Hundar i parken

Är nyss hemkommen från en trevlig utekväll med "morskisbrudarna". Imorgon är sista dagen vi träffas för den här terminen. Jag tror vi alla känner att sommarens uppehåll kommer mer än lägligt. När jag gick från skolan in mot stan och mitt hotell så såg jag ett gäng som tränade med sina hundar i en park. Jag tror dom hade social träning blandat med lite dressyrövningar. Varje gång jag ser en människa med en hund vid sin sida här i Umeå, så längtar jag hem till mina. Hundarna i parken var inget undantag- mattes älsklingsvovvar, imorgon kommer jag!

Du är min man

Denna vecka är sista studieveckan nere i Umeå. Ted är hemma hos barn och hundar med allt vad det innebär. Det har varit en minst sagt fullspäckad vår, spännande men jobbig. Vi har försökt hålla ställningarna med hus & hem (städningen har fått stryka på foten med den påföljden att vi ibland hoppats att ingen kommer och hälsar på oss innan vi hunnit "röja upp"), arbete, skola (min & barnens), hundarna (har periodvis fått "vila sig i form"), barnens fritidsaktiviteter, utvecklingssamtal, tanläkartider osv. osv.

Ted har fått dra ett tungt lass för att utbildningen skulle bli möjlig för mig. Man kan säga att han både jobbar och försörjer familjen och sköter markservicen när jag är borta vissa veckor. Svärmor och svärfar har ställt upp med barnen när Ted inte kunnat klona sig mellan jobb och hem.

Nu är jag i Umeå och när jag kommer hem på onsdag har Ted åkt på jobbet. Jag vet att han brukar läsa bloggen när han hinner. Så älskling om du ser det här innan vi träffas:

 <3 jag älskar dig <3

Ted: nedanstående låt är till dig.

Lägesrapport

Nu regnar det och blåser snålt. Tur att jag hann ut och träna lite lugn i flog med Figo. Nu ska vi satsa hårt på denna träning och hoppas på resultat inför kommande höstjakt. Nivån vi ligger på nu är den att jag kan ha Figo okopplad vid sidan när duvan flyger förbi honom. Han sätter-/halvlägger sig vid åsynen av duvan och på pipans stoppsignal lägger han sig helt. Han är alert med öronen högt ansatta på huvudet men lugnar ner sig och är helt lugn efter en till två minuter. Här ska vi stanna länge och träna, ända tills Figo lägger sig ner och är helt lugn i flog. Först då tänker jag gå vidare till nästa nivå. Min inre målbild är en vacker höstdag på fjället där Figo presenterar en fågelsituation där han är komplett lugn hela vägen. Jag både hoppas och tror att det kan bli möjligt.

Trastarna runt gården är populära objekt att träna stånd på, tycker Figo ;-)

Nytt matt-mode

Ted hade hängt upp vår vardagsrumsmatta i ull över hundgårdssektionerna. Han tänkte att vi skulle tvätta upp mattan så kunde den få hänga där och dropptorka. Så kom det sig att vi fick främmande när vi precis satt oss på cyklarna för en tur med hundarna. Ted satte Bosco i hundgården medan Figo fick komma in med oss. När jag, efter att främmandet åkt, skulle gå ner och ta tag i detta med mattvätten så gjorde vi en makaber upptäckt. Bosco hade fått tag i ena änden på mattan och rivit ner den i hundgården. Där låg han och mådde gott på den fina ullmattan. 

Ted såg min förtvivlade blick och försökte snabbt rädda upp situationen: "Han har nog bara dragit ner den för att lägga sig på den, det är inte säkert att den gått sönder". Själv har jag alltför många gånger erfarit vad vorstehkäftarna kan åstadkomma, för att riktigt kunna tro på dom tröstande orden. När vi kommer in i hundgården har vi en till synes skamfylld hund, och det kan han gott vara. Det visade sig att han bitit ett hål mitt i mattan. Det får väl bli det nya modet då- matta med hål mitt under vardagsrumsbordet.

