Se upp för flygande ripor

Eftersom det inte blir någon mer fjällresa i vår med träning på riktiga ripor, så får man nöja sig med det näst bästa. Jag har plockat fram mina konstgjorda ripor. Det är en bit kopparrör med vita plastremsor i ändarna som prasslar när man kastar upp dem i luften. Jag använder dom enstaka gånger under promenaden, när hundarna minst anar det. Tanken är att dom ska komma flygandes och att hunden då reflexmässigt ska sätta/lägga sig vid åsynen av den. Alltså: fågel i luften, lika med stopp.

Det låter ju inte så svårt. Men problemet är att jag är så otroligt dålig på att kasta dessa "ripor". Ibland flyger dom bakåt så hundarna aldrig ens ser dom, eller så händer det som hände idag. Figo kom springandes och jag tänkte att nu har jag ett perfekt läge. Lite ivrig slängde jag iväg attrappen som flög i en stor båge och landade... på Figos skalle. Stackaren hade ju inte ens sett vad det var som damp ner i huvudet på honom. Ännu ett misslyckat försök, trots att hunden la sig platt ner i rena förskräckelsen. Nej, jag får nog gå ut ensam och träna på att kasta dom där "riporna", så det inte är fara för alla som rör sig i omgivningen när jag är i farten.

Förtrollningen är bruten

Idag var jag för andra dagen till en man som skulle hjälpa mig med Figos totala låsning i apport-sammanhang. Gårdagen blev lite av en halvbesvikelse medan "mannen" tyckte jag skulle vara nöjd: vi hade i allafall gått framåt. Idag gick det så bra till en början. Sedan vid ett tillfälle när jag skulle skicka honom hände det igen, han blev som paralyserad ett par steg ut. Då kom han på felet, min hjälpsamme vän. Det var mitt röstläge. Han förklarade det med att eftersom jag har så tydligt ledarskap och enormt tryck på hunden vid korrigering, så blev mitt apportkommando med lite tryck i, för mycket för Figo. Han tolkar det som negativt och därför tar han några steg framåt men sen när han hör slutet på mitt "apport" så hör han i sina öron en korrigering. 

Superbra att ha någon duktig inom området som kan stå brevid och analysera situationen. Jag hade aldrig kunnat komma på att det var mitt röstläge som var den felande länken. Jag har grubblat mig gråhårig över vilken tidigare situation som skapat problemet. Tänk att jag gjorde om det om och om igen. Förtrollningen är bruten, men hur löste jag det då? Jo, istället för att först sätta Figo ner, peka och säga ett bestämt apportkommando, så fick han stå och jag i princip viskade apport i örat på honom. Då hade jag en hund som med viftande svans letade rätt på fyra utlagda fåglar efter varann. Hurra!

Älskade Figo, mattes stjärna!

Vilken reaktion

Igår följde Saga med för att titta på en kompis ridlektion. Jag stod hemma i full färd med middagsbestyren och funderade på vad denna "utflykt" kunde föra med sig. Skulle hon nu komma hem fullrustad med argument för att få börja rida? Men jag behövde inte fundera så länge på mina motargument. Kompisens pappa ringde och berättade att Saga fått allergi och att dom var på väg hem. Min första fråga var så klart om hon hade andningspåverkan, vilket hon tack och lov inte hade. Jag ville få hem henne snarast så vi fick göra en egen bedömning av hennes tillstånd för allergireaktioner kan snabbt förändras och bli akut läge. Nu klarade hon sig undan med rinnande och täpp näsa, kliande, rinnande ögon samt svullnad av hela ansiktet. Hon såg mer ut som en michelin-gubbe än en 9-årig tjej kan jag lova. Några frågor om att börja ridning fick jag såklart inte. Så idag är hon hemma från skolan med mig. Tur i oturen att jag sitter hemma med ett skolarbete som ska lämnas in. Men nu är också det klart, så kanske jag hinner ut i vårsolen med hundarna också.

