söndag 31 januari 2010

Ingen fullvärdig hockeymorsa

Idag har det varit fullt upp hela dagen för Nilssons. Ted jobbar dygn och Liam har haft sammandrag av hockeymatcher i Piteå. Emil och Saga stannade hemma själva för att få sovmorgon. Liam väckte mig före väckarklockan, han var ivrig att komma iväg. Vi fikade tillsammans i lugn och ro. Vi hade så gott om tid att Liam bestämde sig för att byta om hemma. Okey tänkte jag, då blir det mindre att bära dit i allafall.

Halvvägs till Piteå kom jag ihåg... "Vi har glömt skridskorna!" Det var bara att vända om, för det är ju lite svårt att spela hockey utan skridskor. Tur att vi inte hunnit längre eller att matcherna spelades längre hemifrån, men vi hade ändå inte så gott om tid längre. Snabbt ringa tränaren och erkänna sitt misstag och att vi nog skulle bli lite (mycket) sen. Bilresan gick åt att försöka övertyga Liam om att han inte skulle missa så mycket. Jag kan meddela att jag inte överskred hastighetsbegränsningarna, men det beror inte på min laglydighet utan mer på att det var en hel del snörök efter vägen. Det var bara att gilla läget och ta det så lugnt att vi säkert skulle komma fram. Bättre sent än aldrig passade bra in här.

Vi kom fram och samtidigt som jag knöt skridskorna hjälpte tränaren Liam på med matchtröjan och hjälmen. Matchen skulle börja om en minut när Liam var redo. Man lär så länge man lever och jag tror inte vi kommer att glömma skridskorna på ett tag framöver. Att man ännu inte är någon fullvärdig hockeymorsa, det står då helt klart... men jag har potential att bli, för detta är så roligt! Roligt att se killarna och tjejerna kämpa på rinken, men lika roligt som dom har nog vi föräldrar uppe på läktaren.

Liam på isen med skridskor

lördag 30 januari 2010

Utmaningen

Idag blev det kyckling till middag. Vad har det med hundliv att göra? Jo det ska jag berätta. När det bara återstod ben och lite annat på skelettet frågade Ted på skoj om han skulle låta Bosco apportera fågeln. Jag svarade att det ska ju inte vara några problem, men han tänkte dra sig ur i sista stund. Jag utmanade honom och sa att jag kan visa med min hund hur det ska gå till. Figo fick bära den saftiga och goda kycklingen. För er som undrar kan jag säga att självklart gjorde han precis det han skulle. Ja, vad skulle min käre man göra nu. Han var tvungen att göra ett försök han också. Tänk att Figos apportträning gett ringar på vattnet. Efter Teds och Boscos kamp i somras med grillkorven (bläddra gärna i arkivet), måste jag erkänna att han har lite mer respekt nu. Han bar kycklingen och gick brevid. Enda anmärkningen var ett litet nafs efter den när husse hade den i sin hand.

Vilket framsteg. Husse behövde inte gräva fram kycklingen ur halsen ;o)

Jag var så säker på Figo, och tack och lov höll han vårt avtal

För att bevisa vem som fortfarande "äger" i apportsammanhang, var jag bara tvungen att ta apporten till nästa nivå (nu var jag inte längre 100% säker, men sånt visar man ju inte ;o) ). Figo fick på kommando, inte ta den ur handen, utan hämta apporten (kycklingen), från andra sidan köket. Jag hade ingen anledning till oro, hunden behandlade kycklingskrovet som det vore ett spädbarn.

Så var det Boscos tur. Ja, vad ska jag säga. Avancen var det inget fel på. Däremot "tog han om greppet" några gånger (det var i allafall vad Ted påstod). Men han kom, efter ett litet förtydligande från husse, och lämnade av. Å andra sidan, det är ju inte rättvist att låta en stackars bondhund tävla mot en stjärna i apportering. Det är ju som att låta ett div1-lag möta ett elitserielag i hockey... det kan ju bara sluta på ett sätt ;o). (Ja, Ted läser bloggen)

fredag 29 januari 2010

Ett stöd i livet

Ibland kan även den strävaste vorsteh behöva ett stöd här i livet. Vad kan då passa bättre än att luta sig mot den mjukaste settern!


Är dom inte bara sååå söta!

torsdag 28 januari 2010

Jaktprov

Läste idag ett inlägg som handlade om jaktprov för stående fågelhundar. Det var en lång krönika/artikel som i stort handlade om att skribenten stördes av att provdeltagarna mer och mer består av människor som ser proven som en hundsport och som knappt jagar över sin hund. Detta skulle medföra att många hundar bara tar en plats för andra som kanske är bättre jakthundar i praktiken. Det går åt en hel del onödig dödtid på hundar som ändå inte "blir något". Han tyckte att Sverige borde införa en regel som säger att föraren bär sin egen bössa och fäller fågel för sin hund även på proven. Då skulle det bli mer likt riktig jakt och det skulle visa sig vem som höll måttet.