Dom käftarna kan tugga i mer än pinnar

Fortsatt träning

Trots att man blir lite nedslagen ibland när man sysslar med hundar av denna sort, så får man inte ge upp. Idag har vi åter tränat på rapphöns. Leif hade lagt ut två sprättburar på ett hygge uppe i skogen. Först fick Rambo söka ut och Figo sekunderade honom klockrent. 

Sedan var det Figos tur och han skötte sig över förväntan. Kanske jag tagit ner förväntningarna sedan senaste "fadäsen" när proppskåpet gick, men ändå. Han revierade sig fram fint och stannade upp i ett fint stånd ca 50 meter ut från mig. Jag kunde lugnt och sansat gå upp till honom och berömma. Faktiskt så kopplade jag honom här och manade på honom med ett liitet tyst "ja". Jag ville inte låta honom göra fel, så därför blev det koppel på. 

Han respekterade stoppsignalen (jag tror dock att han inte är dummare än att han förstår att han var kopplad) och fick som bonus en riktig störningsträning. Rapphönan slog nämligen ner bara tiotalet meter framför Figo och låg på marken och kacklade. Åter igen så visade Figo sig från sin bästa sida och låg kvar. Han släppte till och med hönan med blicken för att ta ögonkontakt med mig. Då fick han beröm och sedan kommandot bakom när vi vände och gick tillbaka åt det håll vi kom från.

Ständigt svävar man mellan hopp och förtvivlan, men just idag tändes åter ett litet hopp om att detta kanske kan komma att gå. Fast å andra sidan så vet jag ju att allt kan vara ställt på ända imorgon och hunden ligger ute till försäljning för 10- max 20 kronor... men den dagen den sorgen :-)

Rätt ner i plurret

Har jobbat kväll och har idag tagit hand om min första helt egna patient. Tidigare har det varit tillsammans med handledaren och med mycket vägledning. Nu var jag den som "höll i trådarna" och barnmorskan var med som ett stöd för mig i bakgrunden. Det var en häftig känsla. Det hela komplicerades lite av att paret bara pratade engelska, men jag hankade mig fram med min knaggliga medicinska engelska och jag tror att vi trots allt förstod varandra rätt bra.

När jag kom hem ikväll fick jag mig ett glas rödvin. Kanske "alkoholistvarning" ;) men det var skönt att få ett glas och komma ner i varv. Sedan gick vi ner till vattnet här nedanför huset. Ted har byggt en liten brygga där vi ska ha båten. Eller brygga och brygga, det liknar väl mer en spång för den är rätt så smal. Liam satt redan längst ut och badade fötterna när vi kom ner. Figo sprang ut på bryggan/spången och på något konstigt sätt så druttade han i. Inte för att det var någon fara i sig, men blöt hund luktar inte gott. Och definitivt så luktar inte blöt hund som vadat fram på lerbotten gott. Nu blir det inte bia-bädden i sovrummet inatt. Nu blir det buren nere i köket (men matte har bäddat så skönt i den, så där sover han gott).

Hektisk

Är just nu inne i en riktigt hektisk period. Hundarna får stå tillbaka ordentligt nu. Ingen träning alls, knappt motion har det blivit senaste två veckorna. Fast jag vet att det inte går någon nöd på dom så får jag ändå dåligt samvete. Men just nu finns ingen tid för dom, skolan med praktik tar all tid... och lite till. trots att jag trivs med det jag gör så känner jag mig både kroppsligt och själsligt helt slutkört. Magen ur balans och mystiska eksem som poppar upp på kroppen, är några av tecknen på att tillvaron börjar vara lite väl mycket för fru Nilsson. Det hade väl gått an om man bara hade sig själv att tänka på, men dessutom ska allt tajmas in med barnens utvecklingssamtal på skolan, träningar, matcher, dansuppvisningar osv. osv.

Nej fy vad jag gnäller. Snart är det sommar och jag pausar skolan och återgår till mitt vanliga arbete. Har tidig semester i år vilket faktiskt känns skönt. Brukar föredra att ha det goda kvar, men i år är jag nog böjd att ändra mig. Såg en fin jaktfilm för någon kväll sedan. Det var jakt över de flesta raserna inom stående fågelhundar. En riktigt må-bra-film som gör att man längtar till fjällen i höstskrud. I år åker vi upp, jag och Ted, oavsett tillgång på fågel. Om inte jaktlyckan visar sig, får vi i allafall en skön återhämtning i en underbar miljö.

