra ihop sig och alla som sysslar med jakt förstår vad jag menar: jaktpremiären den 25:e. Vi kommer dock att starta lugnt, då Ted jobbar hela helgen. Men vi har vårt framför oss! Vi har planerat in en fjälljaktsresa som vi båda längtar likt små barn till! Spännande och avkopplande på samma gång, att få vistas i fjällvärlden och se om Figo fortsätter på sin fina bana vad gäller fågelhantering.

En dag på fjället

För att komma vidare i jaktdressyren hade vi bestämt att åka upp på fjället och träna på vilda fåglar. Sagt och gjort, jag, Ted & Figo packade in oss i bilen och begav oss mot fjällen där Leif mötte upp. Han hade hört sig för att det skulle finnas fågel i området vi tänkte gå i. Min största farhåga med denna resa var att få se min hund totalt gå ur hand. Att han först och främst vid första släppet skulle försvinna och vara borta tiotalet minuter. Skulle han mot förmodan komma i fågel så var jag rädd att respekten han lärt sig genom rapphönsen och duvorna, skulle vara som bortblåst.

Inte svårt att njuta när man har denna utsikt

 Det började bra. Jag släppte Figo, med en lånad Garmin Astro runt halsen, och kunde snabbt konstatera att bara för att hunden går över en fjällkant så är han inte borta. Som mest gick han ut 400 meter och det var under första slagen han gjorde. Sedan revierade han riktigt bra med en vidd på ungefär 150-200 meter åt vardera sida. Han rörde sig så förutsägbart att jag hela tiden visste vart han var och vart han skulle dyka upp nästa gång. 

Figo passerar mig och Leif under sitt sök

 Ganska snart piper min Astro för att meddela att min hund tagit stånd. Jag tittar längre fram och ser mycket riktigt att Figo står i ripriset längre ner. "Huga ligen", hjärtat hoppar upp i halsgropen. "Shit, vad ska jag göra nu?!" "Ja, vad ska du göra nu" svarar Leif tillbaka. Då återfår jag förståndet och går så lugnt jag kan ner mot hunden, som fortfarande står blickstilla. När jag kommer fram ser jag att han står för en slagen ripa. Men spännande var det.

Enda bilden av Figo i stånd blev en dålig bild. Men jag ska inte skylla på fotografen, han agerade enbart för att hans fru bad honom om det <3 Han har själv inget intresse för fotografering och det faktum att han fick igång kameran och lyckas hitta avtryckaren är ett steg i rätt riktning ;)

Första fågelkontakten får Leifs Rambo, men fåglarna lyfter innan han hunnit fram. Förmodligen låg några ripor kvar för när vi närmar oss går tre ripor över huvudet på Figo som kan stoppas. Däremot kunde ingen av våra oerfarna hundar hitta igen kullen som slagit ner en bit framför oss.

Tekniska prylar är ju bra, om man förstår sig på dom. När min astro för fjärde gången meddelar stånd faller poletten ner: Hunden står, men inte fast. Vi behövde ta oss ner för en liten brant. Ted var först och ser Figo 100 meter längre fram, smygandes på ståndet. Ted börjar springa mot honom. Han hinner inte halvvägs förrän en stor kull ripor lättar och flyger neråt. Jag ser inte Figo men blåser i pipan och ropar... eller snarare vrålar, stanna. "Vart är hunden?" "Stannade han?" "Jaha, jag kan se på astron vart han är." H**vete, han går ju efter: 90m, 110m, 140m, sedan vänder han tillbaka. Jaha, var det detta vi åkte upp för att bevittna? En icke fungerande fågelhund.

Jag tog Figo till mig och "snackade igenom ett och annat." Jag tror han förstod budskapet. För han skulle gottgöra mig senare efter fikat. Då gick vi ner mot ett stort myrområde med låg björkskog. Figo hade vid det här laget sprungit av sig så han gick lagom stort (endast 50-60m) för att vi skulle ha god kontroll på honom bland fjällbjörkarna. Vi fick några situationer där Figo fattade stånd, men sedan inte hade något när han väl fick resningsorder. Då vi såg att fåglarna gärna löpte längs marken, fick jag lov att vara mer alert själv. 

Kom igen matte, nu kör vi!

