torsdag 29 december 2011

Årets bild

Årets bild 2011 är så klart "Figos första ripa" Efter en hård säsongs träning var detta en dag vi kommer att minnas länge! Man ska också veta att jag i maj månad hade en hund som gick som skjuten ur en kanon och faktiskt tog fågel i avancen. Men denna jaktdag visade att ingenting är omöjligt... bara mer eller mindre svårt. Figo har definitivt vuxit som jakthund detta år!

tisdag 27 december 2011

Julen 2011

Så var julen förbi detta år också. Jag känner mig mycket nöjd med julen 2011. Efter många om och men beslutade vi oss för att fira julen hemma alldeles för oss själva. Jag är glad att vi tog det beslutet. En mysigare jul är det länge sedan jag upplevt. Barnen verkar också ha trivts med en småskalig jul. För att minska ner julstressen så hade vi bestämt att köpa en "rejäl" julklapp åt dom var och det var definitivt ett lyckat koncept för alla inblandade: mor och far var färdig med inköpen i ett nafs, tomten kunde avverka Fyrvägen 18 snabbt innan han begav sig vidare till andra barn, och barnen fick julklappen dom bara hoppats på i smyg. Alltså slutet gott allting gott.

Själv har jag under hela hösten brottats med stressrelaterade åkommor. Jag behövde verkligen en jul i lugnets tecken. Hundarna har mestadels legat framför kaminens sprakande brasa och mått gott i stugvärmen. Isarna är inte alls att lita på ännu, om det ens överhuvudtaget ligger is över hela fjärden här nere. Det känns lite konstigt och tråkigt. Alltid på jul och nyår brukar vi vara nere på isen med hundarna. Roligt att få lite andra "promenadstråk" än vanligt. Lydnadsträning med Figo är helt okey där nere också. Men kanske saknar vi isen mest på grund av den härliga känslan av att susa fram på skidor tillsammans med våra fyrbenta vänner. Jag säger det varje år och jag dristar mig till att säga det igen: i år ska jag bli en bättre skidåkare! (om nu isen lägger sig vill säga)

Liam längtar tills han får åka så här igen, men jag tror att han snart är så duktig att han kan åka själv med Figo (när vi åker med Bosco samtidigt)

En dag i februari 2011. Ett förevigat ögonblick med mobilen. En entusiastisk bybo drog upp ett skidspår "runt öarna". Här är vi på väg hemåt och vårt hus ligger rakt framför hundarna inne i viken. Spåret slutar bara några hundra meter innan dess. Perfekt!

Detta är minst lika roligt! Åka ospårat i skogen med hundar som får arbeta hårt i djup snö. I love it!

tisdag 6 december 2011

Bebismys på mitt sätt

Sitter hemma under förmiddagen och förbereder eftermiddagens föräldrautbildning på mödravården. Idag ska det pratas amning minsann. Det är både roligt men lite pirrigt att hålla sin första föräldragrupp på egen hand. Min tanke är i allafall att inte agera föreläsare, utan försöka lyfta ram deltagarnas tankar och funderingar. Jag anser att föräldraträffarna har ett större syfte än att bara vara informationsbärare. Det vore väl kanon om paren lär känna varandra och kanske till och med vill fortsätta träffas, kanske till och med efter det att barnen fötts. 

Nu när jag sitter här hemma och förbereder min eftermiddag, har jag en skön fotvärmare i egenskap av Figo som ligger och sover på mina fötter. Årets sista chans till fågelträning gick förmodligen oss förbi i helgen. Vi blev medbjudna med Leif och Rambo i söndags med var tyvärr tvungna att tacka nej. Vi var barnvakt åt min brors barn lördag-söndag och med en 11-månaders och en nyss fyllda två så var det inte läge att ens andas om hundträning. 

Jag känner verkligen att småbarnslivet är ett avslutat kapitel i vårt liv. Det är så skönt att barnen är självgående och jag kan inte låta bli att till och med se fram emot när de blir stora nog att klara sig själva hemma en dag. Tänk att t.ex. kunna åka iväg och jaga utan en massa logistik innan. Bebisar får jag nog av på arbetet. Visst är de söta och goa, men personligen har jag ett eget sätt att tillgodose behovet av "bebismys". Jag har ju Figo som ibland får vara stand-in och agera bebis när matte blir sugen på lite närhet och gos. Han ställer alltid upp och när jag blir less kan jag bara be honom gå och lägga sig igen. En mycket lättsam och smidig lösning!

Här för ett tag sedan stylade Saga upp sig och vi tog lite bilder på henne. Hon börjar vara i den åldern när det är roligt att "göra sig fin". Bilderna blev riktigt bra trots att vi bara fotade mot en vit vägg med vanlig rumsbelysning. Så klart ville lillebror också stå fotomodell. Hans bilder fick en helt annan karaktär ;-) när han plockade in lite "rekvisita" i form av ett av mina par solglasögon, keps och ett rockigt halsband.
Fin porträttbild
Lite posering
Cool kille...
...som inte kan hålla sig för skratt



lördag 26 november 2011

Advent

Jisses vad jag har bloggtorka! Eller, rättare sagt så varken hinner jag inte med bloggen just nu. Skolan och att få familjelivet att gå runt har fått mig att inse att dygnet har för få timmar. Jag kan sakna att bara slå mig ner vid tangentbordet och låta tankarna från hundträning och annat forma ord och meningar på skärmen framför mig. Det blir inte mycket mer än promenader nu. Ted får stå för all träning, både löpning och skogsrundor med jyckarna.

Igår hann jag i allafall med på en liten skogstur. Men nu saknar jag snön och ljuset den för med sig. Som det är nu, är det bara mörker och åter mörker. Det ljusnar knappt på dagarna innan mörkret åter faller. Nej, snö vill jag ha! Så pass mycket att skidor och dragselar kan tas fram ur gömmorna.

Idag har jag julpyntat färdigt inför första advent imorgon. Det brinner ljus lite var stans här inne nu. Det är så mysigt! Kökssoffan som hundarna ockuperat som sin, har jag också gått loss på. Den har fått ett fårskinnsliknande överdrag och kuddar till. Så nu kan även hundarna vänta in både advent och tomten utan att bli kall om magen ;-)

söndag 13 november 2011

Piggelin

Bosco har två dagar kvar på sin antibiotikakur, men han är riktigt pigg igen. Han är till synes helt återställd. Inget av det kritiska läget syns till längre. Vi pustar ut och minns med rysningar i kroppen hur nära vi var att tappa honom där.

onsdag 9 november 2011

Lille vän

Var ute i skogen med hundarna i måndags. Egentligen mest som en jakt liknande rastning. Bosco kom över ett gammalt kadaver som han både rullade sig i och tuggade på, usch! Det var tvagning på hög nivå när vi kom hem. Trädgårdsslangen och såpflaskan åkte fram. Industritvätt där även Figo fick sig en omgång. Efter tre varv med såpan på Bosco tycktes vi fortfarande förnimma den sura lukten av kadavret. Var det inbillning eller inte, det är frågan.

På tisdag, alltså igår, blev Bosco hastigt sjuk på eftermiddagen. Han fick hög feber och två bölder på kroppen. Han låg som en trasa på samma fläck hela kvällen. Ville inte dricka, så jag började ge honom gräddvatten med en spruta i mungipan som vätskeersättning. På kvällen upptäckte vi fler bölder på honom. Nu var han riktigt dålig. Vi började känna en oro att han inte skulle klara detta!

Jag tittade i medicinskåpet och såg att vi hade en kur antibiotika liggande där. Det skulle precis räcka till en kur för honom. Vi hade inget val annat än att chansa på att han fått en infektion av något slag. Bosco är nämligen oförsäkrad sedan en tid tillbaka och då kan man ju snabbt räkna ut att veterinärkostnaderna inte skulle stanna vid en undersökning. Förmodligen vill dom lägga in honom med dropp och göra en utredning vad han drabbats av. Jag ser tusenlapparna segla iväg som en kortlek, och det finns det inte utrymme för nu när jag går skola, tyvärr.

På morgonen upptäckte jag ett litet sår på ena framtassen, när Bosco låg och slickade på det. Bra och dåliga nyheter alltså. Dåligt att han hade ett sår där, kanske han fått in någon skit där som orsakat hans tillstånd. Bra därför att han faktiskt orkade bry sig om att slicka sig. Då lyfte han åtminstone huvudet. Oron gnagde fortfarande som en klump i magen. Jag ringde till veterinären, trots att jag visste vad dom skulle ge för råd. Fick också bekräftat att det förmodligen skulle kosta en hel del.

Pigg och vaken, så ska en vorsteh se ut
Vårt enda hopp står nu till den antibiotikakur vi börjat ge honom. När jag nyss tvingade med honom ut för att kissa, så såg jag flera tecken på att kuren faktiskt börjat verka. Han nosade i backen på några ställen, han spetsade öronen när ett ovanligt ljud hördes. Men framför allt, när vi vände hemåt tog han tag i kopplet med munnen som han alltid brukar göra. Visserligen väldigt försiktigt, men han tog ett tag om det. När vi kom in i hallen tog han min ena handske (vanligtvis bär han in ena skon) och bar den till kökssoffan. Nu börjar jag känna igen honom, även om han fortfarande är väldigt trött och slut där han just nu ligger på kökssoffan.

måndag 24 oktober 2011

Jakttur med riktig fikapaus

Idag har vi varit på kanske årets sista höstjakt. Åtminstone jag och Ted tillsammans. Vi hoppas hinna med en jakttur till innan det fryser på. Men då vill det till att vädret fortsätter att vara milt.

Idag fick vi prova Astron på Figo. Till en början stirrade jag mest på den lilla skärmen som visade i vilken riktning hunden befann sig och inte minst avståndet till honom. När jag insåg att jag egentligen inte sett mycket av jakten, åkte manicken ner i fickan. Sen tjuvkikade jag bara på den när Figo var borta. Det var mycket trevligare.

Bland det trevligaste, och viktigaste, på en jakttur är fikapausen. Framförallt om man tar en riktig fikapaus med sprakande lägereld gjord av tjärved. När man sitter där och håller kaffepannan dinglande på en pinne över lågorna, mår man som allra bäst. Det är rekreation! Man blir lugn i hela kroppen samtidigt som "batterierna" blir alldeles fulladdade.

lördag 22 oktober 2011

Hurra!

Idag fyller Figo år! Tänk att han redan är 4 år. Jag som har honom som min lilla valp ännu ibland ;-)
Vad kunde då passa bättre än en liten present. Efter lång övertalning av en make som inte har mycket till övers för teknikprylar, så fick jag i allafall köpet i hamn. En gps med hundspårning. Skämtar så klart när jag säger att det är en Figo-present, men det var onekligen lite kul att vi köpte den precis idag.

Jag tror vi närmat oss varandra i denna fråga. Vi plockar lite av mina argument och några av hans och vips har vi ett alldeles eget "avtal" gällande användandet av en astro. Prylen är bra att ha många gånger, men vi har lovat oss själva att inte "missbruka" den. Jakten ska fortfarande vara avkoppling i den enkla naturen, inget teknikinferno.

lördag 15 oktober 2011

Vilse

Jaktsäsongen börjar närma sig sitt slut. I allafall om man som vi, jagar mest på hösten. Vi har varit en sväng och jagat med Figo i skog där vi vet att det finns hyfsat bra med orre och tjäder. Det är privat mark och Ted har varit där tidigare. Figo höll förhållandevis bra kontakt i den stundtals väldigt täta terrängen. Vi hade en riktigt fin situation som Figo presenterade för oss på denna korta tur. Han ställde sig i ett fint stånd men fågeln ville inte ge sig så lätt. Den började löpa i snåret och min fina Figo gjorde helt rätt som följde löpan. Han förmådde inte att trycka fast fågeln igen, utan när den fick en liten nedförslöpa så lättade den, väl skyddad bakom flertalet barrträd. En mikrodels sekund hade Ted skottläge, på det som visade sig vara en fin orrtupp, men missade tyvärr (jag kan inte klandra honom, det var inget lätt skott). Figo var inte komplett lugn i flog, men inte heller så het att han inte kunde stoppas av mig. Roligt, men synd att vi inte fick den orren, för då hade ju Figo fixat hem "alla" fågelarter i höst. Än så länge har vi ju bara järpe, tjäder och ripa, så en orrtupp skulle ju sitta finfint.

På väg hem från jaktmarken hörde vi på radion att en lös hund sprang omkring innanför viltstängslet där vi snart skulle passera. När vi kom fram till området, såg vi mycket riktigt en villrådig hund som sprang längs med vägen. Vi bromsade naturligtvis in och skulle stanna vid sidan, när bakomvarande långtradare bara tutade ilsket åt oss och dundrade förbi i oförändrad hastighet. Vi svängde av på en parkeringsremsa och jag tog mig över E4:an så säkert jag kunde. Jag såg att hunden var både stressad och lite misstänksam, så jag satte mig ner på huk med ryggen mot hunden. Den började då långsamt komma mot mig. Jag kände hur den nosade mig bak på ryggen innan den kom runt för att hälsa på mig. Nu viftade den till och med lite på svansen. Vi satt en liten kort stund och småpratade med varann innan jag bar den över vägen och in i vår bil.

Efter kontakt med polisens sambandscentral kunde jag bli kopplad till den som anmält hunden försvunnen sedan dagen innan. Vi kunde stämma träff och överlämna tiken till dess rättmätige ägare. Skönt att historien fick ett lyckligt slut. Vi kunde bara inte passera utan att göra ett försök att ta in hunden. Hade det varit vår hund hade jag definitivt önskat att någon annan gjorde samma sak som vi gjorde. Som hunden sprang omkring där på vägen, var det bara en tidsfråga innan den blivit överkörd. Det hade jag verkligen inte velat se.

tisdag 11 oktober 2011

Kalabalik på sista rapphönsjakten

På morgonen åkte jag och Figo ut till Leif för att träna för sista gången i höst på rapphönsen. Nu skulle dom nämligen skjutas bort. Vi fick ett par situationer var som fungerade tillfredställande. Figo hade lite problem med apporten av första fågeln som fälldes för honom. Han tog den motvilligt men när han var halvvägs släppte han den. Jag stegade fram och skulle sätta in den i munnen på honom och såg då att det inte var en fågel han hade vid sina tassar... det var en köttslamsa. Skytten (jag sköt inte själv) hade fått in "en kärnträff" på liiite för nära avstånd. Jag lappade ihop fågelstackaren så gott det gick och då tog Figo den stolt.

Figos sista situation var i ett parsläpp. Jag vet inte riktigt vad som gick snett, men så mycket vet jag att han inte följde planen. Han hittade en rapphöna som nyss hade slagit ner på platsen. Figo nöp från full galopp till ett stramt stånd men hamnade väldigt nära fågeln som tog några steg. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig nu. Men om jag formulerar mig så här: om Figo visat tendens till trög avance så fanns inget av det kvar i honom nu (han hade inte ens fått något avancekommando, så detta får nog tyvärr räknas som stöt). 

Han pressade upp fågeln på vingar, kastade sig likt en gepard upp i luften... och tog rapphönan i flykten. Jag får in pipan i munnen och blåser stopp-signalen så det ringer i mina öron. Men tydligen hördes det inte hela vägen fram till Figos trumhinnor. Han spottade ut den flaxande krabaten som sprang för livet. Figo dök åter på den. Jag blåste och vrålade nej samtidigt som jag sprang mot gladiatorutspelet. Figo han upprepa proceduren ett par, tre gånger innan jag var framme och kunde avbryta det hela. Då var det som att Figo vaknade till verkligheten igen och sjönk skamset ner till marken och lade sig på rygg med svansen mellan benen. Avslutningsvis kan jag meddela att rapphönan kilade in i en skreva och var helt oskadd när vi plockade fram den för att se hur det var med den. Så om det är till någon tröst, så var han åtminstone inte hård i munnen. Haha, alltid något! Ja, sedan avslutade jag med att Figo fick hämta in varm, nyskjuten rapphöna. Det skötte han i allafall oklanderligt (fattas väl bara annat efter ett sådant utspel).

Figo sekunderar på långt avstånd när han ser att Rambo hittat "sin" fågel. Snyggt gubben! (Fotat med mobil)

Höstdag

Igår var en riktigt "höstig" dag. Jag tog en promenad med hundarna till småbåtshamnen. De flesta har tagit upp sin båt, men några ensamma båtar låg och guppade vid bryggorna. Bilderna nedan är tagna med mobilen och vissa har riktigt taskig kvalitet. Sorry!

Två snyggingar på rad
Teds kommentar till denna bild: Du passar ju bra med en vorsteh också :-)
Bosco vill leka på sitt brutala vorsteh-vis. Figo tycker inte det är kul, mest läskigt faktiskt
Figo vill gosa. Det får han så gärna
 Igår på eftermiddagen körde vi duvorna till deras nya hem i Skellefteåtrakten. Samtidigt fick vi oss ett träningstillfälle där nere på dom jättelika ängarna. Liam följde med och hjälpte till. han tyckte det var roligt och han är riktigt duktig! Våra hundar fick varsin egen fågeltagning. Vi avslutade med en konkurrenssituation där Figo hittade fågel först och Rambo visade att han kan sekundera respektfullt. Så kul! Alltihop gick till enligt skolboken för båda hundarna. Vi var nöjda hundägare som åkte hemåt igen.

måndag 10 oktober 2011

Höstens sista dagar

Tre veckors förlossningspraktik i Gällivare är avslutade. Nu har jag de återstående veckorna på hemmaplan. När jag kom hem i torsdags kväll möttes jag av hundarna redan i hallen. Figo den sötnosen, anföll mig med full kraft. Skönt att å träffa barnen igen också, när man varit hemifrån och längtat efter dom.

