Spelplats sökes

Igår var jag och Ted ute och gick i skogen för att se om vi kunde finna någon spelplats för orre eller tjäder. Vi har fått ett tips av en bekant som hört misstänkta ljud på en ställe under tidigare år. Vi var förvisso inte ute så länge men några orrar eller tjädrar hörde vi inte, bara småfåglar som kvittrade ikapp och en skrämd järpe som flög upp. Nu har vi en ny plan. Vi har nämligen flera gånger iaktagit orrar i topp på ett annat ställe i vinter. Kanske vi tar och rör oss i det området istället. Det sägs ju vara väldigt svårt att hitta spelplatser, men det vore en dröm att få komma så pass nära inpå att jag kunde ta några bilder. Den som väntar får väl se. Vi ska i allafall ge "projektet" en chans.

Förevigad stilstudie

Om du vill se fler bilder från fjällträningskursen, så ligger det nu ute bilder på http://www.snfk.se/. Det verkar som att jag och Figo fastnat på flera av bilderna. Som kännetecken kan ni titta efter kvinnan i ljusgrå täckväst. Fotografen Sara var framme med kameran både här och där. Hon hann t.o.m. föreviga min stilstudie ner för en brant. Det såg nog inte riktigt klokt ut, för alla som kommit ner före skrattade gott åt min säregna stil. Till mitt värdiga försvar måste jag ändå säga att jag var en av få som faktiskt lyckades hålla mig på benen hela vägen. Om ni hittar igen bilden så kan ni göra er egen bedömning :o). Ja herregud! Men roligt var det.

Nu får vi blicka framåt

Fortfarande två dagar efter hemkomsten från fjällen går jag omkring och är bara så nöjd! Inför kursen hade jag en inre lite hemlig önskan om att få se Figo i ett stånd men vågade inte hoppas på det. Han har en sjudundrande motor, det fick jag se efter vi var i fjällen förra omgången, och fågelintresset är ingen bristvara. Nu går säsongen mot sitt slut och skidutrusningen ställs undan. Det är med lite blandade känslor. Självklart längtar jag efter sommarens sol och värme, men samtidigt kändes det som att det roliga just börjat. Men nu får vi blicka framåt mot våren och sommaren och allt vad den kan komma att föra med sig i träningsväg. Det blir i allafall åtminstone vattenapport. Men när nästa höst och vinter kommer får ni se upp, för då kommer jag och Figo... och vi kommer att vara på gång, för nästa säsong ska bli Figos år (det har jag och Figo kommit överrens om).

Lyckad fjällträning

Fjällträningskursen är över och jag måste känna mig nöjd med helgen. Vi var 12 ekipage som delades in i två grupper. Så då var vi alltså sex hundar i varje grupp som släpptes parvis. Då fick hundarna gå ett släpp på 10 minuter och sedan vila två släpp. Figo gick fint vid min sida när det var andra hundar som släpptes, inget pip eller gnäll. Samma med Bosco, han höll sig lugn och fin hela resan. Det fanns några hundar som pep och skrek hela tiden dom gick brevid. Jag förstår inte hur man som ägare orkar lyssna på detta. En "kul" grej var att kursledaren påpekade just detta, att det var en del piphundar men att den enda vorstehn i sällskapet var tyst. Då fick Bosco sin upprättelse.

Första dagen startade med stor förväntan. Kursledarna hade varit i området dagen innan och stött på bra med fågel. Figo skötte sig bra, inga problem med fokuseringen i parsläppen. Han sökte av terrängen på ett fint sätt. Han kryssade mot vinden i stora fina slag och höll god kontakt med mig. Man kunde se att han lite högre upp på fjället övergick till biotopsök när han drogs till fjällbjörk dungarna. Vi hade en trevlig dag men riporna lös med sin frånvaro. Det enda vi såg var några som flög på avstånd. När första dagen var avslutad hade ingen hund varit i fågel.

Fikapaus på fjället

Figo vill inte ligga på liggunderlag utan kurar ihop sig i snön

Ted och Bosco skuggade setter/pointer-gänget i två dagar

Andra dagen var förhoppningarna ännu större. Ingen av oss hade väl tänkt åka hem från fjällen utan att hunden fått vara i fågel. Figo fick gå i första släppet för dagen. Han verkade ha sovit gott och laddat batterierna för energin var det inget fel på. Han startade i medvind och gick ut långt, väldigt långt tyckte jag. Kursledaren tyckte dock att det inte gjorde något bara han började slå tillbaka mot oss igen. När Figo är 400-500 meter bort ser vi vita vingar i luften med Figo i full fart bakom. Det var ingen idé att ens tänka tanken att blåsa i någon pipa, han skulle väl aldrig brytt sig om den i allafall. Nej, jag väntade ut honom och när han gett upp riporna och närmade sig oss igen så kallade jag in honom. Summeringen av det släppet var att Figo var vidsökt med dålig förarkontakt. Jäklar, vad hade hänt med hunden sedan gårdagen!

