fredag 31 december 2010

torsdag 30 december 2010

Vilken utmärkt idé

Idag är det bara -8, så härligt att vara ute då. Jag, Saga och Liam har varit och handlat på affären. Saga åkte skidor och Liam fick lifta bakom hundarna! Ja, han har gjort sig illa i foten och att gå fram och tillbaka skulle bli för långt. Då kom vi på idén att fästa ett tefat i draglinan. Det var en uppskattad idé kan jag lova. Jag tror både barn och hundar tyckte det var roligt.

Liam får skjuts medan Saga tar sig fram för egen maskin

onsdag 29 december 2010

Julgran på fall

Idag har vi varit på Leos Lekland med barnen. Eftersom det varit så kallt en period nu så har det blivit lite utevistelse och det är inte bara i hundarna det kryper av energi som vill ut. Eftersom vi bara hade en hundbur inne i huset så fick en av hundarna vara lös i huset. Jag valde Figo eftersom jag trodde att han skulle kunna tillfoga minst skada på inredning och diverse lösa föremål.

När vi kom hem var jag på lagom bra humör. Jag hade slarvat bort mina fina tumhandskar i skinn på någon affär vi passerat i stan. Väl hemkommen skulle det visa sig att mitt humör inte skulle få sig en knuff i rätt riktning. Figo den kraken hade nämligen vält omkull julgranen och tuggat sönder (och kanske i sig) flertalet julgranskulor.

Jag ville att vi skulle kasta ut granen men blev nedröstad. Granen ska stå kvar inne över nyår heter det. Så nu står den där, lutande åt nord med barr som till antalet uppskattningsvis kan komma upp i hälften av sin ursprungliga nivå. Dessutom ser det kvarvarande pyntet, som visserligen överlevt setterns käftar, ut att ha passerat sina bättre dagar. Nej, nu är det bara att vänta in det nya året, så eländet åker ut.

tisdag 28 december 2010

Morsan klipper till

Emil fick plötsligt för sig att jag skulle klippa honom kort. Han ville förändra sig och nu skulle det bli snaggat istället för rockabilly. Jag var i stort sett klar med frisyren när jag bara skulle dra några drag med klippmaskinen uppe på huvudet en sista gång, för att få bort de sista spretande stråna som stack upp. Två snabba drag hann jag med innan jag insåg mitt misstag. Shit, jag hade munstycket inställt på 5 mm!!! Ja, nog blev slutresultatet snagg alltid. Men så här i efterhand, min grabb passar ju i alla frisyrer. Med eller utan hår, han är lika snygg vilket som. Bedöm själva













Ovan: Efter besök hos frissan
Till höger: Efter besök hos "Salong morsan" ;)




Jaja, grabben är nöjd. Det är väl huvudsaken.

Så kan det gå

Saga fick en fittnessboll i julklapp. Jag tänkte jag skulle prova den med lite sit-up´s. Fick inte vara ensam länge på den bollen. Se vad som hände. Kanske bäst att Saga får ha bollen själv för sina balansövningar.

Åh, det ser roligt ut. Jag vill också vara med
Oj då, gick visst inte så bra...
Förlåååt matte, det var inte meningen att förstöra.
 Ps. Så klart var "mini-paparazzin" Saga snabbt framme med kameran. Annars hade ni aldrig fått se min klumpiga övning :-)

Det gäller att ta det kallt

Kylan vill på att ställa till det, men idag hade jag bestämt mig. Hundarna behövde komma ut men sanningen är att jag, minst sagt, är i lika stort behov av dagsljus och friskluft som dom är att få sträcka på benen. Hela förmiddagen väntade jag på att kylan skulle släppa, åtminstone någon grad, så kvicksilvret inte skulle ligga under -20*. Till slut stod jag inför två val: 1) att bege mig ut i kylan och få lite solljus, eller 2) att bege mig ut i kylan i mörker. För mig var det egentligen inget val. Min hjärna skriker efter dagsljus för att fylla på med "må-bra-hormoner". 

Jag tog skidorna och tänkte mig först att bara åka med en hund, men ångrade mig när jag väl stod i startposition. Varför skulle en få springa lätt brevid medan den andra fick jobba? Så slutade det att båda stod selade och klara. I samma veva som jag var fullt koncentrerad att få händerna i stavöglorna så var hundarna fullt fokuserade på något helt annat- full fart framåt! 

Nu gällde det att ta det kallt. Kommunen håller på att avverka skog mellan vårt hus och isen så det ligger träd likt ett plockepinn överallt. Men med tungan rätt i mun och ett och annat tjut så klarade jag färden ner till öppna ytor på isen. Stilen var det nog inte heller något fel på... om jag haft huvudrollen i en komedi vill säga. Jisses, det märktes att det var ett tag sedan dom fick dra senast. Kylan verkade inte ha någon bromsande inverkan. Trots mina ögons vittnesbörd hoppades jag att den åtminstone kunde förmå dom att coola ner lite innan vi nådde skogen på andra sidan viken. Om inte kall luft kunde bromsa ekipaget så kunde i allafall kallt vatten göra det... flödvatten. 

Nu är i allafall årets första tur ensam med båda hundarna avklarad. Som vanligt är det med skräckblandad förtjusning. Lite läskigt är det allt när man känner att kontrollen av farten inte helt och hållet ligger hos en själv. Men å andra sidan är det en hissnande känsla som inte kan beskrivas, den måste upplevas.

Ett frostigt ekipage
Snälla matte, nu räcker det





måndag 27 december 2010

Drömmen blir verklighet?

Nu går jag på ledighet, resten av veckan! Jag ska bara njuta och ladda om. Hoppades få börja första dagen (imorgon) med en skidtur på isen med hundarna i strålande sol. Enligt SMHI verkar förhoppningarna kunna komma att stämma... åtminstone delvis. Förvisso skulle det kunna bli en skidtur i ett soligt vinterlandskap, men enligt prognosen kommer temperaturen att sjunka ner till -25 grader till imorgon. Det förtar ju lite av njutningen måste jag tillstå. Så vi får väl se om det blir skidor eller apostlahästarna som blir aktuella. Ut ska jag under den ljusa delen av dygnet, på ett eller annat sätt.