JAAAAA!!!!!!!!!

Luleå hockey vann den andra semifinalmatchen mot Skellefteå. Norrbottens björnar rules!

Snigelfart framåt

Styrd av stunden och impulsiv som man är så tog jag tjuren (läs Figo och Bosco) vid hornen. Vi begav oss ut på isen. Fördelen med i princip stormvindar är att man får hela havsviken för sig själv, inte en själ såg vi till. Det blev inget långt träningspass, men dock ett träningspass. Ska det bli av så hänger det bara på mig,  för hundarna hänger ju med när som helst. Först blev det lite stanna kvar och inkallning en och en, där den andra ska sitta kvar. Sedan lite andra små övningar. Apport blev det också så klart. 

Bosco fick vara med på ett hörn, då jag i min enfald hoppas att han kan inspirera Figo. Tänk om lite av Boscos apportglädje (total passion) kunde överföras till den andre. Jag tycker nog att Figo är lite gladare  igen när jag tar fram en dummie. Framförallt är han glad när han kommer in med apporten (fattas bara annat när han blir överöst med superberöm). Så idag provade jag att lägga på ett litet krav (jag skickade honom i en bestämd riktning som jag bestämde) vilket gick bra. 

Ska också säga att jag övergått från synliga till dolda apporter. Alltså, han ser inte vart den ligger utan måste söka den, vilket också är ett steg framåt. Heja, nu avancerar vi oss fram med snigelsteg. Känns lite fånigt eftersom vi varit här förr, men jag vill så gärna att Figo ska apportera med glädje och inte krypandes med svansen mellan benen. Därför gör jag detta omtag i apporten.

Så här ska det se ut! Glädje och stolthet.

Mothers on ice!

Bildbevis på 7 modiga mammor (och en inlånad pappa) som, trots gamla meriter inom konståkning hos vissa, inte lyckades besegra ett gäng 6-7 åringar i hockey. Men roligt så in i bänken hade vi. Heja mammor!
Foto: Johan Engman

Plugg-bubblan

Att ha en matte som hittar på konstigheter som t.e.x. att hoppa på barnmorskeutbildning, är inget som man som hund i denna kåk hoppar högt över. Vart tar dagarna vägen?!? Eller veckorna för den delen? Jag har inte haft tid eller ork att träna hundar på evigheter känns det som. Just nu är jag inne i "pluggbubblan", allt annat får stå åt sidan... nästan. Nu måste jag ta mig i kragen.

Bosco & Figo väntar och väntar...

Vinst

Började förmiddagen med en tur i skogen. Lite skare har det blivit men ändå inte så pass hårt att det bär hundarna. Bra tycker jag (då kan dom inte springa så långt från mig), dåligt tycker hundarna (då kan de inte springa så långt från mig). Efter skogsturen blev det hundgården och avkoppling i solen.

Då var det alltså dags för mamma-matchen. Med dubbla tjocksockar blev det både varmt och skönt i Teds skridskor. Barnen var taggade till tänderna så vi mammor som vågat oss ut på isen skulle få oss en rejäl match. Barnen utgick som vinnare till stor glädje. 6 mammor gick också av isen med stor glädje, alla hade vi klarat oss utan större skavanker.

Till sist slutade dagen med ytterligare en vinst. Luleå hockey säkrade segern mot Djurgården i den sista och avgörande kvartsfinalmatchen. Emil var på plats i Coop Arena och meddelade på telefon att det aldrig varit så högt tryck i arenan. Alla stod upp och hejade fram hemmalaget som till sist alltså vann.