Det känns som att denna jakthöst bokstavligen regnat bort. De fina dagarna som man längtade efter inför premiären, är lätträknade. Nu börjar väl hösten också lida mot sitt slut. Igår var förvisso en riktigt fin dag, men då var det annat som stod på agendan. Liam hade hockeyträning och sedan måste man börja tänka på att vintra ute på gården. Det är ju en klar fördel om man fått undan allt innan snön lägger sig som ett vitt täcke.

I eftermiddag ska mina duvor flytta. Vi kör dom till en karl som har ett fint duvslag. Där kommer dom att få det så bra. Samtidigt som vi kör ner dom, tänkte vi passa på att träna lite också.

fredag 30 september 2011

Kritiken

Då var åter en vecka utan familjen avklarad. En vecka återstår av förlossningsplaceringen uppe i Gällivare. Jag trivs verkligen och känner att jag utvecklas och lär mig så mycket hela tiden. Här hemma tuffar dagarna på i vardaglig lunk. Regnet tycks hålla i sig och jag hörde att man under september månad inte uppmätt så stora mängder regn, i vårt område, på 150 år. Nu hoppas vi verkligen att vi ska få fina höstdagar framöver.

Vi hade en tanke att åka upp över dagen och jaga på fjäll, men när vädret är så ostadigt så avvaktar vi. Även om fåglarna finns där ändå så tycker åtminstone vi det är trevligare att gå en dag utan att bli blöt och kall.

Nu har kritiker från fjällprovet jag gick med Figo kommit ut. Det är bara att ta åt sig av den fina kritiken vi fick:
  
Figo är en rejäl hanhund som går i mycket bra fart och utmärkt stil. Han söker av marken i stora fina slag och i god kontakt med sin förare. I andra släpp ses två ripor i luften i området där Figo befinner sig utan att situationen kan bedömas. Jobbar hela dagen utan att lyckas. 0 Ökl
  
Som sagts tidigare så kom han ju inte för fågel vilket var riktigt synd. Han kändes så otroligt bra både i sitt sök, men inte minst med tanke på förarkontakt och hur lätt jag kunde föra honom. 

Vad gäller de två riporna i luften som domaren inte kunde bedöma om Figo var orsak till, har jag min tanke klar kring. Jag tror faktiskt inte att Figo stötte upp dom (inte den gången ;o) ). Fåglarna kom flygandes rakt mot mig över en fjällkant och en stund senare kommer Figo från vänster på samma kant. Jag tror han såg riporna i luften och tog en lov åt det hållet. Han hade definitivt inte farten av en eftergång, utan mer "vad är det där, vart kom dom från", och stannade upp, tittade på mig, och vände på min dirigering.

Nåja, det spelar egentligen ingen roll. Även om han skulle ha stött och gått efter så var det inget domaren kunde ha sett där bakom fjällkanten. Och så fungerar det på prov, det domaren inte ser har aldrig hänt. För min egen del spelar det dock roll. Tror jag att Figo förbryter sig mot "vårt avtal" blir jag lätt lite stressad och vill absolut ha full koll på vad han sysslar med. Men denna dag litade jag fullt ut på honom.

måndag 26 september 2011

Stiltje

Sitter just nu på bussen på väg upp till Gällivare och min andra (av tre) praktikveckor på förlossningen där. Jag trivs som fisken i vattnet!

På hundfronten är det däremot stiltje. Dels på grund av att jag är borta hemifrån veckovis. Sedan har ju denna höst bara bjudit på dåligt jaktväder när vi haft möjlighet att jaga. Någon liten skogsväng har vi i allafall hunnit med. Figo fortsätter att utvecklas. Nu vill vi bara ha mer fågel för honom.

fredag 16 september 2011

Första starten avklarad

Då var jaktprovspremiären för Åshamras Figo gjord. Även om det var Figo som skulle bedömas så var nog matte lite väl nervös till en början. Men allt eftersom släppen passerade, och domaren fortfarande ville se mer av honom, så gick pulsen ner. Jag kan inte annat än vara nöjd med Figos insats. Han fick fin kritik och gjorde allt han kunde på ett föredömligt sätt. Han höll sin stil hela dagen men tyvärr kom han aldrig för fågel. Lite snöpligt kändes det nog, att själva "grand finale" uteblev, när allt kändes så bra för övrigt. Nåja, det är väl bara "på´t igen" som gäller.

På förmiddagen har vi varit i skogen en liten (mycket liten) sväng. Vi är mitt inne i lövfällningen så fåglarna är minst sagt varska. Inget för Figo kanske men han har visat stor utveckling i höst så vi vill gärna låta honom visa vad han går för även i skogslandet. Figo visade sig från en av sina bästa sidor och lade upp ett skogssök så lagom snävt och systematiskt att till och med husse såg lite kär ut ;-) 

En tjäderhöna kom flygandes men vi kunde inte bedöma om Figo stötte upp den eller om den lättade enbart på grund av hans närvaro. En stund senare blev det dock en stöt (varsk tjäderhöna som inte gav Figo en chans att trycka fast henne). Här visade Figo en otrolig respekt och gick inte efter en centimeter. Summan av en kort skogstur blev alltså ingen fågel i säcken men en enorm glädje i att Figo visar att han kan söka i kontakt även i skogen och, inte minst, han kan respektera fågel i flog. Kanske husse som tidigare dömt ut Figo som enbart fjällhund, nu får sig en fungerande skogshund i form av en engelsk setter ;-)

Visst passar de bra ihop?

tisdag 13 september 2011

Som en smäck

Plockar och packar för morgondagens resa. Vi tar husvagnen och drar upp mot Arjeplog och jaktprovet på torsdag. Vi hade tänkt göra ett stopp på vägen och jaga lite imorgon. Tyvärr verkar inte vädret vara det bästa för att hitta snälla fåglar som vill ge Figo en chans att lära sig fågeltagningens ädla konst. Det hade annars suttit som en smäck med en fin-fin situation i minnet i lilla hundhjärnan, till jaktprovet. Håll nu alla tummar, tassar och tår ni har. Både jag och Figo lär behöva det.

lördag 10 september 2011

I gömslet

Spännande att ligga helt stilla och vänta i gömslet
Figo har varit lite tveksam i apporten. Frusen fågel går bra men när vi talar om varm nyskjuten är han inte lika "på". För att inte tala om det fortfarande finns lite liv i fågeln, då är det rent lite läskigt att ta den i munnen. För att råda bot på detta har vi idag stått i gömsle och lockat järpe. En lagom fågel att lyckas med tyckte vi, storleksmässigt liknande en ripa. Mina farhågor är ju att om han skulle fixa en fågelsituation på jaktprovet till veckan, sabbar "le grand finale" med pannkaka i apportmomentet.
Vi behövde inte vänta länge förrän en revirlysten järptupp svarade och närmade sig. När skottet kom satte sig Figo upp, från lugnt liggande till nyfiket ivrigt spanandes i skottriktningen.
När jag skickade honom på apport tänkte jag att nu har han fattat galoppen. Tills han i full galopp passerade förbi nedslagsplatsen. Han tänkte visst jaga istället för apportera den lille lymmeln. Nåja, han kunde lätt omkalibreras till uppgiften han kommenderats.
När han så hittade fram till järpen stannade han upp och tittade med den där korkade blicken "ska jag ta den där i munnen?!" Åh nej skulle han börja nu igen? Men nej då, när jag provade peppningsmetoden (som var steg ett i min plan) så tuffade han till sig och tog fågeln och kom till mig.
Visst, jag röjde gömslet för varenda järpe inom en stor radie, med mitt verkligen överdrivna beröm. Men det var det värt. Det var ju för detta vi åkte. Tyvärr började det regna så det blev ingen mer apportering för Figo idag, men han hade ändå gjort ett bra jobb: lugn och fin i gömslet och en okey apport.

måndag 5 september 2011

Grå måndag

Egentligen skulle jag precis ha installerat mig nere i Umeå och terminens första studievecka. Men jag vaknade med en förkylning värre än den jag härdat igenom förra veckan. Halsen skär som knivar och bihålorna dunkar. Jag beslutade mig faktiskt redan igår för att vara hemma en dag extra innan jag åker ner imorgon istället. Det beslutet står jag fast vid, kan jag lova.

Det känns verkligen som en grå måndag. All ledighet känns passerad för länge sedan. Ted jobbar dygn och imorgon åker jag. Vi hinner inte ens ses i dörren. Liam är också sjuk idag. Förmodligen liknande det jag har, så han fick också vara hemma. Vi har dock förgyllt förmiddagen med lite kortspel och Uno. Sedan kom Leif och Birgit förbi på en kopp kaffe, så vi hann prata lite strunt och om hur jakten gått så här långt för våra små juveler.

söndag 4 september 2011

Hemma igen

Vi har både hunnit komma hem från en något förkortad fjälljakt, och varit på bröllop. Verkliga kontraster, men båda väldigt trevliga att få vara med om. Bröllopet var både vackert och välplanerat och avslutades med en lyckad bröllopsfest.

