Ödets ironi

Inte känns livet bättre av att vi nu kan konstatera att hundarna hållits från hundgårdslivet helt i onödan. Ted hörde igår en veterinär på radion som pratade om just loppor från igelkottar. Dom gör visst absolut ingenting på hundar, utan har enbart igelkotten som värddjur. Dom kan av "misstag" hamna i pälsen på våra älsklingar men hoppar snabbt vidare i jakt på bättre boende. Det måste vara ödets ironi att våra beskedliga bestar hann tugga i sig bilbälten och ställa till med allmän oreda både i bilen och hemma i huset.

Ödets ironi ja. Det verkar som att det grinar oss i ansiktet både här och där. Igår gick vi en jaktrunda med Teds kusin. Med oss hade vi enbart Figo. Han fick gå 3 timmar i sträck men lusten och orken höll i sig ända fram till slutet. För någon vecka sedan missade vi ju ett praktläge när vi lugnt stod och mumsade blåbär när en stor fin tupp passerade inom skotthåll. Två skott och två bom.

Igår tog jag in Figo när vi skulle gå (klättra) upp på en höjd. Väl uppe stannade vi till, njöt av utsikten (bra ursäkt för en annan att få flåsa lite) och pratade om hur fint det är att ta fikarast precis här. Jag hade stunden innan frågat Ted om jag inte skulle släppa Figo. När jag inte fick något svar så tänkte jag att det skulle jag nog inte. När vi står där och pratar som bäst brakar det till. Två fina orrar lyfter mitt framför oss. Vi står alla och bara tittar, inklusive Figo, helt oförberedda.

Ted tyckte det var synd att jag inte hade velat släppa Figo när vi kom upp. Va? Jag trodde att han menade att jag skulle ha honom brevid en bit till. Ja, så kan det gå. Frågan är bara om vi har råd med alla dråpliga förvecklingar som blir. Figo behöver ju trots allt alla situationer han kan få. Figo visade i allafall ingen tendens att gå efter fåglarna som lyfte framför nosen på honom. Jag kunde till och med skicka honom att söka av området där dom låg innan uppfloget. Måste erkänna att det gör mig lite stolt över honom.

Nu drar det igång!

Igår var det föräldramöte för Liams hockeylag. Nu drar hockeysäsongen igång. Isen ligger spolad och klar i byns ishall, så nu är det bara att gräva fram dunjackan, täckbyxor och alla andra värmande plagg som lär behövas. Liam själv har varit på G länge redan. Hockeytrunken har släpats fram flera gånger under sommaren. Han längtar sååå tills han får remma på skridskorna och bara köra. Nytt för i år är att dom även kommer att köra innebandy en dag i veckan. Detta har tagits emot med glädje hos vår grabb, som näst efter hockeyn också värderar bandy högt.

Just nu är Liam så glad över att fötterna vuxit så han behöver nya skridskor (mamma & pappa är väl inte fullt lika glada eftersom dom han har i princip är nya). Han vill ha Bauer och inget annat (hoppas verkligen vi hittar några i rätt storlek då :) )

Oj, oj, oj!

Idag har jag haft hundarna med mig på jobbet. Ja inte i bokstavlig mening. Undrar vad patienterna skulle säga om en setter och en vorsteh tog emot på diabetesmottagningen. Nej, dom har fått ligga i bilen. Tur jag körde skruttbilen skulle det visa sig. Vid förmiddagsfikat tänkte jag att det är nog bäst om jag går ut och tittar till hundarna i allafall. När jag kommer ut på parkeringen ser jag en vorsteh i förarsätet bakom ratten. Han blev mycket glad att se någon han kände igen kan jag säga. Lillplutten låg ensam kvar där bak bakom lastgallret. Hur Bosco tagit sig fram vet jag inte, men att han gjort det stod hur som helst klart.

Nåja, jag satte tillbaka syndaren där bak och gick in till arbetet igen. När jag med spänning gick ut nästa gång såg allt till en början ut att vara i sin ordning. Jag åkte till affären för att hämta ut frukt (till fikarummet på jobbet). Då ser jag i backspegeln att Figo sitter i baksätet! Hur han lyckas klämma sig förbi sidorutan och gallret är höjt i dunkel. Min förklaring är att han måste bära på någon latent hamster-gen som gör att han kan göra sig platt.

Man skulle ju kunna tro att eländet tar slut där, men icke sa nicke. När jag burit in frukten till personalrummet och ätit min lunch går jag åter ut för att rasta hundarna. Jag hade tidigare bundit fast lastgallret efter första incidenten, för att Bosco inte skulle kunna bända upp det i nederkanten och kränga sig förbi (så måste det ha gått till). Men vad ser jag då? Jo, någon av hundkräken har tuggat av bilbältet som fäster bakom lastgallret! Där gick gränsen! Inte för att dom verkar varit sysslolösa, men då körde jag hem och så fick dom ligga ensam inne i huset hemma.

Imorgon blir det hundgården. Jag skiter i om igelkottslopporna lever kvar i hundkojan ännu (förhoppningsvis har dom frysit ihjäl). Just nu är dom där två odågorna tillsammans inte värda mer än en ensam loppa!

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig...

Jag hade ställt klockan i arla morgonstund. Smög mig upp för att inte väcka mannen. Gjorde iordning matsäck och hundar för morgonjakt. Det skulle bli en mysig start på dagen för mig, Ted och hundarna. Men så ville Ted "för-äta" för att orka följa med. Därefter begav vi oss iväg.

Vi börjar med att släppa Figo, som försvinner och är borta en lång stund. Till slut ger vi upp och fortsätter framåt. Så småningom dyker han upp, han bakspårar oss. Vi fortsätter gå och växlar hundar. Ted han går och går, medan jag börjar bli hungrig. Jag åt ju inget hemma utan tänkte att vi skulle pausa ganska snabbt ute i skogen... men det tänkte inte Ted.

Till slut insåg nog även han att det nog började bli läge för en fikapaus, så vi stannade på en höjd. När jag fått stilla min hunger med både varm choklad, smörgåsar och kaffe, kände jag mig på gott humör igen. Klafsandet över den blöta myren som Ted "lurat" ut mig på, var ett minne blott.

Figo sökte fint resterande del av turen. Fina slag med god förarkontakt. Tyvärr var enda fågeln vi såg en stött orrhöna, men den hade inte Figo vart på. Och den enda som såg den var jag, också den enda utan gevär.

Ack, fördömt!

Det som skulle bli en dag i skogen blev istället en halv dag under bilen. Ted har bytt startmotor på vår jaktbil och det är ju i och för sig bra. Då startar den ju så vi kan ta oss ut i obygden. Det tråkiga i kråksången är att det blev väldigt lite tid över för jakt. Det blev ännu en av våra berömda mikrorundor. Ack fördömt, inte en fjäder fick vi se. Och jag som hade kamera och allt med mig.

 Figo väntar på det magiska ordet.... "Varsågod!"

Vitaminkick och lyckopiller i samma ask

Igår var Ted och två kompisar en jaktdag i skogen med hundarna. Dom hade haft det så trevligt. Tyvärr såg dom inte en enda fågel på hela dagen! Förrutom en järpe då. Hundarna hade skött sig bra. Bosco kör ju sitt race och gör lite som han vill, men Figo hade gått bra med mycket energi och ork. Vad gäller kontakten med Ted så hade det inte varit några som helst problem. När Ted visslade in Figo brydde han sig inte om de två andra karlarna utan kom raka spåret till Ted. Figo blev också lite förfördelad, så han hade fått gå mer än Bosco. Ungefär 60-40 hade det blivit, men det hade inte varit några problem för det lilla turboknippet.

På kvällen var båda hundarna så trötta och nöjda. Figo låg på rygg och myste i min famn när jag satt och såg på TV. Bosco låg i hundbädden och man hörde inte av många steg av vorstehtrampet under hela kvällen. När jag satt där och gosade in mig i Figos vita sköna päls tänkte jag på vilken tur vi har som har lyckan att kunna ha hund. Jag skulle verkligen inte vilja vara utan. Hundarna är som en vitaminkick och lyckopiller i samma ask.

