Hundliv

Smidda planer

2012-01-29T17:30:00.001+01:00

Jag och Figo skulle ut och träna men på grund av att det är så mycket flödvatten så kunde vi inte köra det vi hade tänkt. Men stadgeträning ska inte underskattas det heller. Vid apporten gick det åter sämre för Figo. Jag tror jag vet orsaken också: han var väldigt "låg". Jag hade tidigare haft ett "rejält snack" eller ska jag säga en "dans" för att friska upp minnet om innebörden av mitt nej. Han hade inte alls skött sig och jag tror aldrig jag blivit så arg på honom någon gång. Han ska veta bättre än att trotsa mig! Det har aldrig funkat förr och kommer aldrig att funka framöver. Nåja, resultatet blev i allafall att han blev lite osäker när vi kom till apporten. Hans gamla hjärnspöken hälsade väl på i lillhjärnan. Tack och lov löste allt sig när han fick sitta och titta på när Leif och Rambo körde. Då vaknade apportmonstret i honom. Kul att få avsluta bra också, när allt annat gick så bra.

Därefter behövde vi tvåbenta värma oss med en kaffetår i stugan. Där smiddes planer på en liten fjällresa i slutet på mars. Vi kommer att bo i en fjällstuga ca en mil från farbar väg. Leif har varit här och tränat i många år och känner till varenda meter. Vi tar oss till den enkla stugan med skoter och kan sedan kliva genom stugdörren direkt ut på fjället och träna! Det ser vi fram emot!

Har laddat ner en app i telefonen som var riktigt rolig. Lekte med kollage och gjorde flera fina bildkompositioner. Här ser ni en av dom. Inga nya bilder men det beror på att jag inte har några roligare i telefonens galleri.

Nya aktiviteter ska stödjas

2012-01-19T18:50:00.000+01:00

Vi fick vinter i år också ;-) Hundarna blir nöjda för nu blir det mer träning för dom. För oss blir det en mellanperiod när höstjakten tar slut och innan vinterns dragsäsong kommer igång. Jag har faktiskt inte kört något drag med hundarna ännu. Mest har det blivit lugna turer i skogen och på isen här nere. Lite apportträning har vi också hunnit med. Det är så perfekt när apportobjekten gömmer sig i djup lössnö. Hundarna får jobba ordentligt. Här om dagen fick faktiskt Bosco också följa med och apportera. Gissa en som blev glad. Annars brukar det vara mest jag och Figo som hänger ihop.

För övrigt så springer livet fram här hos oss. Det är inte mycket annat än skola för fyra av fem familjemedlemmar, med läxor, prov, uppgifter och allt vad det kan innebära. Mellan måltider, hundträning så ska det skjutsas till hockey- och fotbollsträningar. Som om det inte vore nog så har Liam nu börjat träna längdskidåkning också. Jag har starka aningar om att pappa i huset inte är lika förtjust i att preparera skidorna, som sonen är i sin nya aktivitet. Men han gör det och passar då på att mätta belagen på sina egna skidor också. Roligt att se när far och son åker iväg till spåret och åker tillsammans. Ted kör hela varvet runt medan Liam verkar gilla back-träning (vem har han ärvt viljan att ta ut sig fullständigt av?). Hur som helst så är det jätteroligt när barnen vill prova nya aktiviteter, det ska man alltid stödja till 100%.

Liam har grävt en snögrotta och bjudit in Figo

Diagonalträning, det gäller att hålla tungan rätt i mun

Årets bild

2011-12-29T13:30:00.002+01:00

Årets bild 2011 är så klart "Figos första ripa" Efter en hård säsongs träning var detta en dag vi kommer att minnas länge! Man ska också veta att jag i maj månad hade en hund som gick som skjuten ur en kanon och faktiskt tog fågel i avancen. Men denna jaktdag visade att ingenting är omöjligt... bara mer eller mindre svårt. Figo har definitivt vuxit som jakthund detta år!

Julen 2011

2011-12-27T16:36:00.000+01:00

Så var julen förbi detta år också. Jag känner mig mycket nöjd med julen 2011. Efter många om och men beslutade vi oss för att fira julen hemma alldeles för oss själva. Jag är glad att vi tog det beslutet. En mysigare jul är det länge sedan jag upplevt. Barnen verkar också ha trivts med en småskalig jul. För att minska ner julstressen så hade vi bestämt att köpa en "rejäl" julklapp åt dom var och det var definitivt ett lyckat koncept för alla inblandade: mor och far var färdig med inköpen i ett nafs, tomten kunde avverka Fyrvägen 18 snabbt innan han begav sig vidare till andra barn, och barnen fick julklappen dom bara hoppats på i smyg. Alltså slutet gott allting gott.

Själv har jag under hela hösten brottats med stressrelaterade åkommor. Jag behövde verkligen en jul i lugnets tecken. Hundarna har mestadels legat framför kaminens sprakande brasa och mått gott i stugvärmen. Isarna är inte alls att lita på ännu, om det ens överhuvudtaget ligger is över hela fjärden här nere. Det känns lite konstigt och tråkigt. Alltid på jul och nyår brukar vi vara nere på isen med hundarna. Roligt att få lite andra "promenadstråk" än vanligt. Lydnadsträning med Figo är helt okey där nere också. Men kanske saknar vi isen mest på grund av den härliga känslan av att susa fram på skidor tillsammans med våra fyrbenta vänner. Jag säger det varje år och jag dristar mig till att säga det igen: i år ska jag bli en bättre skidåkare! (om nu isen lägger sig vill säga)

Liam längtar tills han får åka så här igen, men jag tror att han snart är så duktig att han kan åka själv med Figo (när vi åker med Bosco samtidigt)

En dag i februari 2011. Ett förevigat ögonblick med mobilen. En entusiastisk bybo drog upp ett skidspår "runt öarna". Här är vi på väg hemåt och vårt hus ligger rakt framför hundarna inne i viken. Spåret slutar bara några hundra meter innan dess. Perfekt!

Detta är minst lika roligt! Åka ospårat i skogen med hundar som får arbeta hårt i djup snö. I love it!

Bebismys på mitt sätt

2011-12-06T10:58:00.001+01:00

Sitter hemma under förmiddagen och förbereder eftermiddagens föräldrautbildning på mödravården. Idag ska det pratas amning minsann. Det är både roligt men lite pirrigt att hålla sin första föräldragrupp på egen hand. Min tanke är i allafall att inte agera föreläsare, utan försöka lyfta ram deltagarnas tankar och funderingar. Jag anser att föräldraträffarna har ett större syfte än att bara vara informationsbärare. Det vore väl kanon om paren lär känna varandra och kanske till och med vill fortsätta träffas, kanske till och med efter det att barnen fötts.

Nu när jag sitter här hemma och förbereder min eftermiddag, har jag en skön fotvärmare i egenskap av Figo som ligger och sover på mina fötter. Årets sista chans till fågelträning gick förmodligen oss förbi i helgen. Vi blev medbjudna med Leif och Rambo i söndags med var tyvärr tvungna att tacka nej. Vi var barnvakt åt min brors barn lördag-söndag och med en 11-månaders och en nyss fyllda två så var det inte läge att ens andas om hundträning.

Jag känner verkligen att småbarnslivet är ett avslutat kapitel i vårt liv. Det är så skönt att barnen är självgående och jag kan inte låta bli att till och med se fram emot när de blir stora nog att klara sig själva hemma en dag. Tänk att t.ex. kunna åka iväg och jaga utan en massa logistik innan. Bebisar får jag nog av på arbetet. Visst är de söta och goa, men personligen har jag ett eget sätt att tillgodose behovet av "bebismys". Jag har ju Figo som ibland får vara stand-in och agera bebis när matte blir sugen på lite närhet och gos. Han ställer alltid upp och när jag blir less kan jag bara be honom gå och lägga sig igen. En mycket lättsam och smidig lösning!

Här för ett tag sedan stylade Saga upp sig och vi tog lite bilder på henne. Hon börjar vara i den åldern när det är roligt att "göra sig fin". Bilderna blev riktigt bra trots att vi bara fotade mot en vit vägg med vanlig rumsbelysning. Så klart ville lillebror också stå fotomodell. Hans bilder fick en helt annan karaktär ;-) när han plockade in lite "rekvisita" i form av ett av mina par solglasögon, keps och ett rockigt halsband.

Fin porträttbild

Lite posering

Cool kille...

...som inte kan hålla sig för skratt

Advent

2011-11-26T17:47:00.001+01:00

Jisses vad jag har bloggtorka! Eller, rättare sagt så varken hinner jag inte med bloggen just nu. Skolan och att få familjelivet att gå runt har fått mig att inse att dygnet har för få timmar. Jag kan sakna att bara slå mig ner vid tangentbordet och låta tankarna från hundträning och annat forma ord och meningar på skärmen framför mig. Det blir inte mycket mer än promenader nu. Ted får stå för all träning, både löpning och skogsrundor med jyckarna.

Igår hann jag i allafall med på en liten skogstur. Men nu saknar jag snön och ljuset den för med sig. Som det är nu, är det bara mörker och åter mörker. Det ljusnar knappt på dagarna innan mörkret åter faller. Nej, snö vill jag ha! Så pass mycket att skidor och dragselar kan tas fram ur gömmorna.

Idag har jag julpyntat färdigt inför första advent imorgon. Det brinner ljus lite var stans här inne nu. Det är så mysigt! Kökssoffan som hundarna ockuperat som sin, har jag också gått loss på. Den har fått ett fårskinnsliknande överdrag och kuddar till. Så nu kan även hundarna vänta in både advent och tomten utan att bli kall om magen ;-)

Piggelin

2011-11-13T19:59:00.001+01:00

Bosco har två dagar kvar på sin antibiotikakur, men han är riktigt pigg igen. Han är till synes helt återställd. Inget av det kritiska läget syns till längre. Vi pustar ut och minns med rysningar i kroppen hur nära vi var att tappa honom där.

Lille vän

2011-11-09T09:24:00.002+01:00

Var ute i skogen med hundarna i måndags. Egentligen mest som en jakt liknande rastning. Bosco kom över ett gammalt kadaver som han både rullade sig i och tuggade på, usch! Det var tvagning på hög nivå när vi kom hem. Trädgårdsslangen och såpflaskan åkte fram. Industritvätt där även Figo fick sig en omgång. Efter tre varv med såpan på Bosco tycktes vi fortfarande förnimma den sura lukten av kadavret. Var det inbillning eller inte, det är frågan.

På tisdag, alltså igår, blev Bosco hastigt sjuk på eftermiddagen. Han fick hög feber och två bölder på kroppen. Han låg som en trasa på samma fläck hela kvällen. Ville inte dricka, så jag började ge honom gräddvatten med en spruta i mungipan som vätskeersättning. På kvällen upptäckte vi fler bölder på honom. Nu var han riktigt dålig. Vi började känna en oro att han inte skulle klara detta!

Jag tittade i medicinskåpet och såg att vi hade en kur antibiotika liggande där. Det skulle precis räcka till en kur för honom. Vi hade inget val annat än att chansa på att han fått en infektion av något slag. Bosco är nämligen oförsäkrad sedan en tid tillbaka och då kan man ju snabbt räkna ut att veterinärkostnaderna inte skulle stanna vid en undersökning. Förmodligen vill dom lägga in honom med dropp och göra en utredning vad han drabbats av. Jag ser tusenlapparna segla iväg som en kortlek, och det finns det inte utrymme för nu när jag går skola, tyvärr.

På morgonen upptäckte jag ett litet sår på ena framtassen, när Bosco låg och slickade på det. Bra och dåliga nyheter alltså. Dåligt att han hade ett sår där, kanske han fått in någon skit där som orsakat hans tillstånd. Bra därför att han faktiskt orkade bry sig om att slicka sig. Då lyfte han åtminstone huvudet. Oron gnagde fortfarande som en klump i magen. Jag ringde till veterinären, trots att jag visste vad dom skulle ge för råd. Fick också bekräftat att det förmodligen skulle kosta en hel del.

Pigg och vaken, så ska en vorsteh se ut

Vårt enda hopp står nu till den antibiotikakur vi börjat ge honom. När jag nyss tvingade med honom ut för att kissa, så såg jag flera tecken på att kuren faktiskt börjat verka. Han nosade i backen på några ställen, han spetsade öronen när ett ovanligt ljud hördes. Men framför allt, när vi vände hemåt tog han tag i kopplet med munnen som han alltid brukar göra. Visserligen väldigt försiktigt, men han tog ett tag om det. När vi kom in i hallen tog han min ena handske (vanligtvis bär han in ena skon) och bar den till kökssoffan. Nu börjar jag känna igen honom, även om han fortfarande är väldigt trött och slut där han just nu ligger på kökssoffan.

Jakttur med riktig fikapaus

2011-10-24T20:46:00.001+02:00

Idag har vi varit på kanske årets sista höstjakt. Åtminstone jag och Ted tillsammans. Vi hoppas hinna med en jakttur till innan det fryser på. Men då vill det till att vädret fortsätter att vara milt.

Idag fick vi prova Astron på Figo. Till en början stirrade jag mest på den lilla skärmen som visade i vilken riktning hunden befann sig och inte minst avståndet till honom. När jag insåg att jag egentligen inte sett mycket av jakten, åkte manicken ner i fickan. Sen tjuvkikade jag bara på den när Figo var borta. Det var mycket trevligare.

Bland det trevligaste, och viktigaste, på en jakttur är fikapausen. Framförallt om man tar en riktig fikapaus med sprakande lägereld gjord av tjärved. När man sitter där och håller kaffepannan dinglande på en pinne över lågorna, mår man som allra bäst. Det är rekreation! Man blir lugn i hela kroppen samtidigt som "batterierna" blir alldeles fulladdade.

Hurra!

2011-10-22T20:00:00.001+02:00

Idag fyller Figo år! Tänk att han redan är 4 år. Jag som har honom som min lilla valp ännu ibland ;-)
Vad kunde då passa bättre än en liten present. Efter lång övertalning av en make som inte har mycket till övers för teknikprylar, så fick jag i allafall köpet i hamn. En gps med hundspårning. Skämtar så klart när jag säger att det är en Figo-present, men det var onekligen lite kul att vi köpte den precis idag.

Jag tror vi närmat oss varandra i denna fråga. Vi plockar lite av mina argument och några av hans och vips har vi ett alldeles eget "avtal" gällande användandet av en astro. Prylen är bra att ha många gånger, men vi har lovat oss själva att inte "missbruka" den. Jakten ska fortfarande vara avkoppling i den enkla naturen, inget teknikinferno.

Vilse

2011-10-15T15:13:00.001+02:00

Jaktsäsongen börjar närma sig sitt slut. I allafall om man som vi, jagar mest på hösten. Vi har varit en sväng och jagat med Figo i skog där vi vet att det finns hyfsat bra med orre och tjäder. Det är privat mark och Ted har varit där tidigare. Figo höll förhållandevis bra kontakt i den stundtals väldigt täta terrängen. Vi hade en riktigt fin situation som Figo presenterade för oss på denna korta tur. Han ställde sig i ett fint stånd men fågeln ville inte ge sig så lätt. Den började löpa i snåret och min fina Figo gjorde helt rätt som följde löpan. Han förmådde inte att trycka fast fågeln igen, utan när den fick en liten nedförslöpa så lättade den, väl skyddad bakom flertalet barrträd. En mikrodels sekund hade Ted skottläge, på det som visade sig vara en fin orrtupp, men missade tyvärr (jag kan inte klandra honom, det var inget lätt skott). Figo var inte komplett lugn i flog, men inte heller så het att han inte kunde stoppas av mig. Roligt, men synd att vi inte fick den orren, för då hade ju Figo fixat hem "alla" fågelarter i höst. Än så länge har vi ju bara järpe, tjäder och ripa, så en orrtupp skulle ju sitta finfint.

På väg hem från jaktmarken hörde vi på radion att en lös hund sprang omkring innanför viltstängslet där vi snart skulle passera. När vi kom fram till området, såg vi mycket riktigt en villrådig hund som sprang längs med vägen. Vi bromsade naturligtvis in och skulle stanna vid sidan, när bakomvarande långtradare bara tutade ilsket åt oss och dundrade förbi i oförändrad hastighet. Vi svängde av på en parkeringsremsa och jag tog mig över E4:an så säkert jag kunde. Jag såg att hunden var både stressad och lite misstänksam, så jag satte mig ner på huk med ryggen mot hunden. Den började då långsamt komma mot mig. Jag kände hur den nosade mig bak på ryggen innan den kom runt för att hälsa på mig. Nu viftade den till och med lite på svansen. Vi satt en liten kort stund och småpratade med varann innan jag bar den över vägen och in i vår bil.

Efter kontakt med polisens sambandscentral kunde jag bli kopplad till den som anmält hunden försvunnen sedan dagen innan. Vi kunde stämma träff och överlämna tiken till dess rättmätige ägare. Skönt att historien fick ett lyckligt slut. Vi kunde bara inte passera utan att göra ett försök att ta in hunden. Hade det varit vår hund hade jag definitivt önskat att någon annan gjorde samma sak som vi gjorde. Som hunden sprang omkring där på vägen, var det bara en tidsfråga innan den blivit överkörd. Det hade jag verkligen inte velat se.

Kalabalik på sista rapphönsjakten

2011-10-11T14:12:00.002+02:00

På morgonen åkte jag och Figo ut till Leif för att träna för sista gången i höst på rapphönsen. Nu skulle dom nämligen skjutas bort. Vi fick ett par situationer var som fungerade tillfredställande. Figo hade lite problem med apporten av första fågeln som fälldes för honom. Han tog den motvilligt men när han var halvvägs släppte han den. Jag stegade fram och skulle sätta in den i munnen på honom och såg då att det inte var en fågel han hade vid sina tassar... det var en köttslamsa. Skytten (jag sköt inte själv) hade fått in "en kärnträff" på liiite för nära avstånd. Jag lappade ihop fågelstackaren så gott det gick och då tog Figo den stolt.

Figos sista situation var i ett parsläpp. Jag vet inte riktigt vad som gick snett, men så mycket vet jag att han inte följde planen. Han hittade en rapphöna som nyss hade slagit ner på platsen. Figo nöp från full galopp till ett stramt stånd men hamnade väldigt nära fågeln som tog några steg. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig nu. Men om jag formulerar mig så här: om Figo visat tendens till trög avance så fanns inget av det kvar i honom nu (han hade inte ens fått något avancekommando, så detta får nog tyvärr räknas som stöt).

Han pressade upp fågeln på vingar, kastade sig likt en gepard upp i luften... och tog rapphönan i flykten. Jag får in pipan i munnen och blåser stopp-signalen så det ringer i mina öron. Men tydligen hördes det inte hela vägen fram till Figos trumhinnor. Han spottade ut den flaxande krabaten som sprang för livet. Figo dök åter på den. Jag blåste och vrålade nej samtidigt som jag sprang mot gladiatorutspelet. Figo han upprepa proceduren ett par, tre gånger innan jag var framme och kunde avbryta det hela. Då var det som att Figo vaknade till verkligheten igen och sjönk skamset ner till marken och lade sig på rygg med svansen mellan benen. Avslutningsvis kan jag meddela att rapphönan kilade in i en skreva och var helt oskadd när vi plockade fram den för att se hur det var med den. Så om det är till någon tröst, så var han åtminstone inte hård i munnen. Haha, alltid något! Ja, sedan avslutade jag med att Figo fick hämta in varm, nyskjuten rapphöna. Det skötte han i allafall oklanderligt (fattas väl bara annat efter ett sådant utspel).

Figo sekunderar på långt avstånd när han ser att Rambo hittat "sin" fågel. Snyggt gubben! (Fotat med mobil)

Höstdag

2011-10-11T12:00:00.000+02:00

Igår var en riktigt "höstig" dag. Jag tog en promenad med hundarna till småbåtshamnen. De flesta har tagit upp sin båt, men några ensamma båtar låg och guppade vid bryggorna. Bilderna nedan är tagna med mobilen och vissa har riktigt taskig kvalitet. Sorry!

Två snyggingar på rad

Teds kommentar till denna bild: Du passar ju bra med en vorsteh också :-)

Bosco vill leka på sitt brutala vorsteh-vis. Figo tycker inte det är kul, mest läskigt faktiskt

Figo vill gosa. Det får han så gärna

Igår på eftermiddagen körde vi duvorna till deras nya hem i Skellefteåtrakten. Samtidigt fick vi oss ett träningstillfälle där nere på dom jättelika ängarna. Liam följde med och hjälpte till. han tyckte det var roligt och han är riktigt duktig! Våra hundar fick varsin egen fågeltagning. Vi avslutade med en konkurrenssituation där Figo hittade fågel först och Rambo visade att han kan sekundera respektfullt. Så kul! Alltihop gick till enligt skolboken för båda hundarna. Vi var nöjda hundägare som åkte hemåt igen.

Höstens sista dagar

2011-10-10T09:06:00.000+02:00

Tre veckors förlossningspraktik i Gällivare är avslutade. Nu har jag de återstående veckorna på hemmaplan. När jag kom hem i torsdags kväll möttes jag av hundarna redan i hallen. Figo den sötnosen, anföll mig med full kraft. Skönt att å träffa barnen igen också, när man varit hemifrån och längtat efter dom.

Det känns som att denna jakthöst bokstavligen regnat bort. De fina dagarna som man längtade efter inför premiären, är lätträknade. Nu börjar väl hösten också lida mot sitt slut. Igår var förvisso en riktigt fin dag, men då var det annat som stod på agendan. Liam hade hockeyträning och sedan måste man börja tänka på att vintra ute på gården. Det är ju en klar fördel om man fått undan allt innan snön lägger sig som ett vitt täcke.

I eftermiddag ska mina duvor flytta. Vi kör dom till en karl som har ett fint duvslag. Där kommer dom att få det så bra. Samtidigt som vi kör ner dom, tänkte vi passa på att träna lite också.

Kritiken

2011-09-30T09:58:00.004+02:00

Då var åter en vecka utan familjen avklarad. En vecka återstår av förlossningsplaceringen uppe i Gällivare. Jag trivs verkligen och känner att jag utvecklas och lär mig så mycket hela tiden. Här hemma tuffar dagarna på i vardaglig lunk. Regnet tycks hålla i sig och jag hörde att man under september månad inte uppmätt så stora mängder regn, i vårt område, på 150 år. Nu hoppas vi verkligen att vi ska få fina höstdagar framöver.

Vi hade en tanke att åka upp över dagen och jaga på fjäll, men när vädret är så ostadigt så avvaktar vi. Även om fåglarna finns där ändå så tycker åtminstone vi det är trevligare att gå en dag utan att bli blöt och kall.

Nu har kritiker från fjällprovet jag gick med Figo kommit ut. Det är bara att ta åt sig av den fina kritiken vi fick:

Figoär en rejäl hanhund som går i mycket bra fart och utmärkt stil. Han söker avmarken i stora fina slag och i god kontakt med sin förare. I andra släpp sestvå ripor i luften i området där Figo befinner sig utan att situationen kanbedömas. Jobbar hela dagen utan att lyckas. 0 Ökl

Som sagts tidigare så kom han ju inte för fågel vilket var riktigt synd. Han kändes så otroligt bra både i sitt sök, men inte minst med tanke på förarkontakt och hur lätt jag kunde föra honom.

Vad gäller de två riporna i luften som domaren inte kunde bedöma om Figo var orsak till, har jag min tanke klar kring. Jag tror faktiskt inte att Figo stötte upp dom (inte den gången ;o) ). Fåglarna kom flygandes rakt mot mig över en fjällkant och en stund senare kommer Figo från vänster på samma kant. Jag tror han såg riporna i luften och tog en lov åt det hållet. Han hade definitivt inte farten av en eftergång, utan mer "vad är det där, vart kom dom från", och stannade upp, tittade på mig, och vände på min dirigering.

Nåja, det spelar egentligen ingen roll. Även om han skulle ha stött och gått efter så var det inget domaren kunde ha sett där bakom fjällkanten. Och så fungerar det på prov, det domaren inte ser har aldrig hänt. För min egen del spelar det dock roll. Tror jag att Figo förbryter sig mot "vårt avtal" blir jag lätt lite stressad och vill absolut ha full koll på vad han sysslar med. Men denna dag litade jag fullt ut på honom.

Stiltje

2011-09-26T08:56:00.001+02:00

Sitter just nu på bussen på väg upp till Gällivare och min andra (av tre) praktikveckor på förlossningen där. Jag trivs som fisken i vattnet!

På hundfronten är det däremot stiltje. Dels på grund av att jag är borta hemifrån veckovis. Sedan har ju denna höst bara bjudit på dåligt jaktväder när vi haft möjlighet att jaga. Någon liten skogsväng har vi i allafall hunnit med. Figo fortsätter att utvecklas. Nu vill vi bara ha mer fågel för honom.

Första starten avklarad

2011-09-16T15:17:00.001+02:00

Då var jaktprovspremiären för Åshamras Figo gjord. Även om det var Figo som skulle bedömas så var nog matte lite väl nervös till en början. Men allt eftersom släppen passerade, och domaren fortfarande ville se mer av honom, så gick pulsen ner. Jag kan inte annat än vara nöjd med Figos insats. Han fick fin kritik och gjorde allt han kunde på ett föredömligt sätt. Han höll sin stil hela dagen men tyvärr kom han aldrig för fågel. Lite snöpligt kändes det nog, att själva "grand finale" uteblev, när allt kändes så bra för övrigt. Nåja, det är väl bara "på´t igen" som gäller.

På förmiddagen har vi varit i skogen en liten (mycket liten) sväng. Vi är mitt inne i lövfällningen så fåglarna är minst sagt varska. Inget för Figo kanske men han har visat stor utveckling i höst så vi vill gärna låta honom visa vad han går för även i skogslandet. Figo visade sig från en av sina bästa sidor och lade upp ett skogssök så lagom snävt och systematiskt att till och med husse såg lite kär ut ;-)

En tjäderhöna kom flygandes men vi kunde inte bedöma om Figo stötte upp den eller om den lättade enbart på grund av hans närvaro. En stund senare blev det dock en stöt (varsk tjäderhöna som inte gav Figo en chans att trycka fast henne). Här visade Figo en otrolig respekt och gick inte efter en centimeter. Summan av en kort skogstur blev alltså ingen fågel i säcken men en enorm glädje i att Figo visar att han kan söka i kontakt även i skogen och, inte minst, han kan respektera fågel i flog. Kanske husse som tidigare dömt ut Figo som enbart fjällhund, nu får sig en fungerande skogshund i form av en engelsk setter ;-)

Visst passar de bra ihop?

Som en smäck

2011-09-13T21:28:00.001+02:00

Plockar och packar för morgondagens resa. Vi tar husvagnen och drar upp mot Arjeplog och jaktprovet på torsdag. Vi hade tänkt göra ett stopp på vägen och jaga lite imorgon. Tyvärr verkar inte vädret vara det bästa för att hitta snälla fåglar som vill ge Figo en chans att lära sig fågeltagningens ädla konst. Det hade annars suttit som en smäck med en fin-fin situation i minnet i lilla hundhjärnan, till jaktprovet. Håll nu alla tummar, tassar och tår ni har. Både jag och Figo lär behöva det.

I gömslet

2011-09-10T18:24:00.001+02:00

Spännande att ligga helt stilla och vänta i gömslet

Figo har varit lite tveksam i apporten. Frusen fågel går bra men när vi talar om varm nyskjuten är han inte lika "på". För att inte tala om det fortfarande finns lite liv i fågeln, då är det rent lite läskigt att ta den i munnen. För att råda bot på detta har vi idag stått i gömsle och lockat järpe. En lagom fågel att lyckas med tyckte vi, storleksmässigt liknande en ripa. Mina farhågor är ju att om han skulle fixa en fågelsituation på jaktprovet till veckan, sabbar "le grand finale" med pannkaka i apportmomentet.

Vi behövde inte vänta länge förrän en revirlysten järptupp svarade och närmade sig. När skottet kom satte sig Figo upp, från lugnt liggande till nyfiket ivrigt spanandes i skottriktningen.

När jag skickade honom på apport tänkte jag att nu har han fattat galoppen. Tills han i full galopp passerade förbi nedslagsplatsen. Han tänkte visst jaga istället för apportera den lille lymmeln. Nåja, han kunde lätt omkalibreras till uppgiften han kommenderats.

När han så hittade fram till järpen stannade han upp och tittade med den där korkade blicken "ska jag ta den där i munnen?!" Åh nej skulle han börja nu igen? Men nej då, när jag provade peppningsmetoden (som var steg ett i min plan) så tuffade han till sig och tog fågeln och kom till mig.

Visst, jag röjde gömslet för varenda järpe inom en stor radie, med mitt verkligen överdrivna beröm. Men det var det värt. Det var ju för detta vi åkte. Tyvärr började det regna så det blev ingen mer apportering för Figo idag, men han hade ändå gjort ett bra jobb: lugn och fin i gömslet och en okey apport.

Grå måndag

2011-09-05T12:46:00.002+02:00

Egentligen skulle jag precis ha installerat mig nere i Umeå och terminens första studievecka. Men jag vaknade med en förkylning värre än den jag härdat igenom förra veckan. Halsen skär som knivar och bihålorna dunkar. Jag beslutade mig faktiskt redan igår för att vara hemma en dag extra innan jag åker ner imorgon istället. Det beslutet står jag fast vid, kan jag lova.

Det känns verkligen som en grå måndag. All ledighet känns passerad för länge sedan. Ted jobbar dygn och imorgon åker jag. Vi hinner inte ens ses i dörren. Liam är också sjuk idag. Förmodligen liknande det jag har, så han fick också vara hemma. Vi har dock förgyllt förmiddagen med lite kortspel och Uno. Sedan kom Leif och Birgit förbi på en kopp kaffe, så vi hann prata lite strunt och om hur jakten gått så här långt för våra små juveler.

Hemma igen

2011-09-04T17:45:00.001+02:00

Vi har både hunnit komma hem från en något förkortad fjälljakt, och varit på bröllop. Verkliga kontraster, men båda väldigt trevliga att få vara med om. Bröllopet var både vackert och välplanerat och avslutades med en lyckad bröllopsfest.

Både jag och Ted var, och är, väldigt förkylda så dagsturerna upp på fjället var rätt så krävande. Vi hade hoppats på en god föryngring i ripbeståndet, men blev inte glatt överraskade. Visst fanns det fågel, men om ärligheten ska fram, så såg vi nog mer skogsfågel på vandringen upp genom skogen, än vi såg ripor. I och för sig är det ju också spännande, men det var ju inte precis därför vi var där. Vi ville ju få många situationer för Figo, där vi på bästa sätt kunde kontrollera honom. Då är väl inte tjock granskog den bästa biotopen.

Figo började första dagen med ett par stötar där han inte heller spontant respekterade fåglarnas flykt. Han hann gå efter ett tjugotal meter innan jag kunde få stopp på honom. Det kändes naturligtvis inte helt bra. Men han skulle gottgöra det bara en stund senare och totalt sett har han lyckats få till ett par, tre riktigt fina situationer, varav en var en situation där Ted kunde skjuta en tjäderhöna för honom.

Just den situationen var lite speciell. Jag vill inte säga att Figo rapporterade, men lite lurt var det allt. Figo kom mot Ted i skogen och såg konstigt uppspelt ut. Ted frågade "var har du pippin" varpå Figo snabbt vände om och sprang tillbaka exakt åt det håll han kommit ifrån. Ett hundratal meter längre fram fattar han stånd och en tjäderhöna löper då först undan innan den tar till vingarna och Ted kan skjuta den. Rapportering, slump, eller vad det än var, så var vi i allafall riktigt glada där i skogen.

Jag har ju anmält Figo till jaktprov och hade hoppats få en liten hint om vad jag kan förvänta mig av honom där. Jag kan väl inte säga att jag är helt lugn. Det kan gå hur som helst: stöt, tjuvresning, eftergång eller helt perfekt fågelarbete... där apporten går åt skogen. Men det är väl så det ska vara, allt för spänningens skull.

Äntligen är vi här!

I år hade vi med oss kaffet upp på fjället... varje dag ;)

Av/På knappen är väldigt tydlig på Figo

Figo apporterar ripa

...och då blir matte så glad!

Vackert

Jodå, Figo kunde hitta lämmel också

Sämre utsikt har man fikat till

Vackra höstfärger

Kjaerlighet

2011-08-29T12:34:00.011+02:00

Idag är Figo så pass mycket bättre att vi fortsätter packa in i husvagnen. Vad det än var han drabbats av, så verkar det inte vara av någon allvarligare art. Vi planerar att åka, någon dag förskjutet, men vi kommer oss iväg i allafall.

Idag är det precis ett år sedan mamma gick bort. Det har varit ett tungt år. Först en förlamande sorg, som mer och mer förbytts till en obeskrivlig saknad. Jag har dock fortfarande svårt att tänka på henne utan att ögonen blir blanka av tårar som vill tränga fram.