Årets första förlust

Det är inte bara Luleå hockey som får smaka på förlustens beska. Idag har Liam spelat sista hockeycupen för säsongen. Idag förlorade laget, inte en, utan två matcher av tre. Därmed klarade dom sig inte undan förlust i år, men som dom kämpade. Mer kan man inte göra. Lyckligtvis har dom en match kvar innan hockeytrunken åker in i förrådet. Den matchen spelas imorgon och är kanske årets viktigaste. Inte bara för spelarna, utan även för mammorna till dom små guldklimparna. Det är nämligen dags för säsongsavslutning med sedvanlig mamma-match. För barnen finns inget annat alternativ än vinst. För mammornas del handlar det inte så mycket om vinst eller förlust. Många är vi nog som ser oss som vinnare bara vi kommer helskinnade från rinken.

"Flås-skallar"

Igår när jag kom hem var det så lugnt i huset. Alla i familjen var hemma, men det enda jag hörde var TV-spelet som de två minsta barnen spelade. Efter viss efterforskning hittade jag hundarna sovande i sina burar och mannen i huset låg raklång i sängen. Hade han blivit sjuk? När jag kom in i sovrummet fann jag en man som nöjt konstaterade att han, citat: "lyckats köra slut på flås-skallarna". 

Han hade klyftig som han (inte) är, skippat sömnen efter ett dygns arbete och tagit hundarna på årets genomkörare. Två och en halv timmes drag med bara ett kort stopp för hundarna att ta sig någon tugga snö som svalka. Ted hade själv däremot inget vatten med sig (vilket inte förvånar mig ett dugg). Enligt utsago ska hundarna ha dragit bra i uppskattningsvis ett par mil, sedan kroknade först Figo som förvisso hängde med men inte bidrog till draget i  någon större omfattning. Bosco kämpade på men husse fick ta i mer och mer själv i skidåkningen allt eftersom. 

Jag måste säga att jag roas av min mans tävlingsinstinkt (så länge inte jag behöver vara med på det, för jag har inga problem med att ligga tvåa... eller sist för den delen). Mycket intressant iakttagelse denna händelse alltså. Hundarna ligger nöjt och snarkar i sina burar, Ted är nöjd över att han vunnit över dom till slut, trots att han själv ligger utslagen i sängen och ser mer död än levande ut? Jag undrar om han inte körde slut på fler än två "flås-skallar" på denna tur ;)

Mycket får man stå ut med!

Liam visar hur stark han blivit, som orkar lyfta Figo. Frågan är väl vad Figo tänker? Kanske: "mycket får man stå ut med"

Nu är det spännande...

...här hemma hos Nilssons. Precis i skrivande stund börjar nämligen 4:e kvartsfinalmatchen i hockey. Luleå har chans att göra slut på Djurgårdens drömmar om en final i år. Barnen hoppas, hoppas, hoppas på vinst (och jag också för den delen).

I veckan blir det inte mycket till aktivitet för hundarna. Åtminstone inte med mig. Jag har påbörjat en praktikperiod på gyn så det blir inte mycket tid över till mina fyrbenta älsklingar just nu. Dom (och jag) får förlita sig på Teds goda vilja till fysisk träning i veckan. Förhoppningsvis får dom något skidpass. 

Igår när Ted åkte skidor och hade med hundarna fritt brevid så försvann Bosco efter tre älgar. Figo stannade och vände på signal men Bosco satte efter som sagt. Ted (som hade träningsskidor) fick åka och börja leta efter hunden i skogen. På ett ställe såg han hundtassar och älgspår om vartannat.

Han började bli orolig att han skulle hitta hunden liggande svårt skadad någonstans. När han sedan mötte en stressad älg komma springandes var känslan än mer påtaglig. Efter en stund kom Bosco matandes i snön i spåren efter den stackars skrämda älgen och historien kunde få ett slut.

