Dom har lovat riktigt snöoväder med start imorgon. Därför tog jag hundarna med mig och åkte en tur på skidorna. Det lär ju inte bli något imorgon menar jag. Dom fick springa fritt. Det är alldeles för vådligt att åka bakom dom i mörkret. Pannlampan räcker bara några meter framför mig. Detta mörker, när får man åka i dagsljus på veckorna igen?
När jag rundat viken och vände om hem igen var båda hundarna puts väck. Jag såg att det fanns en hel del harspår i snön och antog att dom kanske följde något. Jag fortsatte i samma tempo och efter en lång stund kom Bosco flåsandes förbi mig... men ingen Figo.
När jag var en knapp kilometer hemifrån stannade jag för att spana efter honom. Stor idé... NOT! Man såg ju ingenting där ute i mörkräddet. Jag började undra om jag skulle vara tvungen att börja söka efter honom. Det skulle inte bli lätt, ungefär som att en blind ska leta en döv. Ja, för inte hade han kommit på min nödpipa (busvissling) heller. Tillslut anade min syn ett snömoln som närmade sig över isen. Det var ingen tromb, det var Figo som förmodligen upptäckt att han var ensam i storskogen på andra sidan viken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar