Skidor och åter skidor

Om förra helgen var en kalashelg, så är denna det också även om ingen fyllt år. I fredags satte vi ribban för en lyckad helg. Vi tog en skidtur med hundarna. För rättvisans skull tog jag Bosco och Ted Figo. Men någonstans på andra halvan var jag rejält trött i armar och rygg medan Ted kände sig lite kall! För att råda bot på denna obalans så tog jag över Figo också. Min käre make fick åka helt för egen maskin, vilket han inte har något emot. Det blev 10 km i ett strålande vackert vinterlandskap. Trötta och nöjda kom vi hem och avnjöt en lunch bestående av rökt röding.

Igår hade Liam skidträning. Han ville att jag skulle vara med och prova teknikbacken. Det var orgeltramp, slalom och puckelpist. Jag tog mig ner med huvudet upp och fötterna ner. Kanske inte vare sig snabbaste eller snyggaste åket men jag är nöjd över prestationen.

Senare på dagen ville Liam så gärna prova åka med hund. Han har tjatat om detta under lång tid. Vi har avvaktat tills han har balans för det. Så igår var det alltså dags. Jag spände för Figo framför Liam och själv tog jag Bosco. Jag åkte framför och visade vägen. Liam var så duktig! Han höll balansen och stakade för allt han var värd och hjälpte Figo på ett föredömligt sätt. 3-4 km åkte vi och Liam är helt såld på detta nu. Han undrar när han ska få åka igen.

Idag blir det vilodag från skidorna. Det är "ishallsdag" med två hockeymatcher för Liam och arbetspass i både kiosk och sekretariat för min del. Det får bli långpromenad med hundarna ikväll. Det blir deras motion idag. Alla dagar kan inte vara lyckodagar.

Kalashelg

Jag har varit min första av tre veckor uppe på förlossningen i Gällivare. Ett ställe jag trivs väldigt bra på, synd bara att det är så långt hemifrån. I helgen har vi kalas för vår toppentjej Saga som fyller 10 år på måndag! Ted har jobbarhelg och var bara hemma igår så vi firade henne då med sång och present på sängen. Sedan kom morfar och Birgitta, kusinerna med familj och kompisarna Leo och Zeb på besök. Kompiskalaset gick av stapeln på fredag kväll och blev en lyckad tillställning.

Jag hade hoppats på toppenväder när jag kom hem i helgen. Fredag bjöd ju på det men sedan har det blåst och stormat. Jag hade så gärna velat ta skidorna och hundarna runt öarna här ute. Som jag skrivit tidigare så är det en man som drar upp ett spår runt två öar här ute. Slingan går som en åtta så man kan välja om man vill åka ca 10 km eller ca 6 km. Perfekt för det är ju platt hela vägen, en riktigt bra "nybörjarbana" vill säga. Sen gillar jag också att se lite längre än när man åker på motionsspåret. Här känner jag mig friare och ännu närmare naturen på något sätt.

Kyla

Fy sjutton vilken kallperiod vi är i. När temperaturen smyger ner under -30* är det inte trevligt att vara ute. Bosco får problem med kramp i tassarna redan vid -20 medan Figo är mer tålig. Han var så entusiastisk igår morse. Det var -34 och jag kan nog påstå att han var irriterande entusiastisk. Lika lycklig som alltid och lika välkomnande av en ny dag. Kanske han saknar förstånd att förstå bättre än att rata polarkylan. Eller så lever han enligt devisen "det finns inget dåligt väder..."
Fast jag måste ändå erkänna att hans glädje smittar av sig!

Smidda planer

Jag och Figo skulle ut och träna men på grund av att det är så mycket flödvatten så kunde vi inte köra det vi hade tänkt. Men stadgeträning ska inte underskattas det heller. Vid apporten gick det åter sämre för Figo. Jag tror jag vet orsaken också: han var väldigt "låg". Jag hade tidigare haft ett "rejält snack" eller ska jag säga en "dans" för att friska upp minnet om innebörden av mitt nej. Han hade inte alls skött sig och jag tror aldrig jag blivit så arg på honom någon gång. Han ska veta bättre än att trotsa mig! Det har aldrig funkat förr och kommer aldrig att funka framöver. Nåja, resultatet blev i allafall att han blev lite osäker när vi kom till apporten. Hans gamla hjärnspöken hälsade väl på i lillhjärnan. Tack och lov löste allt sig när han fick sitta och titta på när Leif och Rambo körde. Då vaknade apportmonstret i honom. Kul att få avsluta bra också, när allt annat gick så bra.