Både jag och Ted var, och är, väldigt förkylda så dagsturerna upp på fjället var rätt så krävande. Vi hade hoppats på en god föryngring i ripbeståndet, men blev inte glatt överraskade. Visst fanns det fågel, men om ärligheten ska fram, så såg vi nog mer skogsfågel på vandringen upp genom skogen, än vi såg ripor. I och för sig är det ju också spännande, men det var ju inte precis därför vi var där. Vi ville ju få många situationer för Figo, där vi på bästa sätt kunde kontrollera honom. Då är väl inte tjock granskog den bästa biotopen.

Figo började första dagen med ett par stötar där han inte heller spontant respekterade fåglarnas flykt. Han hann gå efter ett tjugotal meter innan jag kunde få stopp på honom. Det kändes naturligtvis inte helt bra. Men han skulle gottgöra det bara en stund senare och totalt sett har han lyckats få till ett par, tre riktigt fina situationer, varav en var en situation där Ted kunde skjuta en tjäderhöna för honom.

Just den situationen var lite speciell. Jag vill inte säga att Figo rapporterade, men lite lurt var det allt. Figo kom mot Ted i skogen och såg konstigt uppspelt ut. Ted frågade "var har du pippin" varpå Figo snabbt vände om och sprang tillbaka exakt åt det håll han kommit ifrån. Ett hundratal meter längre fram fattar han stånd och en tjäderhöna löper då först undan innan den tar till vingarna och Ted kan skjuta den. Rapportering, slump, eller vad det än var, så var vi i allafall riktigt glada där i skogen.

Jag har ju anmält Figo till jaktprov och hade hoppats få en liten hint om vad jag kan förvänta mig av honom där. Jag kan väl inte säga att jag är helt lugn. Det kan gå hur som helst: stöt, tjuvresning, eftergång eller helt perfekt fågelarbete... där apporten går åt skogen. Men det är väl så det ska vara, allt för spänningens skull.
Äntligen är vi här!
I år hade vi med oss kaffet upp på fjället... varje dag ;)
Av/På knappen är väldigt tydlig på Figo
Figo apporterar ripa
...och då blir matte så glad!
Vackert
Jodå, Figo kunde hitta lämmel också
Sämre utsikt har man fikat till
Vackra höstfärger

måndag 29 augusti 2011

Kjaerlighet

Idag är Figo så pass mycket bättre att vi fortsätter packa in i husvagnen. Vad det än var han drabbats av, så verkar det inte vara av någon allvarligare art. Vi planerar att åka, någon dag förskjutet, men vi kommer oss iväg i allafall.

Idag är det precis ett år sedan mamma gick bort. Det har varit ett tungt år. Först en förlamande sorg, som mer och mer förbytts till en obeskrivlig saknad. Jag har dock fortfarande svårt att tänka på henne utan att ögonen blir blanka av tårar som vill tränga fram.

Det är så många tillfällen man velat dela med sig av, men så finns hon inte kvar. Eller en sådan enkel sak som när man inte vet vilken nivå i ugnen kakan ska gräddas. Vem ringer jag då, när inte mamma finns där? Men det kanske märkligaste av allt, är känslan att nu finns det saker i mitt liv som mamma inte vet om. Saker hon inte visste att jag skulle vara med om.

Jag kan bara hoppas att hon på något sätt ändå är med. Det är med kärlek och saknad jag bär med mig henne i mitt hjärta. Jag bär med mig hennes värme, styrka och det oövervinnerliga hopp hon bar på.

Jag vet att mamma tyckte mycket om Sissels röst, och texten avspeglar min bild av hur mamma var...

söndag 28 augusti 2011

Bekymmersamt läge

Vi har jagat lite skogsfågel. Mest för att få komma ut lite. Jag hade inte tänkt släppa Figo något förrän vi åker till fjälls. Men igår lät jag honom gå något släpp där det var rätt skogstyp för att ha uppsikt över honom. Han hittade en orrtupp som han ställde men inte lyckades trycka fast ordentligt. Den tog till vingarna och min lille gubbe gick efter 5-10 meter innan han stannade. Senare på dagen fick han gå kring myrmark, men hittade inget där.

Dessvärre upptäckte vi sent igår kväll att Figo börjat halta. Han verkar ha ont i handleden på vänster framben. Det syntes inget på honom under jakten eller strax efter. Men när vi skulle gå och lägga oss hade han till och med problem att ta sig uppför trappan till övervåningen. Idag haltar han inte mindre och nu börjar jag känna lite oro. Vi åker ju upp till fjällen imorgon och har redan räknat bort en kortare runda då. Frågan är nu om hältan ger med sig till tisdag, eller om han behöver fler dagar för att bli bra. Tråkigt i så fall, men Figos hälsa går ju naturligtvis först.
Vi hoppas Figo snart kan få göra det han är född till och älskar: springa

torsdag 25 augusti 2011

Skitjakt!

...önskar jag alla jaktintresserade. Men glöm inte att man aldrig behöver ångra ett skott man aldrig avlossat. Bättre ta det säkra för det osäkra och aldrig riskera något man kanske får ångra länge. Skitjakt betyder alltså önskan om god jaktlycka (för er som inte sysslar med jakt).

onsdag 24 augusti 2011

Det bitterljuva

Det är något bitterljuvt över att skolorna börjat om med rutiner och allt annat det innebär. Sommarlovets lata mornar, där klockan tickar iväg närmare lunchtid än frukost, innan man slänger benen över sängkanten, känns som en evighet bort. Istället har mornar där vi ligger och drar oss i sängen, bytts ut mot väckarklockans obarmhärtiga signal. Alla barn ska upp, få sig frukost och sedan iväg med rätt ryggsäck, på rätt rygg. 

Vad är då det bitterljuva i detta? Jo, när magen börjar kurra för lunch, så har jag hunnit med att få barnen till skolan, få en stund för sig själv med kaffekoppen och morgontidningen, fått till stånd några nyttiga göromål i hemmet och varit iväg och tränat med Figo. Detta samtidigt som gubben klippt gräset och packat ett fullt släp med skräp. Så efter lunchen hann vi med både soptippbesök och lerduveskytte. Så, det bittra är att sovmornarna är ett minne blott, det ljuva är att man får så mycket gjort när alla rutiner är på rätt plats.

tisdag 23 augusti 2011

Det drar ihop sig

Dagarna går i en rasande fart just nu. Vi har diverse projekt som måste bli färdiga här hemma innan jakten drar igång. Det har medfört att det inte blivit så mycket tid över till Figo, som jag önskat. Han har tyvärr verkligen fått stå tillbaka. Men så är livet som hund i en trebarnsfamilj med hus som ska hållas efter.

Idag hann vi i alla fall iväg en sväng för lite fågelträning med rapphöns och duva. Idag körde vi hela paketet med hagelskott i luften vid flog och avslutning med utlagd apport. Figo sköter sig oklanderligt på våra rapphöns och duvor. Jag är aldrig orolig att jag inte kan lita på honom där, vilket känns otroligt skönt. Träningen toppades med lite stadgeträning, där Figo fick sitta lugnt för sig själv och titta på när kompisen jobbade. Inga problem det heller. Han satt kvar på samma fläck jag lämnade honom. Jag hade i och för sig inte förväntat mig annat av honom vid det här laget.

Det börjar dra ihop sig och alla som sysslar med jakt förstår vad jag menar: jaktpremiären den 25:e. Vi kommer dock att starta lugnt, då Ted jobbar hela helgen. Men vi har vårt framför oss! Vi har planerat in en fjälljaktsresa som vi båda längtar likt små barn till! Spännande och avkopplande på samma gång, att få vistas i fjällvärlden och se om Figo fortsätter på sin fina bana vad gäller fågelhantering.

onsdag 17 augusti 2011

En dag på fjället

För att komma vidare i jaktdressyren hade vi bestämt att åka upp på fjället och träna på vilda fåglar. Sagt och gjort, jag, Ted & Figo packade in oss i bilen och begav oss mot fjällen där Leif mötte upp. Han hade hört sig för att det skulle finnas fågel i området vi tänkte gå i. Min största farhåga med denna resa var att få se min hund totalt gå ur hand. Att han först och främst vid första släppet skulle försvinna och vara borta tiotalet minuter. Skulle han mot förmodan komma i fågel så var jag rädd att respekten han lärt sig genom rapphönsen och duvorna, skulle vara som bortblåst.

Inte svårt att njuta när man har denna utsikt
 Det började bra. Jag släppte Figo, med en lånad Garmin Astro runt halsen, och kunde snabbt konstatera att bara för att hunden går över en fjällkant så är han inte borta. Som mest gick han ut 400 meter och det var under första slagen han gjorde. Sedan revierade han riktigt bra med en vidd på ungefär 150-200 meter åt vardera sida. Han rörde sig så förutsägbart att jag hela tiden visste vart han var och vart han skulle dyka upp nästa gång. 