Det är så många tillfällen man velat dela med sig av, men så finns hon inte kvar. Eller en sådan enkel sak som när man inte vet vilken nivå i ugnen kakan ska gräddas. Vem ringer jag då, när inte mamma finns där? Men det kanske märkligaste av allt, är känslan att nu finns det saker i mitt liv som mamma inte vet om. Saker hon inte visste att jag skulle vara med om.

Jag kan bara hoppas att hon på något sätt ändå är med. Det är med kärlek och saknad jag bär med mig henne i mitt hjärta. Jag bär med mig hennes värme, styrka och det oövervinnerliga hopp hon bar på.

Jag vet att mamma tyckte mycket om Sissels röst, och texten avspeglar min bild av hur mamma var...

Bekymmersamt läge

2011-08-28T11:14:00.000+02:00

Vi har jagat lite skogsfågel. Mest för att få komma ut lite. Jag hade inte tänkt släppa Figo något förrän vi åker till fjälls. Men igår lät jag honom gå något släpp där det var rätt skogstyp för att ha uppsikt över honom. Han hittade en orrtupp som han ställde men inte lyckades trycka fast ordentligt. Den tog till vingarna och min lille gubbe gick efter 5-10 meter innan han stannade. Senare på dagen fick han gå kring myrmark, men hittade inget där.

Dessvärre upptäckte vi sent igår kväll att Figo börjat halta. Han verkar ha ont i handleden på vänster framben. Det syntes inget på honom under jakten eller strax efter. Men när vi skulle gå och lägga oss hade han till och med problem att ta sig uppför trappan till övervåningen. Idag haltar han inte mindre och nu börjar jag känna lite oro. Vi åker ju upp till fjällen imorgon och har redan räknat bort en kortare runda då. Frågan är nu om hältan ger med sig till tisdag, eller om han behöver fler dagar för att bli bra. Tråkigt i så fall, men Figos hälsa går ju naturligtvis först.

Vi hoppas Figo snart kan få göra det han är född till och älskar: springa

Skitjakt!

2011-08-25T09:23:00.000+02:00

...önskar jag alla jaktintresserade. Men glöm inte att man aldrig behöver ångra ett skott man aldrig avlossat. Bättre ta det säkra för det osäkra och aldrig riskera något man kanske får ångra länge. Skitjakt betyder alltså önskan om god jaktlycka (för er som inte sysslar med jakt).

Det bitterljuva

2011-08-24T20:00:00.001+02:00

Det är något bitterljuvt över att skolorna börjat om med rutiner och allt annat det innebär. Sommarlovets lata mornar, där klockan tickar iväg närmare lunchtid än frukost, innan man slänger benen över sängkanten, känns som en evighet bort. Istället har mornar där vi ligger och drar oss i sängen, bytts ut mot väckarklockans obarmhärtiga signal. Alla barn ska upp, få sig frukost och sedan iväg med rätt ryggsäck, på rätt rygg.

Vad är då det bitterljuva i detta? Jo, när magen börjar kurra för lunch, så har jag hunnit med att få barnen till skolan, få en stund för sig själv med kaffekoppen och morgontidningen, fått till stånd några nyttiga göromål i hemmet och varit iväg och tränat med Figo. Detta samtidigt som gubben klippt gräset och packat ett fullt släp med skräp. Så efter lunchen hann vi med både soptippbesök och lerduveskytte. Så, det bittra är att sovmornarna är ett minne blott, det ljuva är att man får så mycket gjort när alla rutiner är på rätt plats.

Det drar ihop sig

2011-08-23T19:11:00.001+02:00

Dagarna går i en rasande fart just nu. Vi har diverse projekt som måste bli färdiga här hemma innan jakten drar igång. Det har medfört att det inte blivit så mycket tid över till Figo, som jag önskat. Han har tyvärr verkligen fått stå tillbaka. Men så är livet som hund i en trebarnsfamilj med hus som ska hållas efter.

Idag hann vi i alla fall iväg en sväng för lite fågelträning med rapphöns och duva. Idag körde vi hela paketet med hagelskott i luften vid flog och avslutning med utlagd apport. Figo sköter sig oklanderligt på våra rapphöns och duvor. Jag är aldrig orolig att jag inte kan lita på honom där, vilket känns otroligt skönt. Träningen toppades med lite stadgeträning, där Figo fick sitta lugnt för sig själv och titta på när kompisen jobbade. Inga problem det heller. Han satt kvar på samma fläck jag lämnade honom. Jag hade i och för sig inte förväntat mig annat av honom vid det här laget.

Det börjar dra ihop sig och alla som sysslar med jakt förstår vad jag menar: jaktpremiären den 25:e. Vi kommer dock att starta lugnt, då Ted jobbar hela helgen. Men vi har vårt framför oss! Vi har planerat in en fjälljaktsresa som vi båda längtar likt små barn till! Spännande och avkopplande på samma gång, att få vistas i fjällvärlden och se om Figo fortsätter på sin fina bana vad gäller fågelhantering.

En dag på fjället

2011-08-17T11:31:00.002+02:00

För att komma vidare i jaktdressyren hade vi bestämt att åka upp på fjället och träna på vilda fåglar. Sagt och gjort, jag, Ted & Figo packade in oss i bilen och begav oss mot fjällen där Leif mötte upp. Han hade hört sig för att det skulle finnas fågel i området vi tänkte gå i. Min största farhåga med denna resa var att få se min hund totalt gå ur hand. Att han först och främst vid första släppet skulle försvinna och vara borta tiotalet minuter. Skulle han mot förmodan komma i fågel så var jag rädd att respekten han lärt sig genom rapphönsen och duvorna, skulle vara som bortblåst.

Inte svårt att njuta när man har denna utsikt

Det började bra. Jag släppte Figo, med en lånad Garmin Astro runt halsen, och kunde snabbt konstatera att bara för att hunden går över en fjällkant så är han inte borta. Som mest gick han ut 400 meter och det var under första slagen han gjorde. Sedan revierade han riktigt bra med en vidd på ungefär 150-200 meter åt vardera sida. Han rörde sig så förutsägbart att jag hela tiden visste vart han var och vart han skulle dyka upp nästa gång.

Figo passerar mig och Leif under sitt sök

Ganska snart piper min Astro för att meddela att min hund tagit stånd. Jag tittar längre fram och ser mycket riktigt att Figo står i ripriset längre ner. "Huga ligen", hjärtat hoppar upp i halsgropen. "Shit, vad ska jag göra nu?!" "Ja, vad ska du göra nu" svarar Leif tillbaka. Då återfår jag förståndet och går så lugnt jag kan ner mot hunden, som fortfarande står blickstilla. När jag kommer fram ser jag att han står för en slagen ripa. Men spännande var det.

Enda bilden av Figo i stånd blev en dålig bild. Men jag ska inte skylla på fotografen, han agerade enbart för att hans fru bad honom om det <3 Han har själv inget intresse för fotografering och det faktum att han fick igång kameran och lyckas hitta avtryckaren är ett steg i rätt riktning ;)

Första fågelkontakten får Leifs Rambo, men fåglarna lyfter innan han hunnit fram. Förmodligen låg några ripor kvar för när vi närmar oss går tre ripor över huvudet på Figo som kan stoppas. Däremot kunde ingen av våra oerfarna hundar hitta igen kullen som slagit ner en bit framför oss.

Tekniska prylar är ju bra, om man förstår sig på dom. När min astro för fjärde gången meddelar stånd faller poletten ner: Hunden står, men inte fast. Vi behövde ta oss ner för en liten brant. Ted var först och ser Figo 100 meter längre fram, smygandes på ståndet. Ted börjar springa mot honom. Han hinner inte halvvägs förrän en stor kull ripor lättar och flyger neråt. Jag ser inte Figo men blåser i pipan och ropar... eller snarare vrålar, stanna. "Vart är hunden?" "Stannade han?" "Jaha, jag kan se på astron vart han är." H**vete, han går ju efter: 90m, 110m, 140m, sedan vänder han tillbaka. Jaha, var det detta vi åkte upp för att bevittna? En icke fungerande fågelhund.

Jag tog Figo till mig och "snackade igenom ett och annat." Jag tror han förstod budskapet. För han skulle gottgöra mig senare efter fikat. Då gick vi ner mot ett stort myrområde med låg björkskog. Figo hade vid det här laget sprungit av sig så han gick lagom stort (endast 50-60m) för att vi skulle ha god kontroll på honom bland fjällbjörkarna. Vi fick några situationer där Figo fattade stånd, men sedan inte hade något när han väl fick resningsorder. Då vi såg att fåglarna gärna löpte längs marken, fick jag lov att vara mer alert själv.

Kom igen matte, nu kör vi!

När så Figo tog stånd nästa gång, var jag med. Jag skyndade mig fram, sa ja-ja-ja! och så småsprang jag tillsammans med Figo, som följde löpan fram. Jag kunde se flera ripor som sprang i riset framför oss! Då la Figo in stöten och tryckte upp dom på vingarna. Jag blåste i pipan, spottade ut den och skrek stanna. Figo satte sig ner och vände sig om och tittade på mig. Här stannade, om inte hela världen, så åtminstone fjällvärlden upp. Hur duktig kan man vara? Hur stolt kan man vara? Hur glad kan man vara? Jag skyndade fram till Figo, kramade om honom, berömde honom och pratade en hel massa som han förmodligen inte förstod ett ord av. Men han förstod att matte var nöjd med hans insats, och det var det som var poängen.

Leif & Ted klappar om hundarna när vi tar en liten paus

Vi stannade upp en minut och gladdes åt framgången. Figo kopplade bort fåglarna lika snabbt som dom försvann ur hans åsyn. Inga girafföron uppe på huvudet, utan långa, släta, fina setteröron längs huvudet, med fokus på matte. Hur skulle något kunna toppa detta då måntro. Tja, en kort stund senare var det dags igen. Figo tar stånd, men står fast denna gång. Jag går fram och skickar honom. Han tar ett par steg, stannar till, tar ett par steg till och då går det upp fågel bara ett par meter framför nosen på honom. Jag blåser i pipan och i samma veva som jag efter det säger "stanna", inser jag att hunden faktiskt stannade självmant, innan jag ens blåste. Varför ska jag då dessutom säkra upp med ordet stanna.

Efter detta nöjde vi oss för dagen. Jag ville att denna sista situation skulle få ligga kvar i minnet hos både mig och Figo. Inte chansa och riskera en situation där han inte sköter sig. Jag inser att denna träning var mer än välbehövlig även för mig. Jag har fått se att Figo inte går ur hand. Han söker inte för stort. Han söker i god kontakt med mig. Han kan sköta sig i fågelsituationer, om bara matte är med på samma jakt ;-) Kanske matte är den som är hetast i fågelsituationerna. Men nu känner jag mig helt klart lite lugnare. Jag är övertygad om att Figo kommer att fungera fint. Han behöver bara lite träning och erfarenhet, precis som matte.

Prinsarna på ärten

2011-08-14T09:35:00.001+02:00

När Ted kom hem från jobbet i morse hade han ingenstans att lägga sig. Sängen var redan full. Jag gick då och la mig i extrasängen för att dra mig lite. Naturligtvis somnade jag om. När jag vaknade möttes jag av två nosar som andades på mig. Jag som sagt att våra hundar inte ligger i sängarna. Tydligen bara sant så långt att de inte ligger i vår säng, men regeln verkar också bara gälla den :-)

Nu är det gjort

2011-08-12T09:25:00.003+02:00

Beslutet är taget och nu är det alltså gjort. Jag har anmält Figo till fjällprov 15 september. Det värsta av allt är att jag är nervös redan nu. Jag vet egentligen inte varför jag känner så. Jag har inga förväntningar på Figo, utan ser detta prov mer som ett tillfälle att lära sig. Men det är något med hela situationen som gör att jag blir så jättenervös. Och på ett jaktprov blottar man ju sig verkligen som hundförare. Det är nog det! Det är inte hunden jag är nervös för, det är mig själv. Problemet lär väl vara att Figo kommer att känna av min nervositet, och hur reagerar han på den tro?

Igår kväll blev verkligen en träningskväll. Jag åkte hemifrån före sex och var inte hemma förrän vid tio snåret. Vi var fyra hundar som träffades och tränade fågel. Vi hade alla kommit olika långt i dressyren. Någon hade en hund som fungerat bra tidigare men som under helgens inventering "kokat över", medan en annan hade en ännu otämjd unghund med motor värre än en skenande formel1 bil. Men roligt hade vi.

För Figos del fungerar det som tidigare. Vi (läs jag) känner oss lugnare och tryggare för varje situation vi genomför kontrollerat. Igår kväll tog Figo stånd 100 meter ut från mig på en äng. Jag såg att han stod nära buren (vi hade ingen vind) och ville inte ha honom så inpå. Men jag lyckades kalla in honom från ståndet och skicka tillbaka honom på nytt. Då tog han naturligtvis stånd på längre avstånd, han visste ju vart han hade fågeln.

Som jag skrivit tidigare så har jag ingen som helst oro för eftergång i dessa situationer. Mitt huvudbry ligger nu i att hunden på varje stånd han tar, börjar smyga framåt. Jag kan stoppa upp honom men efter en stund tar han på nytt ett smygande steg eller två. Jag blir tokig! Förr tänkte jag att han inte riktigt hade lokaliserat fåglarna men efter igår förstår jag ju att det inte är det som är problemet. Vad ska jag ta mig till? Någon som har förslag?

Träning i dagarna tre

2011-08-04T11:15:00.001+02:00

Fågelhundsträning i dagarna tre har det varit, men nu blir det lugnt ett par dagar. Eller så inte. Jag tänkte kanske få med Ted ut en sväng imorgon för att visa hur duktiga vi blivit :) Igår kväll hade vi med oss en kille som har en strävhårstik på dryga året. Hon fick testa på intresset för fågel och provade även på lite uppflog. Hon och husse har en del att jobba på, men hon var en riktigt trevlig tik och verkar inte vara särdeles svårdresserad. Så sköter husse sina kort rätt får han alldeles säkert en mycket trevlig jaktkamrat i henne.

Tre situationer vardera hann vi med. Leif hade med filmkamera och filmade en av Figos situationer. Så klart när allt förevigas så fanns det ju mer att önska hos hunden (och kanske även av matte för den delen). Men det ska ändå bli intressant att se sig själv och Figo som tredje part.

Figo har numer alltid näsan påkopplad under arbete. Han vet direkt vad han ska göra och gör det bra. Han springer med vägvinnande galopp tills han känner vittring. Då saktar han in och intar en låg, nästan krypande profil med nosen hela tiden jobbandes mot vinden för att precist lokalisera fågeln. Han tar stånd på ett för ögat vackert sätt. Tyvärr har han visat tendens till att efter en fem, tio sekunder ta något eller några steg för att åter frysa fast. Kanske han inte exakt vet var han har fågeln, eller så är det otyg han har för sig. Han kan dock stoppas med en "morrning" från min sida.

Igår kom jag på mig själv med att inte alls vara orolig för eftergång. Nej, det som jag hade i tankarna när jag gick fram mot ståndet var om Figo skulle vara trög i avancen och hur jag skulle kunna få honom att villigt resa fågel. Fattar ni vad jag just skrev!?! Jag är inte orolig att Figo går efter. Jag vet att han stannar när fågel (läs rapphöna och duva) syns i luften. Jag är egentligen inte heller orolig för den utvecklade tröga avancen. Jag ser det som en fördel när vi sedan kommer på vild fågel. Då kommer jag vara nervös för eftergång, det kan jag lova :)

Trög

2011-08-03T09:12:00.001+02:00

Varför ska det vara lätt när det kan vara lite svårt? Nu när allt börjar gå som en dans för Figo och hans fågeltagningar, då dyker nya "nötter att knäcka" upp. Igår fick jag för första gången erfara en trög avance. tre gånger fick jag säga "ja", innan han reste fågeln. Inte alls lika kul som den andra ytterligheten jag tidigare snabbt vande mig med. Hm, kanske jag varit lite hård med honom i fågelsituationer. Av rädsla för eftergång får jag nu betala priset? Fast å andra sidan, när vi kommer på vild fågel så tror åtminstone jag att han kommer att vara mer spänd. Så det kanske löser sig till slut.

Het på gröten

2011-08-01T23:00:00.003+02:00

Jag hann iväg och träna med Figo en liten sväng ikväll. Jag kände en liten oro idag, för han hade nerverna utanpå min lille gubbe. Vi fick köra dressyrövningar en bra stund innan han kom ner i varv. Jag tror han hade förra situationen i minnet, när han fick avancera för första gången.