Nästa släpp gick Figo inte alls. Han kom aldrig ut i sök och kom in till mig hela tiden. Kanske det berodde på att jag försökt skärpa upp honom lite strax innan för att han inte skulle dra iväg igen. Ja, jag vet inte. Tredje och fjärde släppet för Figo blev allt jag kunnat önska mig. I släppet innan hade en hund stått för fågel som lättat och slagit ner en bit längre fram. Jag skickade Figo åt det hållet och han drog uppåt i rätt riktning.  

Plötsligt händer det! Figo står som förstelnad. Det är en bild som etsat sig fast på min näthinna, tyvärr såg inte Ted detta. Det var en brant sluttning upp på ett kalt parti. Där högst uppe står min Figo rakt i profil i ett praktfullt stånd. Bakgrunden är en klarblå himmel och vita fjälltoppar. För en stund stod tiden stilla, men ganska snart inser jag att nu jädrar är det bråttom. Jag rusar med skidorna uppför branten. Väl uppe kunde jag flåsande konstatera att fåglarna, som var fjällripor inte tryckte för hunden utan flög och satte sig på nästa avsats högre upp.

En annan deltagare såg att att fåglarna som flög i föregående släpp slagit ner till höger, så jag tog in Figo och skickade honom åt det hållet medan den andra hunden i släppet gick på fjällriporna som Figo stått för. Mycket riktigt där på andra sidan krönet ställde sig Figo igen, men nu bara för några sekunder innan en ripa lättar och flyger nerför en brant. Figo vänder om och precis då kommer en av fjällriporna, som den andra hunden precis stött, flygandes över oss på några meters höjd. Figo ser den och gör en ansats att följa efter. Men då var jag med. Jag blåser stanna signalen och Figo lägger sig platt ner på marken! Efter det var vårt släpp slut och för min del var dagen räddad!

Jag med Figo efter andra dagen. Syns det att jag är nöjd?

Rödnäsor

Nu är vi åter hemma efter en underbar helg i Arjeplogs fjällvärld. Vi har haft det så skönt och vädergudarna var också med oss. Enda smolken i glädjebägaren var att Bosco fick diarré natten mot avresan, så första natten i stugan var ett h-vete när vi fick springa ut med honom titt som tätt. Andra natten lugnade det ner sig och Ted var bara ut en gång med honom.

En rolig detalj var att paret som vi delade stuga med, visade sig vara från Rosvik dom också. Det var ett mycket trevligt yngre par som hade en pointerhane. Figo och Jori som han hette, fungerade bra ihop. Bosco hade något litet utspel, men förutom det så var också han lugn trots att det var en liten stuga och alla var inpå varann. Joris matte och husse har beställt rapphöns och frågade om vi inte ville komma och träna med dom senare. Man är ju inte dummare än man gör sig, så snabbt som ögat krokade man på (innan dom hinner ångra sig menar jag).

För övrigt har vi haft det bra och på hemresan som tog ca 4 timmar, tittade inte hundarna upp över baksäteskanten en enda gång. Dom låg utslagna i buren och sov. Det tar på att vara i fjällen, inte bara för hundarna... både jag och Ted är lite mer rödnästa, trots solskydds faktor 20. På jobbet ler kollegorna stort åt mig när vi möts i korridoren. Jag har på känn att det inte är för att dom är glad att se mig utan för att jag ser ut som en ur "Björnligan" (vitblek där solglasögonen suttit). Ikväll ska jag lägga in lite bilder och skriva mer om vår spännande resa. Då blir det mer om hur det gick för Figo på fjället.

Nu drar vi till fjällen!

Håller som bäst på att packa. Försöker verkligen tänka att inte ta med för mycket, men varför blir det alltid så i allafall? Igår fick Figo börja trappa ner lite med motionen och idag har han bara fått rasta sig. Han behöver all energi han kan få inför helgens träning. Nu står dom i hundgården så att vi kan packa i lugn och ro. Sedan blir det tidig middag hos svärmor och svärfar där vi lämnar barnen innan vi drar iväg till fjällen. Lev och må! Jag återkommer efter helgen med både bilder och berättelse om hur det gick.