Figo passerar mig och Leif under sitt sök
 Ganska snart piper min Astro för att meddela att min hund tagit stånd. Jag tittar längre fram och ser mycket riktigt att Figo står i ripriset längre ner. "Huga ligen", hjärtat hoppar upp i halsgropen. "Shit, vad ska jag göra nu?!" "Ja, vad ska du göra nu" svarar Leif tillbaka. Då återfår jag förståndet och går så lugnt jag kan ner mot hunden, som fortfarande står blickstilla. När jag kommer fram ser jag att han står för en slagen ripa. Men spännande var det.

Enda bilden av Figo i stånd blev en dålig bild. Men jag ska inte skylla på fotografen, han agerade enbart för att hans fru bad honom om det <3 Han har själv inget intresse för fotografering och det faktum att han fick igång kameran och lyckas hitta avtryckaren är ett steg i rätt riktning ;)
Första fågelkontakten får Leifs Rambo, men fåglarna lyfter innan han hunnit fram. Förmodligen låg några ripor kvar för när vi närmar oss går tre ripor över huvudet på Figo som kan stoppas. Däremot kunde ingen av våra oerfarna hundar hitta igen kullen som slagit ner en bit framför oss.

Tekniska prylar är ju bra, om man förstår sig på dom. När min astro för fjärde gången meddelar stånd faller poletten ner: Hunden står, men inte fast. Vi behövde ta oss ner för en liten brant. Ted var först och ser Figo 100 meter längre fram, smygandes på ståndet. Ted börjar springa mot honom. Han hinner inte halvvägs förrän en stor kull ripor lättar och flyger neråt. Jag ser inte Figo men blåser i pipan och ropar... eller snarare vrålar, stanna. "Vart är hunden?" "Stannade han?" "Jaha, jag kan se på astron vart han är." H**vete, han går ju efter: 90m, 110m, 140m, sedan vänder han tillbaka. Jaha, var det detta vi åkte upp för att bevittna? En icke fungerande fågelhund.

Jag tog Figo till mig och "snackade igenom ett och annat." Jag tror han förstod budskapet. För han skulle gottgöra mig senare efter fikat. Då gick vi ner mot ett stort myrområde med låg björkskog. Figo hade vid det här laget sprungit av sig så han gick lagom stort (endast 50-60m) för att vi skulle ha god kontroll på honom bland fjällbjörkarna. Vi fick några situationer där Figo fattade stånd, men sedan inte hade något när han väl fick resningsorder. Då vi såg att fåglarna gärna löpte längs marken, fick jag lov att vara mer alert själv. 

Kom igen matte, nu kör vi!
När så Figo tog stånd nästa gång, var jag med. Jag skyndade mig fram, sa ja-ja-ja! och så småsprang jag tillsammans med Figo, som följde löpan fram. Jag kunde se flera ripor som sprang i riset framför oss! Då la Figo in stöten och tryckte upp dom på vingarna. Jag blåste i pipan, spottade ut den och skrek stanna. Figo satte sig ner och vände sig om och tittade på mig. Här stannade, om inte hela världen, så åtminstone fjällvärlden upp. Hur duktig kan man vara? Hur stolt kan man vara? Hur glad kan man vara? Jag skyndade fram till Figo, kramade om honom, berömde honom och pratade en hel massa som han förmodligen inte förstod ett ord av. Men han förstod att matte var nöjd med hans insats, och det var det som var poängen.

Leif & Ted klappar om hundarna när vi tar en liten paus
 Vi stannade upp en minut och gladdes åt framgången. Figo kopplade bort fåglarna lika snabbt som dom försvann ur hans åsyn. Inga girafföron uppe på huvudet, utan långa, släta, fina setteröron längs huvudet, med fokus på matte. Hur skulle något kunna toppa detta då måntro. Tja, en kort stund senare var det dags igen. Figo tar stånd, men står fast denna gång. Jag går fram och skickar honom. Han tar ett par steg, stannar till, tar ett par steg till och då går det upp fågel bara ett par meter framför nosen på honom. Jag blåser i pipan och i samma veva som jag efter det säger "stanna", inser jag att hunden faktiskt stannade självmant, innan jag ens blåste. Varför ska jag då dessutom säkra upp med ordet stanna.

Efter detta nöjde vi oss för dagen. Jag ville att denna sista situation skulle få ligga kvar i minnet hos både mig och Figo. Inte chansa och riskera en situation där han inte sköter sig.  Jag inser att denna träning var mer än välbehövlig även för mig. Jag har fått se att Figo inte går ur hand. Han söker inte för stort. Han söker i god kontakt med mig. Han kan sköta sig i fågelsituationer, om bara matte är med på samma jakt ;-) Kanske matte är den som är hetast i fågelsituationerna. Men nu känner jag mig helt klart lite lugnare. Jag är övertygad om att Figo kommer att fungera fint. Han behöver bara lite träning och erfarenhet, precis som matte.

söndag 14 augusti 2011

Prinsarna på ärten

När Ted kom hem från jobbet i morse hade han ingenstans att lägga sig. Sängen var redan full. Jag gick då och la mig i extrasängen för att dra mig lite. Naturligtvis somnade jag om. När jag vaknade möttes jag av två nosar som andades på mig. Jag som sagt att våra hundar inte ligger i sängarna. Tydligen bara sant så långt att de inte ligger i vår säng, men regeln verkar också bara gälla den :-)

fredag 12 augusti 2011

Nu är det gjort

Beslutet är taget och nu är det alltså gjort. Jag har anmält Figo till fjällprov 15 september. Det värsta av allt är att jag är nervös redan nu. Jag vet egentligen inte varför jag känner så. Jag har inga förväntningar på Figo, utan ser detta prov mer som ett tillfälle att lära sig. Men det är något med hela situationen som gör att jag blir så jättenervös. Och på ett jaktprov blottar man ju sig verkligen som hundförare. Det är nog det! Det är inte hunden jag är nervös för, det är mig själv. Problemet lär väl vara att Figo kommer att känna av min nervositet, och hur reagerar han på den tro?

Igår kväll blev verkligen en träningskväll. Jag åkte hemifrån före sex och var inte hemma förrän vid tio snåret. Vi var fyra hundar som träffades och tränade fågel. Vi hade alla kommit olika långt i dressyren. Någon hade en hund som fungerat bra tidigare men som under helgens inventering "kokat över", medan en annan hade en ännu otämjd unghund med motor värre än en skenande formel1 bil. Men roligt hade vi.

För Figos del fungerar det som tidigare. Vi (läs jag) känner oss lugnare och tryggare för varje situation vi genomför kontrollerat. Igår kväll tog Figo stånd 100 meter ut från mig på en äng. Jag såg att han stod nära buren (vi hade ingen vind) och ville inte ha honom så inpå. Men jag lyckades kalla in honom från ståndet och skicka tillbaka honom på nytt. Då tog han naturligtvis stånd på längre avstånd, han visste ju vart han hade fågeln.

Som jag skrivit tidigare så har jag ingen som helst oro för eftergång i dessa situationer. Mitt huvudbry ligger nu i att hunden på varje stånd han tar, börjar smyga framåt. Jag kan stoppa upp honom men efter en stund tar han på nytt ett smygande steg eller två. Jag blir tokig! Förr tänkte jag att han inte riktigt hade lokaliserat fåglarna men efter igår förstår jag ju att det inte är det som är problemet. Vad ska jag ta mig till? Någon som har förslag?

torsdag 4 augusti 2011

Träning i dagarna tre

Fågelhundsträning i dagarna tre har det varit, men nu blir det lugnt ett par dagar. Eller så inte. Jag tänkte kanske få med Ted ut en sväng imorgon för att visa hur duktiga vi blivit :) Igår kväll hade vi med oss en kille som har en strävhårstik på dryga året. Hon fick testa på intresset för fågel och provade även på lite uppflog. Hon och husse har en del att jobba på, men hon var en riktigt trevlig tik och verkar inte vara särdeles svårdresserad. Så sköter husse sina kort rätt får han alldeles säkert en mycket trevlig jaktkamrat i henne.

Tre situationer vardera hann vi med. Leif hade med filmkamera och filmade en av Figos situationer. Så klart när allt förevigas så fanns det ju mer att önska hos hunden (och kanske även av matte för den delen). Men det ska ändå bli intressant att se sig själv och Figo som tredje part.

Figo har numer alltid näsan påkopplad under arbete. Han vet direkt vad han ska göra och gör det bra. Han springer med vägvinnande galopp tills han känner vittring. Då saktar han in och intar en låg, nästan krypande profil med nosen hela tiden jobbandes mot vinden för att precist lokalisera fågeln. Han tar stånd på ett för ögat vackert sätt. Tyvärr har han visat tendens till att efter en fem, tio sekunder ta något eller några steg för att åter frysa fast. Kanske han inte exakt vet var han har fågeln, eller så är det otyg han har för sig. Han kan dock stoppas med en "morrning" från min sida.

