Funderingar

Kanske det börjar vara dags att plocka fram en fågel ur frysen. Jag har sparat en fin järpe som ligger och "tittar" på en när man öppnar frysfacket. Det var längesedan Figo fick apportera nu. Inte sedan höstjakten tror jag... Hur som helst så tänker jag att han behöver fräscha upp minnet lite... förstå att det fortfarande är ovillkorligt... och att matte bestämmer.

Att jag har apportbeviset i säkert förvar är ju ingen garanti för att han apporterar fågel i en riktig situation. Det måste man träna på oavsett man har klarat testet eller inte. Med det snödjupet vi har nu så kan jag variera svårighetsgraden genom att lägga apporten olika djupt.

Ja, det är nog en bra idé. Om det dessutom blir en tur till fjällen senare så är det ju ett plus om detta fungerar, ifall vi kommer så långt som till apport-delen i fågelsituationen ;-)

Amazing

Såg denna blott 8-åriga tjej på Elins hemsida. Jag blev så hänförd att jag bara måste lägga in ett klipp så ni också får höra hennes gudomliga röst. Rhema förlorade sin mamma till cancern för ca två år sedan. Sedan dess har hon sjungit i moderns anda. Amazing grace var mammans favoritsång. Är inte detta amazing så säg...

"Ingenting är omöjligt!"

Vilken dag det har varit idag! Enstaka plusgrader och sol, helt underbart. Jag måste erkänna att det varit svårt att finna motivation att sitta inne och studera idag. Det känns ungefär som att jag kastar bort dagen, om än jag vet att jag måste plugga. Men jag kunde i allafall skylla på att hundarna måste ut ;-)

Vid ett tillfälle när vi skulle ut hade grannens katt parkerat sig på vår bro. Den sprang fort iväg längs gatan när den såg oss komma ut. Denna frestelse var för svår att motstå för en okopplad setter. Tur då att jag nu mer alltid har pipan med mig när jag går ut (man vet ju aldrig vilka situationer man kan hamna i). Kisse springer fort... Figo springer jättefort... tills jag blåser i pipan... då var det bara kisse som sprang fort. Figo följde nämligen min plan till punkt och pricka. Ni som läst tidigare vet nog vad jag menar, dvs. han la sig ner.

Visst går det att kontrollera ett sådant här yrväder

 Senare under dagen lurade jag honom på andra sidan viken igen (men vad hundar är lättlurade och förutsägbara). Samma visa som tidigare, ett par hundra meter från strandkanten på andra sidan så släpper han kontakten med mig och jag riktigt ser hur skogen drar i honom. Idag vågade jag mig på att låta honom gå in i skogskanten innan jag blåste. Figo svarade med att lägga sig ner. Jag måste få skryta lite och förtydliga att avståndet mellan oss var minst 200 meter. Dessutom vet jag att Figo är mer än lovligt frestad av det skogspartiet. Kanske han varit i fågel där på egen hand.

Detta låter ju riktigt bra, men ni läsare som har stående fågelhundar vet ju att detta absolut inte är någon garanti för en hund som är lugn i en fågelsituation. Jag har sett Figos påslag vid åsynen av flaxande vingar framför nosen, och det är inte lite motor och jaktlust som gasar på då. Men som Gunde Svan säger på sitt härliga dalmål "ingenting är omöjligt!" Det tycker jag låter som ett bra måtto. Nu skulle vi bara behöva avancera oss framåt i träningen genom riktig fågelstörning, när vi nu ska få möjlighet till det.

FIGO

När jag idag var inne och letar efter tre särskilda rapporter hamnade jag på en sajt som heter FIGO. Är det inte lite lustigt att den hette precis som min lilla älskling till hund. FIGO- International Federation for Gynecology and Obstetrics, har en vision att kvinnor i världen ska uppnå högsta möjliga fysiska, psykiska, sexuella och reproduktiva hälsa och välbefinnande under hela livet. Det är ju precis det här jag kommer att syssla med framledes.

Idag hade jag tänkt ta en paus mitt på dagen och ta en skidtur med hundarna men tiden rann i väg för mig. Sedan blev det både mörkt och kallare ute så hundarna fick en vilodag idag. Igår fick dom ju två turer runt ön, först med Ted och sedan med mig, så nog kan dom vila idag även om dom nog mer än gärna velat ut.

På morgonen när jag var ute med hundarna före jag skulle sätta mig med skolarbetet, jobbade jag med pipan på Figo. Jag vill inte använda den för frekvent för då blir han uppmärksam på att jag har den, och går bara brevid mig och tittar upp hela tiden. Jag vill ju att han ska vara i andra tankar när signalen kommer. Idag får jag vara mer än nöjd med Figos reaktion. Vi gick över isen mot andra sidan viken. Jag visste ju vad som skulle hända när vi närmade oss land på andra sidan. Figo skulle försöka dra iväg in i skogen som så många gånger förr.