Duvor

Om man ska analysera Figo så ligger det till på följande sätt. Han har visat stor respekt när vi tränat lugn i flog med duvor. Han har också visat att han har förmågan att avreagera snabbt, det vill säga han går ner i varv och är lugn snabbt efter varje situation. Så långt är allt väl. Problemet är, som jag ser det, när vi kommer till en situation mer likt en riktig fågelsituation. När han får söka och fatta stånd för, i detta fall, rapphöna så finns inget av det han uppvisar mot duvorna kvar i minnet. Han fullkomligt exploderar och mitt ledarskap räcker tydligen inte på långa vägar till för att få stopp på honom.

Så nu har vi bestämt oss för att köpa ett par duvor av den man vi tränat hos. Vår tanke med det är att "bombardera" Figo med synintryck av flaxande vingar under kontrollerade situationer och på så sätt få honom att respektera bättre. Även om det fungerat bra när vi tränat detta, så hoppas vi att mängdträning på detta vis, kan få honom att även respektera flygande fågel efter en resning.

Om vi inte lyckas, får vi trösta oss med att han har en "frisk och villig avance" (oavsett det gäller fågel eller som här, skurborsten i barnens badpool)

Lyra

Jag minns när jag var liten och man började spela brännboll. Det var så roligt och ännu roligare blev det när man blev duktigare. Jag minns än idag den gången då jag tog min första enhandslyra. Jag hade försökt många gånger men bollen bara studsade mig ur handen. Tvåhandslyra var väl bra, men enhands var något speciellt.

Det var då det. I veckan har jag tagit en lyra jag säkert kommer att bära med mig i minnet lika glasklar som den på skolgården en solig försommardag. Jag har hjälpt min första bebis till världen, en alldeles perfekt gosse! När väl första "lyran" var tagen rasslade det till och jag har på två dagar (nätter) förlöst fyra kvinnor. Vilket underbart jobb jag kommer att få.

Roligt så länge det varade

Tänk att världen fungerar på det viset att när allt bara flyter på och går ens väg, då vänder allt och man blir varse om att inget kan fås gratis. Ted har aldrig varit med när jag tränat Figo denna säsong, så idag följde han med så jag skulle få visa hur duktig han blivit. Han fick söka fritt och fattade stånd för en rapphöna i en sprättbur. Han stod fast och jag kunde lugnt gå fram och berömma honom med både röst och strykningar över ryggen. För att inte fresta honom för mycket fick han inte avancera utan fågeln sprättades upp när han stod. 

Detta skulle visa sig ha föga betydelse. Hela proppskåpet gick på min tidigare så balanserade setterkille, som trots stoppsignalen avancerade framåt mer än friskt och dessutom fick tag på den stackars rapphönan som slog ner en bit fram. Några sekunder senare hann jag ifatt honom och kunde avbryta hans lilla nöje. Rapphönan såg tack och lov ut att klara sig med blotta förskräckelsen.

Ja, det visade sig att jag har en bra bit kvar till en eventuell jaktprovstart, om det ens blir någon. Det blir att jobba ännu hårdare om det ska bli något av det, men det var roligt så länge lyckan varade. Nu har jag något nytt på gång, men det skriver jag om senare.

Något nytt att roa sig med

Kisse var helt galen igår, han hade nog fått "sommarfeber"

Saga har lyckats fånga Paba, men kan hon "tämja" honom?

Idag har jag varit "ledig". Skulle egentligen ha pluggat men jag har städat och sedan har vi varit med hundarna i skogen och jag har även tränat lite reviering på en äng med Figo. Jag vet att det finns både dom som hyllar och dom som sågar revieringsträning. Men något måste man ju ha att göra, så vi kör lite sånt i allafall. Det kan ju åtminstone inte göra någon skada. 

Det är inte helt lätt, men jag har hållit till på en äng med skog runt omkring. Då vill han gärna till kanten av ängen och in i skogen, men då blåser jag vändsignal. Han vänder direkt på signalen, men problemet är att han kovänder, dvs. han vänder tillbaka ner mot mig så att han gör åttor istället för att sicksacka sig framåt. Har försökt se om han någon gång vänder upp lite mot vinden och då blåsa "vänd". Men det är svårt med en hund som går som ett spjut rakt ut mot skogskanten. Men roligt var det att träna något nytt, och som sagt något ska man ju ha att roa sig med.

