Situationsanpassad lydnad?

Ikväll blev det ett apportpass med Figo. Vi har legat av oss rejält sedan jakten börjat. Vi har ju inte kommit ända fram till mål så jag har en del jobb kvar. Han hämtar dummies, apportbock och andra liknande objekt. Däremot är det tvärstopp när det vankas mer läbbiga saker. Ni vet det här är ju en blåblodig hund, från engelska adeln, inte kan man väl underlåta sig till att ta vad som helst i munnen ;o). Nä, seriöst så måste jag lägga lite krut på de svårare objekten. Han tar dom ur handen och, med 100% krav och peppning, även från marken. Så nu blir det att fokusera på ett sista ryck så kanske vi blir klara inom överskådlig tid.

Jag vet inte hur Ted bedriver sin "apportträning" med Bosco. Jag har knappt sett dom "in action", och dom få gånger det har skett handlar det nätt och jämnt om en minut som övningen pågår. Men vad vet jag, dom kanske redan är klara (det är ju trots allt en vorsteh vi talar om... visst var det något sånt min man sa när dom precis skulle börja ;o) ).

Var en sväng till svärmor och svärfars höns. Det var länge sedan vi var dit men Figo skötte sig riktig bra. Inget pip och gnäll, inte ens när dom flaxade upp. Han låg så snällt och tittade på dom, jag tyckte inte ens att han såg särskilt ivrig ut. Jag tror att det blivit lite situationsanpassad lydnad i detta fall... undrar om det ger något då?

Konsumentköplagen

Jag håller på att bli en jaktidiot. Jag drog med mig Ted ut i skogen på morgonen, vi kunde ju gå en liten runda på en timme eller så... då skulle barnen klara sig själva den stunden. Nu blev det två timmar och mobilen ringde i fickan, barnen undrade när vi skulle komma hem. Ja, tiden går alldeles för fort när man har roligt.

På dessa två timmar stötte vi på tre skogshöns, varav två av dom var "Figos verk". Jag försökte verkligen styra honom så att han bara fick gå i öppen terräng kring myrkanter samt lite öppnare skogsterräng. Men vad ska jag göra, hunden verkar ju ha helt klart för sig var orrarna trivs... i snårig ungskog. Någonting säger mig att han lärt sig det av egen erfarenhet.

När jag släppte honom på en myr sökte han av så fint längs kanten och sedan övergick han till biotopsök ute på "öarna". Han sökte av dom en efter en och det såg så bra ut. Sen tog han fart in i snåren och försvinner för en stund... det är då jag blir stressad. Söker han, stöter han eller kanske han rent av står för fågel... snurrar det runt runt i mitt huvud.

Teds syster med familj var på middag igår kväll. Dom har kattuppfödning och hon berättade att någon kattköpare ville få ut ersättning för sin katt som fått en sjukdom och avlidit. Köparen hävdar att konsumentköplagen gäller i tre år och kan tillämpas i detta fall (låter ju helt befängt)... Hmm, kanske man kan hänvisa till den om jag inte får till Figo till en fungerande jakthund. Jag sätter honom på bussen tillbaka ner till Ås där han kommer ifrån så vet jag ju vad dom har att jobba med ett tag ;o).

Harmoniska hundar

Vilka otroligt harmoniska hundar vi har i huset just nu. Dom ligger mest utslagna likt prydnader, flyttar sig till ny sovplats när dom vaknar till. Vi har inte hört "vorsteh-trampet" på hela veckan... ni vet, en hund som är i vägen och trampar omkring som en osalig ande i väntan på att det ska hända något ;o). Nu är han så lugn, vaktar knappt när det kommer någon och hälsar på (ja, nog håller han koll men är inte lika "hormonstinn"). Figo märks det ju mindre på... hans habitualtillstånd inomhus är ju mestadels liggandes i sin bia-bädd eller någon soffa. Verkligen härligt med en sådan hund, full fart utomhus och avsmullen inomhus. Det borde vara jaktsäsong året om, man ser verkligen att detta är livet för dessa hundar :o)... men skulle vi orka med det?

Idag har vi vilat oss från jakten, hundarna behöver också få vila sig. Kanske vi tar en kortare runda imorgon, vi har hittat en orrkull vid en myr som vi tänkte försöka lura oss inpå. Det vore ju kanon för Figo om dom kunde ha vänligheten att ligga kvar där vi såg dom sist ;o).