Det var en intressant artikel på många sätt, om än jag inte riktigt kunde hålla med honom. Jag har ännu inte startat Figo på något jaktprov, men skulle nog vilja prova framöver. Med ovanstående förslag skulle jag inte kunna göra det. Jag har inte tagit jägarexamen och får således inte bära bössan. Är jag desto mindre intresserad av jakt för det? Är avelsvärdet på, i detta fall, Figos föräldrar mindre värt för att det inte är jag som håller i bössan? Jag ställer mig också frågande till varför mitt skytte ska ha med hundens premiering och placering på jaktprov att göra?

Jag tror att skribenten skrev artikeln först och tänkte sedan... eller så tänkte han inte alls. Men en annorlunda syn på jaktprov var det i alla fall. Den har man aldrig hört tidigare.

onsdag 27 januari 2010

Vilodag

Tänk att en enkel rastningspromenad kan bli till motion. Ja idag var det faktiskt så. Det var inte utan att tankarna for åt liknelsen med Barnen på Frostmofjället där man pulsade fram längs oplogade vägar i hård vind och snöfall. Hundarna har i alla fall inget emot denna väderlek. Dom är lika glada som om solen sken från klarblå himmel. Vad passar bättre en sån här dag än vilodag för hundarna. Det har dom inte heller något emot. Dom ligger och snusar i bädden, sida vid sida. För matte och husse blir det filmkväll i soffan. Gissa vem som köpt godis?... fast det inte är lördag. Tur att barnen sover ;o)

tisdag 26 januari 2010

Hund på vift

Dom har lovat riktigt snöoväder med start imorgon. Därför tog jag hundarna med mig och åkte en tur på skidorna. Det lär ju inte bli något imorgon menar jag. Dom fick springa fritt. Det är alldeles för vådligt att åka bakom dom i mörkret. Pannlampan räcker bara några meter framför mig. Detta mörker, när får man åka i dagsljus på veckorna igen?

När jag rundat viken och vände om hem igen var båda hundarna puts väck. Jag såg att det fanns en hel del harspår i snön och antog att dom kanske följde något. Jag fortsatte i samma tempo och efter en lång stund kom Bosco flåsandes förbi mig... men ingen Figo.

När jag var en knapp kilometer hemifrån stannade jag för att spana efter honom. Stor idé... NOT! Man såg ju ingenting där ute i mörkräddet. Jag började undra om jag skulle vara tvungen att börja söka efter honom. Det skulle inte bli lätt, ungefär som att en blind ska leta en döv. Ja, för inte hade han kommit på min nödpipa (busvissling) heller. Tillslut anade min syn ett snömoln som närmade sig över isen. Det var ingen tromb, det var Figo som förmodligen upptäckt att han var ensam i storskogen på andra sidan viken.

måndag 25 januari 2010

Nedvarvningstempo

Igår kväll kände jag att jag behövde en skidtur till. Turen med hundarna var ju förvisso hjärtstärkande (klarar hjärtat detta, är man nog odödlig) och en prövning för armmusklerna (bara stakning för hela slanten). Nej, jag behövde en riktig konditions och "hela-kroppen-träning". Ted hade precis kommit hem från innebandy med Emil. Det har varit match mot föräldrarna. Han hade inget emot att kroka på "kvällsrastning" av hundarna.

Vi drog iväg i mörkret med pannlampa efter ett uppåkt spår runt viken. Vi var borta i ca 45 minuter och när vi började närma oss hemmaplan igen kände jag mig riktigt nöjd och genomkörd. Då säger karleländet bakom mig "det här var precis vad jag behövde, riktigt skönt med en nedvarvning så här efter innebandyn". Va!?! En annan hade svårt att hålla huvudet ovanför stavarna och så kläcker han ur sig att det är nedvarvningstempo! Hade det inte varit för att jag var så andfådd och hade svårt att prata, skulle han ha fått höra ett och annat ;)

söndag 24 januari 2010

Premiär med två

Är precis hemkommen från en skidtur med hundarna. Idag tog jag mod till mig och spände för båda hundarna. Jag tänkte att nån gång måste ju bli den första. Jag tycker ju annars att jag och Figo håller en alldeles tillräcklig fart. Med Bosco går det stundtals lite fort, framför allt där det är ojämnt och kurvigt. Ni kan ju tänka er vad som händer när man sätter två dragvilliga idioter sida vid sida bakom en amatörskidåkerska. Just det, ett i det närmaste okontrollerbart ekipage.

Jag startade från gården med Ted som publik. Han sa att detta var något han bara måste få se. Förstår inte vad han menade med det ;). Inte gjorde det saken bättre att han hade hetsat upp hundarna innan avfärd heller. Sen bar det i väg med hundar och mig. Herregud det var en nära döden upplevelse! Jag tror att jag skrek att det gick för fort, för jag hörde min man skrattandes ropa att det inte alls går för fort.

Väl nere på den stora öppna isen kände jag mig lite säkrare och kunde börja staka för att hjälpa mina vänner där fram. Nu började jag också känna att det var en enorm njutning. Små snöklimpar från hundarnas tassar sprättade upp i mitt ansikte där vi susade fram.

Mot slutet av rundan mötte vi andra människor med hund på isen. Där har vi den enda haken med att ha Bosco som draghund. Han är så duktig på kommandon som framåt, ja! (för att öka farten), sakta, stanna, höger och vänster... tills han får syn på något som fångar hans intresse mer. Typ en fågel som sitter och hackar på något på isen längre bort, eller som idag andra hundar som leker och busar. Då går överväxeln in och han går inte att få stopp på, hur mycket man än ropar stanna med strängaste stämman. Han bara springer och drar som en oxe mot sitt mål.