Jag har något spännande framför mig. Fick idag veta att jag kommit in på en utbildning jag sökt! Jag har sedan jag utbildade mig till sjuksköterska alltid haft en dröm att vidareutbilda mig till barnmorska en dag. I höstas kastade jag in en ansökan och har nu kommit in. Det är en distansutbildning från Umeå universitet. Även om utbildningsplatsen är säkrad är det annat som jag måste få ihop innan drömmen blir verklighet. Det är 25 mil enkel väg till Umeå och jag måste få studierna att gå ihop med familjelivet också. Men kanske, kanske om jag har tur och allt går min väg, blir jag färdig barnmorska om ett och ett halvt år. Det ni!

söndag 26 december 2010

Vilken dag!

Vi har haft en lugn och trevlig julhelg och tomten hittade till barnen i år också. Alla var nöjda och glada, om än trötta när julaftonen gick mot sin ände.

Idag var vi bjudna på barndop, trevligt. Lille Theo skulle döpas och det gick så bra. Gott fika kunde vi njuta av medan vi visste att hundarna låg och sussade gott där hemma i buren. Vi hade nämligen hunnit med något väldigt trevligt också på förmiddagen...

Äntligen gjorde vi slag i saken och träffade Johan och Åsa med sina 2 vorsteh- och 2 pointerbrudar. Bosco och Figo tyckte nog det var riktigt trevligt att råkas. Liam och Saga hängde med. Jag tror Liam och Tim fann varann direkt, dom försvann iväg och lekte ända tills vi var tvungna att åka hem för att göra oss iordning för dopet.

Tack Johan och Åsa för att ni bjöd oss hem till er! Nu måste ni snart komma till oss så vi får fortsätta den trevliga gemenskapen.

måndag 20 december 2010

Snön kan inte hindra oss

Jag som gillar att vara nere på isen tänkte nu när all snön kom- "nu får man vackert vänta på skoterspåren innan man kan vara här igen". Min man som var lite mer snabbtänkt (för en gångs skull ;)  ) kom då på den brighta idén att jag faktiskt kan vara på isen... jag har ju fin-fina turskidor som införskaffades sent förra säsongen. Ja, med skräckblandad förtjusning efter kullträffen med Figo, kände jag att det var dags. Dels vill jag absolut inte bli fast uppe på fjället pga dålig utrustning där bindningen går sönder, men framför allt så kände jag att är det någon typ av skida jag vill ha så är det turskidan. Därför har jag allt jag behöver för en trevlig dag: bra utrustning och trevligt sällskap i form av två hundar. Bra motion för mig, men snacka om bra träning för hundarna att få "simma" fram i lössnö. Nu ska jag bara vänta in julledigheten nästa vecka så jag kan bege mig ut i dagsljus.

Tjuv

Hade igår kväll gjort i ordning matlåda av middagen som blev över. Tänkte att det skulle bli en lyxig lunch måndagen till ära- fläskfilé i grönpepparsås. La upp köttet i en låda men det var för varmt för att stänga locket så den fick stå på bänken för att svalna medan jag kokade lite ris som fattades till.

Men sällan ska man glädjas i förväg. Hann inte mer än vända ryggen till och lämna köket för en liten stund, så händer det. När jag kommer tillbaka i köksöppningen ser jag Bosco halvvägs upp på bänken med hela mulen i min matlåda. Han slickar och smaskar i sig filén med god aptit!

Det var den matlådan det. Nu blir det mackor till lunch idag.

fredag 17 december 2010

Bebisen

Min pappa har skickat hit en pipleksak som egentligen är till för små barn. Han tyckte nog att den lät så illa när dom små barnbarnen var på besök att han skickade den med adress till våra hundar. För Boscos del blev det kärlek vid första ögonkastet. Emil berättade följande för mig: Han kastade och Bosco hämtade tillbaka leksaken. Så kom det sig att Figo vid ett tillfälle fick tag på den. Bosco morrade till åt Figo som snabbt svarade med ett morr tillbaka. Båda ville alltså ha grejen. Då händer det! Det som aldrig hänt förut. Bosco agerar med ett snabbt bett över nosen på Figo, som ylar till och släpper taget om leksaken.

Efter det har Figo inte gjort anspråk på Boscos bebis. Han tittar bort och går till och med omvägar runt den. Han visar tydligt att den bebisen inte tillhör honom utan Bosco. Men det ser onekligen lite makabert ut när Bosco vandrar omkring med den i munnen. Vanliga pipleksaker för hundar brukar ju vara utformade som tuggben, fåglar eller dylikt, men inte den här.

Bosco med sin älsklingsbebis i munnen

måndag 13 december 2010

-24 vs. +22

Mot slutet av arbetsdagen såg jag för min inre syn att jag efter middagen skulle ta en lång promenad med hundarna i mörkret ute på isen. Det är så skönt att vara för sig själv och månskenet gör att ögonen snabbt vänjer sig vid det sparsamma ljuset. Just nu är jag inne i en period där jag hellre rör mig på ensliga platser än spatserar runt i byns kvarter.

Vad jag inte tänkte på var att Liam hade innebandyträning och behövde skjuts. Dessutom fick vi besök av en av Teds barndomsvänner så promenaden byttes ut mot julfika. Med -24 utomhus ställt mot +22 och en sprakande eld i braskaminen inomhus, blev valet för en lat människa lätt ;-)

Figo är en väldigt trevlig prick sedan någon dag. Jag tror att mitt "nedstamp" när han kom hem efter sin egen tur i skogen, fick honom att förstå vem som ska behaga vem. För nu fjäskar han som bara den. Kanske just för att jag försöker lägga band på mig själv och behandla honom lite mer som luft mellan dressyrpassen. Verkar vara en väldigt effektiv metod det där.

I och för sig är det väl inte för sent för en promenad än på några timmar? Ja, jag får se hur långt jag går. Det är ju trots allt väldigt kallt för hundarnas tassar... ;-)

söndag 12 december 2010

Isen

Kylan håller sig ner mot -20 men klär man sig bara så går det bra att vara ute ändå. Saga och Liam har varit ute i timmar idag och åkt skidor. Något har hänt i Sagas huvud för hon tänker bara skidor sedan några dagar. Vi har varit ett par svängar ner på isen med hundarna. Idag försvann inte Figo... eller... han var inte borta mer än några minuter. Hädanefter ska han inte få en chans att dra in i skogen när vi kommer över på andra sidan. Vi har bestämt att det är det som är grejen, för han är ju inte olydig på så sätt att han inte kommer på inkallning. Men får han ett försprång in i skogen, då tar väl jaktinstinkten över. Så nu blir det bara fritt följ inom en närmare radie så jag säkert vet att jag har full koll på honom.