När så Figo tog stånd nästa gång, var jag med. Jag skyndade mig fram, sa ja-ja-ja! och så småsprang jag tillsammans med Figo, som följde löpan fram. Jag kunde se flera ripor som sprang i riset framför oss! Då la Figo in stöten och tryckte upp dom på vingarna. Jag blåste i pipan, spottade ut den och skrek stanna. Figo satte sig ner och vände sig om och tittade på mig. Här stannade, om inte hela världen, så åtminstone fjällvärlden upp. Hur duktig kan man vara? Hur stolt kan man vara? Hur glad kan man vara? Jag skyndade fram till Figo, kramade om honom, berömde honom och pratade en hel massa som han förmodligen inte förstod ett ord av. Men han förstod att matte var nöjd med hans insats, och det var det som var poängen.

Leif & Ted klappar om hundarna när vi tar en liten paus

 Vi stannade upp en minut och gladdes åt framgången. Figo kopplade bort fåglarna lika snabbt som dom försvann ur hans åsyn. Inga girafföron uppe på huvudet, utan långa, släta, fina setteröron längs huvudet, med fokus på matte. Hur skulle något kunna toppa detta då måntro. Tja, en kort stund senare var det dags igen. Figo tar stånd, men står fast denna gång. Jag går fram och skickar honom. Han tar ett par steg, stannar till, tar ett par steg till och då går det upp fågel bara ett par meter framför nosen på honom. Jag blåser i pipan och i samma veva som jag efter det säger "stanna", inser jag att hunden faktiskt stannade självmant, innan jag ens blåste. Varför ska jag då dessutom säkra upp med ordet stanna.

Efter detta nöjde vi oss för dagen. Jag ville att denna sista situation skulle få ligga kvar i minnet hos både mig och Figo. Inte chansa och riskera en situation där han inte sköter sig.  Jag inser att denna träning var mer än välbehövlig även för mig. Jag har fått se att Figo inte går ur hand. Han söker inte för stort. Han söker i god kontakt med mig. Han kan sköta sig i fågelsituationer, om bara matte är med på samma jakt ;-) Kanske matte är den som är hetast i fågelsituationerna. Men nu känner jag mig helt klart lite lugnare. Jag är övertygad om att Figo kommer att fungera fint. Han behöver bara lite träning och erfarenhet, precis som matte.

Prinsarna på ärten

När Ted kom hem från jobbet i morse hade han ingenstans att lägga sig. Sängen var redan full. Jag gick då och la mig i extrasängen för att dra mig lite. Naturligtvis somnade jag om. När jag vaknade möttes jag av två nosar som andades på mig. Jag som sagt att våra hundar inte ligger i sängarna. Tydligen bara sant så långt att de inte ligger i vår säng, men regeln verkar också bara gälla den :-)

Nu är det gjort

Beslutet är taget och nu är det alltså gjort. Jag har anmält Figo till fjällprov 15 september. Det värsta av allt är att jag är nervös redan nu. Jag vet egentligen inte varför jag känner så. Jag har inga förväntningar på Figo, utan ser detta prov mer som ett tillfälle att lära sig. Men det är något med hela situationen som gör att jag blir så jättenervös. Och på ett jaktprov blottar man ju sig verkligen som hundförare. Det är nog det! Det är inte hunden jag är nervös för, det är mig själv. Problemet lär väl vara att Figo kommer att känna av min nervositet, och hur reagerar han på den tro?

Igår kväll blev verkligen en träningskväll. Jag åkte hemifrån före sex och var inte hemma förrän vid tio snåret. Vi var fyra hundar som träffades och tränade fågel. Vi hade alla kommit olika långt i dressyren. Någon hade en hund som fungerat bra tidigare men som under helgens inventering "kokat över", medan en annan hade en ännu otämjd unghund med motor värre än en skenande formel1 bil. Men roligt hade vi.

För Figos del fungerar det som tidigare. Vi (läs jag) känner oss lugnare och tryggare för varje situation vi genomför kontrollerat. Igår kväll tog Figo stånd 100 meter ut från mig på en äng. Jag såg att han stod nära buren (vi hade ingen vind) och ville inte ha honom så inpå. Men jag lyckades kalla in honom från ståndet och skicka tillbaka honom på nytt. Då tog han naturligtvis stånd på längre avstånd, han visste ju vart han hade fågeln.

Som jag skrivit tidigare så har jag ingen som helst oro för eftergång i dessa situationer. Mitt huvudbry ligger nu i att hunden på varje stånd han tar, börjar smyga framåt. Jag kan stoppa upp honom men efter en stund tar han på nytt ett smygande steg eller två. Jag blir tokig! Förr tänkte jag att han inte riktigt hade lokaliserat fåglarna men efter igår förstår jag ju att det inte är det som är problemet. Vad ska jag ta mig till? Någon som har förslag?