Men trots mina farhågor så sökte han av partiet med en fin reviering, fattade stånd (som han faktiskt smög fram på lite, innan jag med rösten stoppade upp honom. Eftersom jag visste vart fågeln låg så kunde jag ju göra det). Sedan stod han lugnt och fint. Han ser så rolig ut när jag kommer fram till honom. När jag går upp vid sidan av honom och småpratar, så sneglar han lätt åt mitt håll innan han åter fäster blicken åt det håll fågeln ligger. Han ser ut som att han tänker: "Kom igen nu matte, sluta snacka och ge mig det ord jag vill höra".

Avancen var lika enorm som förra gången. Men lika snabbt som han avancerade, lika snabbt stannade han när fågeln flög upp. Phu, åter igen kunde jag pusta ut. Idag var det spännande, för han var som sagt "het på gröten".

Vi avslutade med att hundarna fick sitta lugnt medan fågel flög över och förbi dom. Innan jag själv hann vara med så hade Leif tagit en rapphöna som han la mitt framför tassarna på Figo! Vad gör han tänkte jag, vill han ha ihjäl fågelstackar´n! Figo satt lugnt... ända till rappisen började springa. Då tänkte Figo göra slag i saken. Otur för honom då att han hade en matte som såg vad som höll på att hända. En korrigering i precis rätt tid, gjorde att han avbröt handlingen och återgick till sin passiva hållning. Otroligt intressant att se att båda hundarna avreagerade så snabbt på fåglarna.

Stjärnträff!

2011-07-31T23:44:00.000+02:00

Helgerna passerar och är alldeles för korta när man jobbar. Det är fredag, söndag. Lördagen hinner man inte märka av. Men lördagen som gick lär i allafall Liam minnas. Han träffade nämligen sin stora idol Johan Harju som satt i Luleå hockeys monter på stadens festival. När Liam såg det så släppte han min hand och rusade iväg genom folkvimlet. Det var bara att ta rygg för att hinna med. Så klart köpte Liam en ny matchtröja och Harju och fyra andra från laget fick skriva sina autografer på den. Sedan ville han även att jag skulle ta en bild.

En stolt Liam brevid en glad och trevlig Johan Harju

Helgens hundträning har bestått i inkallning från stånd och apportövningar brevid rapphönsburen. Det gick kanonfint! Sedan har jag även lagt ut apportfågel på en äng och låtit Figo reviera över den. Jag hade inget apportkommando här utan lät honom bara söka ut. När han hittade fågeln så apporterade han spontant och kom till mig och lämnade av. Duktig kille!

Ett leende på läpparna

2011-07-27T21:38:00.001+02:00

Äntligen blev det av igen- fågelträning med Figo. När jag kom ut till Leif och Birgit hade Leif som vanligt funderat och planerat dagens aktiviteter. Vilken lyx att komma till "serverat bord"! Det är kvällens avslutande övning som göres utrymme här. Leif hade "planterat" ut en rapphöna på ett hygge. Tanken var att jag skulle släppa Figo och sedan skulle Rambo få sekundera honom.

Figo söker ut och tar så småningom ett stånd som han smyger fram fem meter på innan han till slut limmar fast. När jag går fram mot Figo får jag frågan om jag inte ändå ska prova låta honom avancera. Ja, varför inte tänkte jag. Om jag inte kan göra det här, när ska jag då någonsin kunna göra det.

Jag smyger upp och ställer mig en meter bakom honom, säger ett lågt men bestämt "ja!" Det vi fick se nu är inte en trög avance, utan liknade mer en kanonkula som skjutits ur sin kanon. Rapphönan tog till vingarna och Figo.... stannar upp och hukar sig lite. Då blåser jag stopp-signalen och han sätter sig helt lugnt. Jag går fram till honom, tar ögonkontakt, berömmer, kommenderar "bakom" och går därifrån med honom.

När jag sedan tittar åt Leifs håll, så ser jag att han står och applåderar oss. Senare frågar han om jag vet vad jag just presterat. När jag säger "han skötte sig ganska bra, va?" svarar han att om han vore jaktprovsdomare och detta var ett prov så skulle han dela ut ett 1:a pris med Hp åt Figo. Även om jag inte helt och hållet förstår mig på jaktprovsregler och valörer, så har jag i allafall snappat upp att det är något väldigt fint om man lyckas med.

Behöver jag säga att jag körde hem med ett leende på läpparna?

Inte en fjäder...

2011-07-26T10:57:00.000+02:00

Jag vet inte vad som har hänt, men nu har jag kommit av mig helt med Figo-träningen. Mer än en vecka har gått och hundstackar´n har inte fått se en enda fjäder. Det har varit mycket annat på agendan, nu när vi börjat om att jobba. Kvällarna räcker liksom inte till till allt man vill hinna med. Då är det lätt att hundarna får stå tillbaka, trots att jag tycker hundträningen är jättekul. Men om det ska bli något av mitt lilla krutpaket, så måsta jag ligga i mer än så här. Kanske jag tar en träningskväll imorgon efter jobbet... vi får se... om jag hinner.

Figo på barnkalas

2011-07-21T08:40:00.000+02:00

Då var Liams barnkalas över för detta år. Igår kväll efter jobbet var det dags för kompisarna att fira Liam. Ted hade lägligt bytt arbetspass med en kollega och var såklart inte hemma (nädå, det var kollegan som verkligen behövde byta pass, så Ted är oskyldig). Tur att jag har en superduktig dotter som är både huslig och pysslig. Saga hjälpte mig med allt från tömma diskmaskinen till att baka chokladbollar.

Sedan hade jag faktiskt lite hjälp av vithajen. Ja vi kallade Figo så när han smög omkring i bakvattnet, slugt väntandes på att en bullbit eller godis skulle falla till marken. Praktiskt också att han städade undan alla smulor från altangolvet. En kanelbulle hade visst hamnat på gräsmattan, -onödigt att den blir gammal, tyckte Figo och mumsade i sig den. Kalaset hade tema Fångarna på fortet. Figo följde med till varje station och studerade de tävlande, ibland på lagom avstånd, men ibland så närgånget att han höll på att ta över uppdraget. Kanske han hade utnämnt sig själv till domare, vad vet jag.

Grattis Liam!

2011-07-19T09:02:00.000+02:00

Semestern har tagit slut och igår var första arbetsdagen och vilken rivstart det blev. Riktigt högt tryck på både telefoner och mottagning. Nu har jag börjat nedräkningen till nästa semester om knappt fyra veckor ;)

Idag är en speciell dag hos familjen Nilsson. Allra mest spännande är det för vår minsting, mammas sockerpojke Liam, som fyller 7 år idag! Man är inte populär som måste jobba på den stora dagen. Vem som är mest besviken över att inte få vara med på väckningen med grattissång och paket på sängen, vet jag inte... men jag hade då velat vara där :(

Figo har fått vila från fågelträning sedan i söndags. Jag tror i och för sig inte att det gör så mycket. Det kan vara bra med en paus ibland, så alla intryck får falla på plats. Tanken är att jag ska hinna ut till fåglarna ikväll, men eftersom Liam fyller år, så kanske det bara blir en sväng ut och titta till dom och fylla på mat och vatten. Vi får se.

Nöjd trots allt

2011-07-16T11:27:00.002+02:00

Trots att det inte tillkommer något nytt på bloggen, så händer det saker här hela tiden. Det är bara svårt att finna motivation och tid att skriva, när vädret visar sig från sin bästa sida och semesterdagarna börjar tryta. Jag och Figo tränar i princip varje dag. Vissa dagar blir det "bara" vanlig jaktdressyr, men ett par gånger i veckan blir det träning med kontrollerade fågelsituationer.

I torsdags var senast vi tränade på fågel. Då provade jag något nytt. Eftersom Figo någorlunda kan det här med lugn i flog med mig vid hans sida, så ville jag utmana honom och flytta gränsen. När han sökt och hittat fågeln, så gick jag inte ända fram till honom. Han fick hitta tryggheten och lugnet själv, utan mattes stöd vid sidan. Jag stannade ett tjugotal meter från honom och iakttog situationen. När så rapphönan tog till vingarna, blev det för mycket och Figo gick efter. Jag blåste stoppsignalen, men inte förrän jag ropade nej! så stannade han.

Är jag nöjd med detta? Nja, till en början var jag mest förgrymmad: på hunden att han inte respekterade fågeln, men mest på mig själv som varit kaxig och stannat så långt från honom. Men när jag tänkte efter lite till, så kände jag mig trots allt nöjd totalt sett. Visst, han gick efter 10 meter, men han var ju kontaktbar för tusan. Han stannade ju när mattes röst bröt genom den härliga situationen, och sådant får inte underskattas!

Figo har fattat stånd för rapphöna. Denna situation är dock från i måndags, inte torsdags som jag skrivit om här ovan

Motion i sommarhettan

2011-07-10T22:41:00.000+02:00

Vilken härlig semestervärme vi har! Den ena härliga dagen avlöser den andra. Enda problemet med det är att det blir svårt att motionera hundarna ordentligt. Vi har löst det så att vi åker och badar så hundarna får simträna. Åker man sent på eftermiddagen eller kvällen så är luften riktigt behaglig. Det är faktiskt rätt mysigt att simma ut och ha sin hundkompis simmande brevid. Vill man ha bottenkänning med fötterna går också det utmärkt, då hundarna fortfarande måste simma för att hålla sig flytande. På så sätt får dom både motion och svalka, helt perfekt!

Apportglädje återfunnen

2011-07-07T18:36:00.002+02:00

Sedan Figo fått apportera efter avslutade fågelsituationer när vi tränat, så har han fått tillbaka apportglädjen som han visat upp tidigare. Senaste dagarna har vi inte tränat på fågel. Ja, eller förutom igår då jag hade en duva med mig och lät Figo reviera på en äng. När han passerade mig kastade jag fram duvan som flög upp mitt framför nosen på honom. Det är inga större problem längre. Figo stannar stående och tittar nyfiket, men lugnt, efter duvan som flyger sin väg. Ett par apportsök har han också fått, och det har gått bra. Nu känner jag igen min kille, ivrig att få komma iväg och söka rätt på apporterna.

Det är dom "kompletta" fågelsituationerna jag vill åt att träna mer på. Men jag tror att jag ska vara väldigt försiktig med att låta Figo avancera på fåglar han ställer. Jag har fått för mig att stadgan blir bättre om han får inprogrammerat en bild av att vara passiv när fågel tar till vingarna, sen kan vi börja köra upp fågel. Förhoppningsvis hinner vi några sådana situationer före höstjakten börjar. Jag har nämligen funderat mer och mer, och nästan kommit till ett beslut att anmäla honom till ett fjällprov i mitten av september. Man kan ju alltid dra honom om det skulle visa sig att han går ur hand på jakten (vilket jag i och för sig har svårt att tro).

Så här ska det se ut: fin kontakt och "lagom smutsig"

Tempmätare

2011-07-02T21:19:00.001+02:00

Jag har ett litet trix som jag tar till när jag tränar med Figo. Jag brukar kalla det för tempmätaren. Under inlärningsfas använder jag mig av godis som beröm men allt eftersom hunden förstår vad jag kräver så övergår jag mer och mer till att min röst och handklapp ska vara beröm gott nog. Nu när jag tränar Figo i mer "stressade" situationer som fågelhantering, så har jag alltid godbitar med mig i fickan. När han ser ut att vara på toppen av stressnivå så tar jag till tempmätaren: jag erbjuder honom en godbit och tar han den, ja då vet jag att han fortfarande är kontaktbar, att jag har honom i hand. Om han inte skulle ta den, då får jag avbryta för en stund och låta honom lugna ner sig, innan vi fortsätter igen. Det här sättet att mäta stressnivån, fungerar bra på Figo och jag kan enkelt avgöra om jag lagt träningen på rätt nivå.

Formen håller i sig

2011-06-30T23:03:00.001+02:00

På morgonen bar det av igen. Jag och Leif hade "stämt träff" i skogen. När jag stod där och väntade på att Leif skulle komma så kom jag på att jag glömt pipan hemma. Jisses hur skulle detta nu gå? Det var bara att göra det bästa av situationen. Först körde vi lite flogträning innan vi satte ut två fåglar. Figo fick börja söka första fågeln. Det var riktigt varmt och vittringen blev inte optimal i det höga gräset.

Figo fattade stånd precis intill buren. Jag fick här tillfälle att testa ledarskapet, för där han stod kunde jag ju inte sprätta upp fågeln. Jag kallade honom från ståndet, och det gick! Sedan visade jag fram honom igen och han ställde om hönan. Efter en stund sprättade jag upp fågeln. Figo stod lugnt kvar men något gick inte som planerat för rapphönan landade bara 2-3 meter från Figo, som fortfarande stannade kvar på samma plats!

Leif ville nu utmana mig och tog fram en apportfågel. Han kastade den och sa åt mig att fixar jag att få Figo att apportera under denna störning, så har jag kommit långt. Gissa hur det gick? Ja, han gjorde det jag begärde av honom! Jag vill bara avslutningsvis påminna om att pipan fortfarande låg kvar hemma :-)

En bild på Figo när han står för rapphöna. En bräms sitter och biter honom på kinden (den svarta fläcken) men inte ens det kan distrahera honom.

Fågelträning

2011-06-26T23:58:00.008+02:00

Idag har jag varit med Leif och Birgit och tränat hundarna i fågelsituationer. Vi höll till i skogen på en stor, stor äng (ca 3-4 full-stora fotbollsplaner), där vi satte ut burar med fågel. Sedan fick hundarna en och en söka fritt och hitta fågel. Först Rambo och sedan Figo.

Lite nervös var jag nog. Att släppa lös Figo i fritt sök kunde i bästa fall bli succé, men lika gärna äventyra det mesta av träning jag lagt ner hittills i sommar. Det är ju stadgan i flog som varit Figos akilleshäl så oron kan inte sägas vara obefogad. Men, man kan inte köra med både livrem och hängslen hela livet. Kanske var det dumt att släppa både livremmen och hängslena, och riskera att stå med byxorna nere.

Ja satte Figo vid sidan. Han tog så fin ögonkontakt och väntade på det magiska ordet... "varsågod!" Han flög fram över ängen, revierade nästan ända ut till skogskanten innan slog upp igen. Vilken härlig känsla att se honom söka av området. Jag trodde för ett ögonblick att han skulle gå förbi den första fågeln, där han for fram i full galopp. På bråkdelen av en sekund byttes full fart mot ett stramt stånd. Hur är det möjligt?

Jag gick lugnt (ja, lugnt och lugnt. Jag gick lugnt men hjärtat bankade vilt) fram till Figo, strök honom över ryggen och berömde honom lågmält. Figo hade fågeln snett framför sig till höger så han hade vridit huvudet en aning och hade exakt koll på vart pippin fanns. Där stod vi en stund tills jag (ja, just det: jag lugnat mig lite. Figo stod som förstelnad).

När jag sedan var beredd så sprättade Leif upp rapphönan ur buren. Jag var redo med pipan i munnen och kopplet i andra. Det senare var tänkt till icke konventionell metod (närmare beskrivning görs inte här) utifall att Figo tänkte gå efter. Fågeln tog till vingar och kvar stod Figo helt lugnt och bara följde den med blicken. När jag någon sekund senare blåste i pipan satte han sig ner och vände blicken mot mig. Jag tror han frågade: "var jag inte duktig nu, matte?".

Historien slutar inte här. Nu kommer vi till det svåra. Kvar på området ligger ju en till fågel och väntar. Nu gällde det att få Figo att glömma den här fågeln och söka nästa. Han gjorde två försök att lägga ett långt slag mot föregående fågel men kunde dirigeras om ganska lätt. Sedan var han fullt fokuserad på sin nya uppgift.

Denna fågeltagning behöver jag inte beskriva för Figo kopierade den förra och var komplett lugn. Tre situationer hann vi med och den sista avslutades med att hundarna fick apportera utlagd vinge. Figo som haft vissa problem med apportlusten senaste tiden, visade inget negativt inför denna uppgift. Han sökte med viftande svans rätt på vingen och levererade den korrekt.

Jag är så glad och lycklig så det kan ni inte ana er till! All tid och allt jobb jag lägger ner på att få Figo till en så bra jaktkompis som möjligt, ger resultat. I maj hade jag en hund som gick som skjuten ur en kanon vid åsynen av fågel i luften, och nu står han hur cool som helst och bara iakttar fjäderfäna. Då i maj var jag förtvivlad, nu är jag inte bara glad, jag är stolt över det jag hittills lyckts med, stolt över min hund... och än är det inte slutet vi ser.