Visst kan man få springa fritt... 

 ...men blir det för långt bort, kallas man in...

 ...och får busa närmare oss

 Bosco flinar upp sig inför fotografen ;-)

fredag 10 december 2010

Puts väck

På förmiddagen gick vi ut på isen med hundarna. Jag hade pipan med mig. Figo var så alert på signalerna. Men så händer det igen! När vi kommer över på den fördömda andra sidan så drar han. Jag hade precis innan kallat in honom och släppt honom igen när han och Bosco sprang in i skogen. Vi vände hemåt och efter en stund kom så Bosco, om än jag tyckte han också var borta ovanligt länge för att vara honom. Men Figo var puts väck och- ja, jag vet, han jagade säkert för fullt på egen hand.

Det slutade med att vi gick hem för att göra oss i ordning för en stadsresa. Jag funderade om vi skulle behöva lägga ut något på bron, men i ärlighetens namn så skulle jag inte kunna åka iväg förrän Figo var hemma. Efter en stund säger Ted som står och tittar i vardagsrumsfönstret ner mot viken: "Nu kommer han!" Och mycket riktigt så kom där en engelsk setter, men inte såg han orolig eller stressad ut över att ha tappat bort sin matte och husse. Nej, han såg närmast road ut och innan han travade in på gården passade han på att kissa.

Frågan är då, hur ska man reagera som ägare nu. Ska man ignorera hunden, se lagom missnöjd ut, eller helt sonika skälla ut honom. Ja, rätt eller fel, men Figo fick i allafall veta att han levde innan han sprang vidare in i sin bur, där han fick ligga och "fundera" på ett och annat medan vi var i staden och shoppade julklappar.

tisdag 7 december 2010

Hemmamys

Idag har jag varit hemma med Saga som har så ont i örat. Hon har klagat av och till under några veckors tid men sent igår kväll kom hon gråtandes. Kanske dags att kolla upp örat? Jag åkte till jobbet med henne men allt såg till synes bra ut. Kanske röret hon har håller på att gegga igen innanför trumhinnan, då blir det ett undertryck. Däremot har röret i andra örat åkt ut, så vi får hoppas att hon inte får besvär med öroninflammationer.

Vi har i allafall myst på här hemma medan alla "grabbar" varit på jobb och skola. Vi klädde på oss ordentligt och gick ner med hundarna på isen. Där kom vi på att vi skulle ha haft kameran med, men den glömde vi hemma. Så typiskt. Hundarna hade så roligt. Dom busade och sprang som bara den. Jag har tänkt försöka ta tag i dressyrbiten på Figo ett tag nu. Jag hade pipan med och tränade lite där ute. En vild Bosco var perfekt störning. Är stanna-signalen blåst så ska man ligga ner även om brorsan kommer vräkandes och biter tag i en.

Hallongrottor

Idag förenar jag nytta med nöje. Eftersom jag ändå är hemma, passar jag på att börja med lite julbak. Jag kan inte minnas en enda jul utan mammas goda syltkakor. Jag tog ut ett recept på hallongrottor på internet som vi har bakat. Dom blev helt klart goda, men som barnen sa "mormors var godare". Jag får nog åka till pappa och leta fram mammas gamla recept.
 Saga: Herregud vad gör han!
Figo: Är det bara att ta för sig?



Snälla, jag kan väl få smaka...
Joooo, jag vill smaka!


...få ett läge att smaka
Om jag tränger mig upp kanske jag kan...
 












Nähä, bara titta alltså?

söndag 5 december 2010

Provsmakning av pepparkakshus

En hektisk helg har snart passerat. För hundarna har det varit desto lugnare. Men nu har Ted tagit dom på en skidtur. Han tänkte ta elljusspåret men valde istället pannlampan och isen. Skönt för dom att få sträcka ut och få en genomkörare för både muskler och kondition. 

För oss tvåbenta har det också varit mycket stillasittande. Vi har suttit på läktaren och hejat på Liam och hans lagkamrater när dom spelat tre matcher idag. Roligt att Ted för en gångs skull inte jobbade och kunde följa med han också.

Saga köpte och byggde ett alldeles eget pepparkakshus igår. Sedan ställde hon upp det så fint på ett litet bord. Tyvärr fick det inte stå ifred särskilt länge. Bosco var snart där och naggade det i kanterna. Så efter gråt och tandagnisslan står det nu sargat uppställt högt upp på en hylla istället.

Pepparkakshuset efter Boscos smakprov. Jag är i allafall glad, det hade ju kunnat vara betydligt värre. Med nattlig rastning som följd. Nu fick vi alla sova lugnt hela natten.

fredag 3 december 2010

Julklappar & Rockabilly

Idag har jag och Ted varit till stan och inhandlat de första julklapparna. Hundarna fick vara hemma inne i huset. När Saga och Liam kom hem från skolan hade vi inte kommit hem ännu. Saga släppte ut hundarna ur burarna. Därefter tog hon fram kameran och fotade lite av varje som utspelade sig här hemma.

 Finn TVÅ fel... 1)Bosco i soffan 2)Bosco med en sko i soffan

 ...men jag hittar inte på några dumheter. Figo försöker göra sig söt för lill-matte

 Är det detta som kallas att titta med det onda ögat? ;o)

Figo gäspar. Kanske han är trött efter en tuff "innehockeymatch" (ja, vi har hockeyrink i köket, och ja, det har skjutits sönder en och annan ljusstake, prydnad etc. Men peppar, peppar, än har ingen fönsterruta gått)

På eftermiddagen hade vi bokat klipptid för både Emil och Saga. Saga hade helt klart för sig hur hon ville ha sin frisyr medan brorsan var mer ambivalent. Eller egentligen visste även han hur han ville ha det. Problemet var bara att bilden bara fanns i hans hjärna, på hans näthinna, och innan frissan greppat hur han ville ha det. Ja, jag säger då det. Nog fick hon ge valuta för pengarna alltid :o)

 Saga klippte av sitt långa hår, ca 30 centimeter föll till golvet, men hon var nöjd och det är huvudsaken

Så här blev resultatet för Emils del. Visst andas det lite Rockabilly?