Igår kom jag på mig själv med att inte alls vara orolig för eftergång. Nej, det som jag hade i tankarna när jag gick fram mot ståndet var om Figo skulle vara trög i avancen och hur jag skulle kunna få honom att villigt resa fågel. Fattar ni vad jag just skrev!?! Jag är inte orolig att Figo går efter. Jag vet att han stannar när fågel (läs rapphöna och duva) syns i luften. Jag är egentligen inte heller orolig för den utvecklade tröga avancen. Jag ser det som en fördel när vi sedan kommer på vild fågel. Då kommer jag vara nervös för eftergång, det kan jag lova :)

onsdag 3 augusti 2011

Trög

Varför ska det vara lätt när det kan vara lite svårt? Nu när allt börjar gå som en dans för Figo och hans fågeltagningar, då dyker nya "nötter att knäcka" upp. Igår fick jag för första gången erfara en trög avance. tre gånger fick jag säga "ja", innan han reste fågeln. Inte alls lika kul som den andra ytterligheten jag tidigare snabbt vande mig med. Hm, kanske jag varit lite hård med honom i fågelsituationer. Av rädsla för eftergång får jag nu betala priset? Fast å andra sidan, när vi kommer på vild fågel så tror åtminstone jag att han kommer att vara mer spänd. Så det kanske löser sig till slut.

måndag 1 augusti 2011

Het på gröten

Jag hann iväg och träna med Figo en liten sväng ikväll. Jag kände en liten oro idag, för han hade nerverna utanpå min lille gubbe. Vi fick köra dressyrövningar en bra stund innan han kom ner i varv. Jag tror han hade förra situationen i minnet, när han fick avancera för första gången. 

Men trots mina farhågor så sökte han av partiet med en fin reviering, fattade stånd (som han faktiskt smög fram på lite, innan jag med rösten stoppade upp honom. Eftersom jag visste vart fågeln låg så kunde jag ju göra det). Sedan stod han lugnt och fint. Han ser så rolig ut när jag kommer fram till honom. När jag går upp vid sidan av honom och småpratar, så sneglar han lätt åt mitt håll innan han åter fäster blicken åt det håll fågeln ligger. Han ser ut som att han tänker: "Kom igen nu matte, sluta snacka och ge mig det ord jag vill höra". 

Avancen var lika enorm som förra gången. Men lika snabbt som han avancerade, lika snabbt stannade han när fågeln flög upp. Phu, åter igen kunde jag pusta ut. Idag var det spännande, för han var som sagt "het på gröten".

Vi avslutade med att hundarna fick sitta lugnt medan fågel flög över och förbi dom. Innan jag själv hann vara med så hade Leif tagit en rapphöna som han la mitt framför tassarna på Figo! Vad gör han tänkte jag, vill han ha ihjäl fågelstackar´n! Figo satt lugnt... ända till rappisen började springa. Då tänkte Figo göra slag i saken. Otur för honom då att han hade en matte som såg vad som höll på att hända. En korrigering i precis rätt tid, gjorde att han avbröt handlingen och återgick till sin passiva hållning. Otroligt intressant att se att båda hundarna avreagerade så snabbt på fåglarna.

söndag 31 juli 2011

Stjärnträff!

Helgerna passerar och är alldeles för korta när man jobbar. Det är fredag, söndag. Lördagen hinner man inte märka av. Men lördagen som gick lär i allafall Liam minnas. Han träffade nämligen sin stora idol Johan Harju som satt i Luleå hockeys monter på stadens festival. När Liam såg det så släppte han min hand och rusade iväg genom folkvimlet. Det var bara att ta rygg för att hinna med. Så klart köpte Liam en ny matchtröja och Harju och fyra andra från laget fick skriva sina autografer på den. Sedan ville han även att jag skulle ta en bild.

En stolt Liam brevid en glad och trevlig Johan Harju
 Helgens hundträning har bestått i inkallning från stånd och apportövningar brevid rapphönsburen. Det gick kanonfint! Sedan har jag även lagt ut apportfågel på en äng och låtit Figo reviera över den. Jag hade inget apportkommando här utan lät honom bara söka ut. När han hittade fågeln så apporterade han spontant och kom till mig och lämnade av. Duktig kille!

onsdag 27 juli 2011

Ett leende på läpparna

Äntligen blev det av igen- fågelträning med Figo. När jag kom ut till Leif och Birgit hade Leif som vanligt funderat och planerat dagens aktiviteter. Vilken lyx att komma till "serverat bord"! Det är kvällens avslutande övning som göres utrymme här. Leif hade "planterat" ut en rapphöna på ett hygge. Tanken var att jag skulle släppa Figo och sedan skulle Rambo få sekundera honom. 

Figo söker ut och tar så småningom ett stånd som han smyger fram fem meter på innan han till slut limmar fast. När jag går fram mot Figo får jag frågan om jag inte ändå ska prova låta honom avancera. Ja, varför inte tänkte jag. Om jag inte kan göra det här, när ska jag då någonsin kunna göra det.

Jag smyger upp och ställer mig en meter bakom honom, säger ett lågt men bestämt "ja!" Det vi fick se nu är inte en trög avance, utan liknade mer en kanonkula som skjutits ur sin kanon. Rapphönan tog till vingarna och Figo.... stannar upp och hukar sig lite. Då blåser jag stopp-signalen och han sätter sig helt lugnt. Jag går fram till honom, tar ögonkontakt, berömmer, kommenderar "bakom" och går därifrån med honom. 

När jag sedan tittar åt Leifs håll, så ser jag att han står och applåderar oss. Senare frågar han om jag vet vad jag just presterat. När jag säger "han skötte sig ganska bra, va?" svarar han att om han vore jaktprovsdomare och detta var ett prov så skulle han dela ut ett 1:a pris med Hp åt Figo. Även om jag inte helt och hållet förstår mig på jaktprovsregler och valörer, så har jag i allafall snappat upp att det är något väldigt fint om man lyckas med.  

Behöver jag säga att jag körde hem med ett leende på läpparna?

tisdag 26 juli 2011

Inte en fjäder...

Jag vet inte vad som har hänt, men nu har jag kommit av mig helt med Figo-träningen. Mer än en vecka har gått och hundstackar´n har inte fått se en enda fjäder. Det har varit mycket annat på agendan, nu när vi börjat om att jobba. Kvällarna räcker liksom inte till till allt man vill hinna med. Då är det lätt att hundarna får stå tillbaka, trots att jag tycker hundträningen är jättekul. Men om det ska bli något av mitt lilla krutpaket, så måsta jag ligga i mer än så här. Kanske jag tar en träningskväll imorgon efter jobbet... vi får se... om jag hinner.

torsdag 21 juli 2011

Figo på barnkalas

Då var Liams barnkalas över för detta år. Igår kväll efter jobbet var det dags för kompisarna att fira Liam. Ted hade lägligt bytt arbetspass med en kollega och var såklart inte hemma (nädå, det var kollegan som verkligen behövde byta pass, så Ted är oskyldig). Tur att jag har en superduktig dotter som är både huslig och pysslig. Saga hjälpte mig med allt från tömma diskmaskinen till att baka chokladbollar.

Sedan hade jag faktiskt lite hjälp av vithajen. Ja vi kallade Figo så när han smög omkring i bakvattnet, slugt väntandes på att en bullbit eller godis skulle falla till marken. Praktiskt också att han städade undan alla smulor från altangolvet. En kanelbulle hade visst hamnat på gräsmattan, -onödigt att den blir gammal, tyckte Figo och mumsade i sig den. Kalaset hade tema Fångarna på fortet. Figo följde med till varje station och studerade de tävlande, ibland på lagom avstånd, men ibland så närgånget att han höll på att ta över uppdraget. Kanske han hade utnämnt sig själv till domare, vad vet jag.

tisdag 19 juli 2011

Grattis Liam!

Semestern har tagit slut och igår var första arbetsdagen och vilken rivstart det blev. Riktigt högt tryck på både telefoner och mottagning. Nu har jag börjat nedräkningen till nästa semester om knappt fyra veckor ;)

Idag är en speciell dag hos familjen Nilsson. Allra mest spännande är det för vår minsting, mammas sockerpojke Liam, som fyller 7 år idag! Man är inte populär som måste jobba på den stora dagen. Vem som är mest besviken över att inte få vara med på väckningen med grattissång och paket på sängen, vet jag inte... men jag hade då velat vara där :(

Figo har fått vila från fågelträning sedan i söndags. Jag tror i och för sig inte att det gör så mycket. Det kan vara bra med en paus ibland, så alla intryck får falla på plats. Tanken är att jag ska hinna ut till fåglarna ikväll, men eftersom Liam fyller år, så kanske det bara blir en sväng ut och titta till dom och fylla på mat och vatten. Vi får se.

lördag 16 juli 2011

Nöjd trots allt

Trots att det inte tillkommer något nytt på bloggen, så händer det saker här hela tiden. Det är bara svårt att finna motivation och tid att skriva, när vädret visar sig från sin bästa sida och semesterdagarna börjar tryta. Jag och Figo tränar i princip varje dag. Vissa dagar blir det "bara" vanlig jaktdressyr, men ett par gånger i veckan blir det träning med kontrollerade fågelsituationer. 