Jag och Emil har varit till stan, han ville köpa jeans och nya skor. Då passade jag på att gå och titta på kameror. Jag var så nära att köpa en systemkamera, men backade ur. Den var dyrare än vad jag tänkt mig att lägga ut. Så nu måste jag fundera lite och kanske tänka om. Behöver jag en systemkamera eller räcker en lite bättre kompaktkamera för mitt fotobehov?

En gammal arkivbild får duga tills jag har köpt mig en ny kamera. Men så här ser dom ut mest hela dagarna nu... sovandes.

Över ån för vatten

På morgonen åkte vi på en jaktrunda i "våra egna" jaktmarker. Teds kusin Krister följde också med oss. Så mycket fågel som vi fick se på tre timmar såg vi inte på tre dagar i Niemisel... snacka om att gå över ån för vatten! Det var så roligt och Bosco fick upp farten riktigt bra han också. Nu var han lite mer lik sig... men det är klart det sliter att gå så länge utan någon god hönsfågellukt i näsan. Han var väl på väg att ge upp där uppe i vildmarken :o).

Figo, ja han hade god fart och fin reviering. Jag skulle snarare önska att han tog mindre slag och inte plöjde fram i skogen som en formel-1 bil. Jag tog in honom och körde apportövning med kaffetermosen... och nog gick han snävare efter det... kanske fyra fem minuter, sen var det samma visa igen. Förmodligen fick han också flera fågelkontakter på egen hand, för han ville gärna in i snårig ungskog och ut kommer det orrhöns (inte bra).

Nu är jag i ett läge då jag så gärna vill ge Figo alla fågelsituationer han kan få, men samtidigt blir jag stressad när jag släpper honom. Jag som är kontrollfreak har ingen koll på vart jag har hunden, än mindre vad han har för sig! Ni som följer min blogg vet vart detta resonemang slutar... nere i Ås hos Leif och Barbro ;o).

Hemma igen

Nu har vi kommit hem efter tre intensiva jaktdagar som erbjöd både avkoppling men även en unik upplevelse. Hundarna har jobbat på bra. Bosco har inte samma fart i söket som innan han kastrerades, det kan vi konstatera. Figos sök var en fröjd för ögat, både fart och fina slag mot vinden. Vi såg nu klart skillnaden mellan vorstehns "skogssök" och setterns "fjällsök". Figo fick med sig mycket mera mark än Bosco, men å andra sidan visste vi inte alltid vart Figo befann sig. Jag provade då att sätta på honom bjällran för att lokalisera honom bättre. Första fem minutrarna av släppen sökte han fint och lagom stort men sedan utvidgade han och gick större och större, för att till sist vara utom hörhåll. Det enda man hörde då var bjällran som ringde i ens egna öron :o). Jag körde några apportövningar för att få honom mer knuten till mig, men det hade bara effekt en kort stund.

Fåglarna då? Ja dom höll sig utom skotthåll. Det var dryga 20 grader varmt och vindstilla, inte bra jaktförhållanden för hundarna. Dom fåglar vi stötte på var snabba på vingarna så Figo hade aldrig någon ärlig chans på en lyckad situation (jag är så besviken). Däremot blev det någon naturlig stannaövning när det flaxade vingar. Ted och Bosco gick på några fåglar, men som sagt, dom var snabbt på vingar och utom bössans räckvidd. Det fanns mest gammelfågel och liten föryngring och det gör ju inte saken lättare för en orutinerad hund som Figo, eller en tjuvresare som Bosco.

Vi fick även vara med om något unikt. En morgon när vi satt och åt frukost i husvagnen så kommer det upp fyra björnungar på vägen en bit bort! Dom börjar leka och brottas med varandra. Vi gick ut precis utanför dörren för att se bättre och ta några kort. Vi började fundera vart mamman var och efter en stund kom även hon ut på vägen, mellan oss och ungarna. Hon ställde sig på bakbenen och tittade på oss (då var vi snabbt inne i vagnen igen). Sedan gick hon in i skogen och ungarna följde efter. Sen såg vi dom inte mer, men nog har vi spanat efter mer än bara hund i skogen efter den morgonen ;o).

Tyvärr har kameran gått sönder. Så alla bilder från resan är som bortblåsta, tråkigt. Jag som velat ha en ny kamera måste nu börja kika efter en... såå synd (Ted skojar och säger att han tror att jag gjort något med den så den gick sönder, bara för att få en ny).

Ett svettigt apportpass

Jag har precis kört ett rejält apportpass med Figo. Frågan är vem som tycker det är jobbigast. Jag är helt svettig efter spring hit och dit, peppning kontra korrigering. En bekant passerade på gångvägen precis då jag fullkomligt öste beröm över Figo som plockat upp dummien på marken och var på väg mot mig med den. Han vinkade, skrattade och sa hallå, jag tror jag vet vad han också tänkte men inte sa :o).