Hoppas på fint vinterväder imorgon. Då ska jag alldeles bestämt trampa fast skidpjäxorna i bindningarna, spänna dragbältet runt midjan, spänna för hundarna och ge mig ut på isen. Jag kan nog lova att jag inte behöver åka ensam, Ted är nog inte svår att övertala till en skidtur.

onsdag 1 december 2010

Salong Hundliv

 Ska man bli fin, får man lida pin

 Snyggt grin

Save the best for last- självklart blir det mys efteråt

När jag skjutsade Emil till tandhygienisten senast, tiggde jag till mig en ny tandstenskrapa. Vilket uppsving! Den gamla gjorde nog mer skada än nytta. Det inser jag nu när jag fått en ny. Tandstenen flyger all världens väg och fort går det. Inte nöta, nöta nöta som med den gamla. Röd och snygg är den också (som om det skulle spela någon roll). Figo har en del tandsten, så jag tar det i omgångar.

Dom har börjat om med hundträffarna här i kring. Gänget som tränade i våras/ somras. Tyvärr kommer jag inte att kunna vara med så ofta. Det är bara att gilla läget och inse att som trebarnsmorsa får man inte prioritera sina egna, före barnens aktiviteter. Hela vintern är det mycket hockey hos Nilssons, men det är så roligt så det kan nog inte räknas som någon uppoffring.

Boscos upptäckt

Igår trotsade Ted kylan och tog Bosco med sig på en jaktrunda. Det blev ingen stor kostnad för ammunition i allafall. En orrhöna var det dom såg, och en massa spår av både hare och räv. Det må väl vara , men vad värre var, Bosco hittade resterna av en urtagen älg som han gottade sig i. Han låg och ålade och gned in hela sig i resterna. Sedan hittade han en härlig klöv som han började mumsa på. Då blev det tvagardag för Bosco, kylan till trots. Lyckligtvis är det mildare idag när dom ska vara i hundgården hela dagen. Jag tycker egentligen inte om att bada hundarna på vintern, mer än i nödfall. Men detta kan väl gott och väl klassas som nödfall, eller hur?

måndag 29 november 2010

Borta igen!

Figo försvann idag igen! Denna gång var Ted ute med hundarna. På samma sida av viken, i samma skog drog han. Han var borta så länge att husse blev mäkta irriterad och nästan tänkte lämna odågan åt sitt öde. Jag ska inte skriva ut vad Ted brukar säga att han vill göra med den hunden.  Det är en sak att tala, men en helt annan att komma till handling och Figo ska ha tur att husse är så godhjärtad som han är.

Vad är det med hunden. Förarkontakten är som bortblåst. Han betér sig som en unghund med hormoner i svallning. Ska inte en treåring vara bättre än så?!? Någon som vill ha en engelsk setter? Skulle önska att jag kunde lägga ett gott vitsord för honom, men det vore att ljuga i det här läget ;)

Nää, skojade bara. Hur odygdig han än må vara så är han min bästa goseplutt!

söndag 28 november 2010

Snömoln på vift

Har precis kommit in efter en promenad på isen med hundarna. Jag var noggrann när jag klädde mig och det är jag glad över. Flerskiktsprincipen är inte att underskatta. Det enda som kylan kunde komma åt var kinderna, men det kan jag leva med.

Jag hade med kameran för att ta lite bilder denna vackra vinterdag. Blå himmel, en eldröd sol i ett gnistrande vinterlandskap. Som pricken över i, grädden på moset, fick jag ett kanonläge med hundarna i förgrunden. Vad händer? Jo, klantskallen (jag) har inte kollat att batteriet var laddat! Det enda som hände när jag slog igång kameran var att en röd text på displayen manade mig att byta batteri. Det var det läget det.

Det var ingen annan ute på isen så långt jag kunde se, så hundarna fick springa av sig lite av sin energi. Istället för att fotografera tränade jag lite dressyr med hundarna. Distanslydnad kanske man skulle kunna säga. Inkallning på 500 meter, och stanna-träning på samma avstånd. Det gick bra bara jag kunde hålla isär vilken pipa som hörde till vilken hund. Men sedan hände det något.

När vi hade några hundra meter till land på andra sidan viken, drog hundarna in i skogen. Jag passade då på att vända om hemåt. Det brukar ha bra effekt eftersom dom gärna ligger lite före om dom får välja. Nu låg dom ju alltså en bra bit efter istället. Efter en kortare stund kom Bosco ifatt mig, men den andra filuren var som bortblåst. Vi fortsatte gå hemåt men när jag nästan var i land på "vår" sida, började jag bli lite lätt ilsken.

Fortfarande ingen Figo i sikte. Jo, långt borta på isen ser jag ett snömoln som rör sig. Så långt bort att det mest såg ut som en liten prick av rök, men uteslutningsmetoden sa mig att denna prick tillhörde mig. Han var på väg bortåt... mot sundet (där det är öppet vatten hela vintern). Jag ändrade planen (att inte blåsa i pipan, utan ignorera honom) och visslade inkallnings signalen. Figos pipa har en mycket distinkt stanna signal men andra änden på pipan är desto tunnare i tonen. Ljudet nådde nog inte fram till Figo. När inte det hjälpte blåste jag stanna så hårt jag förmådde. Det ringde rejält i mina egna öron, men tack och lov så stannade rökmolnet upp där långt borta och jag kunde få kontakt.

lördag 27 november 2010

Lyssnar jag på just nu...


Julpyntat

Nähepp, inte idag heller. Det blev bara kopplade rastingspromenader idag också för hundarna. Stackars dom, det måste spritta i kroppen på båda två nu. Flera dagar utan en rejäl bensträckare. Får försöka intala mig själv att det är bra och danande för dom att inte vänja sig vid gulddagar varje dag... men jag vet inte. Mest tycker jag synd om dom och det dåliga samvetet gnager sig snart ut där inuti kroppen min.

Det jag fått gjort idag är i allafall att få upp julpyntet inför 1:a advent imorgon. Nu är det juligt och mysigt här hemma.

I morse när jag gick morgonrundan med hundarna hände något märkligt eller kanske något intressant. Figo sprang omkring som ett yrväder när han fastnade och gjorde sig illa på en risig buske i skogen. Han tjöt till och stannade naturligtvis. Nu kommer jag då till det märkliga/ intressanta i det hela. Han kommer därefter i låg profil till mig och ser ut ungefär som om han skämdes eller bad om ursäkt. Sedan gick han halvkrypandes brevid (snett bakom) mig och tittade underlägset upp på mig. Tills jag skickar iväg honom med fri-kommando. Då var det full fart igen.