Ted & Figo tittar ut över Styrktjärn

De här djuren har jag bara sett här. Det är någon sorts ål liknande varelse, men jag kommer inte ihåg vad Ted sa att den hette

Vackert motiv till vacker bakgrund

Har sagt det förr, men detta är mitt smultronställe

Figo njuter av det han ser (fåglar)

Hur glad kan man bli?

Oj, oj, oj vad dagarna rusar fram! Har tillryggalagt, tenta, rapportskrivning en studievecka i Umeå och är nu på väg ut på förlossningspraktik. Det känns som att jag inte hinner med mig själv och familjen, och än mindre hundarna. Men igår ringde Leif och frågade om jag ville följa med och hämta hem rapphöns. Samtidigt kunde vi träna lite lugn i flog med duvorna. Ja, man är ju inte dummare än man gör sig, så jag tackade ja. 

Lite dåligt samvete fick jag allt. Först en vecka borta från familjen och sedan då åka iväg några timmar för mig själv. Kanske det är ett kvinnligt fenomen. Tvivlar starkt på att många män som är i uppträning av sin jakthund skulle tänka på samma sätt. Men nu är det ju så att jag och Ted resonerat oss fram till att nu jäklar gör vi en satsning på Figo, och går det inte då... ja då jagar vi med en "icke-fungerande" hund till hösten.

Vid tiotiden i förmiddags blev jag i allafall upphämtad och det bar iväg mot träningsmarken. Jag har analyserat sönder varje litet moment som jag och Figo utsattes för förra gången, och kanske är det så att jag borde vara mer än nöjd med att hunden de fakto inte gick efter en enda gång. Men hur skulle det bli idag? Skulle han minnas och gå framåt, eller skulle han gå upp i stress och låta hela proppskåpet gå vid åsynen av flaxande vingar?

Det var minst sagt en lättnadens suck jag drog när Leif klappade mig på axeln efter avslutad träning och sa att nu får jag vara riktigt nöjd. Vid de två första uppflogen så blåste jag stoppsignal när duvan sprättades upp. Själv var jag så fokuserad så jag såg inte det Leif såg, nämligen att Figo faktiskt var på väg ner innan jag blåste... vid båda flogen. 

Så då bestämde jag mig för att våga lita på honom och skickade fram honom en bit framför mig och tänkte se vad som händer innan jag gjorde något. Döm om min förvåning när hunden hukade sig när lätet av duvans flaxande vingar hördes. En liten handgest och hunden låg ner. Ännu mer lycklig blev jag när jag gick fram, tittade ner och hade en hund som tittade på matte med, inte giraff-öron högt uppe på huvudet, utan avslappnade öron  och ögon som väntade på beröm. Ja, hur glad kan man bli som matte då?... jätteglad! Och pipan då? Ja, den hängde oanvänd runt halsen på mig.

Stadga kan aldrig tränas för mycket

När jag var på affären och handlade så träffade jag på en bekant som också försöker dressera sin första "egna" hund. Hon har en pointertik på 1 år, en alert dam må man säga. (ja, jag syftar i det här fallet på hunden). Vi bestämde oss för att ta en gemensam promenad med de två juvelerna. Så idag blev det lite enkel träning för Figo, det vill säga gå fritt brevid och nosa utan att störa medan matte pratade och hade trevligt hela rundan. Lilla fröken fräken pontern, var intresserad av det mesta som rörde sig... och även sånt som inte rörde sig men som kunde ha ett intresse i allafall, till mattes förtret. Hur som helst så var det trevligt sällskap både den två- och den fyrbenta. Sedan avslutade vi med en kopp kaffe och vad passade bättre då än att Figo fick ligga plats och träna stadga. Det är alltid bra, även om han är snabb på att somna lite var än vi är. Stadga kan aldrig tränas för mycket... tror jag i allafall. Pointertiken då? Ja hon small också av i sin bur på en gosig bädd.