Nöden har som bekant ingen lag och det gällde i allra högsta grad idag. Vad gör man när man står på skidor bakom en skenande hund som drar för allt vad 31 kg håller och som dessutom har en 21 kg's medhjälpare som också drar så länge den andra gör det... jo man sätter sig på rumpan. Då fick jag i alla fall stopp på dom. Sen vad människorna på isen tänkte, det är en helt annan historia.

lördag 23 januari 2010

Lördag i skogen

Det är verkligen en lyx att bo granne med naturen! Vi är ofta ute i skog och mark med hundarna. Öppnar man bara ögonen så ser man hur mycket ögongodis det finns där ute

Figo på väg tillbaka efter en liten tur på egen hand...

...och här kommer Bosco

En liten snöravin är det roligt att springa upp och ner i, i alla fall om man heter Figo

Bosco hör något längre bort i skogen

fredag 22 januari 2010

I like

Denna bild gillar jag. Jag vet att det egentligen inte är någon bra bild rent fotografiskt men jag tycker om den ändå. Så här kommer Figo ofta och söker kontakt och tittar en rakt in i ögonen. Svårt att motstå att kela då :)

Vinterbad

Idag har hundarna varit i hundgården och spanat efter älgarna medan vi varit till stan. Där har vi införskaffat en ny draglina. En väldigt finurlig lösning där man enkelt kan fästa en till lina om man ska koppla för två hundar. Det var fortfarande ljust när vi kom hem och man var ju rätt sugen på att prova den nya lösningen. Jag avstod så Ted tog hundarna och drog iväg ner på isen.

Dom blev inte borta länge innan dom kom tillbaka. Det visade sig att dom åkt rätt ut i en jättevak med djupt flödvatten. Både hundarna och Ted fick sig ett rejält dopp när dom inte hann väja och skidorna inte bar. Ted såg ut som en isfigur när han kom tillbaka med en hinna av frusen is runt kläderna och hundarna var båda två rätt spaka. Dom tyckte nog det var en obehaglig upplevelse detta ofrivilliga vinterbad.

torsdag 21 januari 2010

Mer hjärngympa

Har precis varit ute med hundarna och fångat dagens sista ljus. Man märker tydligt att ljuset är på väg tillbaka, klockan är 15:30 och det är först nu som solen försvinner i horisonten bakom trädtopparna. Inga skidor ännu för mig, det är jag inte i form för. Däremot måste ju hundarna ut och aktiveras i vanlig ordning. Det har blivit motion genom att jag har stått och tittat medan dom sprungit och busat omkring mig på isen. Jag blåste ner dom någon gång mitt i värsta lekfighten för att få extra tryck på dom. Sen körde jag lite stadga och inkallning. Idag gick det bättre. Kanske för att jag hade en bättre strategi. Jag började med att sätta dom med några meter mellan varandra. Då blev det lättare och tydligare vem som fick kommandot (även om jag alltid föregår kommandot med hundens namn). Sedan minskade jag avståndet tills dom satt sida vid sida.

Figo är så lustig. När jag kallade in Bosco och gav honom mycket beröm, såg jag hur Figo bara satt och trånade från sitt håll. När det sedan blev hans tur att komma, var det i maxfart och sedan satte han sig nästan på mina fötter och tryckte sitt huvud mot låret och tittade vibrerande och hoppfullt upp på mig.... "åh matte visst äär jag duktig? Visst är jag bäst, ge mig allt det där goset som Bosco fick. Jag vill ha mer, mer, meeer". Han nästan exploderar när han får superberömet. Vet inte hur han ska göra sig till och ändå hålla kvar ändan i backen. För inkallningen avslutas ju med ett sitt och där ska ju hunden sitta kvar tills annat sägs. En mycket lustig syn när han blir så där ivrig och frenetisk. Ni skulle se honom. Kanske matte måste ta ner berömet lite här. Det är ju inte precis en hund som måste peppas till glädje :)

onsdag 20 januari 2010

Lite lydnadsträning

Idag har vi varit ute en stund. Eftersom jag inte är i någon direkt fysform ännu så blev det lite annan aktivering för hundarna (alltid välbehövligt). Pipan fick följa med och först gick vi med Liam, som också varit hemma idag efter magsjuka :(, till lekparken. Där åkte Ted och Liam tefat och bob. Figo tyckte det var jätteroligt! Han sprang uppspelt med Ted nerför backen. Där fick jag ett ypperligt tillfälle att blåsa fast honom med lite störning. Det är lätt att säga att det fungerar klockrent, när man inte provat med störning menar jag. Nu har jag ju även blåst fast honom i fågelsituationer men det är ju ett tag sedan nu och jag tar inget för givet eller oändligt. Hur gick det då? Ja, inget att klaga på. I full fart snodde han runt i luften och la sig ner i riktning mot mig. Ja alltså inte Ted, han lyckades jag inte få att stanna mitt i backen, utan nu menade jag Figo ;)