Vadan detta? Kan jag någongång under inlärningen av inkallning gett honom ett nyp eller dylikt i precis rätt/fel tillfälle för att få honom på andra tankar än att trotsa? Har han en minnesbild av att om det svider till är det bäst att göra som matte vill, dvs komma så fort man kan? Ja, jag har ingen aning det är i så fall mer än jag kan minnas. Kanske beror beteendet på något helt annat.

fredag 26 november 2010

Äntligen fredag

Så skönt att det är helg igen. Veckan som gått har verkligen varit en arbetsvecka. Inte mycket roligt alls har hänt. Mycket på jobbet, hundar som inte fått sin dagliga motion och som om det inte vore nog med kylan, så har det blåst snåla vindar. 

Men nu är det helg och kanske, kanske  blir det skidor med hundarna imorgon. Ted jobbar så jag får ha båda alldelens för mig själv. Om det är för kallt (eller om jag fegar ur) får jag hitta på någon annan träning för Bosco och Figo. Nu får det vara nog med lata dagar, både för matte och hund.

Trevlig helg på er allesammans!

måndag 22 november 2010

Ett ljus är tänt

Idag har jag varit på utbildning via jobbet. Det var en givande dag. Ikväll medan Liam var på innebandyträning åkte jag till kyrkogården och tände ett ljus för mamma. Hon skulle ha fyllt 66 år idag och det känns så konstigt och tomt att hon inte finns här. Jag saknar henne oerhört och det är en självklarhet att ett ljus ska brinna för henne idag. Här hemma har jag också tänt ett som ska få lysa hela kvällen till hennes minne.

Obs! Bilden lånad från Google

söndag 21 november 2010

Dåligt skämt

Vi var och gick en promenad med hundarna. Figo okopplad och Bosco i koppel. Hans koppel låg av någon anledning i min hand. Ted var således helt fri från ansvar denna dag. När vi var nästan hemma igen och jag i princip fått hjärnblödning på grund av individen i andra änden av kopplet säger Ted något som skulle få den mest luttrade att tappa hakan. "Jag har ju beställt en ny sån där" säger han och pekar... inte alls på Figo men på Bosco. Han fortsätter "Ja, du har ju redan fått din hund utdömd på utställning med defekter som för liten, kort skalle, kort nos och snart får du honom utdömd helt och hållet när du tänker prova honom på jaktprov".

Nu var detta bara ett dåligt skämt från min man som passade på när han såg min frustration över vorstehns tjuriga, envisa läggning. Han har inte alls beställt någon ny vorstehvalp. Det skulle han aldrig våga!

lördag 20 november 2010

Skidpremiär

Hundarna har haft mycket uppdämd energi i kroppen senaste veckan. Det märks tydligt på Bosco som börjar trampa runt i huset och aldrig verkar komma till ro. Vi tänkte ta en promenad på isen men beslutade oss hastigt för att koppla för hundarna och åka skidor istället. När jag efter flera byten fram och tillbaka bestämt mig för vilken hund jag skulle gå i par med, drog vi iväg. Vilken känsla! Hundarna var på topp och glädjen var stor hos dom fyrbenta. 

Det var värre med mig och min kondition. Efter knappt halvägs runt ön gav Ted Figo till mig. Jag skulle få åka med båda hundarna medan han skatade ensam. Jisses, med två hundar förspända gick det så fort i sig, att jag inte ville stå på mer själv än att jag stakade med. Ted däremot, han fick stå på rejält där bak. Men vi var såå snälla så vi stannade då och då för att vänta in honom. Och när han kom ikapp drog vi ifrån igen. Schysst va? ;) Nä, efter en stund gav jag tillbaka Figo till honom, men innan vi var hemma hade jag åter två hundar framför mig. Jag har nog världens mest omtänksamme man.

Bosco gick på som vanligt, dvs bara en växel finns och det är full fart framåt. Bromsen har han nog tappat efter något skoterspår för flera år sedan. Figo gick också fint. Roligt att han nu drar lika bra vare sig han ligger efter eller först i spåret. Han visade ett stort mått av drag-glädje idag. Nu kan lillhusse Emil börja åka själv med honom, när motivationen att dra "för egen maskin" finns hos hunden. Skidpremiär på isen redan i november, det var roligt! Men gissa vem som är trött efter 9 kilometers stakning?

Bild från i fjol. Drag är roligt

onsdag 17 november 2010

Stressigt värre

Onsdagar är inte nådiga. I allafall inte när både jag och Ted jobbar. Jag har arbetstid till 17 och har ingen möjlighet att komma mig hem tidigare och Liam har hockeyträning 17:45. Då gäller det att ha varje minut planerad in i minsta detalj för att detta ska gå ihop till allas trevnad. Liam kan inte träna utan mat i magen (tro mig, han brås på sin far så: ingen mat i magen = ingen trevlig typ) så det blev att involvera äldsta sonen i matlagningen idag. Jag ringde hem från jobbet och gav instruktioner hur han skulle göra för att ha middagen klar 17:20. Trodde starkt på högljudda protester men till min förvåning möttes jag av förståelse (tonåringar, helt oförutsägbara i humöret).

Jag hade hämtat Liam på fritids och klev över tröskeln hemma kl 17:25. Liam måste nog varit stålmannen i ett tidigare liv. Han åt 1½ palt och bytte om till full hockeyutrustning så snabbt att han till och med var på is 5 minuter innan träningen började (då har vi också några minuters bilfärd till ishallen). Dessutom hann han med att vara så go som bara Liam kan. När jag remmade skridskorna åt honom passade han på att säga till mig att jag nog är den bästa mamman på att knyta skridskor... kanske till och med den bästa i hela världen. Det ni!