Puss min älskling!

Midsommar hemma

2011-06-24T13:59:00.002+02:00

Nyss hemkommen efter en cykeltur med gubben och hundar. Vi cyklade bort till Bentaedet, parkerade cyklarna och promenerade genom skogen till Styrktjärn. Ibland tackar man vädergudarna för moln och lagom blåst, det håller nämligen myggen borta.

Vi kommer att fira midsommar hemma på gården, bara familjen. Lite oplanerat men det blir nog trevligt. Har en änglapaj i ugnen som ska bli desserten. Barnen har beställt plankstek till middag, så vi frångår traditionsenliga rätter som sill och grillat.

Leif och Birgit kom förbi på fika igår förmiddag. Leif behöver medhjälpare till hans kurs så jag ska hjälpa honom så gott jag kan. I torsdags hade jag ju Figo med mig. Han fick vara med på en del övningar, men också träna passivitet när matte "passade upp" övriga ekipage. I helgen blir det mer fågelträning för Figo. Hoppas och håller tummarna att Figo gör ytterligare framsteg nu, det behöver vi om vi ska lyckas vara i form till jakten.

Trevlig midsommar önskar vi er alla!

Dåligt med uppdatering

2011-06-21T15:48:00.000+02:00

Oj vad dålig jag blivit på att uppdatera bloggen. Dagarna flyger fram och semesterkänslan har inte infunnit sig ännu. Det är alldeles för mycket på gång samtidigt ännu. Jag hoppas att vi ska kunna varva ner inför helgen.

Senaste dagarna har regnet vräkt ner och hundträningen har legat nere. Lite flogträning har det dock blivit. Senast jag körde flög duvan upp framför Figo när han var på väg mot mig efter en inkallning. Han tvärstannade förvånat och tittade efter fågeln. Sedan har jag även störningstränat honomm genom att låta fåglar flyga nära förbi och över honom när jag platsat honom. Det gick också bra. Nu funderar jag på att sätta duvan mellan mig och Figo och kalla in honom. Tror ni han klarar det? Att strunta i fågeln och välja matte istället?

Ikväll ska jag ut till Leif och hjälpa honom med en kurs han har. Det är ett gäng vorstehhundar på ca 6 månader som ska drillas med fågel. Det blir framför allt lugn i flog som står på agendan idag. Figo får hänga med så slår jag två flugor i samma smäll, och får någon situation med honom när jag ändå åkt ut. Hoppas bara regnet ger med sig lite till kvällen.

Funderationer

2011-06-16T09:11:00.000+02:00

Igår kväll var jag och Figo en sväng ut i skogen. Ted och Bosco gick åt sitt håll för Ted skulle kolla några vindfällor som skulle finnas på en kompis skogsskifte. Jag och Figo tränade lugn i flog. Det går så bra, så bra. Ända tills vi kommer till den lilla detaljen att han ska ligga ner. När fågel är i luften stannar han direkt och sätter sig ner, men han vill inte lägga sig spontant.

Jag vet inte om jag ska skita helt i ligget och nöja mig med att han stannar kvar, eller om jag ska kräva ligg då det var det kommandot jag en gång lärde in. Ja, jag får fundera vidare. Just nu blir det lite halvdant. Fågel i luften, Figo sätter sig, jag blåser i pipan (ibland), jag harklar mig högt (ibland), jag säger ligg (ibland), och Figo lägger sig ner med jätte lång hals som sticker upp. Nåja, det är små bekymmer i jämförelse med andra saker jag måste ta ställning till.

Grattis Emil!

2011-06-14T16:18:00.002+02:00

Idag fyller Emil 15 år. Grattis grabben! Hoppas du får en bra födelsedag.

Nu orkar vi lite till

2011-06-13T11:08:00.004+02:00

Vilken kanonhelg vi haft. Skolavslutning i värmebölja och strålande sol. Hundarna har förvisso varit lite loja och mest legat inomhus på ett svalt golv. Men för att dom skulle få lite aktivering så tog vi med oss barn och hundar i båt och åkte till en egen badstrand på fredagen. Hundarna fick först hoppa i från båten en bra bit ut och simma in till land . Sedan badades och busades det i vattnet. Mycket svalkande både för oss och hundarna. Vattentemperaturen var överraskande human med tanke på att det bara är juni.

Igår åkte jag ut till Leif. Jag har ju, på senaste tiden, tränat mycket lugn i flog och tycker att det fungerar bra. Så nu ville jag testa Figo och se om han är mogen för att gå framåt i träningen igen. Vi körde först lite flogträning och det fungerade felfritt. Därefter blev det lite ståndträning med rapphöna i sprättbur och en duva i sprättbur nummer två (som stadgeträning efter första floget). Jag var lite nervös måste jag erkänna. Ville så gärna se framsteg men vågade inte hoppas på något från mitt lilla krutpaket. Körde med lina bara för att hindra honom från att gå efter vid uppfloget. Det gick bra, han stannade på pipan efter några steg men ville inte lägga sig. Efter en liten påminnelse så fogade han sig och lade sig ner.

Nästa gång hade jag två linor fästa i honom. När han fattat stånd gick jag fram till honom och tog av honom ena halsbandet. Jag ville lura honom att han var "fri som en fågel". Jag höll hårt i min lina, men döm om min förvåning när jag hade en hund som lugnt stod kvar (nåja, han lade sig inte men so what) och tittade efter fågeln som flög iväg. Glömde till och med att blåsa i pipan. När kom på mig och gjorde det så la han sig ner. Själv stod jag med vitnande knogar och höll krampaktigt i ett totalt slak lina medan Figo låg och tittade på fågel nummer två (duvan) som tog till vingarna.

Så otroligt befriande att se att det går framåt. Det har känts minst sagt trögt senaste veckorna. Så små steg framåt är mer än välkomna för att jag ska orka fortsätta hålla i den intensiva träning jag företagit mig. Efter igår orkar jag nog lite till.

Tyst

2011-06-09T08:33:00.001+02:00

När jag vaknade på morgonen var jag helt utan röst. Inte ett litet ljud kunde jag förmå att få till. Jag har varit hes ett par dagar men att jag skulle bli utan röst, det trodde jag väl inte. Detta medför att jag blev tvungen att sjukskriva mig (hur löjligt det än känns), jag kan ju inte sitta i telefonrådgivning och ha mottagning. Nu blir väl gubben glad förstås, en tyst "tant" som är hemma men som ändå inte är sjuk. Kanske rena drömmen för karlarna.

Idag får jag också träna på tyst kommunikation med hundarna. Fick mig ett litet smakprov redan på morgonrundan. Figo drog iväg en bit och jag hade visselpipan hemma. Jag fick lov att busvissla för att få hans uppmärksamhet, men sedan var det teckenspråk på hög nivå för att få hunden dit jag ville. Han undrade säkert vad det blivit för fel på matte som inte sa något utan bara viftade med armar än hit, än dit. Säkert nyttig träning både för honom och för mig.

Mygg

2011-06-08T19:32:00.000+02:00

I eftermiddag har jag och Figo varit ute i skogen och tränat lugn i flog. Det är inte lätt att lura dom små fyrbenta vill jag lova. Det är som att dom känner på sig vad som är i görningen och blir lite extra uppmärksam. Idag gick vi en lång sväng utan att någonting alls hände. När Figo äntligen började slappna av och minst anade det så flög minsann en duva upp mitt framför nosen :)

Nu har myggen börjat komma på allvar. Figo tog sig ett dopp i en skogstjärn och bara på den lilla stunden hade jag samlat en svärm av mygg omkring mig. Nej, man får inte stå stilla. Det är bara att röra på påkarna så de blodtörstiga små liven inte hinner ifatt en.

Vattenapport

2011-06-06T20:52:00.002+02:00

Idag har hundarna fått vattenapportera. Bosco fullkomligt älskar det och Figo verkar också tycka bättre om att hämta dummies i vattnet än på land. Hoppas nu bara att Bosco klarar sig från att få vattensvans. Jag hade med en handduk som jag frotterade honom med efter "badet". Har filmat med mobilen (därav den dåliga kvalitén) och lekt ihop en filmsnutt. Tyvärr lyckades jag inte klippa ihop så att även Bosco kom med.

Figo visar i filmen att han är en hund som gillar vatten. Han tvekar inte att gå i trots en lite "svårare vatteningång". Lägg också märke till den viftande svansen när han kommer upp och att han inte får ruska av sig förrän apporten är avlämnad. Vid avlämningen störs han av en mås som retas och fokus på mig blir inte riktigt vad som förväntas av honom. Summeringen blir ändå en helt okey apportering (till skillnad från min filmning).

Träningen fortsätter

2011-06-04T14:39:00.000+02:00

Här hemma fortsätter träningen med Figo. Vi har tränat på egen hand med duva- lugn i flog. Idag kom Leif och Birgit förbi och vi åkte ut i skogen och tränade med både duva och rapphöna. En trevlig stund där vi alla var nöjda efteråt. Figo respekterar både duva och rapphöna under flogträningen. Han visade en klockren sekundering och stod lugnt kvar när rapphönan tog till vingarna framför Rambo. Förvisso lade han sig inte ner, men jag är så nöjd över det faktum att han ändå stod kvar på samma fläck. Jag tränade inget stånd med Figo då jag vill träna mer på lugn i flog innan jag låter honom gå på och resa fågel igen. Än har jag den "friska avancen", där en rapphöna näst intill fick stryka med, alltför väl i minnet... och troligtvis har Figo också kvar den minnesbilden. Det är den vi nu håller på att tvätta bort. Fågel i luften betyder stopp, är mitt mantra jag försöker övertyga honom om.

Hundar i parken

2011-05-31T23:37:00.001+02:00

Är nyss hemkommen från en trevlig utekväll med "morskisbrudarna". Imorgon är sista dagen vi träffas för den här terminen. Jag tror vi alla känner att sommarens uppehåll kommer mer än lägligt. När jag gick från skolan in mot stan och mitt hotell så såg jag ett gäng som tränade med sina hundar i en park. Jag tror dom hade social träning blandat med lite dressyrövningar. Varje gång jag ser en människa med en hund vid sin sida här i Umeå, så längtar jag hem till mina. Hundarna i parken var inget undantag- mattes älsklingsvovvar, imorgon kommer jag!

Du är min man

2011-05-30T22:47:00.084+02:00

Denna vecka är sista studieveckan nere i Umeå. Ted är hemma hos barn och hundar med allt vad det innebär. Det har varit en minst sagt fullspäckad vår, spännande men jobbig. Vi har försökt hålla ställningarna med hus & hem (städningen har fått stryka på foten med den påföljden att vi ibland hoppats att ingen kommer och hälsar på oss innan vi hunnit "röja upp"), arbete, skola (min & barnens), hundarna (har periodvis fått "vila sig i form"), barnens fritidsaktiviteter, utvecklingssamtal, tanläkartider osv. osv.

Ted har fått dra ett tungt lass för att utbildningen skulle bli möjlig för mig. Man kan säga att han både jobbar och försörjer familjen och sköter markservicen när jag är borta vissa veckor. Svärmor och svärfar har ställt upp med barnen när Ted inte kunnat klona sig mellan jobb och hem.

Nu är jag i Umeå och när jag kommer hem på onsdag har Ted åkt på jobbet. Jag vet att han brukar läsa bloggen när han hinner. Så älskling om du ser det här innan vi träffas:

<3 jag älskar dig <3

Ted: nedanstående låt är till dig.

Lägesrapport

2011-05-29T15:54:00.000+02:00

Nu regnar det och blåser snålt. Tur att jag hann ut och träna lite lugn i flog med Figo. Nu ska vi satsa hårt på denna träning och hoppas på resultat inför kommande höstjakt. Nivån vi ligger på nu är den att jag kan ha Figo okopplad vid sidan när duvan flyger förbi honom. Han sätter-/halvlägger sig vid åsynen av duvan och på pipans stoppsignal lägger han sig helt. Han är alert med öronen högt ansatta på huvudet men lugnar ner sig och är helt lugn efter en till två minuter. Här ska vi stanna länge och träna, ända tills Figo lägger sig ner och är helt lugn i flog. Först då tänker jag gå vidare till nästa nivå. Min inre målbild är en vacker höstdag på fjället där Figo presenterar en fågelsituation där han är komplett lugn hela vägen. Jag både hoppas och tror att det kan bli möjligt.

Trastarna runt gården är populära objekt att träna stånd på, tycker Figo ;-)

Nytt matt-mode

2011-05-25T21:15:00.002+02:00

Ted hade hängt upp vår vardagsrumsmatta i ull över hundgårdssektionerna. Han tänkte att vi skulle tvätta upp mattan så kunde den få hänga där och dropptorka. Så kom det sig att vi fick främmande när vi precis satt oss på cyklarna för en tur med hundarna. Ted satte Bosco i hundgården medan Figo fick komma in med oss. När jag, efter att främmandet åkt, skulle gå ner och ta tag i detta med mattvätten så gjorde vi en makaber upptäckt. Bosco hade fått tag i ena änden på mattan och rivit ner den i hundgården. Där låg han och mådde gott på den fina ullmattan.

Ted såg min förtvivlade blick och försökte snabbt rädda upp situationen: "Han har nog bara dragit ner den för att lägga sig på den, det är inte säkert att den gått sönder". Själv har jag alltför många gånger erfarit vad vorstehkäftarna kan åstadkomma, för att riktigt kunna tro på dom tröstande orden. När vi kommer in i hundgården har vi en till synes skamfylld hund, och det kan han gott vara. Det visade sig att han bitit ett hål mitt i mattan. Det får väl bli det nya modet då- matta med hål mitt under vardagsrumsbordet.

Dom käftarna kan tugga i mer än pinnar

Fortsatt träning

2011-05-22T21:25:00.002+02:00

Trots att man blir lite nedslagen ibland när man sysslar med hundar av denna sort, så får man inte ge upp. Idag har vi åter tränat på rapphöns. Leif hade lagt ut två sprättburar på ett hygge uppe i skogen. Först fick Rambo söka ut och Figo sekunderade honom klockrent.

Sedan var det Figos tur och han skötte sig över förväntan. Kanske jag tagit ner förväntningarna sedan senaste "fadäsen" när proppskåpet gick, men ändå. Han revierade sig fram fint och stannade upp i ett fint stånd ca 50 meter ut från mig. Jag kunde lugnt och sansat gå upp till honom och berömma. Faktiskt så kopplade jag honom här och manade på honom med ett liitet tyst "ja". Jag ville inte låta honom göra fel, så därför blev det koppel på.

Han respekterade stoppsignalen (jag tror dock att han inte är dummare än att han förstår att han var kopplad) och fick som bonus en riktig störningsträning. Rapphönan slog nämligen ner bara tiotalet meter framför Figo och låg på marken och kacklade. Åter igen så visade Figo sig från sin bästa sida och låg kvar. Han släppte till och med hönan med blicken för att ta ögonkontakt med mig. Då fick han beröm och sedan kommandot bakom när vi vände och gick tillbaka åt det håll vi kom från.

Ständigt svävar man mellan hopp och förtvivlan, men just idag tändes åter ett litet hopp om att detta kanske kan komma att gå. Fast å andra sidan så vet jag ju att allt kan vara ställt på ända imorgon och hunden ligger ute till försäljning för 10- max 20 kronor... men den dagen den sorgen :-)

Rätt ner i plurret

2011-05-20T23:01:00.000+02:00

Har jobbat kväll och har idag tagit hand om min första helt egna patient. Tidigare har det varit tillsammans med handledaren och med mycket vägledning. Nu var jag den som "höll i trådarna" och barnmorskan var med som ett stöd för mig i bakgrunden. Det var en häftig känsla. Det hela komplicerades lite av att paret bara pratade engelska, men jag hankade mig fram med min knaggliga medicinska engelska och jag tror att vi trots allt förstod varandra rätt bra.

När jag kom hem ikväll fick jag mig ett glas rödvin. Kanske "alkoholistvarning" ;) men det var skönt att få ett glas och komma ner i varv. Sedan gick vi ner till vattnet här nedanför huset. Ted har byggt en liten brygga där vi ska ha båten. Eller brygga och brygga, det liknar väl mer en spång för den är rätt så smal. Liam satt redan längst ut och badade fötterna när vi kom ner. Figo sprang ut på bryggan/spången och på något konstigt sätt så druttade han i. Inte för att det var någon fara i sig, men blöt hund luktar inte gott. Och definitivt så luktar inte blöt hund som vadat fram på lerbotten gott. Nu blir det inte bia-bädden i sovrummet inatt. Nu blir det buren nere i köket (men matte har bäddat så skönt i den, så där sover han gott).