Efter lekparken gick vi ner till isen så hundarna skulle få rasta sig. Där tränade vi stadga och inkallning. Båda hundarna fick sitta sida vid sida och sedan kallades den ena in. Där har vi lite att jobba med. Figo står som i startblocket vid ett 100-meters lopp och kallas Bosco in först (vilket oftast görs när han är så ivrig) hinner även Figo en bit innan han får vända tillbaka. Bosco däremot har lite svårt för att "våga" sig ur startblocket. Han tittar sig frågande omkring som om han undrar om det verkligen är hans tur. Inte blev det heller bättre att jag röt till åt "smitaren" Figo när Bosco var i färd med att springa till husse på givet kommando. Om än man tycker man är tydlig i sitt budskap, är det nog så att vi måste vara än mer tydliga med båda två. Olika problem men ändå liknande på något sätt tycker jag.

Strax innan vi skulle gå hem igen (Ted och Bosco hade redan gått) så fick jag ännu ett tillfälle till träning med naturlig störning. Jag såg i ögonvrån att Figo satte av i full fart upp efter skoterspåret. När jag tittade upp såg jag älgkon och kalven som kom springandes. Figo sprang alltså mot dem. Jag halade fram pipan och kallade in honom... och han var så duktig igen. Han vände i luften och kom i full fart tillbaka med glädje, stannade sittandes mitt framför mig och tittade upp på mig för att få sitt beröm. Han är verkligen trevlig att jobba med denna hund!

tisdag 19 januari 2010

Funderingar från sjuksängen

Sedan jag startade upp med bloggandet har det aldrig gått så länge mellan inläggen som denna gång. Det beror inte på att jag tröttnat på denna idé, utan helt enkelt på att jag sedan i helgen legat till sängs i frossa och feber. Hela min kropp har känts som en krackelerad porslinsvas. Jag har inte haft en tanke på hundträning, än mindre på att blogga. Så fort krafterna kommer tillbaka ska jag köra lite inomhusapport med Figo. Det är i alla fall vad jag legat och funderat på, dessa dagar under täcket och filten; Intressant att se om glädjen finns där ännu, fint paketerad sedan vi avslutade på topp i höstas (som på bilden)

lördag 16 januari 2010

Inget konstigt i det?

Vilka duktiga hundar vi har. Dom är helt avvänjda från allt vad möbler heter. Ja jag vet att man aldrig ska säga aldrig, men så nära man kan komma i alla fall. Bosco som ratat hundbädden ligger nu mer och myser i den. Det är så skönt, för att inte tala om så mycket mindre städning det blir när det bara är hundhår och bås på golvet som skall tas omhand. Det blir aldrig mer en hund i soffan, det säger jag.

När jag åkte med Liam på hockeyträningen idag tog Ted hundarna på en skidtur. Ja inte blev det en liten tur heller. När vi kom hem efter en och en halv timme hade dom ännu inte kommit hem. Dom har varit en tur på flera mil! Han säger att hundarna fungerar jättebra ihop, inget bus eller annat svammel. Bara arbetet med att springa och dra. Dom drar båda lika bra, efter sin förmåga förstås. Figo har ju inte tyngden och kraften som Bosco, men han är sannerligen inte mindre dragvillig för det. Nu ligger dom och mår väl i hundbädden. Bosco knorrar gott när man går förbi och pratar lite med honom.

Det är överlag väldigt lugnt på hundfronten. Känns nästan som att vi har två gammelgubbar i huset. Ingen hittar på något ofog utan dom fungerar bara så bra. Känns nästan lite trist... eller? Nja inte direkt trist för egentligen är det ju detta man strävar efter. Hundar som läser av och anpassar sig efter övriga flocken. Tänk om även Figo min lilla plutt har gått och blivit vuxen och klok :o) Saga brukar säga åt mig ibland "mamma, det är ju som att Figo är din bebis". Ja kanske, det har blivit så att vi fått ett starkt band knutet till varandra. Det är inte bara Figo som knutit an till mig som ledare. Även jag känner en samhörighet med honom efter alla timmar vi jobbat tillsammans. Det är väl inget konstigt i det?

fredag 15 januari 2010

Pinsamt värre

Idag har större delen av dagen tillbringats på begravning (Teds morfar) och det som hör till det. Känns skönt att få ett avslut ändå. På hemvägen var vi tvungna att åka och handla lite. Vi passerade en ICA-stormarknad som vi racerhandlade på. När vi kom till frukt och grönt avdelningen hände något... som det oftast gör kring oss.

Jag, Saga och Liam stod vid clementinerna på frukttorget, ett sådant där man kan gå runt och det även finns frukt på andra sidan. Saga och Liam började småkasta upp clementiner på "berget" för att se när dom rullade ner. Jag sa åt dom att sluta med det där, att man inte får leka med frukten. Då skyndade Liam sig och kastade en sista frukt.... lite väl hårt kast visade det sig. Clementinen flög som en projektil över clementinberget och till andra sidan. Där stod en man och plockade äpplen i en påse. Behöver jag säga mer?... exakt, han fick frukten i huvudet... och när han tittade upp över torget såg han ju bara mig. Liam är ju så kort att han var skymd.