Jaktlusten glöder ännu

Nu har en ny arbetsvecka tagit vid och vad ser jag för väder utanför fönstret? Jo, strålande sol, en kanonfin höstdag som skulle lämpa sig mer än väl för jakt. Om man inte jobbade till klockan fem vill säga. Jag har drabbats av en enorm jaktlust. Det verkar inte bara vara våra hundar som har begåvats med detta. Jag skulle kunna vara ute jämt om bara tiden skulle räcka till.

Jag börjar dessutom känna mig lite stressad när jag ser att lövfällningen börjat. Jag som hoppats på att få Figo i många och bra situationer denna säsong. Allt för att ge honom en kick- så här ska det gå till. Nu börjar det brinna i knutarna. Om än det inte är för sent ännu, så är fåglarna på senhösten inte lätt att tas med för en unghund. Ted är ledig på onsdag och då ska Figo få följa med på en jaktdag. Hoppas att det går bra för dom då. Jag önskar verkligen att Figo får fler fågelsituationer så han får chans att lära sig hur han ska hantera dom på ett bra sätt.

Lillkillen, alltid lika lycklig när han får vara med

Figo har haft lite problem med vem han ska följa när jag är med. Vid ett tillfälle visslade Ted in honom och då kom han till mig som stod kanske 100 meter därifrån. Men det lilla problemet kanske löser sig själv när jag inte är med. Då finns helt enkelt bara en att ty sig till. För huvudsaken är väl att han kommer :-)

"Fel" hund i sök

Vilket trist väder vi har här runt omkring. Om inte regnet vräker ner så hänger det åtminstone i luften. Vi hade tänkt oss en fin halvdag i skogen, men när vi vaknade så började regnet strila ner. Det blev istället långfrukost där jag både hann läsa dagens och gårdagens tidning (som jag inte ens bläddrade i igår). När det blev uppehåll drog vi snabbt på oss jaktbyxorna, hängde pipan runt halsen och bössan över axeln och åkte iväg  1½-2 timmar. Då skulle hundarna i allafall minst få lite motion.

För att vara en mikrorunda så hade vi jaktgudarna med oss idag (annat var det igår då en riktigt stor och fin orrtupp undkom hagelsvärmen och sedan gäckade oss tills vi fick ge upp). Enda smolken i glädjebägaren idag var att det var "fel" hund i sök när en orrkull på 8-10 fåglar lättade. Ted lyckades förvisso fälla en för Bosco. Det som var så försmädligt var att jag precis beslutat att ta in Figo och släppa Bosco. Hade jag bara låtit honom ta ett slag till kanske vi hade haft en sjudundrande chans på en tryckande orrkull. Istället blev det på "Bosco-vis", dvs. stöt med drevskall och skott på fågel i flykten. Figo fick avsluta arbetet med en korrekt apport. Flaxande fågel tar han ännu inte... det är ju läskigt. Nej, han väntar tills den ligger helt stilla och alldeles säkert är död. Men då har man en hel och fin fågel att lägga i grytan också ;-)

Ja det är inget att göra åt. Ingen kunde väl veta var fåglarna låg. Men nog anade jag att det var något på gång när Figo frustade och blåste rent näsborrarna inåt skogspartiet dit Bosco var på väg. Ögonblicket senare var aningen ett faktum! Mycket irriterande också att det sedan flaxade vingar både här och där i skogen. Omöjliga att komma inpå eftersom dom redan var skrämda och träade. För att avsluta med något glädjande så var Figo komplett lugn när tre orrar på flykt flög nära förbi oss. Ingen ansats till att kroka på och jaga efter. Dom fåglarna är "borta". Så ska det se ut!

