Ett leende på läpparna

Äntligen blev det av igen- fågelträning med Figo. När jag kom ut till Leif och Birgit hade Leif som vanligt funderat och planerat dagens aktiviteter. Vilken lyx att komma till "serverat bord"! Det är kvällens avslutande övning som göres utrymme här. Leif hade "planterat" ut en rapphöna på ett hygge. Tanken var att jag skulle släppa Figo och sedan skulle Rambo få sekundera honom. 

Figo söker ut och tar så småningom ett stånd som han smyger fram fem meter på innan han till slut limmar fast. När jag går fram mot Figo får jag frågan om jag inte ändå ska prova låta honom avancera. Ja, varför inte tänkte jag. Om jag inte kan göra det här, när ska jag då någonsin kunna göra det.

Jag smyger upp och ställer mig en meter bakom honom, säger ett lågt men bestämt "ja!" Det vi fick se nu är inte en trög avance, utan liknade mer en kanonkula som skjutits ur sin kanon. Rapphönan tog till vingarna och Figo.... stannar upp och hukar sig lite. Då blåser jag stopp-signalen och han sätter sig helt lugnt. Jag går fram till honom, tar ögonkontakt, berömmer, kommenderar "bakom" och går därifrån med honom. 

När jag sedan tittar åt Leifs håll, så ser jag att han står och applåderar oss. Senare frågar han om jag vet vad jag just presterat. När jag säger "han skötte sig ganska bra, va?" svarar han att om han vore jaktprovsdomare och detta var ett prov så skulle han dela ut ett 1:a pris med Hp åt Figo. Även om jag inte helt och hållet förstår mig på jaktprovsregler och valörer, så har jag i allafall snappat upp att det är något väldigt fint om man lyckas med.  

Behöver jag säga att jag körde hem med ett leende på läpparna?