Herregud, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Ted stod en bit bort och han blev plötsligt väääldigt intresserad av vad som fanns i köttdisken. Han ville inte kännas vid oss och senare visade det sig att han höll på att skratta ihjäl sig. Det var alltså inte letandet efter en fin bit rostbiff som fick honom att vika sig dubbel över köttdisken ;o)

När vi kom hem kände jag att jag behövde en paus från allt som varit tidigare under dagen. Jag bytte om likt stålmannen så fort vi kom hem. Lämnade barn och uppackning av varor till min man och drog iväg ut på isen med hundarna. Pannlampan är en underskattad sak, den börjar vara en riktigt god vän. Jag behövde en genomkörare så hundarna fick springa fritt... ingen snålskjuts blev det idag alltså. När jag kom hem var bastun varm.

Nu är man redo för en mysig hemmakväll i soffan, med ett glas vin i handen.

torsdag 14 januari 2010

Gäster

Varje vinter brukar vi få besök av en älgko och hennes kalv här bakom vårt hus. Dom brukar hålla till nedanför hundgården och även smaska på frukt- och bärträd i trädgårdarna här i längan. Jag vet inte, men jag tror att det är samma ko som kommer år efter år. Ibland ligger dom bara ett tiotal meter från en när man ska passera eller hämta in mer ved. Dom tittar på en men står kvar och gör ingen ansats till att närma sig. Det är som att hon förstår att vi också bor här. Nu har dom alltså åter kommit, men nytt för i år är att det även kommit en tjur. Behöver jag säga att Bosco som har ett enormt hårvilt intresse blir som galen när han ser älgarna utanför fönstret. Figo hade tydligen skällt lite han också. Om det beror på att Bosco går igång eller om han tycker det är skräckblandad förtjusning vet jag inte.

Från vänster: Kalven, kon och tjuren längst bort

Tjuren var mycket mer reserverad och gick bort en bit...

...medan kon lugnt iaktog kameramannen :)

Det var en ung kvinna som gick med sin hund okopplad här nere. Hunden smet och sprang efter älgtjuren. Kvinnan ropade och skrek men hunden fullkomligt struntade i hennes kommando. Fortfarande när det började bli mörkt var hon kvar och försökte fånga in sin hund, som mest lekte katt och råtta lek med sin matte. Hade det varit min hund hade jag nog avskiljt huvudet från kroppen om den gjorde så...... nej, såklart skulle jag inte göra det, rent bokstavligt. Men nog skulle hunden få veta att den levde och gjort fel.

onsdag 13 januari 2010

Konsten att hålla sig på rätt kurs

Idag har det inte blivit mycket till roligheter för min del. Jobbat sent och dessutom har det blivit kallare igen så någon skidåkning blev det inte tal om. Ted har däremot varit en sväng mitt på dan med båda hundarna förspända. Han höll på att frysa skallen av sig, -15* och en sjudundrande fart. Figo har ju inte lärt sig höger och vänster ännu. Så ibland fortsatte Figo rakt fram när Bosco svängde, vilket innebar att det för en kortare stund bara var en hund som drog... medans "den andra" drogs med som ett vitt nystan utanför spåret i lössnön, fullt fokuserad på att komma på rätt kurs igen :o). Man skulle kunna säga att Figo går lärling som draghund. Den hårda skolan... learning by doing ;o)

tisdag 12 januari 2010

Dyra timmar

Hade tidigare planer på att anmäla Figo till "offensiv fågelträningskurs"... tills jag såg priset! Nej, då tror jag nog att jag lägger in den där offensiven själv istället. Det finns säkert fler än vi som fått till hyggliga fågelhundar på egen hand, utan att bli luspank på kuppen. Jag tror att det är en bra marknad för denna kursverksamhet, i alla fall i denna landsända. Det finns inte så många som erbjuder sina tjänster så man kan lätt driva upp priset tror jag.

Man skulle istället nosa upp någon som håller lite fåglar och smila in sig där ;). Typiskt att man ska känna sig så "ensam" i fågelhundsvärlden. Vi känner ju nästan ingen annan som har stående hund. Än mindre någon som tränar och jagar aktivt. Av dom som vi brukar jaga med är det ingen som har hund, utan dom följer med oss och våra hundar. Roligt men det blir inte direkt några nya kontakter på det viset. Annars brukar det ju alltid vara nån som känner en annan som känner nån som... ja ni vet.

Nej, "Liten" och jag får fortsätta träna och gneta på mot målet... jaktchampi(nj)on.... ha ha ha!!!

Ps. Jo, jag känner att jag lever, och ännu bättre... jag har fått vetskap om muskler jag inte visste att jag hade :) Tror ni mig inte? Åk då skidor utav bara tusan så ska ni själva få se... men roligt är det!!!

måndag 11 januari 2010

Skidkul

Man är inte dummare än man gör sig. Under uppväxten skulle jag ha skämts ihjäl över mig själv. Vilken tur att man uppnått den beaktansvärda åldern att man inte bryr sig om vad andra tycker och tänker. Min arbetsdag slutar kl 17 och som bekant så är det inte en gnutta ljus kvar den tiden. Det enda man ser när man tittar ut är mörker. Hur gör man då om man vill ut en skidtur?.. jo man tar på sig en pannlampa och beger sig ut på isen :).