Orrhönans vackra fjäderdräkt

Testjägare

En glad överraskning damp ner i brevlådan härom dagen. Jag har nämligen tidigare anmält oss till att få chansen att bli "testjägare" åt ett stort foderföretag i Sverige. Jag gjorde det mest på skoj, utan förväntningar att komma med i den lilla skaran. Döm om min förvåning då vi alltså kom med! Nu får vi testa och utvärdera två typer av högenergifoder för hårt, respektive mycket hårt arbetande hundar. Detta blir extremt intressant tycker vi. Kommer detta foder tillföra utlovad ökad fokusering och uthållighet, samt mindre stresssymtom som exempelvis diarré. Ja, vi får väl se.

Stadga

Har precis fått rapport från Ted som är i skogen och jagar. Ingen fågel hade fällts, men glädjande nog så hade i allafall Figo stannat på signal när två fåglar tog till vingarna. Visst hade han varit het, men kunde som sagt behärska sig så pass att han inte gick efter.

Det är väl inte fy skam!

Grattis!

Figos kullsyster Fiona har klarat apporttestet och får starta på jaktprov i öppenklass. Grattis Agneta och Fiona! Hoppas vi syns på något prov framöver. Fiona har stor potential, blev för övrigt Fjälpokalfinalist i fjol. Så kanske ni ser dom på prov redan i höst, men för vår del kan det dröja än ett tag. Vi ligger nämligen för mognad än så länge. Men man vet aldrig.... plötsligt händer det ;o)

Figo fortsätter kämpa på

I helgen som varit, tog vi husvagnen och åkte ut till skogen. Där har vi naturcampat och bara njutit av tillsammans med svärmor och svärfar. Det var riktigt välbehövligt att komma hemifrån. Efter allt som hänt och med tanke på hur ofokuserad jag varit senaste tiden, var det väl föga förvånande när jag insåg att jag glömde kameran hemma. Synd, jag tycker det är så roligt att titta på bilder från sådana här turer.

Vi har varit någon liten träningssväng med hundarna. Där vi stått har det varit bra träningsterräng med omväxlande skog och fina myrmarker. Jag skulle så önska att Figo fick en komplett fågelsituation snart. Han har kämpat på outtröttlig senaste tiden. Jag trodde vid ett tillfälle att nu var det dags. Figo frös i ett stilfullt stånd ca 200 meter från oss. Jag började springa mot honom, men när jag kom närmare såg jag honom lösa ut det. Ingen fågel var hemma idag heller. Så typiskt! Det såg verkligen ut som att det kunde vara någon där.

Det är bara att fortsätta jaga på här hemma medan tid är. Nu börjar lövfällningen och då blir skogsfåglarna varskare och därmed mycket svårare att komma åt. Då behövs ofta en rutinerad och duktig hund för att lyckas. Jag vet inte om Figo är rätt hund för det än, men om man önskar något riktigt mycket kanske det slår in?.... i så fall önskar jag riktigt, riktigt mycket!

Brittsommar

Jag vet inte om det var på grund av alla tråkigheter, men sommaren som gick var ingen höjdare enligt mig. Nu däremot skiner solen varje dag och värmer våra kinder. Igår började älgjakten så nu blir det fler jägare i skogarna. Helgen som gick var tänkt att ägnas åt mycket jakt men så gick Ted och blev sjuk. Det enda han mäktade med var en två timmars sväng på söndag eftermiddag. Eftersom förväntningarna inte var så höga, så var det heller ingen förlust när vi inte träffade på någon fågel.

Vi börjar mer och mer förlika oss och se fördelar med vår "fattigmansbeeper" bjällran. Vi har bra koll på Figos förehavanden. Han går som en vind kring myrmark, för att i skogen snäva in sökradien. Han utnyttjar inte alltid vindförhållanden på ett optimalt sätt men däremot så har han snappat upp detta med dirigering. Vi brukar nog ändå mest låta honom lägga upp sitt sök själv, för att han ska skaffa sig egna erfarenheter av sitt handlande.

Nu blir det lugnt på hundfronten veckan ut, för vi har en förestående begravning och allt som ska ordnas inför den. Ska bli skönt att få göra ett avslut och kunna gå vidare. Jag vill tacka alla för visad omtanke, det är värmande ord som gör sorgen lite lättare att bära.