En bright idé

30 000 besökare! Det är ju inte klokt att det är tittat in så många gånger på min lilla blogg. Men roligt känns det. Till en början, när jag startade upp, var tanken att ha den som en dagbok där jag själv kunde gå tillbaka och se vad jag aktiverat mig och hundarna med. Sedan när jag startade upp apport träningen med Figo så var bloggen ett bra redskap att använda sig av. Jag hade täta kontakter med uppfödaren som bor 55 mil bort och genom att dom följde bloggen så fick jag bra tips på fortsatt träning. Nu har bloggen inte bara blivit en sorts dagbok (för det är den), den har också kommit att bli ett forum där jag kan hålla kontakt med både vänner och bekanta som inte bor så nära. Väldigt roligt och jag har inga planer på att sluta.

Har idag fortsatt med cykelträning av hundar. Ted har varit en sväng tidigare men ingen av dom två var oäven att följa med en kvällsrunda. Ted fick idén att prova ta på dragselen på Bosco och undrade om jag ville ta honom. Då skulle jag ju inte behöva trampa så mycket, menade han. Jag tackade vänligt men bestämt nej och jag undrar om han verkligen menade allvar med sitt erbjudande. Vill han inte ha kvar mig i livet tänkte jag. Ja ja, vi trampade iväg, jag med Figo och Ted med Bosco. Eller trampade och trampade, jag trampade för brinnande livet medan Ted bara satt och fes på sin cykel. Men jag skulle inte för allt i världen vilja byta med honom. Att vi kom hem i helt skick båda två är ett under. Men så har också Ted omvärderat sin brighta idé till en lite mindre bright idé och dragutrustningen packades undan lika snabbt som den kom fram. Där får den nog ligga och vänta tills det blir snö nästa vinter.

Jag har gjort det igen

Nu har jag gjort det igen och varje gång ställer jag mig frågan varför. Jag har anmält Figo till utställning. Det är fågelhundsklubben som håller i den så bättre kan det väl inte bli. Jag har gjort lite efterforskning på domaren. Han är jägare själv och har spaniels. Problemet med utställningar är att jag inte riktigt kan reglerna och jag blir alltid lite nervös när vi ska in i ringen. Jag har sagt till mig själv att om Figo får en etta så ska jag ge mig. Då ställer jag inte ut honom mer på länge. Min förhoppning är att denna domare, som jag inte vet något om, ska bortse från att Figo är en liten hane och istället se vilken vacker engelsk setter av jakttyp han är. Liten eller inte så är han riktigt snygg... om ni frågar mig :)

Vardagsträning

Jag är definitivt inne i ett stim av framgång. För någon vecka sedan tänkte jag att Figo var inne i en period där han testade gränser och dylikt. Men nu förstår jag att han bara behövde en liten påminnelse om vad som förväntas av honom. Jag ser ju att jag kommit långt med Figo nu och jag har fått en hel del kunskap med mig efter vägen. Till vardags blir det inte så mycket tid över för mental träning, men så här kan vardagsträningen se ut för min och Figos del;

Han är en dröm att jobba med för tillfället och för att ytterligare toppa det så brukar jag först cykelträna honom. Då är han lugn i kroppen men fullt fokuserad mentalt. Jag kör korta stunder med dressyrövningar. Jag tränar ofta sådant som han redan kan, exempelvis inkallning, stopp och stadga, men jag varierar svårigheten på övningarna. Ibland kör jag superprecist krav för att få honom mer alert och kontaktsökande. Blir han alltför låg i profilen växlar jag snabbt över till en "enklare" övning för att han ska få en lätt väg till superberöm. 15-20 minuter fokuserad träning, mer än så behöver det inte vara. Det är kvalitén inte tiden man håller på som räknas.

Vilken hund jag har!

Jag är så nöjd och glad! Efter en lång promenad med hundarna (Saga och Liam följde med på cykel) gick jag ut och tränade lite dressyrövningar med Figo. Gårdagens träning med uppfräschning av stoppkommandot har verkligen skärpt upp honom. Vilken hund jag har! Han var helt fokuserad på mig hela tiden, trots att det passerade cyklande barn flera gånger. Vid ett tillfälle hade jag platsat honom på gångvägen här utanför och gått iväg kanske 50 meter när det kom en kvinna med hund som passerade Figo. Jag tänkte nog att han kunde förbryta sig då när jag var så långt ifrån honom, men han visade prov på en imponerande stadga. Inte en rörelse och blicken bara mot matte.