Hundarna har tillbringat dagen i hundgården. Dom har inte varit där en heldag på väldigt länge. Så chocken blev nog desto större när det dessutom var -20 idag. Naturligtvis har dom värme i kojan men som sagt tidigare så är Figo inte så pigg på att vara där inne. Svärmor har varit en promenad med dom mitt på dagen. Då låg Bosco i kojan medan Figo satt på taket och frös. Han krampade i tassarna den arme kraken så djurvännen svärmor hade inte hjärta att lämna honom där. Han fick följa med hem till dom. Tror väl jag att han inte går in i kojan när det erbjuds så trevliga alternativ ;)

söndag 14 november 2010

Demensen håller i sig

Stressade lite för att hinna med lunchen idag innan Ted och Emil skulle iväg på karateläger och Liam till hockeyträning. Det var snabba ryck som gällde. På med utrustningen, fylla vattenflaskan och in i bilen. Är klubban med? Bra. Vi var några minuter sena så det blev en halvtaskig parkering utanför ishallen. Vi slängde oss ur bilen och in i ishallen... för att mötas av musik. A-laget spelade match. Åh, jag hade missat att tränignen var framflyttad två timmar. Det var bara att vända hemåt igen med en missnöjd son och ta av alla skydd igen. Snart är det dags att börja om igen, det tar ju nästan en kvart bara att byta om till full hockeymundering.

Klart han blir irriterad när mamma inte håller koll på tiderna. Här stoltserar med sin guldmedalj efter förra säsongens avslutning

lördag 13 november 2010

Herr och Fru Virrpanna

Igår kväll när jag gått och lagt mig i sängen hörde jag något som krafsade på fönsterbläcket. Poletten ramlade inte ner eller hissen gick inte hela vägen upp. Kalla det vad ni vill, men det var i allafall ett bevis för att jag förkylningar kan göra den mest strukturerade människa vimsig. Det visade sig att jag hade glömt Figo ute tidigare på kvällen och nu tyckte han nog att det fick räcka med friskluft.

Det är dock inte bara jag som kan vara virrig och glömsk. Ted är obotlig när han jobbat sina dygn. Han kan vara helt borta. Alldeles nyss hittade jag exempelvis saltet i kylen. Det skulle lika gärna kunna stå ett mjölkpaket i skafferiet eller nyponsoppa i garderoben. Ibland är det svårt att hålla ihop tankarna när man är trött, så är det bara.

 Idag har vi fullt med sidensvansar i rönnen utanför oss

fredag 12 november 2010

Skön stund

 Skit också, precis som jag började krya på mig så blir jag sjuk igen! En ny förkylning har knockat mig så huvudet känns som en bomullsfylld fotboll. Tur i allafall att jag är ledig fredagar. För att lätta upp förkylningssymtomen tog jag hundarna på en skogspromenad. Ja, eller så värst långt gick inte jag men hundarna kompenserade det mer än väl för dom sprang desto längre... åtminstone Figo, som påpassligt nog passade på att ta sig en egen sväng och var försvunnen i 10 minuter.

 Fritt följ eller bara JA! Vilket som funkar på dessa två

 Vad var det?

Jag hann inte mer än släppa hundarna och gå  kanske 50-100 meter förrän det hördes något i skogen framför oss. Snart skulle det visa sig vad det var. En orrtupp kommer flygandes rakt emot mig, svänger av 15 meter före vi krockar och försvinner bort i skogen. En annan som också försvann bort var Figo. Han tänkte nog fixa tuppen på egen hand. Hade jag haft pipan med mig så hade jag blåst, det kan jag lova. Nu hängde den fint på en krok hemma i hallen. Det enda som hängde runt min hals var kameran, men den går dåligt att vissla med. Det var bara att bita i det sura äpplet och vänta tills syndaren återkom spontant, vilket, som sagt, skulle visa sig ta 10 minuter.
 
 Förlååååt matte, men det var så roligt att springa efter pippin

Figos uppsyn när han kom tillbaka från sin tur var så mycket skyldig man kan visa sig vara. Han saktade in när han närmade sig oss, kröp sista biten fram till mig och satt sig framför fötterna med en underlägsen min (se bilden ovan). Och då hade jag inte sagt ett ord.
Efter det fick hundarna hålla sig runt mig, i allafall inom synhåll. Bosco han travar omkring som en skogstomte och rotar runt. Ibland tror jag han letar möss som kilar omkring under snön. Figo  gjorde det han gör mest, det vill säga skuttade runt, rumlade i snön och var bara lycklig att finnas till.

Smygaren Bosco
Yrvädret Figo

Sådana här bilder är svåra att få på Figo...

...Det blir mest sådana här
 
Trots den lilla fadäsen med orren var det en skön stund ute. Jag får väl ta på mig en stor del av skulden själv vad gäller fågelsituationen. För det första skulle jag aldrig släppt Figo så långt, för det andra skulle jag haft pipan med mig och för det tredje och sista är det helt mitt fel att Figo inte lärt sig att respektera fågel i luften helt och hållet. Så det så.

torsdag 11 november 2010

Snö

Nu faller snön och allt på en gång verkar det som. Måste erkänna att trots att jag tycker om hösten så går gränsen någonstans vid november. Då får kung Bore gärna komma med sitt vita täcke. Har varit så grymt trött senaste månaden, hoppas det blir bättre med lite ljus.

Vardagsmornarna hemma hos oss är alltid lika intressanta (eller inte). Jag är trött men när jag väl fått benen över sängkanten så är jag mer ut av en lärka än en sengångare. Min man däremot han är tvärtom. Han går och irriterar sig på alla i omgivningen som glatt struttar omkring i gryningen. Tänk då att detta också gäller hundlivet i huset.

Figo ligger i en hundbädd nedanför min säng hela natten medan Bosco sover i bur (annars ligger han i sofforna). Så fort min väckarklocka börjar spela sätter sig Figo upp och börjar försiktigt "prata" med mig. Jag tror han säger att det är dags att stiga upp. När jag så masar mig ur sängen blir han genast mer ivrig för att inte tala om högljudd. Det är bråttom ut för att morgonkissa.

Man klär på sig, hämtar Bosco ur buren och beger sig ut. Bosco vill för det första helst av allt inte följa med. Han vill lägga sig framför en nytänd brasa och fortsätta morna till sig. Det medför att man har en hund (Bosco) som halvlojt strosar till närmsta buske med sänkt huvud och lyfter på benet. Den andra däremot, springer omkring med fladdrande öron som ett yrväder, kors och tvärs, fram och tillbaka, lyckligt välkomnande till en ny underbar dag.

I morse var det en muttrande husse och en hund som kom in, måttligt roade av snön som vräker ner. Därefter kom en tromb som ruschade in med snö under tassarna, rundade hörnet med ett bredställ fram till matskålarna, fick slagsida och gick omkull, men var snabbt på benen igen.