Jag tog den stora dummien idag, som jag vet att Figo tycker är för tung. Han har svårt att greppa om den på marken men när han sen väl håller den kan han bära den en lång stund. Det tyder väl på att den egentligen inte alls är för tung, utan att det är ytterligare ett knep han tar till för att få slippa undan. Vi kämpade på ett bra tag och till sist fick jag honom att hämta den... men som sagt jag var svettig och helt slut efter dagens pass ;).

Ikväll åker vi iväg för att jaga. Vi blir borta några dagar och hoppas på att få många fågelsituationer för hundarna. När vi kommer hem har vi två perfekt fungerande jakthundar (nja, men man måste ju tänka positivt, eller hur ;o) ).

Hundhållning, på vårt sätt

Det finns många olika orsaker till varför man väljer att skaffa hund. Det finns även en uppsjö av olika metoder att få hunden att bli trivsam att vara med i vardagen. Alla måste själv välja sin väg att dressera sin hund, och det är bara du som kan avgöra om en metod passar just dig och din hund. Detta är jag fullt medveten om och jag respekterar allas olika åsikt i detta, ibland, kontroversiella område. Jag vill därför här förklara lite kort om hur jag ser på saken och varför vi valt att hålla våra hundar som vi gör.

Hunden är ett flockdjur, och ett flockdjur behöver en ledare. Det mår dom bra av. Våra hundar är jakthundar med stor jaktlust. För oss är det extra viktigt att ledarskapet är befäst och odiskutabelt. Det uppnår vi genom att vara fast och tydlig i vår kommunikation. Gör dom något bra får dom beröm och gör dom något oönskat får dom veta det.

Godis använder jag mig rikligt av under inlärningsskedet. När sen hunden vet vad jag menar med kommandot, ex.vis sitt eller hit, så minskar jag ner på godisfrekvensen och byter ut det mot massor av beröm. Det är matte/husse som är berömmet, inte godbiten.

Våra hundar får tidigt lära sig vad vårt nej betyder, dvs att ovillkorligt avbryta det dom just håller på med. Där gäller don efter "person" men visst obehag blir det någon gång innan budskapet gått ända fram. Alternativet, som jag anser det, är att jag går omkring med en hund jag inte säkert kan föra i alla lägen.

Som exempel kan jag ta vår vorsteh som har ett stort hårviltintresse. Vi bor i villaområde där flera av grannarna har katt. Katt är för honom jaktbart vilt. Då måste vi kunna få honom att inte jaga dom trots att instinkten säger annat. Har vi då bara använt oss av positiv förstärkning och inte lärt honom vad ett nej betyder, är jag säker på att han väljer katten före en bit godis.

Om andra väljer att dressera sina hundar på annat sätt, så är det helt okey för mig. Jag kan också förstå att vissa moment i "min" dressyr väcker reaktioner. Jag ställer villigt upp och diskuterar detta vidare men är av den åsikten att jag då vill veta vem jag talar med. Jag ställer inte upp på att föra en dialog med någon som är anonym, och som därmed inte heller behöver stå för sina åsikter.

Förtydligande

På förekommen anledning vill jag förtydliga att detta med kravfylld apport inte är mitt eget påhitt som jag "kokat ihop". Jag har konsulterat en mycket duktig hunddressör med stor erfarenhet. Jag har stöd från honom i varje steg och möjlighet att kontakta honom precis hur ofta jag vill. Kommentaren har jag tagit bort då jag anser att den inte hör hemma på min blogg.

Ted vs Bosco

Jag har så smått börjat introducera Ted till apportträningens värld. Vi ska köra igenom apporten på Bosco från början igen, för att få ett starkare ledarskap. Vi hoppas på så sätt att Bosco ska bli mer benägen att följa ledaren och inte gå sin egen väg. Det går alltså inte ut på att lära honom apportera, för det kan han redan. Här pratar vi om att under krav apportera olika föremål enbart för att husse kräver det... och inte för att det är roligt. Mitt första tips var att läsa igenom apportkompendiet, för det var nog inte igår Ted gjorde det (om han nånsin plöjt igenom det helt).