Jag ser fram emot fjällkursen nästa helg. Vi fick pm:et och där stod det att dom gärna såg att vi hade tränat både stopp och inkallning. För att vi skulle få ut så mycket som möjligt av kursen ville ledarna att vi har en fungerande inkallning och att vi kan stoppa hunden på minst 20 meters avstånd. Inkallningsbiten har jag inga tvivel om, vill nästan hävda att den är klockren. Stoppet fungerar ju också på 20 meter, utan störning fungerar det ju till och med på det tiodubbla. Men det som blir intressant är om jag fortfarande kan få stopp på honom i en eventuell fågelsituation. Något mer som ska bli spännande är att vi kommer att släppa hundarna i par. Det har ju Figo aldrig gjort förr, gått i parsläpp alltså. Men det ska nog gå bra, han vet ju nu vad han söker och om jag har läst av min hund rätt, lockar det nog mer än en annan hund.

Min stjärna

Stopp!

Fotograf: Saga 8 år             

En helt vanlig promenad... tror Figo
 

När han minst anar det, blåser jag stopp-signalen...

...samtidigt som jag  kastar mig mot honom...
 

...och trycker ner honom i liggande
 

Sedan är det viktigt med mycket beröm och så får Figo ligga kvar någon minut eller två...
 

...innan han får kommandot "brevid" (men innan dess har jag valt att som mellanled kommendera sitt och först efter det "brevid" eller annat valt kommando)

Precis när jag skulle gå ut och träna med Figo började snön att vräka ner. Men jag hade bestämt mig så vi trotsade vädret en stund. Som jag skrev tidigare så har Figo blivit lite slapp i stoppkommandot. Han är inte alls så rapp ner i liggande utan ser mer ut som en bil med taskig fjädring. Han stannar av farten rätt snabbt men sedan går det går långsamt ner till ligg. För att få bukt med det problemet gick jag tillbaka till ruta ett i träningen. Rätt roligt faktiskt och resultatet låter inte vänta på sig. Efter ett par gånger var Figo rena Blixt Gordon.

Halvlat och förlåtande

Idag har Emil definitivt bestämt sig för att sluta fotbollen. Vi har pratat om det länge här hemma men nu har han kommit fram till sitt beslut. Han tycker inte det är så roligt med fotboll längre. Han brinner för sin karate och tycker om fysträning. Han ska istället träna på egen hand med Ted. Det känns lite konstigt att inte ha sommaren uppbokad av fotboll i år. Men vi har ju Liam som ska spela så vi får nog vår dos i allafall :)

Nu har Emil och Ted åkt iväg på karateläger som är idag och imorgon. Så nu ska jag rasta hundarna och sedan ska jag faktiskt ta Figo och träna lite kontaktövningar med honom. Jag ska träna lite stopp på basicnivå. Jag ska ta honom vid sidan och skärpa upp snabbheten för han har blivit lite seg på långa avstånd. Är det bara jag som är lite så att man tränar när man har kniven mot strupen. Jag menar, man är lite halvlat och förlåtande mot hunden fast den inte är precis i kommandot. Nu ska vi ju till fjällen nästa helg och då duger det ju inte att komma där och ha en hund som går efter och inte respekterar mitt stoppkommando, så nu minsann blir det fart på mig. Tänk om man hade energin att träna lika strukturerat och preciserat hela tiden.... men vem orkar det?

Hundar är inte människor

Hundar är inga människor och skall därmed inte behandlas därefter. Med tanke på kommentaren till förra inlägget där vår kloka uppfödare lämnat ett avtryck, så tänkte jag skriva lite om hur jag ser på detta.

Jag tror inte heller att hundar vare sig uppskattar eller behöver bli behandlade som små bebisar. Det är nog mest vi människor som har behållning av detta. Vi puttinuttar och mänsklifierar våra husdjur genom att ge dom mänskliga känslor och värderingar. Vad vi då glömmer bort är att en hund lever helt och hållet i nuet, på gott och ont kan man säga. Har av egen erfarenhet fått uppleva båda sidorna. En hund kan exempelvis prova hoppa upp i finsoffan om och om igen, om den lyckats med det tidigare, och om jag som ledare inte nog tydligt visat att detta inte är tillåtet.

Trist tänker kanske någon, då är det ju kört om man misslyckats från början och hunden redan beslagtagit skönaste hörnet på TV-soffan. Men det är där den trevliga biten kommer in. Eftersom hunden lever i nuet innebär det ju rimligtvis att vi kan ändra den dåliga vanan, och det bästa av allt... det hänger på oss som ledare/ägare.