Jag spände för Figo och Ted följde med som sällskap bakom med skate-skidorna. Han och hundarna har fått motion idag kan jag lova. Först åkte Ted med en kompis runt Lavholmen (ca 8 km skulle jag gissa). Då fick hundarna springa med fritt brevid. Det vore ju lite taskigt att åka med hund när kompisen fick köra bara med sin egen motor. Efter det tog Ted Bosco och Figo och körde ett varv till runt ön. Då fick hundarna prova att dra tillsammans. Det hade gått riktigt bra.

När så jag skulle bege mig ut i mörkret på isen med Figo ville Ted följa med, kanske mest som sällskap, vad vet jag. Figo han drog tappert och var riktigt duktig. Jag är så stolt över honom! Det blev till att staka en hel del för det gick för fort för att "diagonala" och skating är jag inte så bra på. Klassiska skidor gör väl inte saken enklare heller, kan jag tro. Det tog fint på armar och rygg. Undrar hur kroppen mår i morgon tro? Men som Christer Björkman sjöng "I morgon är en annan dag" :)

söndag 10 januari 2010

Kan det bli bättre?

Vilken härlig vinterdag det varit idag. Jag har en snäll man som vallade skidorna åt mig. Sen bar det iväg med mig och Figo. Faktiskt gick det oväntat lätt idag, bra före, inga mördarbackar och trevligt sällskap :). Kan det bli bättre än så här? Ja, nog kan flera saker bli bättre, som konditionen, tekniken, armstyrkan, benstyrkan, frånskjutet.... men bortsett från det så... Nej, jag njöt i fulla drag och längtar redan till nästa sväng vi får, jag och Figo.

lördag 9 januari 2010

Nu drar vi igång!

Jag tittade precis på termometern... kylan ger vika. Tidigare idag var det runt -20* men nu har tempen stigit och ligger nu endast på -10*. Imorgon ska det bli goväder, solsken och -5-10*. Då är det bara ut i garaget och valla skidorna... eller rättare sagt, skicka ut gubben i garaget ;), för nu drar vi igång skidsäsongen. Sent ska syndaren vakna, det är nu man ska få igen för alla onyttigheter man frossat i och som lagt sig som ett isolerande lager runt min redan innan trinda kropp. Men det är bara att bita ihop, förhoppningsvis blir konditionen inte sämre allt eftersom. Och det där isolerande lagret skulle jag nog kunna lära mig att leva utan ;)

Vitaminkick till inspiration

Jag har plockat fram en av mina favoritböcker vad gäller träning av stående fågelhundar Från valp till färdig fågelhund av Anders Landin. Precis som författaren skriver, tycker jag det verkar vara en komplett bok. Målet med boken är att få en mentalt stabil jakt- och familjehund, väl medveten om sin plats i flocken.

Ännu har jag inga större problem (vad jag vet) med min första erfarenhet att själv dressera en jakthund (Figo). Men som vi vet: vi är alla barn i början, även solen har sina fläckar, även den bäste kan göra fel osv. I slutändan får vi alla den hund vi förtjänar, även jag. Vad jag förtjänat står ännu att läsa i stjärnorna, men den som väntar får se. Jag har höga ambitioner med träningen, men förväntar mig egentligen inte så mycket mer än att få en trivsam jaktkamrat. Då blir jag nöjd.

För att återgå till boken, så är den en vitaminkick till inspiration. Jag läste i natt, när jag inte kunde sova, kapitlet om apport, dirigering och markering. Det kändes så skönt att bara ligga och le mig igenom apportbiten medveten om att jag tagit mig förbi den. Sen kom ett stycke om markering och dirigering. Nu är jag på hugget att träna lite dirigering. Jag har börjat lite smått att visa med armtecken för att få Figo att avvika från ex.vis en väg och ut i terrängen. Han börjar faktiskt förstå det nu.

När jag läste stycket om markering var den något som jag blev lite brydd över när det gäller Figo. Med risk för att låta lite petig vill jag ändå skriva vad det var. Med markering menas ju att hunden via synintryck noterar nedslagsplats för en eller flera fåglar, för att sedan kunna börja söka apporten i rätt område. Figo måste, än så länge, stannas med pipa i uppfloget och där har jag mitt problem. När jag blåser ner Figo vänder han i luften och lägger sig med nosen i riktning mot mig. Hur ska han kunna markera några fåglar då???

fredag 8 januari 2010

Nostalgi tripp

Satt och tittade på lite gamla foton. Blev så nostalgisk när jag såg bilderna från när Figo var valp. Minns också när vi kom hem med honom och släppte in honom i huset. Han sprang raka vägen fram till Bosco och började leta under magen på honom för att få dia lite. Det enda han hittade var ett stycke vorstehsnopp som han greppade tag i med sina sylvassa tänder. Gissa en som tjutandes flög en halvmeter rakt upp. Men inte ett hårstrå krökte han på lillvalpen!

Bosco tog, från första stund, hand om nykomlingen som snabbt blev bästa vännen. Inte minsta tillstymmelse till bråk eller uppgörelse på dessa två år vi haft dom tillsammans. Att Figo var signaltydlig hade vi fått höra av uppfödaren. Det var det starkaste skälet till att det blev just Figo. Men att Bosco sedan skulle visa prov på exceptionellt tålamod, det var en glad överraskning som vi inte räknat med.