Träning i dagarna tre

Fågelhundsträning i dagarna tre har det varit, men nu blir det lugnt ett par dagar. Eller så inte. Jag tänkte kanske få med Ted ut en sväng imorgon för att visa hur duktiga vi blivit :) Igår kväll hade vi med oss en kille som har en strävhårstik på dryga året. Hon fick testa på intresset för fågel och provade även på lite uppflog. Hon och husse har en del att jobba på, men hon var en riktigt trevlig tik och verkar inte vara särdeles svårdresserad. Så sköter husse sina kort rätt får han alldeles säkert en mycket trevlig jaktkamrat i henne.

Tre situationer vardera hann vi med. Leif hade med filmkamera och filmade en av Figos situationer. Så klart när allt förevigas så fanns det ju mer att önska hos hunden (och kanske även av matte för den delen). Men det ska ändå bli intressant att se sig själv och Figo som tredje part.

Figo har numer alltid näsan påkopplad under arbete. Han vet direkt vad han ska göra och gör det bra. Han springer med vägvinnande galopp tills han känner vittring. Då saktar han in och intar en låg, nästan krypande profil med nosen hela tiden jobbandes mot vinden för att precist lokalisera fågeln. Han tar stånd på ett för ögat vackert sätt. Tyvärr har han visat tendens till att efter en fem, tio sekunder ta något eller några steg för att åter frysa fast. Kanske han inte exakt vet var han har fågeln, eller så är det otyg han har för sig. Han kan dock stoppas med en "morrning" från min sida.

Igår kom jag på mig själv med att inte alls vara orolig för eftergång. Nej, det som jag hade i tankarna när jag gick fram mot ståndet var om Figo skulle vara trög i avancen och hur jag skulle kunna få honom att villigt resa fågel. Fattar ni vad jag just skrev!?! Jag är inte orolig att Figo går efter. Jag vet att han stannar när fågel (läs rapphöna och duva) syns i luften. Jag är egentligen inte heller orolig för den utvecklade tröga avancen. Jag ser det som en fördel när vi sedan kommer på vild fågel. Då kommer jag vara nervös för eftergång, det kan jag lova :)

Trög

Varför ska det vara lätt när det kan vara lite svårt? Nu när allt börjar gå som en dans för Figo och hans fågeltagningar, då dyker nya "nötter att knäcka" upp. Igår fick jag för första gången erfara en trög avance. tre gånger fick jag säga "ja", innan han reste fågeln. Inte alls lika kul som den andra ytterligheten jag tidigare snabbt vande mig med. Hm, kanske jag varit lite hård med honom i fågelsituationer. Av rädsla för eftergång får jag nu betala priset? Fast å andra sidan, när vi kommer på vild fågel så tror åtminstone jag att han kommer att vara mer spänd. Så det kanske löser sig till slut.

Het på gröten

Jag hann iväg och träna med Figo en liten sväng ikväll. Jag kände en liten oro idag, för han hade nerverna utanpå min lille gubbe. Vi fick köra dressyrövningar en bra stund innan han kom ner i varv. Jag tror han hade förra situationen i minnet, när han fick avancera för första gången. 

Men trots mina farhågor så sökte han av partiet med en fin reviering, fattade stånd (som han faktiskt smög fram på lite, innan jag med rösten stoppade upp honom. Eftersom jag visste vart fågeln låg så kunde jag ju göra det). Sedan stod han lugnt och fint. Han ser så rolig ut när jag kommer fram till honom. När jag går upp vid sidan av honom och småpratar, så sneglar han lätt åt mitt håll innan han åter fäster blicken åt det håll fågeln ligger. Han ser ut som att han tänker: "Kom igen nu matte, sluta snacka och ge mig det ord jag vill höra". 

Avancen var lika enorm som förra gången. Men lika snabbt som han avancerade, lika snabbt stannade han när fågeln flög upp. Phu, åter igen kunde jag pusta ut. Idag var det spännande, för han var som sagt "het på gröten".

Vi avslutade med att hundarna fick sitta lugnt medan fågel flög över och förbi dom. Innan jag själv hann vara med så hade Leif tagit en rapphöna som han la mitt framför tassarna på Figo! Vad gör han tänkte jag, vill han ha ihjäl fågelstackar´n! Figo satt lugnt... ända till rappisen började springa. Då tänkte Figo göra slag i saken. Otur för honom då att han hade en matte som såg vad som höll på att hända. En korrigering i precis rätt tid, gjorde att han avbröt handlingen och återgick till sin passiva hållning. Otroligt intressant att se att båda hundarna avreagerade så snabbt på fåglarna.