Det är där jag har min svaga punkt i mitt ledarskap. Framför allt Figo har ett vasst vapen där. Mitt hjärta fullkomligt smälter när jag ser hans goa setterögon titta bedjande mot mig "Snääälla jag kan väl få, bara liiiite". Tycker personligen det är mycket lättare att motstå Boscos lite "hårdare" uttryck då. Men mitt vapen är att jag vet om min svaghet. Då kan jag ju göra något åt den och jag jobbar ganska hårt på att inte blotta mig. Jag tror faktiskt att jag är rätt bra på det nu.

Det är något alla hundägare kan prova. Bestäm dig för någon regel som du vill ska gälla. Ta sedan kommandot och kräv 100% åtlydande. Du kommer att förvånas över hur snabbt hunden kommer att följa dig. Din hund kommer att avguda dig, luta sig tillbaka och låta dig ta över kommandot i frågan. Det är det som är trixet, se till att lämna den okonsekventa svaga ledaren bakom dig och bli istället den trygga tydliga ledaren. Jag har återtagit ledarskapet i en bristande del för våra hundar, inget mer soffliggande!

Ger man lillfingret....

...så tar dom hela handen, brukar det ju heta. Nu gäller det även oss och våra odågor till hundar. Vid jultid när dom hade löss gjorde vi en kraftansamling och fick faktiskt båda hundarna att sluta vara i möblerna. Vi punktmarkerade dom och när vi inte kunde vara 100% på vår vakt så åkte dom in i burarna. Det tog inte mer än ett par veckor så var båda botade. Den ena bröt vanan redan efter några dagar men den andra tjurskallen (nämner inget namn, gissa själva) tog som sagt längre tid på sig.

Allt eftersom tiden har gått och dom skött sig exemplariskt, veknade jag och till sist provade jag att låta Figo vara fritt i huset på natten. Bosco fick fortfarande vara inburad. Det gick ju kanon bra, min ögonsten låg snällt i hundbädden eller på köksgolvet hela natten. Inte ett enda spår av hundhår i sofforna. Ja, inte hade jag då hjärta att låta den ene vara lös medan den andre låg frihetsberövad i fängelset. Jag släppte båda, eller rättare sagt, jag lät bli att låsa in dom till natten.

Första nätterna passerade utan anmärkning. Inte ett spår efter vare sig hundhår eller tassavtryck i möblerna. Men sedan hände något. En morgon såg jag ett runt avtryck i soffan, storleksmässigt som en hopkurad hund. Någon natt senare hörde jag rasslande klor på parkettgolvet i vardagsrummet när jag steg ur sängen, inte bara en eller två gånger. Nej, det hade jag kunnat ta som ett misstag, men när det började bli vardag att höra hundklor som river på parkett, då började polletten ramla ner.

Nu har samma scen utspelat sig två mornar på rad. Klockan ringer, jag drar mig en stund, jag stiger upp och går ut ur sovrummet. När jag sneglar till vänster in mot vardagsrummet ser jag.... Figo ligga skönt uppkrupen i soffan med huvudet vilande på armstödet!!! Nu ska ni inte tro att Bosco är bättre han. Nej då, i andra soffan ligger förvisso inte Bosco. Han må vara klipsk, men inte nog klipsk för att undanröja bevisen efter sig. I andra soffan finns en matta av strävhår som stuckit fast i sofftyget. Nu bryr dom sig inte längre att dölja sitt lagbryteri.

Som sagt, ger man lillfingret så tar dom hela handen. Där fick jag för att jag skulle vara så mänsklig och human mot hundarna. Från och med idag så sover dom i burarna båda två. Det är väl inte fel med ett alldeles eget kryp in. När hundkojan i hundgården var ny, ville ju Liam och Saga sova över i den. Det blev aldrig av för att vi var rädda för vad grannarna skulle tycka om det såg att grannungarna sov ute i hundgården. Men det är en helt annan historia.

"Nu ångrar ni er allt!"

Nu har Ted burit undan skidorna. Pjäxorna står kvar på skohyllan ännu för vi ska ju till fjällen om knappt två veckor. Istället har vi båda tagit fram cyklarna. Efter att min käre man lagt ribban med vinterns skidåkning för hundarnas motionsvanor, så får vi nu stå vårt kast. För många andra ägare av jakthundar här i byn ser man att träningssäsongen precis börjat. Det tinar fram hundar man knappt sett röken av på hela vintern.