Jag såg precis när Figo släppte kontakten med mig och "mål-låste" på skogen. Jag hade is i magen och lät honom dra iväg 50 meter, 100 meter, 150 meter, och när han var ca 200 meter från mig men bara kanske 20 meter från skogskanten så blåste jag stanna-signalen. Nu skulle det visa sig om senaste veckornas precisionsträning hade gett effekt... jo då det hade den. Figo slängde sig ner med en bromssträcka som inte kan ha varit mer än en meter. Så duktig! Han låg kvar tills jag kom fram till honom och löste kommandot med först "sitt" och sedan "brevid".

När vi var nästan hemma igen hade Figo "glömt" att jag hade pipan med mig. Han hamnade efter mig och Bosco och när han sedan kom springandes i hög fart blåste jag på nytt stanna-signalen när han precis passerade mig. Detta som nu hände skulle ni bara ha fått se! Hunden klippte benen under sig, landade på bröstet, slog i hakan i marken och kanade framåt tills han slutligen låg stilla helt platt framför mig. Detta kallar jag åtföljande av kommando!!! Jag har aldrig sett något liknande tidigare och berömmet visste inga gränser.

Söndag- vilodag?

Började dagen med att stiga upp tidigt. Liam har haft sammandrag av hockeymatcher i Älvsbyn så det var till att klä sig ordentligt för att stå emot kylan i en oisolerad ishall när termometern visade -23*. Om vi var frusna när matcherna var till ända så var Liam desto varmare. Vad han kämpat idag (som vanligt), rödrosig och nöjd över sin insats somnade han i bilen på väg hem.

Hemma var det bara att göra det nödvändigaste innan vi styrde kosan mot Luleå och nästa uppdrag. Teds barndomsvän behövde barnpassning då det kört ihop sig med jobb för både barnens far och mor. Hundarna fick följa med. Nu sover båda gott här hemma. Det tar på krafterna att vara alert i ett lägenhetskomplex. Man vet ju aldrig vad det är för konstiga ljud som hörs utanför.

Söndag- vilodag? Nej inte för oss... idag i alla fall

Så härligt!

Vilken dag vi har idag! Strålande sol och bara -5*. Jag och Ted tog varsin hund framför skidorna. Jag valde att börja med Bosco så Ted fick ta Figo. Vi bytte hundar då och då så att båda skulle få jobba hårt (framför mig).  Halvvägs runt en av öarna här utanför var det bara att inse faktum, jag kunde inte hålla jämna steg (eller snarare stavtag) med gubben. Jag fick lov att ta båda hundarna.

Från att ha slitit med blodsmak i munnen förändrades allt, t.o.m. solen sken lite klarare medan jag stakade med lite lagom för att hålla mig varm. Min man däremot fick nu slita ont där bak för att överhuvudtaget ha en chans att se skymten av oss. Nåja, vi var så schyssta att vi väntade in honom då och då ;) Men när jag senare erbjöd honom att ta Figo tillbaka så hade han tjurat ihop. Han skulle ta sig runt ön för egen maskin... vilket han gjorde. Det är inte bara hundarna som är kraftpaket i familjen, vilken krutgubbe till man jag har!

Kom igen matte, vi tappar ju på dom! Figo sliter som bara den, vilken dragskalle han utvecklat!

Vilken härlig känsla!

(Bilderna tagna med min mobil och förvånansvärt nog blev dom helt okey)

Lantlollan i stan

Ja, nu är jag här. Jag har klarat av de två första studiedagarna mot mitt mål "barnmorska 2012", men vad det är mycket som ska in i lilla hjärnan. Det är en ny outforskad värld som öppnar sig framför mig, otroligt spännande! Spännande också att helt på egen hand hitta vägen till rätt hus på universitetsområdet, till boendet, till stan och framför allt tillbaka till rummet igen! Tur man inte är rädd om stegen, för det har blivit några extra små sightseeings för min del, innan jag tråcklat mig in på rätt tvärgata och kommit rätt igen.

Jag ringer hem varje dag för att höra om dom klarar sig där hemma utan mig. Konstigt nog verkar allt flyta på, jag som trodde jag var oersättlig ;-) Visserligen svarade Ted vänligt när jag frågade hur det var med hundarna: "dom saknar matte". Jag undrar nog vem som saknar "matte" jag ;-)

Jag tror nog att min studievecka kan vara rena röda mattan som rullas fram inför helgens träning med Figo. Vi har ju inte träffats på hela veckan och när jag då kommer hem kan jag ta tillfället i akt och lägga in några träningspass med fokus på kvalitet. Vad tror ni om det?