Hektisk

2011-05-18T17:14:00.000+02:00

Är just nu inne i en riktigt hektisk period. Hundarna får stå tillbaka ordentligt nu. Ingen träning alls, knappt motion har det blivit senaste två veckorna. Fast jag vet att det inte går någon nöd på dom så får jag ändå dåligt samvete. Men just nu finns ingen tid för dom, skolan med praktik tar all tid... och lite till. trots att jag trivs med det jag gör så känner jag mig både kroppsligt och själsligt helt slutkört. Magen ur balans och mystiska eksem som poppar upp på kroppen, är några av tecknen på att tillvaron börjar vara lite väl mycket för fru Nilsson. Det hade väl gått an om man bara hade sig själv att tänka på, men dessutom ska allt tajmas in med barnens utvecklingssamtal på skolan, träningar, matcher, dansuppvisningar osv. osv.

Nej fy vad jag gnäller. Snart är det sommar och jag pausar skolan och återgår till mitt vanliga arbete. Har tidig semester i år vilket faktiskt känns skönt. Brukar föredra att ha det goda kvar, men i år är jag nog böjd att ändra mig. Såg en fin jaktfilm för någon kväll sedan. Det var jakt över de flesta raserna inom stående fågelhundar. En riktigt må-bra-film som gör att man längtar till fjällen i höstskrud. I år åker vi upp, jag och Ted, oavsett tillgång på fågel. Om inte jaktlyckan visar sig, får vi i allafall en skön återhämtning i en underbar miljö.

Duvor

2011-05-15T16:01:00.004+02:00

Om man ska analysera Figo så ligger det till på följande sätt. Han har visat stor respekt när vi tränat lugn i flog med duvor. Han har också visat att han har förmågan att avreagera snabbt, det vill säga han går ner i varv och är lugn snabbt efter varje situation. Så långt är allt väl. Problemet är, som jag ser det, när vi kommer till en situation mer likt en riktig fågelsituation. När han får söka och fatta stånd för, i detta fall, rapphöna så finns inget av det han uppvisar mot duvorna kvar i minnet. Han fullkomligt exploderar och mitt ledarskap räcker tydligen inte på långa vägar till för att få stopp på honom.

Så nu har vi bestämt oss för att köpa ett par duvor av den man vi tränat hos. Vår tanke med det är att "bombardera" Figo med synintryck av flaxande vingar under kontrollerade situationer och på så sätt få honom att respektera bättre. Även om det fungerat bra när vi tränat detta, så hoppas vi att mängdträning på detta vis, kan få honom att även respektera flygande fågel efter en resning.

Om vi inte lyckas, får vi trösta oss med att han har en "frisk och villig avance" (oavsett det gäller fågel eller som här, skurborsten i barnens badpool)

Lyra

2011-05-14T20:19:00.001+02:00

Jag minns när jag var liten och man började spela brännboll. Det var så roligt och ännu roligare blev det när man blev duktigare. Jag minns än idag den gången då jag tog min första enhandslyra. Jag hade försökt många gånger men bollen bara studsade mig ur handen. Tvåhandslyra var väl bra, men enhands var något speciellt.

Det var då det. I veckan har jag tagit en lyra jag säkert kommer att bära med mig i minnet lika glasklar som den på skolgården en solig försommardag. Jag har hjälpt min första bebis till världen, en alldeles perfekt gosse! När väl första "lyran" var tagen rasslade det till och jag har på två dagar (nätter) förlöst fyra kvinnor. Vilket underbart jobb jag kommer att få.

Roligt så länge det varade

2011-05-11T13:45:00.002+02:00

Tänk att världen fungerar på det viset att när allt bara flyter på och går ens väg, då vänder allt och man blir varse om att inget kan fås gratis. Ted har aldrig varit med när jag tränat Figo denna säsong, så idag följde han med så jag skulle få visa hur duktig han blivit. Han fick söka fritt och fattade stånd för en rapphöna i en sprättbur. Han stod fast och jag kunde lugnt gå fram och berömma honom med både röst och strykningar över ryggen. För att inte fresta honom för mycket fick han inte avancera utan fågeln sprättades upp när han stod.

Detta skulle visa sig ha föga betydelse. Hela proppskåpet gick på min tidigare så balanserade setterkille, som trots stoppsignalen avancerade framåt mer än friskt och dessutom fick tag på den stackars rapphönan som slog ner en bit fram. Några sekunder senare hann jag ifatt honom och kunde avbryta hans lilla nöje. Rapphönan såg tack och lov ut att klara sig med blotta förskräckelsen.

Ja, det visade sig att jag har en bra bit kvar till en eventuell jaktprovstart, om det ens blir någon. Det blir att jobba ännu hårdare om det ska bli något av det, men det var roligt så länge lyckan varade. Nu har jag något nytt på gång, men det skriver jag om senare.

Något nytt att roa sig med

2011-05-10T18:56:00.000+02:00

Kisse var helt galen igår, han hade nog fått "sommarfeber"

Saga har lyckats fånga Paba, men kan hon "tämja" honom?

Idag har jag varit "ledig". Skulle egentligen ha pluggat men jag har städat och sedan har vi varit med hundarna i skogen och jag har även tränat lite reviering på en äng med Figo. Jag vet att det finns både dom som hyllar och dom som sågar revieringsträning. Men något måste man ju ha att göra, så vi kör lite sånt i allafall. Det kan ju åtminstone inte göra någon skada.

Det är inte helt lätt, men jag har hållit till på en äng med skog runt omkring. Då vill han gärna till kanten av ängen och in i skogen, men då blåser jag vändsignal. Han vänder direkt på signalen, men problemet är att han kovänder, dvs. han vänder tillbaka ner mot mig så att han gör åttor istället för att sicksacka sig framåt. Har försökt se om han någon gång vänder upp lite mot vinden och då blåsa "vänd". Men det är svårt med en hund som går som ett spjut rakt ut mot skogskanten. Men roligt var det att träna något nytt, och som sagt något ska man ju ha att roa sig med.

Ted & Figo tittar ut över Styrktjärn

De här djuren har jag bara sett här. Det är någon sorts ål liknande varelse, men jag kommer inte ihåg vad Ted sa att den hette

Vackert motiv till vacker bakgrund

Har sagt det förr, men detta är mitt smultronställe

Figo njuter av det han ser (fåglar)

Hur glad kan man bli?

2011-05-07T19:33:00.002+02:00

Oj, oj, oj vad dagarna rusar fram! Har tillryggalagt, tenta, rapportskrivning en studievecka i Umeå och är nu på väg ut på förlossningspraktik. Det känns som att jag inte hinner med mig själv och familjen, och än mindre hundarna. Men igår ringde Leif och frågade om jag ville följa med och hämta hem rapphöns. Samtidigt kunde vi träna lite lugn i flog med duvorna. Ja, man är ju inte dummare än man gör sig, så jag tackade ja.

Lite dåligt samvete fick jag allt. Först en vecka borta från familjen och sedan då åka iväg några timmar för mig själv. Kanske det är ett kvinnligt fenomen. Tvivlar starkt på att många män som är i uppträning av sin jakthund skulle tänka på samma sätt. Men nu är det ju så att jag och Ted resonerat oss fram till att nu jäklar gör vi en satsning på Figo, och går det inte då... ja då jagar vi med en "icke-fungerande" hund till hösten.

Vid tiotiden i förmiddags blev jag i allafall upphämtad och det bar iväg mot träningsmarken. Jag har analyserat sönder varje litet moment som jag och Figo utsattes för förra gången, och kanske är det så att jag borde vara mer än nöjd med att hunden de fakto inte gick efter en enda gång. Men hur skulle det bli idag? Skulle han minnas och gå framåt, eller skulle han gå upp i stress och låta hela proppskåpet gå vid åsynen av flaxande vingar?

Det var minst sagt en lättnadens suck jag drog när Leif klappade mig på axeln efter avslutad träning och sa att nu får jag vara riktigt nöjd. Vid de två första uppflogen så blåste jag stoppsignal när duvan sprättades upp. Själv var jag så fokuserad så jag såg inte det Leif såg, nämligen att Figo faktiskt var på väg ner innan jag blåste... vid båda flogen.

Så då bestämde jag mig för att våga lita på honom och skickade fram honom en bit framför mig och tänkte se vad som händer innan jag gjorde något. Döm om min förvåning när hunden hukade sig när lätet av duvans flaxande vingar hördes. En liten handgest och hunden låg ner. Ännu mer lycklig blev jag när jag gick fram, tittade ner och hade en hund som tittade på matte med, inte giraff-öron högt uppe på huvudet, utan avslappnade öron och ögon som väntade på beröm. Ja, hur glad kan man bli som matte då?... jätteglad! Och pipan då? Ja, den hängde oanvänd runt halsen på mig.

Stadga kan aldrig tränas för mycket

2011-05-01T23:56:00.001+02:00

När jag var på affären och handlade så träffade jag på en bekant som också försöker dressera sin första "egna" hund. Hon har en pointertik på 1 år, en alert dam må man säga. (ja, jag syftar i det här fallet på hunden). Vi bestämde oss för att ta en gemensam promenad med de två juvelerna. Så idag blev det lite enkel träning för Figo, det vill säga gå fritt brevid och nosa utan att störa medan matte pratade och hade trevligt hela rundan. Lilla fröken fräken pontern, var intresserad av det mesta som rörde sig... och även sånt som inte rörde sig men som kunde ha ett intresse i allafall, till mattes förtret. Hur som helst så var det trevligt sällskap både den två- och den fyrbenta. Sedan avslutade vi med en kopp kaffe och vad passade bättre då än att Figo fick ligga plats och träna stadga. Det är alltid bra, även om han är snabb på att somna lite var än vi är. Stadga kan aldrig tränas för mycket... tror jag i allafall. Pointertiken då? Ja hon small också av i sin bur på en gosig bädd.

Mest bara plugg

2011-04-28T23:51:00.000+02:00

Har en period med rätt mycket skolarbete som måste göras. Jag har en tendens att samla på mig jobb tills det börjar brinna i knutarna, och det är precis vad det gör nu. Därför har det inte funnits tid till varken hundar eller bloggande. Förutom cykelmotion har det varit lugnt för hundarna i veckan. Ja, förutom att jag och Figo haft en "lektion" i vad mattes nej betyder. Så nu har han det glasklart för sig, i allafall ett tag framöver. Bjuder på några bilder från dagen.

Två grabbar som har det skönt i solen hemma på gården

Hade lovat barnen att åka och håva, så det fick jag lov att hänga med på

Saga vid Segerströmmen

Liam måste känna på iden pappa fångat, innan den får simma vidare uppströms

Träningsdag

2011-04-26T10:03:00.005+02:00

Igår följde jag och Figo med Leif och tränade på duva och rapphöns. Det var en spännande dag där jag fick se lite grann vad Figo går för. Stora delar av dagen bestod av övning lugn i flog. Där lärde jag mig att Figo faktiskt fungerar bäst när matte håller tyst. För varje gång jag skulle försöka tajma in beröm när han tittade på mig och inte fåglarna som flugit iväg, så blev han lite het. Kanske var det för att komma till matte, men man kan inte utesluta att det var fåglarna han ville åt ;). Höll jag däremot tyst tills jag gick fram till honom för att ta honom därifrån så gick det bättre.

Avslutningsvis testade jag för skoj skull Figos stånd på fågel i bur. Han stod lugnt och fast och kunde snabbt komma ner i varv efter avslutad situation. När Leifs Rambo sedan stod för rapphöna så sekunderade Figo honom. Det var en fin avslutning på dagen. Både matte och hund var trötta men nöjda när vi åkte hemåt och vi tackar Leif att vi får den här möjligheten!

Rambo har hittat strålen och smyger sig framåt

Figo får ligga och träna stadga medan Leif och Rambo avslutar fågelarbetet med utlagd apport.

Det blev inte mycket bilder när jag hade fullt upp med att hålla fokus på min lille gubbe. Men en avslutande bild blev det. Den får avspegla hur vi kände oss - trött, lite suddiga, men väldigt nöjda.

Hur gick det då med det som jag avslutade förra inlägget med? Det där med att tro mer på sin hund. Ja, på det stora hela är jag nog nöjd med Figo. Han har ju inte gjort något fel så här långt, men jag ser att han har en turbo som går igång vid fågelintryck. Då gäller det att matte står så där lite lagom på bromsen utan att vi riskerar att hamna utanför banan. Samtidigt måste man ju våga släppa upp och gasa på lite för att gå framåt.

Härliga Figo

2011-04-23T19:50:00.004+02:00

Vilken härlig påskhelg vi har! Vi har sol och värme så man tror nästan att det är slutet av maj månad. Vi har faktiskt även ätit middag ute på altanen. Det har nog aldrig hänt så här tidigt på året, och definitivt aldrig en påsk.

Igår åkte jag och Figo en sväng ut till Leif för att träna. Det blev ett kort apportpass, som gick bra. Figo hade en viftande svans under hela arbetet, så det vittnade ju om att han tyckte det var roligt. Därefter blev det stadgeträning med uppflogsburar.

Två burar apterades i skogen. Sedan fick jag släppa Figo under fritt kommando i medvind. När han var några meter ifrån, så utlöstes den första buren. Jag stod med visselpipan i munnen, men hade lovat mig själv att ge Figo en chans innan jag möjligtvis skulle behöva använda den.

Pipan hade jag kunnat ha i fickan, för Figo slängde sig i backen lika snabbt som buren sprättade sin konstgjorda ripa till väders. När han satt där och tittade flög nästa ripa upp i luften en bit längre bort. Figo satt kvar komplett lugn tills jag gick fram till honom, löste stoppkommandot och tog honom därifrån.

På måndag blir det träning med fågel. Jag fick erbjudande om att följa med Leif och träna med rapphöns och duva i kontrollerade situationer. Det ska bli så roligt och jag är verkligen spänd på att få se om Figo fixar detta. Om han gör det ska jag tro mer på hans förmåga än jag gjort hittills. Det är så lätt att "hålla ner" honom, då behöver man varken bli besviken eller bli anklagad för skrytmåns ;o)

Figo vet vem som håller i taktpinnen. Frågan är bara om lugnet eller ivern tar över i honom

Påskhälsningar från oss!

2011-04-21T11:57:00.002+02:00

Husse ser allt

2011-04-19T21:50:00.000+02:00

Denna dagen har bara försvunnit. Efter en full dag på praktik och middagsbestyr så har vi varit och köpt en moped åt Emil. Han ville ha en cross modell så vi har letat. Till slut hittade vi en till lämpligt pris som inte var trimmad. Tänk när man själv var i moppeålder så förstod man inte föräldrarnas motvilja till trimmade mopeder -vad skulle kunna hända? frågade man sig. Nu så här 20 år senare står man där själv i diskussion och hävdar "det är ingen idé, det blir inget trim" till sonens suckande över sina föråldrade föräldrar.

Hundarna har, kan man lugnt säga, haft en vilodag. Men i finväder är väl papptaket på hundkojan i hundgården helt okey som "solterass". Efter vi ätit middag och rensat undan hade jag lämnat skåpdörren till soporna öppen. Figo kände lukten av något ätbart och närmade sig komposthinken långsamt. Jag hade lämnat köket men Ted fanns där, vilket nog Figo inte såg. Han stannade någon decimeter från de frestande resterna och funderade nog på om han skulle våga. I samma ögonblick som han tänkte ta chansen hade Ted smugit sig fram bakom den öppna skåpdörren, böjde sig över den och sa barskt "FIGO!" Gissa om det var en förskräckt hund som ryggade tillbaka och såg mer än lovligt skamsen ut.

Narcisisten nöjer sig med en blogg

2011-04-18T22:05:00.002+02:00

Under helgen som gick tänkte jag att jag skulle göra som "alla" andra och gå med i facebook. Jag tror jag är den sista i världen som inte är med (förutom Ted som inte heller gått med). Spiken i kistan blev när jag hörde från omgivningen hur bra det var, för i facebook kan man nämligen bli vän med sina barn och på så sätt se vad dom har för sig. Jag tyckte det lät lite udda, men tänkte ge det en chans.

Sagt och gjort jag loggade in och gjorde min första vänförfrågan till Emil. Han svarade raskt att han ville bli min vän (själv var jag övertygad om att vi varit vänner i snart 15 år redan). När jag ändå var igång gjorde jag min andra, och sista, vänförfrågan. Den gick till Figos uppfödare, för jag hade hört att hon lade ut bilder, som har med hundarna att göra, där. Så långt var väl allt väl. Men så händer det i mina ögon så förunderliga. Det formligen haglade in vänförfrågningar från både höger och vänster. Det var gamla barndomsvänner jag inte sett på 20-25 år, men även människor jag aldrig umgåtts med och knappt visste vem dom var mer än till namnet.