Ibland är lite bättre än inget alls

Idag har vi varit en liten jaktsväng med hundarna. Det blev bitvis riktigt spännande trots att vi tillslut ändå kom hem tomhänta. Nu börjar vi vara ganska så hemmastadda med Figos förhållandevis stora sök. Dessutom tror jag nog att han tagit in svängarna lite och anpassat sig till skogens täta vegetation. Det började med att Figo släpptes, gick ut 100 meter och frös till i ett stånd. Lika snabbt som han stannat löste han själv ut det och började följa en löpa. Det visade sig att ingen var hemma när han kom till slutet.

En stund senare står vi på en liten höjd och jag ser Figo i en glänta när han tvärnitar och i princip stannar i luften. Han står stenhårt kanske fem sekunder innan han också löser ut det ståndet (det jag menar med det, är inte att han tjuvreser, utan att han mer upptäcker att det inte ligger någon där. Han löser ståndet och fortsätter söka. Förstår ni vad jag menar?). Det var riktigt spännande det här, det vill jag lova. Men det som är riktigt roligt är att Figo faktiskt verkar ta upp markvittring och inte bara vädra högt upp i vinden.

Mot slutet av jaktturen rundar vi en liten myr där Ted tyvärr stöter upp en fin orre vid myrkanten. Figo hade inte sökt av det partiet så han var oskyldig. Synd, det hade kunnat bli en fin fågeltagning i relativt öppen terräng. Men det blir fler chanser. Det känns positivt att fågelbeståndet är på uppgång. Om än vi inte får med oss fågel hem så får vi åtminstone se fågel varje jakttur, och det är inte illa.

Terapi i skogen

Det är så befriande och skönt att få komma ut i skogen med hundarna (och gubben förstås). Man glömmer allt annat för en stund. Vi har senaste två dagarna varit ute och jagat halvdagar i skogen. Figo springer på med sin bjällra och vi börjar nog så smått att förstå oss på han sökmönster. Han går på bra och vi undrar båda två hur han orkar springa med den farten så länge. Svaret måste vara att vi fått ytterligare en jaktidiot i vår ägo. Men han gör gott intryck på husse, min lilla stjärna. Jag har till och med fått ett svagt löfte av Ted att om jag får till Figo så han fungerar bra så kan han tänka sig att nästa hund blir en setter (inte varannan hunds principen som han lobbat för tidigare. Då skulle ju nästa hund in i huset bli en vorsteh). Alla vi som känner Ted väl förstår nu vilket intryck Figo måste ha gjort på honom. Det är inte lätt att som en liten virvelvind rubba på ett hårt klappande vorsteh-hjärta.

 Figo försöker fånga husses hjärta (och det ser ju ut att gå som smort om man ska tro Teds uttryck)

I ett av Figos släpp stannade han upp. Jag blev ivrig men det la sig snabbt när Ted såg att han precis ställt en sångsvan ute på en tjärn. Ja ja, han har i allafall fågelintresse får man väl säga. När vi sedan skickade honom vidare så gick han ner mot en svacka i medvind. Han tog hela kanten i en väldans fart. När han sedan passerat så lyfte en stor tjäderhöna. Vår enda förklaring till att Figo missade den var orutin och att han gick just i medvind. Vi ser för övrigt att han gör lite sådana missar i söket som exempelvis Bosco aldrig skulle göra, men han lär väl sig allt eftersom. Den dagen slutade med endast en järpe i ryggsäcken.

Igår hade vi lunch med oss och stannade till på en udde vid en tjärn. Där eldade vi och grillade korv. Fåglarna lyste mest med sin frånvaro, förutom en varsk orrtupp som gäckade oss. Ja sedan hade vi ju ett gäng svanar även på denna tjärnen som fångade hundarnas intresse... men dom får man ju inte skjuta.

En härlig stund i skogen

Figo har fullt upp med att spana efter svanarna medan husse täljer till grillpinnarna