Här hemma hade även jag hunnit börja bli lite orolig, eftersom dom varit borta länge och det började mörkna så smått. Skönt att allt slutade bra trots allt. Han är inte klok vår vorsteh, för det är inte första älgen han försöker "mästra"

Experimentet

Nu så håller jag på med experimentet "apport på nybörjarnivå" med Figo. Något har ju, som jag tidigare skrivit, hänt. Han blir så otroligt låg att det låser sig för honom när jag lägger på för mycket krav i apporten. Detta är inte på samma sätt som under inlärningen. Tro mig, jag vet hur "tricksen" ser ut och detta är något annat. Han ser vilsen och osäker ut. Något har jag förmodligen gjort i min omedvetenhet.

Så nu ska jag försöka få Figo att återfå känslan av att apport är riktigt roligt. Han kan ju det här så jag fokuserar bara på glädje och superberöm när han kommer med fågeln. Idag har jag låtit honom hämta apporten två gånger, sedan slutade vi, när det var som roligast. Först fick han hämta en utlagd fågel och sedan en som han såg när jag kastade. Det gick bra, jag hade så klart inte förväntat mig annat. Både matte och hund gick med lätta steg hemåt igen.

Sockerruset

Eftersom vi var till stan och handlade fick barnen köpa sitt lördagsgodis idag istället för imorgon. Medan vi var i kassan hann dessutom Liam själv köpa sig en läsk som han bälgade i sig. Alltihop resulterade i det så berömda "sockerruset", dvs. speedade ungar.

När vi kom hem blev det då att få bukt på detta sockerrus. Vi spände på skidorna och åkte ut över isen och in i skogen på andra sidan viken. Vi hade så roligt och barnen kunde inte tro att vi varit ute en och en halv timme. Hundarna fick så klart följa med. Mest fick dom vara precis som dom var, inte mycket krav eller annat. Dom höll god kontakt och då kan man få vara fri under eget ansvar.

Nu är vi alla ny-bastade och rena. Jag har gjort egen bearnaise sås och Ted står i skrivande stund och fixar köttet. Nu blir det fredagsmys för hela familjen, både två- och fyrbenta!

Virrpanna

I morse steg jag upp i vanlig ordning för jobb. Eller vanlig ordning är väl fel att säga nu när jag studerar. Jag är lite dagvild när jag ibland studerar, ibland jobbar och ibland unnar mig någon ledig dag då och då. På morgonen var de yngre barnen uppe med mig. Klockan rann iväg och när jag lite sen var på väg ut genom ytterdörren slog det mig. Herregud, jag har inte väckt Emil!!! Rusar in till honom och tar ett rejält tag och ruskar om honom med orden "nu är det bråttom, du är sen, bussen går om 10 minuter!".

En halvt skräckslagen son stirrar till en början yrvaket på mig. Därefter mulnar han till och frågar "vad är det?... mamma, det är ju sportlov!" Oops! Jag bad snabbt om ursäkt och gissar nog på att han trots behandlingen inte hade några större problem att somna om... för att sova framåt lunchtid. Detta måste vara ett bevis på att jag totalt fallit ur vardagsrutinerna... virrpanna!

Takdropp och apportbekymmer

Takdropp, nu är våren på gång

Åter hemma i vardagens lunk

Egentligen skulle jag verkligen inte pyssla på med ungar och hundar idag. Eftersom förra veckan gick åt till jobb och ledighet, har jag hamnat efter med studierna. Tanken var att jag skulle ta igen det i veckan. En snabb kalkylering över att barnen har sportlov och jag och Ted jobbar omlott, gör att jag räknat ut att så värst mycket studietid blir det inte. När vädret dessutom är härligt så kan jag bara inte sitta inne. Jag skjuter studierna framför mig ytterligare några dagar. Med kniven mot strupen ska jag nog kunna få till något bra på minsta möjliga tid, så funkar i allafall jag.

Liam trivs...