Hur gör man då? Snäll som jag är vill jag ju inte avvisa någon som vill vara ens vän. Men å andra sidan förstår jag inte hur man kan ha så många vänner, som flera av de personer som skickat vänförfrågan till mig hade. Personligen har jag ett fåtal riktiga vänner, och dom står inte i listan på facebook. Dom står uppskrivna i mitt hjärta. När jag sedan insåg att själva ursprungssyftet med facebook-konto var meningslöst (Emil skriver aldrig själv utan kommenterar bara på andras inlägg), var valet väldigt lätt.

Jag har avslutat mitt konto. Kanske är jag den som varit aktiv på facebook kortast tid. Kanske är jag den enda som inte förstår det fiffiga med facebook. Kanske är jag inte mogen (eller ungdomlig) nog för facebook. Kanske är jag inte nog nyfiken för att vilja ta del av flera hundra vänners inlägg. Kanske är jag lite narcisistiskt lagd som gillar mer att skriva än att läsa vad andra skriver. Men narcisist eller inte, jag nöjer mig gott med en blogg.

Tre av mina vänner, och ingen av dom har facebook ;-)

Söndag

2011-04-17T20:04:00.000+02:00

Igår var vi på 40-års fest, så att jag tog sovmorgon idag var ingen överraskning. Ted, den stackaren jobbar dygn idag så han fick minsann inte någon sovmorgon. vid niotiden, när jag låg och småslumrade av och till, rycktes jag upp av ett skarpt skällande från nedervåningen. Det visade sig att Bosco varnade förbipasserande att "här kommer ni inte in". Nu tror jag i och för sig inte att dom var på väg just till oss, men Bosco tar inga risker. Den lille settern rycktes naturligtvis med i "hälsningen":

-"Va?...voff... är det någon som kommer?...voff... ska vi hälsa?... voff-voff... eller vara tuffa?... morr-voff"

Det var bara att stiga upp när man ändå var klarvaken. När jag kom ner till köket hade omhändertagande storasyster Saga kokat havregrynsgröt till hungerbarnet lillebror Liam. Så båda var både mätta och glada och satt och spelade Super Mario.

Idag blev det, förutom motion, lite dressyrträning med Figo. Jag försökte snäppa upp stoppkommandot en aning. Det gick väl så där, han blir ju lätt låg när jag blir alltför krävande och morsk i mitt uttryck. Men å andra sidan, hur snabb ska man behöva vara? Bara man lägger sig någorlunda på stört så spelar väl någon halvsekund inte så stor roll... tycker jag.

Apportdelen börjar kännas trevligare och trevligare, både för mig och Figo tror jag. Idag vågade jag mig på ett lite längre pass, men jag blandade upp själva apporten med lite bus emellanåt. Dessutom tog jag ut Bosco som fick apportera då och då. Man såg faktiskt att Figo var intresserad av "bytet" som Bosco kom in med. Kanske han får lite mer lust när han ser "brorsan" har så roligt. På det stora hela känner jag mig nöjd med dagens träning. Visst, han hade vid ett par tillfällen ett litet tapp i lusten. Men vid ett tillfälle lyckades han själv komma ur det.

Efter att ha stannat upp ett tiotal meter ut i terrängen och stått och "dumstirrat" på mig för att få stöd, så kom han först tillbaka mot mig när jag satte händerna bakom ryggen och vände mig bort. Men så plötsligt så vände han om igen, satte upp nosen i vädret och började söka apporten. Det var en mycket glad matte som klappade händerna och öste på med beröm när han kom med apporten!

Omtänksamt

2011-04-15T19:08:00.001+02:00

Det händer inte mycket på hundfronten just nu. Jag har legat på latsidan ett par veckor nu. Åtminstone om man ser till den mentala träningen och jaktdressyren. För nu har det mest blivit fysisk aktivering, och då som jag skrivit tidigare, mestadels cykelmotion. Jag tycker det är rätt så roligt att cykla så det passar både mig och hundarna.

Idag mötte jag en äldre man, som var ute och promenerade, under cyklingen. Jag hade för tillfället ganska hög fart, hundarna galopperade kanske inte maxfart men så pass att dom fick ta i ordentligt. Mannen ropade åt mig, när jag susade förbi: "det går fort det där, var försiktig flicka så du inte ramlar". Så omtänksamt av honom... och gulligt att han sa "flicka". Det är inte ofta jag hör det nu för tiden. Men så sant som det är sagt, allt här i livet är relativt.

Vårda apportglädjen

2011-04-14T17:41:00.000+02:00

Har redan varit två cykelturer med hundarna och snart blir det den tredje för dagen. Det är sååå härligt ute så man vill aldrig gå in. Nu var det ett tag sedan jag tränade apport med Figo. Han har fått vila sig lite efter att det vände och började gå bra igen. Det visade sig vara ett bra drag från min sida. Idag la jag ut fågel och hämtade sedan Figo ur hundgården. Han luktade på mina händer och förstod nog vad som var i görningen. Han blev både glad och ivrig, vilket gladde mig mycket. Jag tog in honom och stannade upp innan jag viskade ett glatt apport i örat på honom. Nu är det gamla Figo som apporterar igen -bara glädje! Två fåglar fick han hämta in, sedan gav jag mig för den gången. Nu ska jag vårda apportglädjen i honom.

Cykelträning

2011-04-13T19:34:00.000+02:00

Vilket härligt väder vi bjuds på! Nu blir det cykelmotion för hela slanten. Igår åkte skidorna undan för säsongen. Det är härligt med cykelturer, man tar sig så långt jämfört med promenader. Dessutom ger det hundar som våra lite välbehövlig motion. Jag vill gärna variera tempot när jag cykeltränar hundarna. För då inbillar jag mig att det blir mer allsidigt och inte så slitsamt för lederna. Tyvärr ligger jag oftast i "suget" bakom en galen man med en ännu galnare vorsteh. Så då blir det inte så mycket tempoväxlingar, det blir mest bara att trampa på för allt vad benen håller. Tröstlöst då att den enda som är slutkörd när vi kommer hem, är jag. Figo sneglar ibland upp på mig och ser ut att tänka: "Kom igen matte, öka! Vi måste hänga med".

Om hunden var din läromästare...

2011-04-12T18:21:00.002+02:00

...kanske du skulle lära dig saker som dessa:

När någon du älskar kommer hem, spring alltid och möt dem.
Låt alltid känslan av frisk luft och vinden mot ditt ansikte vara anledning nog för extatisk lycka.
Bits inte när det räcker att morra.
Låt andra få veta när de inkräktar på ditt område.
Ta en tupplur då och då och sträck alltid på dig innan du stiger upp.
Njut av uppmärksamhet och var inte rädd för andra människors beröring.
Om det är varmt ute, pausa ibland och lägg dig ner på rygg i gräset.
Oavsett hur ofta du får skäll -tjura inte. Spring tillbaka på en gång och bli sams istället.
Njut av den enkla glädjen i en promenad.
Var lojal.
Låtsas aldrig vara något du inte är.
Om det du vill ha ligger nedgrävt, gräv tills du hittar det.
När någon har en dålig dag -var tyst, sätt dig nära och erbjud tröst genom att bara vara.

Det är lite roligt att leka med tanken ibland. Visst har vi en del att lära från vår bästa vän -hunden. Allt beror bara från vilket håll man ser på saker.


Ta en tupplur då och då...

Var lojal

Låtsas aldrig vara något du inte är

Konfirmation

2011-04-10T18:36:00.002+02:00

Idag har Emil konfirmerats. Som mamma är det inte utan att man blir stolt när man sitter där i kyrkbänken och ser sin son i vit kåpa. Hela stämningen i kyrkan gör att man blir så fylld av känslor. Efteråt bjöd vi in till mat och fika hemmavid. Nu har sista gästerna åkt hem och vi är hemkomna efter en cykeltur med hundarna. Nu när skidorna åkt undan har cyklarna plockats fram. Nu börjar en ny härlig tid med cykelturer under ljusa vårkvällar.

Emil bar korset. Dom var endast åtta tappra konfirmander. Det verkar inte locka med konfirmation för många

Min stilige son

Hemma igen

2011-04-07T19:19:00.000+02:00

Är nyss hemkommen från Umeå. Ted och Emil hade åkt på träning när jag kom så dom har jag inte träffat ännu. Men en som kastade sig i min famn (förutom Saga & Liam) var Figo. Han brukar vara glad när man kommer hem, men idag var något utöver det vanliga. Han hoppade på mig, slickade och "pratade". Han kanske hade längtat efter matte lika mycket som matte längtat efter de sina. Skönt i allafall att vara hemma.

Min, mitt, mina...

2011-04-05T22:20:00.000+02:00

Denna vecka är en studievecka i Umeå. Idag har vi haft muntlig redovisning inom ett enskilt område vi tilldelats. Imorgon blir det palpation av gravida magar, tre vänliga gravida kvinnor ställer upp för oss vetgiriga blivande barnmorskor. Trots allt detta är jag inte på humör för "singel liv" i studentlya. Jag vill hem till mitt hus, min man, mina barn och inte minst mina hundar! Hemma kär som jag är.

Gömma godis

2011-04-02T18:22:00.001+02:00

Saga & Liam har gjort en rolig lek med hundarna. Dom har gömt Frolic lite varstans i huset och sedan har dom fått söka fritt. Det var uppskattat av både ungar och hundar. Det gäller bara att begränsa intaget för hundarna, så det inte blir en TV-kväll till stinkande hundfis. Barnen skulle kunna gömma hur många som helst nämligen.

Se upp för flygande ripor

2011-03-31T16:14:00.001+02:00

Eftersom det inte blir någon mer fjällresa i vår med träning på riktiga ripor, så får man nöja sig med det näst bästa. Jag har plockat fram mina konstgjorda ripor. Det är en bit kopparrör med vita plastremsor i ändarna som prasslar när man kastar upp dem i luften. Jag använder dom enstaka gånger under promenaden, när hundarna minst anar det. Tanken är att dom ska komma flygandes och att hunden då reflexmässigt ska sätta/lägga sig vid åsynen av den. Alltså: fågel i luften, lika med stopp.

Det låter ju inte så svårt. Men problemet är att jag är så otroligt dålig på att kasta dessa "ripor". Ibland flyger dom bakåt så hundarna aldrig ens ser dom, eller så händer det som hände idag. Figo kom springandes och jag tänkte att nu har jag ett perfekt läge. Lite ivrig slängde jag iväg attrappen som flög i en stor båge och landade... på Figos skalle. Stackaren hade ju inte ens sett vad det var som damp ner i huvudet på honom. Ännu ett misslyckat försök, trots att hunden la sig platt ner i rena förskräckelsen. Nej, jag får nog gå ut ensam och träna på att kasta dom där "riporna", så det inte är fara för alla som rör sig i omgivningen när jag är i farten.

Förtrollningen är bruten

2011-03-30T20:01:00.000+02:00

Idag var jag för andra dagen till en man som skulle hjälpa mig med Figos totala låsning i apport-sammanhang. Gårdagen blev lite av en halvbesvikelse medan "mannen" tyckte jag skulle vara nöjd: vi hade i allafall gått framåt. Idag gick det så bra till en början. Sedan vid ett tillfälle när jag skulle skicka honom hände det igen, han blev som paralyserad ett par steg ut. Då kom han på felet, min hjälpsamme vän. Det var mitt röstläge. Han förklarade det med att eftersom jag har så tydligt ledarskap och enormt tryck på hunden vid korrigering, så blev mitt apportkommando med lite tryck i, för mycket för Figo. Han tolkar det som negativt och därför tar han några steg framåt men sen när han hör slutet på mitt "apport" så hör han i sina öron en korrigering.

Superbra att ha någon duktig inom området som kan stå brevid och analysera situationen. Jag hade aldrig kunnat komma på att det var mitt röstläge som var den felande länken. Jag har grubblat mig gråhårig över vilken tidigare situation som skapat problemet. Tänk att jag gjorde om det om och om igen. Förtrollningen är bruten, men hur löste jag det då? Jo, istället för att först sätta Figo ner, peka och säga ett bestämt apportkommando, så fick han stå och jag i princip viskade apport i örat på honom. Då hade jag en hund som med viftande svans letade rätt på fyra utlagda fåglar efter varann. Hurra!

Älskade Figo, mattes stjärna!

Vilken reaktion

2011-03-29T12:53:00.000+02:00

Igår följde Saga med för att titta på en kompis ridlektion. Jag stod hemma i full färd med middagsbestyren och funderade på vad denna "utflykt" kunde föra med sig. Skulle hon nu komma hem fullrustad med argument för att få börja rida? Men jag behövde inte fundera så länge på mina motargument. Kompisens pappa ringde och berättade att Saga fått allergi och att dom var på väg hem. Min första fråga var så klart om hon hade andningspåverkan, vilket hon tack och lov inte hade. Jag ville få hem henne snarast så vi fick göra en egen bedömning av hennes tillstånd för allergireaktioner kan snabbt förändras och bli akut läge. Nu klarade hon sig undan med rinnande och täpp näsa, kliande, rinnande ögon samt svullnad av hela ansiktet. Hon såg mer ut som en michelin-gubbe än en 9-årig tjej kan jag lova. Några frågor om att börja ridning fick jag såklart inte. Så idag är hon hemma från skolan med mig. Tur i oturen att jag sitter hemma med ett skolarbete som ska lämnas in. Men nu är också det klart, så kanske jag hinner ut i vårsolen med hundarna också.

JAAAAA!!!!!!!!!

2011-03-24T22:14:00.003+01:00

Luleå hockey vann den andra semifinalmatchen mot Skellefteå. Norrbottens björnar rules!

Snigelfart framåt

2011-03-24T18:38:00.002+01:00

Styrd av stunden och impulsiv som man är så tog jag tjuren (läs Figo och Bosco) vid hornen. Vi begav oss ut på isen. Fördelen med i princip stormvindar är att man får hela havsviken för sig själv, inte en själ såg vi till. Det blev inget långt träningspass, men dock ett träningspass. Ska det bli av så hänger det bara på mig, för hundarna hänger ju med när som helst. Först blev det lite stanna kvar och inkallning en och en, där den andra ska sitta kvar. Sedan lite andra små övningar. Apport blev det också så klart.

Bosco fick vara med på ett hörn, då jag i min enfald hoppas att han kan inspirera Figo. Tänk om lite av Boscos apportglädje (total passion) kunde överföras till den andre. Jag tycker nog att Figo är lite gladare igen när jag tar fram en dummie. Framförallt är han glad när han kommer in med apporten (fattas bara annat när han blir överöst med superberöm). Så idag provade jag att lägga på ett litet krav (jag skickade honom i en bestämd riktning som jag bestämde) vilket gick bra.

Ska också säga att jag övergått från synliga till dolda apporter. Alltså, han ser inte vart den ligger utan måste söka den, vilket också är ett steg framåt. Heja, nu avancerar vi oss fram med snigelsteg. Känns lite fånigt eftersom vi varit här förr, men jag vill så gärna att Figo ska apportera med glädje och inte krypandes med svansen mellan benen. Därför gör jag detta omtag i apporten.

Så här ska det se ut! Glädje och stolthet.

Mothers on ice!

2011-03-24T16:45:00.002+01:00

Bildbevis på 7 modiga mammor (och en inlånad pappa) som, trots gamla meriter inom konståkning hos vissa, inte lyckades besegra ett gäng 6-7 åringar i hockey. Men roligt så in i bänken hade vi. Heja mammor!
Foto: Johan Engman

Plugg-bubblan

2011-03-24T08:40:00.001+01:00

Att ha en matte som hittar på konstigheter som t.e.x. att hoppa på barnmorskeutbildning, är inget som man som hund i denna kåk hoppar högt över. Vart tar dagarna vägen?!? Eller veckorna för den delen? Jag har inte haft tid eller ork att träna hundar på evigheter känns det som. Just nu är jag inne i "pluggbubblan", allt annat får stå åt sidan... nästan. Nu måste jag ta mig i kragen.

Bosco & Figo väntar och väntar...

Vinst

2011-03-20T20:52:00.000+01:00

Började förmiddagen med en tur i skogen. Lite skare har det blivit men ändå inte så pass hårt att det bär hundarna. Bra tycker jag (då kan dom inte springa så långt från mig), dåligt tycker hundarna (då kan de inte springa så långt från mig). Efter skogsturen blev det hundgården och avkoppling i solen.