I torsdags var senast vi tränade på fågel. Då provade jag något nytt. Eftersom Figo någorlunda kan det här med lugn i flog med mig vid hans sida, så ville jag utmana honom och flytta gränsen. När han sökt och hittat fågeln, så gick jag inte ända fram till honom. Han fick hitta tryggheten och lugnet själv, utan mattes stöd vid sidan. Jag stannade ett tjugotal meter från honom och iakttog situationen. När så rapphönan tog till vingarna, blev det för mycket och Figo gick efter. Jag blåste stoppsignalen, men inte förrän jag ropade nej! så stannade han.

Är jag nöjd med detta? Nja, till en början var jag mest förgrymmad: på hunden att han inte respekterade fågeln, men mest på mig själv som varit kaxig och stannat så långt från honom. Men när jag tänkte efter lite till, så kände jag mig trots allt nöjd totalt sett. Visst, han gick efter 10 meter, men han var ju kontaktbar för tusan. Han stannade ju när mattes röst bröt genom den härliga situationen, och sådant får inte underskattas!

Figo har fattat stånd för rapphöna. Denna situation är dock från i måndags, inte torsdags som jag skrivit om här ovan

söndag 10 juli 2011

Motion i sommarhettan

Vilken härlig semestervärme vi har! Den ena härliga dagen avlöser den andra. Enda problemet med det är att det blir svårt att motionera hundarna ordentligt. Vi har löst det så att vi åker och badar så hundarna får simträna. Åker man sent på eftermiddagen eller kvällen så är luften riktigt behaglig. Det är faktiskt rätt mysigt att simma ut och ha sin hundkompis simmande brevid. Vill man ha bottenkänning med fötterna går också det utmärkt, då hundarna fortfarande måste simma för att hålla sig flytande. På så sätt får dom både motion och svalka, helt perfekt!

torsdag 7 juli 2011

Apportglädje återfunnen

Sedan Figo fått apportera efter avslutade fågelsituationer när vi tränat, så har han fått tillbaka apportglädjen som han visat upp tidigare. Senaste dagarna har vi inte tränat på fågel. Ja, eller förutom igår då jag hade en duva med mig och lät Figo reviera på en äng. När han passerade mig kastade jag fram duvan som flög upp mitt framför nosen på honom. Det är inga större problem längre. Figo stannar stående och tittar nyfiket, men lugnt, efter duvan som flyger sin väg. Ett par apportsök har han också fått, och det har gått bra. Nu känner jag igen min kille, ivrig att få komma iväg och söka rätt på apporterna.

Det är dom "kompletta" fågelsituationerna jag vill åt att träna mer på. Men jag tror att jag ska vara väldigt försiktig med att låta Figo avancera på fåglar han ställer. Jag har fått för mig att stadgan blir bättre om han får inprogrammerat en bild av att vara passiv när fågel tar till vingarna, sen kan vi börja köra upp fågel. Förhoppningsvis hinner vi några sådana situationer före höstjakten börjar. Jag har nämligen funderat mer och mer, och nästan kommit till ett beslut att anmäla honom till ett fjällprov i mitten av september. Man kan ju alltid dra honom om det skulle visa sig att han går ur hand på jakten (vilket jag i och för sig har svårt att tro).

Så här ska det se ut: fin kontakt och "lagom smutsig"

lördag 2 juli 2011

Tempmätare

Jag har ett litet trix som jag tar till när jag tränar med Figo. Jag brukar kalla det för tempmätaren. Under inlärningsfas använder jag mig av godis som beröm men allt eftersom hunden förstår vad jag kräver så övergår jag mer och mer till att min röst och handklapp ska vara beröm gott nog. Nu när jag tränar Figo i mer "stressade" situationer som fågelhantering, så har jag alltid godbitar med mig i fickan. När han ser ut att vara på toppen av stressnivå så tar jag till tempmätaren: jag erbjuder honom en godbit och tar han den, ja då vet jag att han fortfarande är kontaktbar, att jag har honom i hand. Om han inte skulle ta den, då får jag avbryta för en stund och låta honom lugna ner sig, innan vi fortsätter igen. Det här sättet att mäta stressnivån, fungerar bra på Figo och jag kan enkelt avgöra om jag lagt träningen på rätt nivå.

torsdag 30 juni 2011

Formen håller i sig

På morgonen bar det av igen. Jag och Leif hade "stämt träff" i skogen. När jag stod där och väntade på att Leif skulle komma så kom jag på att jag glömt pipan hemma. Jisses hur skulle detta nu gå? Det var bara att göra det bästa av situationen. Först körde vi lite flogträning innan vi satte ut två fåglar. Figo fick börja söka första fågeln. Det var riktigt varmt och vittringen blev inte optimal i det höga gräset.

Figo fattade stånd precis intill buren. Jag fick här tillfälle att testa ledarskapet, för där han stod kunde jag ju inte sprätta upp fågeln. Jag kallade honom från ståndet, och det gick! Sedan visade jag fram honom igen och han ställde om hönan. Efter en stund sprättade jag upp fågeln. Figo stod lugnt kvar men något gick inte som planerat för rapphönan landade bara 2-3 meter från Figo, som fortfarande stannade kvar på samma plats!

Leif ville nu utmana mig och tog fram en apportfågel. Han kastade den och sa åt mig att fixar jag att få Figo att apportera under denna störning, så har jag kommit långt. Gissa hur det gick? Ja, han gjorde det jag begärde av honom! Jag vill bara avslutningsvis påminna om att pipan fortfarande låg kvar hemma :-)
En bild på Figo när han står för rapphöna. En bräms sitter och biter honom på kinden (den svarta fläcken) men inte ens det kan distrahera honom.

söndag 26 juni 2011

Fågelträning

Idag har jag varit med Leif och Birgit och tränat hundarna i fågelsituationer. Vi höll till i skogen på en stor, stor äng (ca 3-4 full-stora fotbollsplaner), där vi satte ut burar med fågel. Sedan fick hundarna en och en söka fritt och hitta fågel. Först Rambo och sedan Figo. 

Lite nervös var jag nog. Att släppa lös Figo i fritt sök kunde i bästa fall bli succé, men lika gärna äventyra det mesta av träning jag lagt ner hittills i sommar. Det är ju stadgan i flog som varit Figos akilleshäl så oron kan inte sägas vara obefogad. Men, man kan inte köra med både livrem och hängslen hela livet. Kanske var det dumt att släppa både livremmen och hängslena, och riskera att stå med byxorna nere.

Ja satte Figo vid sidan. Han tog så fin ögonkontakt och väntade på det magiska ordet... "varsågod!" Han flög fram över ängen, revierade nästan ända ut till skogskanten innan slog upp igen. Vilken härlig känsla att se honom söka av området. Jag trodde för ett ögonblick att han skulle gå förbi den första fågeln, där han for fram i full galopp. På bråkdelen av en sekund byttes full fart mot ett stramt stånd. Hur är det möjligt?

Jag gick lugnt (ja, lugnt och lugnt. Jag gick lugnt men hjärtat bankade vilt) fram till Figo, strök honom över ryggen och berömde honom lågmält. Figo hade fågeln snett framför sig till höger så han hade vridit huvudet en aning och hade exakt koll på vart pippin fanns. Där stod vi en stund tills jag (ja, just det: jag lugnat mig lite. Figo stod som förstelnad).

När jag sedan var beredd så sprättade Leif upp rapphönan ur buren. Jag var redo med pipan i munnen och kopplet i andra. Det senare var tänkt till icke konventionell metod (närmare beskrivning görs inte här) utifall att Figo tänkte gå efter. Fågeln tog till vingar och kvar stod Figo helt lugnt och bara följde den med blicken. När jag någon sekund senare blåste i pipan satte han sig ner och vände blicken mot mig. Jag tror han frågade: "var jag inte duktig nu, matte?".

Historien slutar inte här. Nu kommer vi till det svåra. Kvar på området ligger ju en till fågel och väntar. Nu gällde det att få Figo att glömma den här fågeln och söka nästa. Han gjorde två försök att lägga ett långt slag mot föregående fågel men kunde dirigeras om ganska lätt. Sedan var han fullt fokuserad på sin nya uppgift. 

Denna fågeltagning behöver jag inte beskriva för Figo kopierade den förra och var komplett lugn. Tre situationer hann vi med och den sista avslutades med att hundarna fick apportera utlagd vinge. Figo som haft vissa problem med apportlusten senaste tiden, visade inget negativt inför denna uppgift. Han sökte med viftande svans rätt på vingen och levererade den korrekt.

