Snigelfart framåt

Styrd av stunden och impulsiv som man är så tog jag tjuren (läs Figo och Bosco) vid hornen. Vi begav oss ut på isen. Fördelen med i princip stormvindar är att man får hela havsviken för sig själv, inte en själ såg vi till. Det blev inget långt träningspass, men dock ett träningspass. Ska det bli av så hänger det bara på mig,  för hundarna hänger ju med när som helst. Först blev det lite stanna kvar och inkallning en och en, där den andra ska sitta kvar. Sedan lite andra små övningar. Apport blev det också så klart. 

Bosco fick vara med på ett hörn, då jag i min enfald hoppas att han kan inspirera Figo. Tänk om lite av Boscos apportglädje (total passion) kunde överföras till den andre. Jag tycker nog att Figo är lite gladare  igen när jag tar fram en dummie. Framförallt är han glad när han kommer in med apporten (fattas bara annat när han blir överöst med superberöm). Så idag provade jag att lägga på ett litet krav (jag skickade honom i en bestämd riktning som jag bestämde) vilket gick bra. 

Ska också säga att jag övergått från synliga till dolda apporter. Alltså, han ser inte vart den ligger utan måste söka den, vilket också är ett steg framåt. Heja, nu avancerar vi oss fram med snigelsteg. Känns lite fånigt eftersom vi varit här förr, men jag vill så gärna att Figo ska apportera med glädje och inte krypandes med svansen mellan benen. Därför gör jag detta omtag i apporten.

Så här ska det se ut! Glädje och stolthet.