Då var det alltså dags för mamma-matchen. Med dubbla tjocksockar blev det både varmt och skönt i Teds skridskor. Barnen var taggade till tänderna så vi mammor som vågat oss ut på isen skulle få oss en rejäl match. Barnen utgick som vinnare till stor glädje. 6 mammor gick också av isen med stor glädje, alla hade vi klarat oss utan större skavanker.

Till sist slutade dagen med ytterligare en vinst. Luleå hockey säkrade segern mot Djurgården i den sista och avgörande kvartsfinalmatchen. Emil var på plats i Coop Arena och meddelade på telefon att det aldrig varit så högt tryck i arenan. Alla stod upp och hejade fram hemmalaget som till sist alltså vann.

Årets första förlust

2011-03-19T13:46:00.000+01:00

Det är inte bara Luleå hockey som får smaka på förlustens beska. Idag har Liam spelat sista hockeycupen för säsongen. Idag förlorade laget, inte en, utan två matcher av tre. Därmed klarade dom sig inte undan förlust i år, men som dom kämpade. Mer kan man inte göra. Lyckligtvis har dom en match kvar innan hockeytrunken åker in i förrådet. Den matchen spelas imorgon och är kanske årets viktigaste. Inte bara för spelarna, utan även för mammorna till dom små guldklimparna. Det är nämligen dags för säsongsavslutning med sedvanlig mamma-match. För barnen finns inget annat alternativ än vinst. För mammornas del handlar det inte så mycket om vinst eller förlust. Många är vi nog som ser oss som vinnare bara vi kommer helskinnade från rinken.

"Flås-skallar"

2011-03-17T18:34:00.005+01:00

Igår när jag kom hem var det så lugnt i huset. Alla i familjen var hemma, men det enda jag hörde var TV-spelet som de två minsta barnen spelade. Efter viss efterforskning hittade jag hundarna sovande i sina burar och mannen i huset låg raklång i sängen. Hade han blivit sjuk? När jag kom in i sovrummet fann jag en man som nöjt konstaterade att han, citat: "lyckats köra slut på flås-skallarna".

Han hade klyftig som han (inte) är, skippat sömnen efter ett dygns arbete och tagit hundarna på årets genomkörare. Två och en halv timmes drag med bara ett kort stopp för hundarna att ta sig någon tugga snö som svalka. Ted hade själv däremot inget vatten med sig (vilket inte förvånar mig ett dugg). Enligt utsago ska hundarna ha dragit bra i uppskattningsvis ett par mil, sedan kroknade först Figo som förvisso hängde med men inte bidrog till draget i någon större omfattning. Bosco kämpade på men husse fick ta i mer och mer själv i skidåkningen allt eftersom.

Jag måste säga att jag roas av min mans tävlingsinstinkt (så länge inte jag behöver vara med på det, för jag har inga problem med att ligga tvåa... eller sist för den delen). Mycket intressant iakttagelse denna händelse alltså. Hundarna ligger nöjt och snarkar i sina burar, Ted är nöjd över att han vunnit över dom till slut, trots att han själv ligger utslagen i sängen och ser mer död än levande ut? Jag undrar om han inte körde slut på fler än två "flås-skallar" på denna tur ;)

Mycket får man stå ut med!

2011-03-15T18:09:00.002+01:00

Liam visar hur stark han blivit, som orkar lyfta Figo. Frågan är väl vad Figo tänker? Kanske: "mycket får man stå ut med"

Nu är det spännande...

2011-03-14T19:14:00.004+01:00

...här hemma hos Nilssons. Precis i skrivande stund börjar nämligen 4:e kvartsfinalmatchen i hockey. Luleå har chans att göra slut på Djurgårdens drömmar om en final i år. Barnen hoppas, hoppas, hoppas på vinst (och jag också för den delen).

I veckan blir det inte mycket till aktivitet för hundarna. Åtminstone inte med mig. Jag har påbörjat en praktikperiod på gyn så det blir inte mycket tid över till mina fyrbenta älsklingar just nu. Dom (och jag) får förlita sig på Teds goda vilja till fysisk träning i veckan. Förhoppningsvis får dom något skidpass.

Igår när Ted åkte skidor och hade med hundarna fritt brevid så försvann Bosco efter tre älgar. Figo stannade och vände på signal men Bosco satte efter som sagt. Ted (som hade träningsskidor) fick åka och börja leta efter hunden i skogen. På ett ställe såg han hundtassar och älgspår om vartannat.

Han började bli orolig att han skulle hitta hunden liggande svårt skadad någonstans. När han sedan mötte en stressad älg komma springandes var känslan än mer påtaglig. Efter en stund kom Bosco matandes i snön i spåren efter den stackars skrämda älgen och historien kunde få ett slut.

Här hemma hade även jag hunnit börja bli lite orolig, eftersom dom varit borta länge och det började mörkna så smått. Skönt att allt slutade bra trots allt. Han är inte klok vår vorsteh, för det är inte första älgen han försöker "mästra"

Experimentet

2011-03-12T15:33:00.000+01:00

Nu så håller jag på med experimentet "apport på nybörjarnivå" med Figo. Något har ju, som jag tidigare skrivit, hänt. Han blir så otroligt låg att det låser sig för honom när jag lägger på för mycket krav i apporten. Detta är inte på samma sätt som under inlärningen. Tro mig, jag vet hur "tricksen" ser ut och detta är något annat. Han ser vilsen och osäker ut. Något har jag förmodligen gjort i min omedvetenhet.

Så nu ska jag försöka få Figo att återfå känslan av att apport är riktigt roligt. Han kan ju det här så jag fokuserar bara på glädje och superberöm när han kommer med fågeln. Idag har jag låtit honom hämta apporten två gånger, sedan slutade vi, när det var som roligast. Först fick han hämta en utlagd fågel och sedan en som han såg när jag kastade. Det gick bra, jag hade så klart inte förväntat mig annat. Både matte och hund gick med lätta steg hemåt igen.

Sockerruset

2011-03-11T18:28:00.000+01:00

Eftersom vi var till stan och handlade fick barnen köpa sitt lördagsgodis idag istället för imorgon. Medan vi var i kassan hann dessutom Liam själv köpa sig en läsk som han bälgade i sig. Alltihop resulterade i det så berömda "sockerruset", dvs. speedade ungar.

När vi kom hem blev det då att få bukt på detta sockerrus. Vi spände på skidorna och åkte ut över isen och in i skogen på andra sidan viken. Vi hade så roligt och barnen kunde inte tro att vi varit ute en och en halv timme. Hundarna fick så klart följa med. Mest fick dom vara precis som dom var, inte mycket krav eller annat. Dom höll god kontakt och då kan man få vara fri under eget ansvar.

Nu är vi alla ny-bastade och rena. Jag har gjort egen bearnaise sås och Ted står i skrivande stund och fixar köttet. Nu blir det fredagsmys för hela familjen, både två- och fyrbenta!

Virrpanna

2011-03-09T14:45:00.002+01:00

I morse steg jag upp i vanlig ordning för jobb. Eller vanlig ordning är väl fel att säga nu när jag studerar. Jag är lite dagvild när jag ibland studerar, ibland jobbar och ibland unnar mig någon ledig dag då och då. På morgonen var de yngre barnen uppe med mig. Klockan rann iväg och när jag lite sen var på väg ut genom ytterdörren slog det mig. Herregud, jag har inte väckt Emil!!! Rusar in till honom och tar ett rejält tag och ruskar om honom med orden "nu är det bråttom, du är sen, bussen går om 10 minuter!".

En halvt skräckslagen son stirrar till en början yrvaket på mig. Därefter mulnar han till och frågar "vad är det?... mamma, det är ju sportlov!" Oops! Jag bad snabbt om ursäkt och gissar nog på att han trots behandlingen inte hade några större problem att somna om... för att sova framåt lunchtid. Detta måste vara ett bevis på att jag totalt fallit ur vardagsrutinerna... virrpanna!

Takdropp och apportbekymmer

2011-03-08T14:49:00.003+01:00

Takdropp, nu är våren på gång

Åter hemma i vardagens lunk

Egentligen skulle jag verkligen inte pyssla på med ungar och hundar idag. Eftersom förra veckan gick åt till jobb och ledighet, har jag hamnat efter med studierna. Tanken var att jag skulle ta igen det i veckan. En snabb kalkylering över att barnen har sportlov och jag och Ted jobbar omlott, gör att jag räknat ut att så värst mycket studietid blir det inte. När vädret dessutom är härligt så kan jag bara inte sitta inne. Jag skjuter studierna framför mig ytterligare några dagar. Med kniven mot strupen ska jag nog kunna få till något bra på minsta möjliga tid, så funkar i allafall jag.

Liam trivs...

...Saga likaså

Jag har märkt att Figo tappat apportglädjen till viss del. Han tycker det är roligt till en början, men ju högre krav jag ställer på honom desto lägre blir han och det blir tillslut inte alls roligt. Jag har funderat lite på det där. När Figo flyttade in hos oss, trodde jag att vi fått en "vek" hund (vi jämförde med Bosco). Allt eftersom tiden gick ändrade jag uppfattning. Vi hade nog en relativt "hård" setter. Han kunde förvisso se väldigt vek och ynklig ut, men det tolkade jag som rena trickset för att komma undan lindrigt. Nu vet jag inte längre vad jag ska tro.

Jag har börjat så smått med att dirigera Figo på apport. Vi har precis börjat med ut-kommando. Jag har lagt en apport gömd i snön längs en rak linje, skoterspår eller liknande. Sedan skickar jag honom med handtecken och kommandot ut-apport. Det går bra ett par tre gånger, sedan händer något. Figo blir låg i hållning, kryper fram och ser allmänt tvekande ut. Detta utan att jag varit skarp i rösten ännu. Han uppför sig precis som om han inte vet vad som väntas av honom (trots att vi gjort detta hundratals gånger). Tur i oturen hände detta när jag var och tränade tillsammans med en annan. Han upplevde också att jag gjorde allt rätt men såg på Figo hur lågt och vekt hans uppträdande var. Hans reflektion var att jag skulle gå varsamt fram med min hund i detta läge, inte pressa honom för hårt.

Ut-apport!

Figo på väg tillbaka med första fågeln, bra fart så här långt

Summan av allt så tror jag att jag ska backa tillbaka några steg. Vi ska köra apport men bara enstaka gånger i taget, och det ska bara vara roligt, jätteroligt! Jag vet inte, men kan det vara så att man kan lägga på för mycket krav i apporten så hunden blir "handlingsförlamad". Ja, vi får väl se. På ett eller annat sätt ska det nog lösa sig.

Uppfödarträff med fjällträning

2011-03-07T21:07:00.005+01:00

Hela gänget samlat, förutom fotografen Barbro

Idag har vi kommit hem efter en lång men trevlig resa. I torsdags packade vi hundar och skidor och styrde bilen mot Mittådalen där Figos uppfödare ordnat årets uppfödarträff. Det var hundar ur olika kullar som kom, bland annat några ur Figos kull. Vi hade ett helt vandrarhem för oss själva och innan vi somnade ovaggade på kvällarna så hanns det med lite trevligt umgänge till god mat och dryck. Tyvärr hade vi inte vädret och föret med oss denna gång. Hårda vindar och vass skare som hundarna trampade genom satte till viss del stopp för oss. Söndagen bjöd dock på bra väder men då kunde jag och Ted bara stanna till lunch, för vi hade en lång resa hem.

Jag kan inte vara annat än nöjd med våra hundar. Bosco skötte sig oklanderligt och Figo jobbade på så gott han kunde ute på fjället. Tyvärr fick vi inte till någon "hel" fågelsituation. När vi tackade för oss och vände tillbaka mot bilen själva kunde det dock ha blivit något bra. Vi hade släppt Bosco när Ted såg ripor på marken längre fram. Jag släppte Figo som gick rakt mot dom. I samma veva fick Bosco vittring och såg nog en av fåglarna, för han avancerade på egen hand. I hasorna fick han med sig Figo men tack och lov stannade han på min stoppsignal. Bosco fortsatte ett tiotal meter innan han insåg att det var dödfött i det föret. Attans! Med bara Figo i det släppet hade vi nog fått en fin situation. Men det kommer fler tillfällen framöver.

Ted gör sig i ordning. Figo vill också ut på fjället

Söndagen bjöd i allafall på bättre väder än de två tidigare dagarna

Figos trevlige kullbror Freddi med sin lika trevlige husse Bengt-Erik

Ted och Bosco tar det lugnt

Vår "guide" Tomas som tryggt tog oss fram på fjället

Jag och Figo testar utförsåkning i en egen stil

Bosco har fågel på G

Figo tycker det är jätteroligt på fjället!

På hemvägen träffade vi på dessa orrar i björktopparna

Medlemsdag

2011-02-28T11:06:00.006+01:00

Igår hade vår lokala fågelhundsklubb anordnat en medlemsdag med föreläsning av Hundskolan Visions Mattias Westerlund på förmiddagen samt hundträning med examinerande instruktörer på eftermiddagen. Ett trevligt initiativ och klubben har fått tillskott med 6 nya instruktörer. Jag tog med mig Figo framför allt för att få byta miljö och träna bland nya hundar. Första passet av tre, var vi inne i ett ridhus. Figo var väl inte så brydd om de andra hundarna, det fanns ju annat som lockade. I ett hörn stod en hink full med "godis" (hästskit) som såg frestande ut. Det låg små hästlortar lite här och var i ridhuset som var "perfekt" störning. Efter några tillsägelser hade vi löst det problemet, inget "godisätande" utan mattes tillåtelse.

En trött men nöjd Figo ligger ner under avslutningen på dagen.
Foto: Elin Johansen

Dagen förlöpte med idel glada miner hos både hundar och människor. Stoppkommando med atrapper i uppflogsburar var ett roligt inslag. Lustigt också att Figo vid andra försöket smööög sig runt snöhögen mot uppflogsburen som låg dold. Nog hade han förstått vad som var på gång. När instruktörerna sedan hade bytt plats på buren blev det en spännande övning. Men det gick bra det också.

Hur underbart är inte detta?

2011-02-26T19:04:00.002+01:00

Med Emil på konfirmationsläger och Ted som jobbar, var vi en decimerad skara hemma på lördagsmorgonen. Efter tiotiden kom vi på idén att packa ryggsäcken med fika och ta en skogstur. Vi åkte skidor till bivacken där vi fikade och myste i vårsolen. Barnen hade roligt och lekte tillsammans medan mamma satt och njöt av tillvaron. Hur underbart är inte detta? Det tar ungefär en halvtimme att åka skidor i maklig fart till bivacken, en härlig tur alltså. Det var så skönt ute så vi stannade en lång stund. När vi kom hem och jag såg på klockan insåg jag att vi varit borta i 4 timmar! Hundarna trivdes nog minst lika bra som vi övriga och det bästa av allt, hundmotionen är klar för dagen. Nu behövs bara rastning. Här bjuder jag på några bilder från vår utflykt.

Husse överraskar

2011-02-25T17:34:00.001+01:00

När kylan äntligen släpper taget trodde jag att jag skulle få en härlig skidtur första dagen hemma efter studieveckan i Umeå. Men tji fick jag. Kalla snåla vindar sätter stopp. Om än termometern visar -9 så känns det som -25 ute. Varken jag eller Ted var sugna på krackelerande stelfrusna kinder idag. Faktum är att jag bara vill lägga mig i soffan framför brasan som brinner, mysa med familjen framför TV´n resten av helgen. Hela familjen ja, det blir svårt. Emil har åkt på konfirmationsläger och kommer hem på söndag och Liam är bjuden på kalas ikväll. Men vi som är kvar här hemma får väl göra så gott vi kan för att göra så lite som möjligt.

När jag kom hem igår kväll och jag var på väg på kvällsrunda med hundarna så ville Ted att jag skulle vänta på honom. Han ville visa mig något. Vad hade han nu hittat på? Jo, under veckan som jag varit borta så har han, hör och häpna, tränat med Figo. Och visst hade det gett resultat. Figo som varit en "ren matte-hund" hade jättefin kontakt med husse och signalerna från pipan åtlyddes omedelbart. Det var inte dåligt jobbat det!

I helgen har jag "stora" planer för Figo. Vi ska inte ligga på latsidan. Har lite tankar om att lära honom "ut"-kommando. Tänkte lägga en dold apportfågel i en liten urgröpning i snödrivan längs exempelvis gångvägen. Sedan skickar jag honom med kommandot "ut-apport". Då ska han enligt mina beräkningar springa längs vägen tills han känner lukten av fågeln. Fiffigt va?!