Man är väl inte dummare än man gör sig. Figo tog varje chans han fick att ligga nära sin nya kompis, där var det varmt och tryggt


Emil åker med en kompis till Kåbdalis över helgen. Där blir det slalom för hela slanten. Vi övriga är bjudna på älg köttsoppa hos mina föräldrar. Sen blir det fredagsmys till Sagas favoritprogram som har premiär... självklart menar jag Let´s Dance
.
Ps. Det går fortfarande över förväntan med hundarnas nya reglemente, dvs inga möbler. Figo har gjort ett försök och Bosco några fler, men med tanke på att dom i princip bodde i möblerna tidigare, får vi nog vara nöjda så här långt. Kanske vi vant av dom fram mot sommaren ;). Ja ja, krånglade jag mig igenom Figos apportträning under tre månader, så ska väl inte detta heller få mig på fall... eller vad tror ni?

torsdag 7 januari 2010

Olika metoder

Hundarna var inte riktigt på hugget att gå någon längre promenad idag, det var nämligen -32*. Men någonting som gladde mig var att jag trots kylan fick se solen! Den orkade precis upp över trädtopparna innan den vände ner igen... och jag var ute och hann få se en skymt av den.


Jag har kategoriskt fortsatt syna och luskamma hundarna, kanske lika mycket för min egen skull som för deras. Figo ser ömklig ut när jag ber honom lägga sig ner framför mig. Men så snart jag kammat och plockat med honom en liten stund så somnar han i min famn! Han njuter så av att få 100% uppmärksamhet av matte. Ted körde en lite mindre njutbar metod... han dammsög hundarna. Visst, jag kan hålla med om att det borde följa med ett par löss på det viset också, men nja, jag fortsätter nog med min egen metod trots att den tar tid. Idag bokstavligen kammade jag noll ;) (inga löss hittades i pälsen).

onsdag 6 januari 2010

Nästan för bra för att vara sant

Idag har vi varit och hälsat på en kompis och till lika barndomsvän till Ted. Han ska till Haag och arbeta där under tre år, så det blir inte att ses så mycket framöver. Hundarna fick stanna hemma i hundgården... om än dom säkert mer än gärna hade följt med dom också.

När vi kom hem visade termometern -23 grader. Låg Figo i hundkojans goa värme? Nejdå, inte det. Han låg ihopkurad som en rävunge i snön, alldeles isig i pälsen. Det hade blivit en glaserad yta i snön där han legat. Ibland är det som att det inte kopplar riktigt för honom att han kan gå in och värma sig och få lite sällskap av Bosco.

By the way, ingen av hundarna har ännu klarat att smyga sig upp i möblerna. Det verkar nästan vara för bra för att vara sant. Kan det verkligen gå att ändra deras vanor? Figo verkar nästan helt ha retirerat, han håller sig till golvet och bia-bädden. Bosco smyger däremot omkring, likt en alligator, och väntar på rätt tillfälle när ingen ser honom. Tur man är begåvad med ögon i nacken då ;)

Figo har inga problem att anpassa sig till dom nya reglerna. Bia-bädden verkar duga gott till honom

tisdag 5 januari 2010

Promenad i bitande kyla

Jag som trodde att det skulle bli riktig nordisk kyla. På förmiddan hade vi strax under -20 grader och snålblåst, men nu har det nästan gått och blivit blida ;). Bara -15 grader visar termometern. Tidigare idag gick jag en rejäl promenad med hundarna. Vi gick på isen och var väl ute nästan en och en halv timme i kylan. Hundarna fick faktiskt springa fritt nästan hela tiden, för att kunna hålla igång cirkulationen. Ingen annan hade vågat sig ut, bara jag och hundarna så långt ögat nådde. Det är riktig själavård om ni frågar mig.

Det finns inget dåligt väder... men nog var det bitande vindar ute på isen

Bosco fick upp ett älgspår som jag lät honom följa en stund, innan jag kallade in honom. Jag hade med mig visselpipan idag. Det var längesedan dom hörde den. Jag var som vanligt tveksam att Figo fortfarande skulle respektera stoppsignalen. Och som vanligt kunde jag lägga ner tveksamheten lika snabbt som Figo. Han slängde sig ner i samma ögonblick som jag blåste. Han gjorde precis som i höstas, en helomvändning i luften och landade med nosen i riktning mot mig... söta duktiga Figo :)

Figo "sekunderar" när Bosco stannat för att vädra efter älgarna

Försök att lära gamla hundar sitta

Pojkarna har fått flytta in i stugvärmen och firar med ett tuggben

Figo är glad

Hundarna har åter flyttat "hem". Däremot har vi tillsammans tänkt göra ett kraftansamlat försök att, så att säga, lära gamla hundar att sitta. Vi tänkte försöka vänja av dom vid att vara i möblerna. Dom får hålla till på golvet, i burarna eller i bädden. Inte det lättaste kan jag säga, men än så länge verkar dom nöjda med att bara få vara inne i huset med övriga flocken. Det blir väldigt begränsad frihet för dom. Så fort ingen kan "punktmarkera" dom åker dom bakom lås och bom i sina burar. Det lustiga med det hela är att dom verkar vara väldigt till freds med tillvaron. Kanske för att vi är så övertydliga. Vi bestämmer precis allt vad dom ska göra, när dom ska göra, och hur dom ska få göra det vi bestämt. Kan ett ledarskap bli tydligare?
Nu bestämmer ledaren (jag, så klart) att vi ska gå en promenad ut på isen. Det gäller att klä sig ordentligt i kylan. Ska nog smörja in tassarna på hundarna först, så inte snön fastnar så lätt.