Godmorgon världen hälsar Figo!

måndag 8 november 2010

Kvällsrapport

Figo verkar verkligen vara på gång. När jag kom hem från jobbet mötte Saga och Liam upp i hallen. Liam berättade uppgivet att Figo minsann tuggat sönder hans stora fina garntofs han gjort på fritids. Det låg små garntrådar över hela golvet. Inte nog med det, hundeländet har tuggat i sig en träslev också. Det luktar flashbacks lång väg. När han var mindre var bus och hyss vardagsmat, men nu är det länge sedan. Men han var foglig så det förslår under kvällspromenaden. Kanske var dråpligheterna bara ett litet hjärnsläpp... men någonting säger mig att så inte är fallet.

Lunchrapport

Ringde hem under lunchen. Ted var mäkta irriterad på "lillsorken" som försöker dominera över vorstehn. Figo har på senaste tiden börjat mäta sig med Bosco. Han lägger gärna huvudet uppe på nacken på Bosco, kliver på för att jucka, morrar när Bosco vill lägga sig brevid i den stora hundbädden osv. Bosco bryr sig inte utan går bara undan. Vi som trodde att han skulle fräsa ifrån rejält, men istället verkar det vara "nykomlingen" som visar sig vara på styva linan. Ted har tröttnat på detta spel och har idag visat vem det egentligen är som bestämmer i flocken, och det är inte vare sig Figo eller Bosco. Hm, jag undrar hur det såg ut :)

söndag 7 november 2010

Inbygd pipa

Nu är familjen hemma efter en dag i ishall med 3 hockeymatcher. Det går så bra för Liams lag så det är inte klokt. Dom kämpar och kompletterar varandra. När någon som precis börjat spela hockey trampar på så gott dom kan så täcker en lite mer erfaren kille eller tjej upp bakom, utifall att. Alla får vara med och spela lika mycket och lyckan är lika stor vem det än är som petar in pucken i mål. Dagens sötaste var nog ändå en kille i motståndarlaget som höjde armarna i en målgest när Liam gjorde mål. Vad spelar det för roll, gör man inte mål själv så kan man ju alltid vara glad med motståndarna, eller hur.

När jag och Ted var ute med hundarna visslade jag på Figo. Har du pipan med frågade Ted. Nä, jag busvisslade bara svarade jag. Ted undrade om jag inte kunde blåsa ner hunden med min pipa, det vore ju så enkelt att slippa ha något dinglande runt halsen, för att inte tala om den obefintliga risken att ha glömt pipan hemma. Ja, jag provade mig på en stoppsignal men Figo fattade inte alls vad det var frågan om (hur skulle han kunna det?). Däremot fungerar den klockrent som en uppmärksamhetssignal och hyfsat bra som inkallning. Ibland kommer han spontant men ibland krävs att jag slår ut med armarna när han ser mig. Är han långt borta utom synhåll så kommer han inom synhåll för att kika efter vad det var jag ville. Kanske var det dumt att inte tänka på att man har en inbygd pipa redan när han var valp. Då hade det säkert gått att bara använda den. Men det är klart, då kan ju inte Ted eller någon annan låna honom. Allt som har en framsida har uppenbarligen också en baksida.

lördag 6 november 2010

Lördag

Ted har tagit Bosco och dragit till skogen. Dom ska försöka att komma på någon orre eller tjäder... eller kanske en julhare. Det vore inte helt fel. Jag, Saga och Liam tog med oss Figo på en promenad. Passade på att handla lördagsgodis när vi ändå passerade macken. Figo var väl inte överförtjust över att bli lämnad när husse och Bosco åkte iväg i full jaktmundering. Att gå en kopplad promenad med mig och sitta bunden utanför OKQ8 helt själv är väl inte vad han önskade sig en härlig lördag.

Senare idag ska jag åka förbi kyrkogården och tända ljus. Mamma ville inte ha någon grav så hon är begravd i minneslunden. En lite konstig och tom känsla att inte ha någon grav att gå till, men det var hennes önskan att få det så. Därefter blir det att gå på minnesgudstjänsten för de som har anhöriga som gått bort under året. Jag är inte ofta i kyrkan men det ska faktiskt bli skönt att få en stund för eftertanke i lugn och ro.

Bilden

Foto: Mikael Krona, Kronas foto
Hår & Makeup: Jessica Israelsson, JessiCut

fredag 5 november 2010

Höstlovsveckan

Denna vecka har barnen haft höstlov. En välbehövlig paus i skolarbetet för tonåringen och sköna dagar med lek för dom yngre. Passade själv olämpligt på att bli förkyld just denna vecka men börjar nu känna mig piggare igen. Liam har hängt i ishallen några dagar, överlycklig över att det varit friåkning alla dagar fram till middagstid. Trots det så surade han ihop när jag idag sa att det inte blir någon friåkning för honom idag. Men det är väl bara att ta det och glädjas åt att han har ett intresse som han aldrig tycks tröttna på.

Idag har jag haft egetid hos frissan (därav inställd skridskoåkning för grabben). Håret blev både kortare och lockigare. Jag är faktiskt nöjd med resultatet, måste bara vänja mig att det inte är en pudel jag ser i spegeln utan bara min egen "nya" avbild. Kanske jag längre fram också byter hårfärg... rött?? Roligt också att frissan behöver hårmodeller till sin portfolio. En blev ju tillfrågad *host*, så kanske jag lägger ut en bild på hur det blev (om jag fastnar på bild).

Hundarna då? Jo, trots att jag legat till sängs en del, så har jag hunnit med lite tid med Figo också. En kväll ställde vi upp som störning till en 5 månaders pointertik när hon skulle träna. För Figo blev det inte så utmanande men visst, att sitta stilla på samma fläck en lång stund är alltid bra stadgeträning. För övrigt har jag dammat av pipan som legat ostämd länge. Tänk vad lite träning kan göra för kontaktbenägenheten! Figo har på en gång blivit mycket mer kontaktsökande och tar sig inte för egna initiativ på samma sätt längre. Han respekterar att matte bestämmer helt enkelt.