Jag är så glad och lycklig så det kan ni inte ana er till! All tid och allt jobb jag lägger ner på att få Figo till en så bra jaktkompis som möjligt, ger resultat. I maj hade jag en hund som gick som skjuten ur en kanon vid åsynen av fågel i luften, och nu står han hur cool som helst och bara iakttar fjäderfäna. Då i maj var jag förtvivlad, nu är jag inte bara glad, jag är stolt över det jag hittills lyckts med, stolt över min hund... och än är det inte slutet vi ser.
Puss min älskling!

fredag 24 juni 2011

Midsommar hemma

Nyss hemkommen efter en cykeltur med gubben och hundar. Vi cyklade bort till Bentaedet, parkerade cyklarna och promenerade genom skogen till Styrktjärn. Ibland tackar man vädergudarna för moln och lagom blåst, det håller nämligen myggen borta.

Vi kommer att fira midsommar hemma på gården, bara familjen. Lite oplanerat men det blir nog trevligt. Har en änglapaj i ugnen som ska bli desserten. Barnen har beställt plankstek till middag, så vi frångår traditionsenliga rätter som sill och grillat. 

Leif och Birgit kom förbi på fika igår förmiddag. Leif behöver medhjälpare till hans kurs så jag ska hjälpa honom så gott jag kan. I torsdags hade jag ju Figo med mig. Han fick vara med på en del övningar, men också träna passivitet när matte "passade upp" övriga ekipage. I helgen blir det mer fågelträning för Figo. Hoppas och håller tummarna att Figo gör ytterligare framsteg nu, det behöver vi om vi ska lyckas vara i form till jakten.

Trevlig midsommar önskar vi er alla!

tisdag 21 juni 2011

Dåligt med uppdatering

Oj vad dålig jag blivit på att uppdatera bloggen. Dagarna flyger fram och semesterkänslan har inte infunnit sig ännu. Det är alldeles för mycket på gång samtidigt ännu. Jag hoppas att vi ska kunna varva ner inför helgen.

Senaste dagarna har regnet vräkt ner och hundträningen har legat nere. Lite flogträning har det dock blivit. Senast jag körde flög duvan upp framför Figo när han var på väg mot mig efter en inkallning. Han tvärstannade förvånat och tittade efter fågeln. Sedan har jag även störningstränat honomm genom att låta fåglar flyga nära förbi och över honom när jag platsat honom. Det gick också bra. Nu funderar jag på att sätta duvan mellan mig och Figo och kalla in honom. Tror ni han klarar det? Att strunta i fågeln och välja matte istället?

Ikväll ska jag ut till Leif och hjälpa honom med en kurs han har. Det är ett gäng vorstehhundar på ca 6 månader som ska drillas med fågel. Det blir framför allt lugn i flog som står på agendan idag. Figo får hänga med så slår jag två flugor i samma smäll, och får någon situation med honom när jag ändå åkt ut. Hoppas bara regnet ger med sig lite till kvällen.

torsdag 16 juni 2011

Funderationer

Igår kväll var jag och Figo en sväng ut i skogen. Ted och Bosco gick åt sitt håll för Ted skulle kolla några vindfällor som skulle finnas på en kompis skogsskifte. Jag och Figo tränade lugn i flog. Det går så bra, så bra. Ända tills vi kommer till den lilla detaljen att han ska ligga ner. När fågel är i luften stannar han direkt och sätter sig ner, men han vill inte lägga sig spontant.

Jag vet inte om jag ska skita helt i ligget och nöja mig med att han stannar kvar, eller om jag ska kräva ligg då det var det kommandot jag en gång lärde in. Ja, jag får fundera vidare. Just nu blir det lite halvdant. Fågel i luften, Figo sätter sig, jag blåser i pipan (ibland), jag harklar mig högt (ibland), jag säger ligg (ibland), och Figo lägger sig ner med jätte lång hals som sticker upp. Nåja, det är små bekymmer i jämförelse med andra saker jag måste ta ställning till.

tisdag 14 juni 2011

måndag 13 juni 2011

Nu orkar vi lite till

Vilken kanonhelg vi haft. Skolavslutning i värmebölja och strålande sol. Hundarna har förvisso varit lite loja och mest legat inomhus på ett svalt golv. Men för att dom skulle få lite aktivering så tog vi med oss barn och hundar i båt och åkte till en egen badstrand på fredagen. Hundarna fick först hoppa i från båten en bra bit ut och simma in till land . Sedan badades och busades det i vattnet. Mycket svalkande både för oss och hundarna. Vattentemperaturen var överraskande human med tanke på att det bara är juni.

Igår åkte jag ut till Leif. Jag har ju, på senaste tiden, tränat mycket lugn i flog och tycker att det fungerar bra. Så nu ville jag testa Figo och se om han är mogen för att gå framåt i träningen igen. Vi körde först lite flogträning och det fungerade felfritt. Därefter blev det lite ståndträning med rapphöna i sprättbur och en duva i sprättbur nummer två (som stadgeträning efter första floget). Jag var lite nervös måste jag erkänna. Ville så gärna se framsteg men vågade inte hoppas på något från mitt lilla krutpaket. Körde med lina bara för att hindra honom från att gå efter vid uppfloget. Det gick bra, han stannade på pipan efter några steg men ville inte lägga sig. Efter en liten påminnelse så fogade han sig och lade sig ner.

Nästa gång hade jag två linor fästa i honom. När han fattat stånd gick jag fram till honom och tog av honom ena halsbandet. Jag ville lura honom att han var "fri som en fågel". Jag höll hårt i min lina, men döm om min förvåning när jag hade en hund som lugnt stod kvar (nåja, han lade sig inte men so what) och tittade efter fågeln som flög iväg. Glömde till och med att blåsa i pipan. När kom på mig och gjorde det så la han sig ner. Själv stod jag med vitnande knogar och höll krampaktigt i ett totalt slak lina medan Figo låg och tittade på fågel nummer två (duvan) som tog till vingarna.

Så otroligt befriande att se att det går framåt. Det har känts minst sagt trögt senaste veckorna. Så små steg framåt är mer än välkomna för att jag ska orka fortsätta hålla i den intensiva träning jag företagit mig. Efter igår orkar jag nog lite till.

torsdag 9 juni 2011

Tyst

När jag vaknade på morgonen var jag helt utan röst. Inte ett litet ljud kunde jag förmå att få till. Jag har varit hes ett par dagar men att jag skulle bli utan röst, det trodde jag väl inte. Detta medför att jag blev tvungen att sjukskriva mig (hur löjligt det än känns), jag kan ju inte sitta i telefonrådgivning och ha mottagning. Nu blir väl gubben glad förstås, en tyst "tant" som är hemma men som ändå inte är sjuk. Kanske rena drömmen för karlarna. 

Idag får jag också träna på tyst kommunikation med hundarna. Fick mig ett litet smakprov redan på morgonrundan. Figo drog iväg en bit och jag hade visselpipan hemma. Jag fick lov att busvissla för att få hans uppmärksamhet, men sedan var det teckenspråk på hög nivå för att få hunden dit jag ville. Han undrade säkert vad det blivit för fel på matte som inte sa något utan bara viftade med armar än hit, än dit. Säkert nyttig träning både för honom och för mig.

onsdag 8 juni 2011

Mygg

I eftermiddag har jag och Figo varit ute i skogen och tränat lugn i flog. Det är inte lätt att lura dom små fyrbenta vill jag lova. Det är som att dom känner på sig vad som är i görningen och blir lite extra uppmärksam. Idag gick vi en lång sväng utan att någonting alls hände. När Figo äntligen började slappna av och minst anade det så flög minsann en duva upp mitt framför nosen :)

Nu har myggen börjat komma på allvar. Figo tog sig ett dopp i en skogstjärn och bara på den lilla stunden hade jag samlat en svärm av mygg omkring mig. Nej, man får inte stå stilla. Det är bara att röra på påkarna så de blodtörstiga små liven inte hinner ifatt en.

måndag 6 juni 2011

Vattenapport

Idag har hundarna fått vattenapportera. Bosco fullkomligt älskar det och Figo verkar också tycka bättre om att hämta dummies i vattnet än på land. Hoppas nu bara att Bosco klarar sig från att få vattensvans. Jag hade med en handduk som jag frotterade honom med efter "badet". Har filmat med mobilen (därav den dåliga kvalitén) och lekt ihop en filmsnutt. Tyvärr lyckades jag inte klippa ihop så att även Bosco kom med.
Figo visar i filmen att han är en hund som gillar vatten. Han tvekar inte att gå i trots en lite "svårare vatteningång". Lägg också märke till den viftande svansen när han kommer upp och att han inte får ruska av sig förrän apporten är avlämnad. Vid avlämningen störs han av en mås som retas och fokus på mig blir inte riktigt vad som förväntas av honom. Summeringen blir ändå en helt okey apportering (till skillnad från min filmning).