Vissa konstaterar nöjt att deras hund minsann ligger helt utslagen efter dagens genomkörare, medan vi hör en inre röst som skriker "nu ångrar ni er allt!" när vi cyklar kilometer efter kilometer med hundar som bara springer glatt vid sidan, utan tillstymmelse till att tröttna. Det verkar snarare så att de får pånyttfödd energi efter rundorna. Men ångrar vi oss? Nej, såklart inte. Hundarna är i perfekt fysisk form och det kan väl aldrig vara till nackdel. Då var det "bara" den mentala biten kvar. Men där ska jag väl lyckas bättre med att trötta ut dom.

Vårkänslor

Vilken härlig helg vi haft! Har försökt ta tillvara på vinterdagarna som är kvar nu. Det märks att det är vår i luften, solen värmer så man måste lätta på klädseln ibland. Figo verkar också fått vårkänslor. Igår när vi gick en lång härlig promenad, bara vi två, så träffade vi på två löptikar, en rottweiler och en golden retriever. Båda brudarna föll Figo i smaken, luktade tydligen ljuvligt. Hade ju honom okopplad så jag fick lägga på den stränga stämman både en och två gånger för att han inte skulle gå fram och presentera sig.

Efter att Figo träffade löptikarna har han varit som förbytt. Han är trotsig och man får verkligen lägga krav i rösten för att han ska lyda. Ted tycker han är smått omöjlig just nu och jag får nog hålla med. Men vad tusan, inte är det väl någon utvecklingsperiod i hundens liv vid den här åldern. Om jag kort ska beskriva honom, känns det nästan som att han skulle vara i könsmognaden. Pipan fungerar han tack och lov på ännu men för övrigt är han coco. Kanske jag imorgon kväll ska köra lite dressyrövningar med mycket krav för att skärpa upp honom igen. Vi måste reda ut vem som verkligen ska vara den som ger kommando och vem som följer det.

Idag har vi varit på skidpicknick igen. Idag lurade vi med två kompisar som inte varit med oss tidigare på tur. Vi hade så trevligt så. Synd bara att det förmodligen var sista skidturen till "vår" bivack, för det här året. Tvivlar nämligen starkt på att åtminstone isen på tjärnen vi korsar, är åkbar nästa helg. Åtminstone om solen och värmen håller i sig under veckan. Det är ju bra med sol och värme, men ändå synd. Jag som precis börjat få igång tekniken och vågar stå på lite i utförslöporna... och hålla mig på benen.

Utmaning

Nu är det inte länge innan skidföret är borta. Vi var en tur ute på isen här nere i viken och det var riktigt blött. Av och till kändes det som att skidorna sögs fast i underlaget. Det bar för skidorna, men stavarna (med små trugor) gick igenom. Hundarna blev inte bara blöta av duggregnet som föll, dom plaskade stundtals fram genom flödvatten.

När vi vände hemåt var båda hundarna, som sprang fritt brevid idag, inne i ett skogsparti. Då fick Ted den brighta idén att vi skulle ge dom en match att hinna ikapp oss. Vi stod på för att skapa lite försprång. Eller rättare sagt, jag stod på medans han bara låg i baksuget efter mig ;).

Det visade sig att vi skulle hinna en bra bit innan dom upptäckte att vi var på väg åt andra hållet. Det var inte bara hundarna som fick sig en rejäl utmaning. När dom sprungit genom flödvattnet och var ikapp oss hade vi hunnit halvvägs tillbaka över viken... i ärlighetens namn var nog jag den som var tröttast. Men vi hade i allafall två hundar som höll sig till sina ägare resten av turen :)

PS.
Jo förresten, Figo har inte hostat eller kraxat en enda gång idag! Vad det än var så är det borta nu. Han fick dock avstå fysträning idag, förutom den lilla turen när han fick springa fritt. Det räknas inte, han hade ju ingen belastning och inte var vi ute så länge heller. När husse och Bosco drog iväg på ett pass fick lille Figo istället gå med matte på promenad. Vilken lyx det kändes som att bara gå med en enda hund, som följer en likt "följa John". Det måste vi göra om!

Undersökning av hals

Som jag skrev i tidigare inlägg så är det ibland bra att sova på saker och ting. Figos hosta har faktiskt börjat ge med sig. Själv har jag varit borta hela dagen men Ted som varit ledig tycker nog att han hostat lite mindre. Jag har försökt omvandla mina medicinska kunskaper till veterinära, men får nog tillkännage att dom senare vid en närmare granskning skulle gå under kvacksalveri-lagen ;).

Av det jag kan bedöma så känns han normal vid undersökning. Inga förstorade halslymfkörtlar och vad jag kan se, normalt svalg med normala tonsiller (halsmandlar). Halsslemhinnan har en blek och fin rosa färg, inte alls rodnat som det borde bli vid infektion och inte luktar han illa ur munnen heller. Ja, där får jag väl revidera mig lite, han luktar inte mer illa än vanligt. För faktisk så har Figo haft dålig andedräkt i princip sedan han lämnade valpåldern. Vad det beror på vet jag inte.