Mängdträning med precision

Igår var det kallt ute, -30. Vi var ute på promenad ett par gånger men hundarna fick kramp i tassarna redan efter en kort bit, så dom fick faktiskt stanna hemma när vi gick till affären och handlade lördagsgodis med Saga och Liam. Idag hade temperaturen stigit med 20 grader till bara -10 men det blåser snålt kan jag lova, vilket i och för sig inte bekommer Bosco och Figo. Den senare verkar snarare njuta av vinden som fladdrar i öronen. Själv tyckte jag kinderna kändes som krackelerande porslin efter en stund ute på isen.

Figo njuter av vinden som blåser i öronen

Jag har använt pipan lite nu och då den senaste veckan. Jag fokuserar på ett precist åtlydande, inget slirande eller tvekande, då är jag snabbt framme med ett skarpt nej. Det är framför allt ovillkorlig inkallning, och då med raska tassar tillbaka, samt stoppkommando som tränas. Min baktanke är att stoppsignalen ska sitta så i ryggmärgen på honom att han lägger sig ner innan han hinner fundera på annat intressant.

Hittills är han väldigt duktig, även med störning av andra hundar och människor i blickfånget. Jag hoppas få till någon situation med fågelstörning framöver. Målet är ju som jag beskrivit, att få stopp på Figo i en "riktig" situation med fågel.

 Visst är han fin, min stjärna. Den blicken går inte av för hackor, det är ovillkorlig kärlek

Nu väntar en hektisk men rolig tid. Imorgon bär det av för första studieveckan i Umeå. Det känns spännande och jag är fylld av förväntan, men det kan inte hjälpas, jag kommer att sakna familjen här hemma.

Årets målformulering

Nu är det nytt år och det är inte bara människor som gör en nystart. Många är också dom som börjar planera för sina hundar som legat i vinterdvala. Både den mentala och fysiska träningen har kanske legat nere sedan jakten lugnat ner sig i takt med att snödjupet vuxit. Våra hundar tränas förvisso året om och visserligen är dom i sin absoluta fysiska toppform när solens strålar smälter bort den sista skidsnön. Men... det finns ett stort men här. En fysiskt stark och uthållig hund kräver sin ledare. Blir inte kroppen trött måste man hitta på något annat som kan trötta ut hjärnkontoret även på den mest uthållige.

Det är här dressyren kommer in i bilden. Jag funderar lite på vad jag ska lägga upp för plan för de två rackarna. Ja, fast helt ärligt så undkommer Bosco en hel del av mina påhitt. Det har blivit så bara, att Ted tar Bosco... eller, tar och tar. Både husse och hund skulle behöva sig en lektion i den strikta skolan ibland, tror jag ;). Figo-liten däremot, han får stå ut med mattes övningar, inget pilla navelludd här inte.

Dressyr är ju färskvara. I år är min målformulering för Figo: en komplett fågelsituation där han är lugn i flog... eller mer realistiskt, stannar på pipan. Det är nog dags att kavla upp ärmarna och börja arbeta hårt.

Figo, på väg mot nya mål?

(Det är Figos uppfödare Barbro som tagit bilden under valpträffen i våras. Vi längtar så tillbaka dit!)

Inte mycket gjort

Oj, oj. Det har inte blivit mycket hundaktivering senaste veckan. Jag har ägnat tid åt att förbereda mig inför de två kommande studieveckorna som ska tillbringas i Umeå. Det är mycket som ska ordnas, både vad gäller skolan och boende. Nu hoppas jag bara att jag hinner få böckerna jag beställt innan jag åker ner första veckan.

...och vi älskar honom ändå

Idag har varit en sån där dag som bara passerade utan att man egentligen gjort något. På förmiddagen höll Ted en utbildning här hemma, så jag, barnen och hundarna promenerade över till svärmor och svärfar. Där blev det soffläge framför TVn´s skidsändningar. Hundarna har således bara fått promenader idag, men vad gör väl det. Imorgon kanske vi hinner en tur på skidor nere på isen.

Jag har i dagarna städat bort julen här hemma. Allt är bortplockat, även stjärnor och ljusstakar. Det blev så ljust och fint. Nu skulle man bara handlat hem en bukett tulpaner som pricken över i. Jag var i ett sånt il när jag höll på att jag drabbades av någon sorts heminredningsdjävul. Jag lade ut mitt vackra renskinn på golvet framför braskaminen. Det som jag fått i födelsedagspresent och är så nöjd över. Förstår inte vad jag tänkte med! Det skulle inte dröja länge innan jag kom på Bosco liggande på skinnet och tugga loss stora tussar från fällen- Ghaah!!! 