måndag 4 januari 2010

Lusnoja

Igår var stora tvagardagen. Jag såpbadade hundarna. Först Bosco, det var inga större problem med hans päls. Sen var det Figos tur. Jag tror det gick en halv flaska såpa och mitt i allt liknade det nog mer en gyttjebrottnings match än en rengöring i duschutrymmet. Både jag och Figo halkade så vi låg som två skalbaggar på rygg och sprattlade. Såpat golv är halt kan jag intyga. Nåja, vi var båda vid gott mod när vi var klara och hundarna bar förhoppningsvis på några löss färre.

När dom legat i burarna och torkat tog jag tag i nästa projekt. Jag luskammade båda hundarna! Samma sak där, Bosco gick snabbt och lätt. Ingen lus hittade jag i hans päls. Att kamma igenom Figos tjocka päls med en liten tät luskam skulle lika gärna kunna användas som straffarbete. Jag trodde aldrig att pälsen skulle ta slut. Där fick jag för att dom fått vara ute så mycket och bygga på sig en tjock härlig vinterpäls. I detta syfte var den inte lika härlig längre. Med tanke på alla döda löss som jag kammade ur, måste den vara rena paradiset att flytta in i. Men nu är kampen mot lössen igång. Det står 1-0 till mig och med tanke på lus nojan jag drabbats av lär jag behålla och dryga ut ledningen ända in till slutet.

lördag 2 januari 2010

Hundlös pga hundlöss

Jag har varit nere på isen två rundor idag. Så både hundarna och jag har fått motion i den djupa snön. Jag hittade ett skoterspår som jag följde. Då slapp jag plumsa i den värsta snön. Hundarna däremot, dom levde ut i sin fulla prakt. Nog för att det inte blir särskilt ljust på dagarna, men riktigt så mörkt som bilderna nedan, upplevde jag inte att det var. Tyvärr har jag ju den gamla datorn ännu, så bildredigeringen får vara.

Figo, faktiskt fångad i luften. Snön når honom upp till magen och lite till

Ännu en stilstudie

Bosco har mållåst på Figo...

...hinner ikapp...

...och river omkull bytet...

...som kullrar runt och sen är leken igång igen

Det känns konstigt och ovant att vara "hundlös". Hundarna har ju fått flytta ut i hundgården på heltid tills dom blivit lusfria. Det är en udda känsla och jag tycker det är tomt i huset när man inte hör trampet av tassar eller Figo som rapporterar med sitt oande. Imorgon kväll ska jag såpbada dom båda så kanske det lossnar lite döda löss. Sen får dom ligga inne i sina burar.

Snön ligger vit på fur & gran, snön ligger vit på taken... endast hundarna i kojan är vaken

fredag 1 januari 2010

Luspudlar

Igår tyckte jag att Figo kliade sig så mycket. Han krafsade och gnagade sig i pälsen. Jag skojade och sa att han nog hade fått löss. Idag när han kom och ville gosa tänkte jag att jag skulle kolla igenom honom, för säkerhets skull. Jag synade ljumskarna noga, för jag tyckte han kliat sig mycket där. Jag pustade ut när jag inte kunde se några spår av löss i pälsen.

Efter en stund såg jag att han hade något brunt på nosen och huvudet. Såg ut som små chokladsmulor. Långsamt sjönk sanningen in... chokladsmulor brukar inte röra på sig! Hunden har ju för tusan löss!!! Fy, tvi, ve och fasa! Min lilla älskling förvandlades i ett enda slag till något jag inte ville ha inpå mig. Och den andra byrackan, han är väl full i löss han också! Jag känner hur det börjar klia över hela mig också, trots att jag vet att dom där lössen inte går på människor (eller katter).

Ja ja, nu har jag nyårsdagen räddad. Jag behöver inte känna mig sysslolös. Alla madrasser, kuddar och täcken hänger ute i kylan. Tvättmaskinen går på högvarv. Nu ska jag slänga ut hundbädden och soffdynorna och skura med såpa. Detta gör mig bara än mer beslutsam att detta är dom sista hundarna som ska tillåtas ligga i möbler.

Hundarna får bo ute i hundgården till dom är lusfria. Jag har ringt Ted som jobbar. Han har redan varit och inhandlat lusmedel. Tur att apoteket i stan har öppet även såna här dagar. Medlet är tydligen giftigt så man ska inte kela med djuren eller shamponera dom förän tidigast efter tolv timmar. Med tanke på hur keliga dom båda är, så är det nog säkrast att dom får bo där ute i kojan. Det är ju trots allt bara något dygn av deras liv och inte har dom det dåligt där med både värme och belysning.