Nej nu får det räcka med bloggandet för idag för nu fick jag ett erbjudande om att följa med på en promenad med hundarna. då är det väl bäst att kroka på då, innan gubben får alltför stort försprång ;)

Hosta

För snart en vecka sedan upptäckte vi att Figo börjat hosta. Jag reagerade inte mer på det, han kanske just fått i sig något som retade i svalget var min första tanke. Men nu har stackarn fortsatt hosta sedan dess. Han är inte sjuk på något sätt, hur pigg och alert som helst. Jag märkte att han hostade mer igår när jag hämtade in dom från hundgården på kvällen. Det är en torr hosta som verkar reta. Han hostar många gånger och sedan kan det komma ett krax. Sedan är det lugnt en stund innan det börjar om.

Vad kan det vara? Kennelhosta är han vaccinerad mot och Bosco har ju inga som helst besvär. Vore det det borde väl båda drabbas. En luftvägsinfektion, är det möjligt? Men han är ju inte snuvig eller hängig. Kanske hundar inte behöver bli det. Hur som helst kanske han får vila från drag och andra fysiska utmaningar ett par dagar så får vi se om det lugnar ner sig. Kanske det helt sonika faktiskt har fastnat något i svalget på honom. Fast jag har försökt kika in där. Tagit tag i varsin käke och bänt upp. Inte helt lätt att samtidigt greppa tungan och dra ut så den inte skymmer. Men om han har något i halsen som fastnat borde han ju inte vilja äta och aptiten är det inget fel på heller.

Ja ja, vad göra? Jag gör som alltid annars när man har bekymmer.... man sover på saken kanske en, eller flera nätter. Har man riktigt tur hinner det gå över innan man behöver ta något beslut i frågan :)

Valpsjuka

Nu har man ju börjat få vårkänslor på riktigt. Barnens ytterkläder är blöta och fulla med blöt sand, för att inte tala om allt som hundarna nu börjat dra med sig in i huset. Varje vinter tänker man att det inte medför så mycket mer städjobb för att man har hund. Ja i alla fall om man bortser från dom extra husdjuren man får i form av lurviga dammråttor som rullar längs golvlisterna. Är man på riktigt gott humör ser man till och med fördelarna med det, man får dammsugningen att bli av. Men i samma takt som snön smälter bort från vägarna så ändrar man uppfattning i frågan. När till sist varenda gata mer liknar en våt sandstrand än en asfalterad väg, ja då är goda råd dyra. 

Man tar med sig två torra och rena hundar ut på promenad. Man känner sig i topptrim. Ja, för har ni inte känt vad lätt det går nu när man inte trampar fram i snö eller modd. Istället är det asfalt som inte ger efter och klädseln har också den blivit lättare och smidigare. Kort sagt man känner sig som en superpuma ;) (eller???). Hur som helst, när man sedan kommer hem igen då har hundarna förvandlats till två våtmoppar som sugit åt sig all sand och dynga som naturen kunnat uppbringa på vår vandring. Vad händer med våtmoppar när dom kommer in i värmen och efter en stund torkar... jo all skit rasar av. Men det finns något positivt med det också, för då ser dom ju rena ut igen. Åtminstone Bosco som är brun... och så länge man inte tar i pälsen... eller luktar på den. Sen kan man ju alltid hoppas att man inte får oväntat besök innan man varit ännu ett varv med dammsugaren ;)

Men förutom såna bagateller är hundar underbara varelser! Måste nu då passa på att slå ett slag för en sida ni ska besöka när ni har tid. Det är Figos uppfödare Åshamras kennel som fått valpar. Dessutom har dom nyligen hämtat hem en ny valp, Hasta. Blir man inte valpsugen när man ser deras bilder då vet jag inte... jag blir då rent ut sagt valpsjuk (men lugn, jag har lovat att det räcker med hundar för oss ännu ett tag)

Påskhelgen

Vilken härlig påskhelg vi haft! Vi har varit ute varje dag och njutit av framförallt ledighet, men det är ju inte så att man protesterar när solen väljer att skina och värma huden. Vi har åkt mycket skidor, mest på längden men idag också utför. Vi har varit till bivacken varje dag och eldat och grillat och ätit gott. Igår var vi dit och lyckades även "lura" med Teds kusin med familj. Riktigt tufft av frun att våga sig med när hon inte stått på skidor sedan hon var riktigt liten. Det gick ju hur bra som helst! Dom som ville och vågade åkte upp på små kullar på vägen hem och åkte utför eller i små stup. Själv stod jag kvar med båda skidorna i horisontalplanet och fotade ;).