Därefter behövde vi tvåbenta värma oss med en kaffetår i stugan. Där smiddes planer på en liten fjällresa i slutet på mars. Vi kommer att bo i en fjällstuga ca en mil från farbar väg. Leif har varit här och tränat i många år och känner till varenda meter. Vi tar oss till den enkla stugan med skoter och kan sedan kliva genom stugdörren direkt ut på fjället och träna! Det ser vi fram emot!

Har laddat ner en app i telefonen som var riktigt rolig. Lekte med kollage och gjorde flera fina bildkompositioner. Här ser ni en av dom. Inga nya bilder men det beror på att jag inte har några roligare i telefonens galleri.

Nya aktiviteter ska stödjas

Vi fick vinter i år också ;-) Hundarna blir nöjda för nu blir det mer träning för dom. För oss blir det en mellanperiod när höstjakten tar slut och innan vinterns dragsäsong kommer igång. Jag har faktiskt inte kört något drag med hundarna ännu. Mest har det blivit lugna turer i skogen och på isen här nere. Lite apportträning har vi också hunnit med. Det är så perfekt när apportobjekten gömmer sig i djup lössnö. Hundarna får jobba ordentligt. Här om dagen fick faktiskt Bosco också följa med och apportera. Gissa en som blev glad. Annars brukar det vara mest jag och Figo som hänger ihop.

För övrigt så springer livet fram här hos oss. Det är inte mycket annat än skola för fyra av fem familjemedlemmar, med läxor, prov, uppgifter och allt vad det kan innebära. Mellan måltider, hundträning så ska det skjutsas till hockey- och fotbollsträningar. Som om det inte vore nog så har Liam nu börjat träna längdskidåkning också. Jag har starka aningar om att pappa i huset inte är lika förtjust i att preparera skidorna, som sonen är i sin nya aktivitet. Men han gör det och passar då på att mätta belagen på sina egna skidor också. Roligt att se när far och son åker iväg till spåret och åker tillsammans. Ted kör hela varvet runt medan Liam verkar gilla back-träning (vem har han ärvt viljan att ta ut sig fullständigt av?). Hur som helst så är det jätteroligt när barnen vill prova nya aktiviteter, det ska man alltid stödja till 100%.

Liam har grävt en snögrotta och bjudit in Figo

Diagonalträning, det gäller att hålla tungan rätt i mun

Årets bild

Årets bild 2011 är så klart "Figos första ripa" Efter en hård säsongs träning var detta en dag vi kommer att minnas länge! Man ska också veta att jag i maj månad hade en hund som gick som skjuten ur en kanon och faktiskt tog fågel i avancen. Men denna jaktdag visade att ingenting är omöjligt... bara mer eller mindre svårt. Figo har definitivt vuxit som jakthund detta år!

Julen 2011

Så var julen förbi detta år också. Jag känner mig mycket nöjd med julen 2011. Efter många om och men beslutade vi oss för att fira julen hemma alldeles för oss själva. Jag är glad att vi tog det beslutet. En mysigare jul är det länge sedan jag upplevt. Barnen verkar också ha trivts med en småskalig jul. För att minska ner julstressen så hade vi bestämt att köpa en "rejäl" julklapp åt dom var och det var definitivt ett lyckat koncept för alla inblandade: mor och far var färdig med inköpen i ett nafs, tomten kunde avverka Fyrvägen 18 snabbt innan han begav sig vidare till andra barn, och barnen fick julklappen dom bara hoppats på i smyg. Alltså slutet gott allting gott.

Själv har jag under hela hösten brottats med stressrelaterade åkommor. Jag behövde verkligen en jul i lugnets tecken. Hundarna har mestadels legat framför kaminens sprakande brasa och mått gott i stugvärmen. Isarna är inte alls att lita på ännu, om det ens överhuvudtaget ligger is över hela fjärden här nere. Det känns lite konstigt och tråkigt. Alltid på jul och nyår brukar vi vara nere på isen med hundarna. Roligt att få lite andra "promenadstråk" än vanligt. Lydnadsträning med Figo är helt okey där nere också. Men kanske saknar vi isen mest på grund av den härliga känslan av att susa fram på skidor tillsammans med våra fyrbenta vänner. Jag säger det varje år och jag dristar mig till att säga det igen: i år ska jag bli en bättre skidåkare! (om nu isen lägger sig vill säga)

Liam längtar tills han får åka så här igen, men jag tror att han snart är så duktig att han kan åka själv med Figo (när vi åker med Bosco samtidigt)

En dag i februari 2011. Ett förevigat ögonblick med mobilen. En entusiastisk bybo drog upp ett skidspår "runt öarna". Här är vi på väg hemåt och vårt hus ligger rakt framför hundarna inne i viken. Spåret slutar bara några hundra meter innan dess. Perfekt!

Detta är minst lika roligt! Åka ospårat i skogen med hundar som får arbeta hårt i djup snö. I love it!