Advent

Jisses vad jag har bloggtorka! Eller, rättare sagt så varken hinner jag inte med bloggen just nu. Skolan och att få familjelivet att gå runt har fått mig att inse att dygnet har för få timmar. Jag kan sakna att bara slå mig ner vid tangentbordet och låta tankarna från hundträning och annat forma ord och meningar på skärmen framför mig. Det blir inte mycket mer än promenader nu. Ted får stå för all träning, både löpning och skogsrundor med jyckarna.

Igår hann jag i allafall med på en liten skogstur. Men nu saknar jag snön och ljuset den för med sig. Som det är nu, är det bara mörker och åter mörker. Det ljusnar knappt på dagarna innan mörkret åter faller. Nej, snö vill jag ha! Så pass mycket att skidor och dragselar kan tas fram ur gömmorna.

Idag har jag julpyntat färdigt inför första advent imorgon. Det brinner ljus lite var stans här inne nu. Det är så mysigt! Kökssoffan som hundarna ockuperat som sin, har jag också gått loss på. Den har fått ett fårskinnsliknande överdrag och kuddar till. Så nu kan även hundarna vänta in både advent och tomten utan att bli kall om magen ;-)

Piggelin

Bosco har två dagar kvar på sin antibiotikakur, men han är riktigt pigg igen. Han är till synes helt återställd. Inget av det kritiska läget syns till längre. Vi pustar ut och minns med rysningar i kroppen hur nära vi var att tappa honom där.

Lille vän

Var ute i skogen med hundarna i måndags. Egentligen mest som en jakt liknande rastning. Bosco kom över ett gammalt kadaver som han både rullade sig i och tuggade på, usch! Det var tvagning på hög nivå när vi kom hem. Trädgårdsslangen och såpflaskan åkte fram. Industritvätt där även Figo fick sig en omgång. Efter tre varv med såpan på Bosco tycktes vi fortfarande förnimma den sura lukten av kadavret. Var det inbillning eller inte, det är frågan.

På tisdag, alltså igår, blev Bosco hastigt sjuk på eftermiddagen. Han fick hög feber och två bölder på kroppen. Han låg som en trasa på samma fläck hela kvällen. Ville inte dricka, så jag började ge honom gräddvatten med en spruta i mungipan som vätskeersättning. På kvällen upptäckte vi fler bölder på honom. Nu var han riktigt dålig. Vi började känna en oro att han inte skulle klara detta!

Jag tittade i medicinskåpet och såg att vi hade en kur antibiotika liggande där. Det skulle precis räcka till en kur för honom. Vi hade inget val annat än att chansa på att han fått en infektion av något slag. Bosco är nämligen oförsäkrad sedan en tid tillbaka och då kan man ju snabbt räkna ut att veterinärkostnaderna inte skulle stanna vid en undersökning. Förmodligen vill dom lägga in honom med dropp och göra en utredning vad han drabbats av. Jag ser tusenlapparna segla iväg som en kortlek, och det finns det inte utrymme för nu när jag går skola, tyvärr.

På morgonen upptäckte jag ett litet sår på ena framtassen, när Bosco låg och slickade på det. Bra och dåliga nyheter alltså. Dåligt att han hade ett sår där, kanske han fått in någon skit där som orsakat hans tillstånd. Bra därför att han faktiskt orkade bry sig om att slicka sig. Då lyfte han åtminstone huvudet. Oron gnagde fortfarande som en klump i magen. Jag ringde till veterinären, trots att jag visste vad dom skulle ge för råd. Fick också bekräftat att det förmodligen skulle kosta en hel del.

Pigg och vaken, så ska en vorsteh se ut

Vårt enda hopp står nu till den antibiotikakur vi börjat ge honom. När jag nyss tvingade med honom ut för att kissa, så såg jag flera tecken på att kuren faktiskt börjat verka. Han nosade i backen på några ställen, han spetsade öronen när ett ovanligt ljud hördes. Men framför allt, när vi vände hemåt tog han tag i kopplet med munnen som han alltid brukar göra. Visserligen väldigt försiktigt, men han tog ett tag om det. När vi kom in i hallen tog han min ena handske (vanligtvis bär han in ena skon) och bar den till kökssoffan. Nu börjar jag känna igen honom, även om han fortfarande är väldigt trött och slut där han just nu ligger på kökssoffan.