...Saga likaså

Jag har märkt att Figo tappat apportglädjen till viss del. Han tycker det är roligt till en början, men ju högre krav jag ställer på honom desto lägre blir han och det blir tillslut inte alls roligt. Jag har funderat lite på det där. När Figo flyttade in hos oss, trodde jag att vi fått en "vek" hund (vi jämförde med Bosco). Allt eftersom tiden gick ändrade jag uppfattning. Vi hade nog en relativt "hård" setter. Han kunde förvisso se väldigt vek och ynklig ut, men det tolkade jag som rena trickset för att komma undan lindrigt. Nu vet jag inte längre vad jag ska tro.

Jag har börjat så smått med att dirigera Figo på apport. Vi har precis börjat med ut-kommando. Jag har lagt en apport gömd i snön längs en rak linje, skoterspår eller liknande. Sedan skickar jag honom med handtecken och kommandot ut-apport. Det går bra ett par tre gånger, sedan händer något. Figo blir låg i hållning, kryper fram och ser allmänt tvekande ut. Detta utan att jag varit skarp i rösten ännu. Han uppför sig precis som om han inte vet vad som väntas av honom (trots att vi gjort detta hundratals gånger). Tur i oturen hände detta när jag var och tränade tillsammans med en annan. Han upplevde också att jag gjorde allt rätt men såg på Figo hur lågt och vekt hans uppträdande var. Hans reflektion var att jag skulle gå varsamt fram med min hund i detta läge, inte pressa honom för hårt.

Ut-apport!

Figo på väg tillbaka med första fågeln, bra fart så här långt

Summan av allt så tror jag att jag ska backa tillbaka några steg. Vi ska köra apport men bara enstaka gånger i taget, och det ska bara vara roligt, jätteroligt! Jag vet inte, men kan det vara så att man kan lägga på för mycket krav i apporten så hunden blir "handlingsförlamad". Ja, vi får väl se. På ett eller annat sätt ska det nog lösa sig.

Uppfödarträff med fjällträning

Hela gänget samlat, förutom fotografen Barbro

Idag har vi kommit hem efter en lång men trevlig resa. I torsdags packade vi hundar och skidor och styrde bilen mot Mittådalen där Figos uppfödare ordnat årets uppfödarträff. Det var hundar ur olika kullar som kom, bland annat några ur Figos kull. Vi hade ett helt vandrarhem för oss själva och innan vi somnade ovaggade på kvällarna så hanns det med lite trevligt umgänge till god mat och dryck. Tyvärr hade vi inte vädret och föret med oss denna gång. Hårda vindar och vass skare som hundarna trampade genom satte till viss del stopp för oss. Söndagen bjöd dock på bra väder men då kunde jag och Ted bara stanna till lunch, för vi hade en lång resa hem.

Jag kan inte vara annat än nöjd med våra hundar. Bosco skötte sig oklanderligt och Figo jobbade på så gott han kunde ute på fjället. Tyvärr fick vi inte till någon "hel" fågelsituation. När vi tackade för oss och vände tillbaka mot bilen själva kunde det dock ha blivit något bra. Vi hade släppt Bosco när Ted såg ripor på marken längre fram. Jag släppte Figo som gick rakt mot dom. I samma veva fick Bosco vittring och såg nog en av fåglarna, för han avancerade på egen hand. I hasorna fick han med sig Figo men tack och lov stannade han på min stoppsignal. Bosco fortsatte ett tiotal meter innan han insåg att det var dödfött i det föret. Attans! Med bara Figo i det släppet hade vi nog fått en fin situation. Men det kommer fler tillfällen framöver.

Ted gör sig i ordning. Figo vill också ut på fjället

Söndagen bjöd i allafall på bättre väder än de två tidigare dagarna

Figos trevlige kullbror Freddi med sin lika trevlige husse Bengt-Erik

Ted och Bosco tar det lugnt

Vår "guide" Tomas som tryggt tog oss fram på fjället

Jag och Figo testar utförsåkning i en egen stil

Bosco har fågel på G

Figo tycker det är jätteroligt på fjället!

På hemvägen träffade vi på dessa orrar i björktopparna