Vi har ätit supertidig middag idag (eftersom lunchen hoppades över) men det hindrar en ju inte från att få sig något glas rödvin för det. Efter tacos och vin drack vi kaffe med tårta (Ted fyllde år igår och det blev tårta över) och själv drack jag en likör- Baileys. Ja om sanningen ska fram så delade jag den med... Figo. Hans lilla, långa, flinka tunga slickade glupsk i sig en slatt av likören ur finglaset. Jag blev dock inte förvånad då han tidigare både stulit vin och whiskey i obevakade ögonblick. Vad är det för fel på hunden? Dom ska inte tycka om sådana där drycker.


måndag 1 november 2010

En lite mer odresserad setter

Eftersom jag sista två månaderna varken haft tid eller lust att syssla med hunddressyr i ordets rätta bemärkelse, har jag också fått vad jag förtjänar... en lite mer odresserad setter. I och för sig har vi fortfarande en naturlig rangorning i familjen så helt "laglöst" har Figo (och Bosco för den delen) inte kunnat husera. Men i allafall så pass slappt att jag börjat störa mig på vissa mönster.

Exempelvis: Figo hör kommandot "hit" när han precis står och luktar på en intressant fläck. Vad gör han?
A) Avbryter genast det han håller på med och springer raskt till matte som blir glad 
B) Nosar en stund till, tar en omväg i sakta mak innan han kommer fram till matte som inte ser fullt lika glad ut som för en stund sedan.

Eller vad tror ni om denna: Figo har frikommando och springer galopperande så vinden fladdrar i öronen. Just då hör han en pipa som ljuder en skarp stoppsignal. Vad gör han då?
A) Pallnitar, klipper benen under sig och lägger sig på fläcken?
B) Uppmärksammar ljudet och stannar visserligen men bromssträckan blir väääldigt lång. Dessutom vill han inte se alltför entusiastisk ut, så han lägger sig först när matte ser på honom med den stränga blicken.

För att inte förnedra mig helt, tänker jag inte röja de rätta svarsalternativen, men jag lämnar såklart fritt för tolkning.

Klart var i allafall att något måste göras. Så idag tog jag pipan och hunden med mig på en liten promenad. Jag tränade lite kontaktövning och snabbhet i kommandon. Sedan gick jag över till att försöka få till lydnaden på distans. Jag blåste stanna när Figo var en bit bort. Det fungerade bra eftersom jag som sagt skärpt upp honom innan. Sedan kom jag till utmaningen. På detta avstånd ville jag kunna få Figo att sätta sig upp från ligg på mitt kommando. Därefter lägga sig igen, sätta sig och sedan kallas in.

Det kanske låter som en lätt övning och för vissa är det säkert det också. Men för Figo var det något nytt och därmed lite svårt. Jag gav mig dock inte, utan gick lite närmare så att det fungerade och utökade sedan avståndet igen. Till slut kunde jag "fjärrstyra" honom 25-30 meter bort att "göra armhävningar" genom ligg-sitt-ligg-sitt.

Kan låta som slaveri detta, men det bästa av allt var att det var länge sedan jag såg Figo så lycklig (utanför jaktsituationer då). Han var så glad och arbetsvillig och visste inte hur han skulle göra sig till när han gjort rätt och fick beröm. Denna hund tycker om att arbeta och samarbeta.

söndag 31 oktober 2010

Björnliga

Årets första hockeysammandrag av "Björnligan" har varit idag.Vi steg upp i ottan för att hinna med allt. Tack och lov fick vi sova en timme extra när vi drog tillbaka klockan i natt. I år har vi flera nya killar och tjejer som skulle få spela match för första gången. Det var förväntansfulla och taggade spelare som samlades, inte minst vår son. Nytt för i år är att Liams årgång nu kan spela mot jämngamla och inte dom som är ett år äldre. Liam som var med i fjol vet att fart och intensitet krävts mot äldre motståndare. Han stänkte in 7 mål i första matchen av bara farten! Behöver jag säga att man är stolt som mamma när man ser sin son kämpa gärnet och glädjen lyser som solen ur ögonen? Segerns sötma varade hela dagen och laget åkte hem obesegrade.

Men jag vill till sist ändå poängtera att jag inte tycker att vinst är det enda som räknas. Jag blev minst lika glad när Liam och en annan medspelare fick till ett passningsspel av så hög klass att det kunde höra hemma flera årgångar upp. Men visst är vi svenskar lite dåliga på att framhålla oss själva? Det blir fort tal om skryt, men jag är stolt över min kille och det oavsett han gör mål eller inte. Och framför allt är det så fantastiskt att se hur roligt alla barnen tycker att det är. Man ger allt man har under match och latjar och har skoj där emellan. Det är kompisskap det!

Tekning och Liam, längst till vänster i gul tröja har fokus helt klart. Han tar snart pucken... 

... och innan motståndarna hunnit förstå det har han rundat alla och gör måååål!

fredag 29 oktober 2010

Fredag

Då var ytterligare en arbetsvecka till ända... för mig men för Ted börjar den precis. Han har varit långledig och jobbar hela helgen. Liam fick vara ledig från 6-års idag eftersom det blev så sent igår kväll innan vi var hemma efter hockeyn och Saga har varit lite tät i luftvägarna och kruppat på natten så hon blev hemma hon också. 

På morgonen när Ted hämtade in tidningen gick det omkring tre älgar på framsidan. Dom vandrade vidare mot baksidan där dom parkerade 15-20 meter bakom hundgården. Eftersom jag och barnen åkte in till stan för en del ärenden så blev det att ställa hundarna i hundgården. Det tog inte lång stund innan Bosco fick syn på älgarna och började småyla. Figo däremot fattade ingenting, förrän älgkon började röra sig. Det var nog lite spännande för raggen åkte upp men inte mer än så.

När vi handlat det vi skulle passade vi på att åka förbi "pappas" jobb och hälsa på honom. Turligt nog var han inne på stationen och inte ute på körning. Det blev till att gå den vanliga sightseeingen i huset, titta i ambulanserna och idag också åka en sväng runt huset.

Ikväll blir det att titta på Idol med Saga och Liam. Emils klass har ordnat disco för dom yngre, så han är där och Ted jobbar som sagt. Just nu är jag helt ensam för Saga och Liam gick och skulle knacka dörr- "bus eller godis?" Är det idag? Ja, jag är inte mycket för det där men ungarna verkar ju gilla det. Har bunkrat upp med godis här hemma, för buset vill man gärna vara utan. Nåja, jag har redan en eld som sprakar och kelsjuka hundar så det ska nog inte gå någon nöd på mig.

Förevigade med mobilen (därav kvaliten på bilderna)
Liam får prova hur det känns att ha en halskrage...
...och se så bra det gick!