Idag tog jag och Ted hundarna och åkte själva ut till bivacken. Vi hade inte med oss nåt utan vände bara om och åkte tillbaka. Idag fick hundarna kämpa. Solen hade värmt upp snön så den inte bar så bra längre. Det blev simning alternerat med ålning för våra kära vänner. Behöver jag säga att tungorna hängde som långa slipsar på båda två när vi kom tillbaka till bilen :). Då var dom så nöjda och hade inget emot att gå i hundgården när vi packade om oss och åkte till Måttsundsbacken för lite utförsåkning. Som sagt, en riktigt härlig påskhelg. Synd bara att det är arbetsdag imorgon.

Stora delar av gänget samlat

Liam testar sina vingar utför ett litet stup...

...vilket resulterade i att han fastnade och behövde hjälp upp

Hund försvunnen

På förmiddagen tog vi hundarna till skogen. Man märkte från igår till idag att snön packats ihop lite för stundvis bar den i allafall Figo väldigt bra. Bosco som däremot bär på ca 10 kg mer hade det lite tuffare. Men för oss tvåbenta på skidor var det riktigt härligt, man kommer sig fram överallt.

När jag vid ett tillfälle släppte Figo en sväng så försvann han. efter en stund visslade jag men ingen hund kom. Jag visslade några gånger till, men fortfarande syntes han inte till. Då började jag bli lite irriterad. Så här brukar han inte göra. Vi fortsatte framåt genom skogen men efter en stund sa Ted "tänk om han har skadat sig". Ja, hemska tanke. Vi vände om och skidade tillbaka, för vid närmare eftertanke, Figo brukar alltid komma på inkallning.

När vi åkt tillbaka en bit så ser jag en lång tunga komma mot mig. En lång tunga där det satt fast en setter i ena änden. Han verkar uppenbarligen varit en bra bit bort, för det verkar ha varit tungt att snabbt ta sig tillbaka när man hörde pipan. Kanske Figo var glad att se oss, men vi såg inte Figo med lika blida ögon. Gissa vem som fick gå bakom resten av turen?

Familjetur

Idag har vi haft en riktig påsklovsaktivitet. Vi packade ryggsäcken full och skidade iväg på tur. Vi åkte ca 2 km genom skogen ut till Styrktjärn (mitt favoritställe). Där finns en bivack som vi stannade till vid. Vi grillade korv och pinnbröd, drack varm choklad och kaffe och hade det så trevligt som en familj kan ha. Förvisso tyckte dom mindre barnen att skidåkningen var lite jobbig, men vi föräldrar tyckte nog att dom kunde låta kroppen aktiveras. Särskilt med tanke på allt påskgodis som intas under helgen.

På väg till Blåkulla

Liam & Saga har ritat små påsk-kort och är nu på väg att gå runt för att dela ut dom och önska glad påsk till grannarna

Den här påskkärringen fick stanna hemma. "Brorsan" var ute på promenad så tyvärr missade han fotograferingen, sååå synd ;)

Konstiga ripor

Hörde en gång att man kan träna stadga med hunden genom att tillverka "egna ripor". Jag tog bitar av kopparrör och lindade fast remsor av vita plastpåsar i ena änden. På så sätt har man fixat en egen flaxande ripa :). Huruvida detta är en metod som ger resultat även vid riktig jakt låter jag vara osagt. Men en trevlig träningsform är det och hunden borde ju inte bli sämre av det i alla fall. Man tar sina "ripor" i fickan, går ut med hunden och när han minst anar det kastar man iväg en. När hunden då ser "ripan" är tanken att man ska träna den att lägga/sätta sig vi synintrycket. Nog la Figo sig alltid, men om det var pga av att han har en sån enorm respekt ;) för flygande fågel det vet jag inte. Jag kan ju alltid stoltsera med det, men om sanningen ska fram tror jag mer på att han blev lite förskräckt när det kom något flygandes genom luften. Jag behövde aldrig blåsa ner honom, det fixade han så bra själv. När den övningen var klar fick han senare också apportera den. Ett bra tillfälle att kräva apport av alla möjliga objekt.

Ser ni ripan i luften. Visserligen envingad men den flaxar på bra :)

 

Den ser läskig ut, bäst att lägga sig ner (såklart vänd mot matte så man har koll på henne också)

 

Konstiga fåglar det här