Nej, hur dum får man bli. Det förstår ju varenda kotte (uppenbarligen alla utom jag) att man inte kan föra samman en strävhårig vorsteh (läs Bosco) med ett härligt renskinn. Där fick jag ytterligare en handling att ångra. Men en sak är säker, heminredningsdjävulen försvann lika snabbt som skinnet och lika bra var det. Med tre barn och två hundar i huset får man nöja sig att golvmattan ännu håller ihop ;)

Tuggaren Bosco. Han tuggar på pinnar, apportobjekt, fåglar och han tuggar bevisligen även på renfällar......

 ...och trots att han ger oss både magsår och hjärnblödning, så älskar vi honom ändå.

Eufori

Jag är så bubblande glad så det kan ni aldrig föreställa er!

Idag har jag fått beviljat det utbildningsstöd som jag ansökt om och som var förutsättningen för att jag ska kunna gå barnmorskeutbildningen. Som om det inte vore nog, så får jag på köpet även resor, logi (till viss del) samt litteraturkostnader betalda. Jiieeeeh!!!! Nu går jag omkring som på små rosa moln medan mina arbetskamrater säger att dom inte vet om dom ska skratta eller gråta. För det är klart, min framtids dagar på detta arbete är ju räknade. Men har man en dröm måste man följa sitt hjärta... och det är vad jag gör nu.

Emil på skidtur

Jag stod vid strandkanten för att hinna få ett par bilder på ekipaget som skulle passera ut på isen. Det var enligt en inkommande skoterförare väldigt mycket flödvatten mitt ute på fjärden, så jag ropade det åt Emil när han passerade mig i hög fart. Ja för undan gick det. Han hade nämligen premiär med båda hundarna förspända. Han ville det och jag tänkte att kan jag behärska båda samtidigt så kan väl han. Måste börja se honom för den snart fullvuxne person han dock är. Den fysiska styrkan att hålla tillbaka hundarna har han mer av än jag. Men å andra sidan så har väl jag ett annat övertag på hundarna med mitt mentala ledarskap. Nåja, det hade gått bra och Emil tycker det är riktigt roligt att åka skidor med hundarna. Det glädjer mig att höra!

 Hundarna står på så Emil får stå i för att klara svängen ut på isen

Tänk att kameran aldrig förmår att fånga dagsljuset nu. Men himlen var i allafall vacker

Blodad tand?

Vi hade kvar brorsönerna så länge igår att det inte blev någon skidtur med hundarna. Däremot tog Emil med Figo på en runda. Föret var tungt med lite nysnö som låg på isen så det gick väl inte undan precis men Figo hade i allafall jobbat på så gott han kunde. Både hunden och sonen såg nöjda ut efteråt, så det var nog en lyckad tur får man gissa.

Idag är Saga sjuk så jag blev hemma från jobbet. Herregud, vad många VAB-dagar det blivit senaste halvåret. Räknar man bort första dagis-året för ungarna slår nog detta rekord. Men det är inget att göra, bara härda ut. 

Nej nu ska jag avsluta för nu hör jag att Emil pratar med Figo om att gå ut och åka skidor. Har vi månne fått en son med blodad tand?

Barn och hundvakt

Efter gårdagens lugna nyårsfirande hemma med familjen så har årets första dag varit lite mer fartfylld. På förmiddagen ringde min bror Peter, det var dags. Dom väntar tillökning och vi har varit stand-by för att ta hand om de två blivande syskonen samt en liten trasselsudd till hund.

Så idag har Liam lekt hela dagen med kusinen Gunnar medan Saga har tagit hand om lillkusinen Leo. Trasselsudden Billy har roat sig med Figo och Bosco. Han har gjort sitt bästa för att få igång bus för hela slanten. Figo var inte oäven, men Bosco är lite mer svårflörtad.

Nu har brorsan ringt och meddelat att dom fått en välskapt liten dotter. Allt hade gått väl, både mor och barn mår bra, så härligt! Peter får "permis" att åka hem och sova medan vi tar barnen och Billy över natten. Lill-Leo som blivit storebror bara 1 år gammal, sussar redan gott i dubbelsängen.

Imorgon kanske jag ska börja det nya året med ett dressyrpass. Figo är åter sitt gamla jag med stor lyhördhet. Det är väl bäst att ta vara på de stunderna då.