Ted tog fram en 5 kg hantel och började från början, dvs att ta den ur handen. Det var onekligen underhållande att sitta som åskådare till denna smått komiska kamp mellan två tjurskallar. Något säger mig att Ted inte har den blekaste aning vad han just gett sig in i. Han tror nog att detta ska vara överstökat inom några dagar... "Det här är ju en vorsteh, ingen fjes-setter" säger han samtidigt som han lite klumpigt försöker brottas med Bosco som inte alls vill ta hanteln (det är inte lätt att låta bli att ha synpunkter på tajming och dylikt, men om husfriden ska bestå måste jag nog bita mig i tungan). Nåja, kom igen älskling när du vill låna min "fjes-setter", om du någon gång skulle vilja komma till skottläge ;o)... jag lovar att då inte påminna dig om ditt uttalande... eller... :o))

Trygghet och tålamod

Det har gått nästan en vecka sedan jag senast körde något apportpass med Figo. Det har varit så mycket annat på kvällarna efter jobbet, men nu kände jag verkligen suget efter det igen (suget... herre gud, jag skulle ha hört mig själv för någon månad sedan :o)) ). Nu fungerar det nästan perfekt. Han hämtar det mesta jag kastar över gräsmattan... han kommer dessutom tillbaka med helt öppna ögon. Kisandet har han lämnat bakom sig... eller.. ja, förutom när jag tar fram fågel då.

Vad konstigt, det som kändes så omöjligt att övervinna, har nu helt plötsligt blivit till en öppen väg som bara väntar på oss. Det är nu jag måste landa i mig själv... vara trygg i att jag faktiskt klarar av fågelsituationerna med Figo. Vad gör det förresten om det blir lite galet nån gång?.. vi har ju tid på oss att få till det. Jag måste också ha tålamod. Att Figo bara står några sekunder beror bara på hans lilla erfarenhet.. och inte att något är galet. Men situationen är ny även för mig, jag har aldrig fört hund under jakt tidigare... så tryggheten och tålamodet kommer väl eftersom. Vi jobbar vidare.

Förresten, Leif! Jag uppfattade inte riktigt en sak under vårt senaste samtal. Du vet tipset du gav när det gäller Bosco. Menade du att Ted eller jag ska ta tag i den biten? Spontant tänkte jag Ted, eftersom han har bäst tryck på honom i dagsläget, men sen blev jag osäker på vad du tänkte (snälla, säg att du menar Ted... om du inte önskar att "vitrockarna" ska hämta mig :o) ).

Är det inte otroligt, snart har jag en kanonapportör!

Morgonrunda i skogen

Igår när jag jobbade hade Ted varit med hundarna i skogen. Han berättade att dom stötte upp en kull och situationen kunde ha blivit kaotisk då båda hundarna var okopplade. Bosco laddade och satte av efter de flaxande vingarna... Ted vrålade STANNA men det var lönlöst. Men vart var Figo, var det jag ville veta. Jo, han vågade inte annat än att lägga sig platt ner i riset... tack och lov!!! Bosco rev runt en stund innan han kom tillbaka och ville försonas... men husse var nog inte på samma humör är jag rädd. Däremot var han väldigt nöjd över Figo :o).

Idag på morgonen tog vi med oss Figo för att se om vi kunde gå på kullen igen. Tyvärr blev det ingen riktig fågelsituation. En skygg höna lyfte och Figo såg den först när den var på vingarna. Då fick jag i allafall tillfälle att blåsa ner honom. Han stannade stående denna gång, men när jag närmade mig honom la han sig ner. Varför lägger han sig inte när det är det som är innebörden av signalen? Fortsätter det så här smyger han väl snart iväg också. Tyvärr är skogen bitvis väldigt snårig och tät och där vill jag inte släppa honom.
På vägen tillbaka till bilen hörde vi åter några fåglar som lyfte... så dom finns där.

Våga vara ärlig mot dig själv och din hund

Jag är nöjd med min hund men det innebär inte att jag blundar för det som fungerar mindre bra. Det är en utmaning för mig som ny inom området att försöka lyckas. Jag försöker att vara ärlig mot mig själv och min hund, det vinner vi båda på. Det är jättetrevligt med allt beröm jag hittills fått för min träning med Figo... men jag har ju gett mig in i detta av egen fri vilja och tycker faktiskt det är bland det roligaste jag gjort (nja, inte alla dagar, men nästan). Så berömet är definitivt inte drivkraften, men jag tar åt mig och gläds av det.

Jag tror att jag har en fördel gentemot mer erfarna "hobbydressörer" i ett fall. Eller rättare sagt jag saknar nåt som dom många gånger har... prestige och stolthet. Eftersom jag har valt att vara öppen med min ringa kunskap inom området, behöver jag heller aldrig känna mig dum att fråga om saker jag inte kan, men gärna skulle vilja veta mer om. Jag kan på så vis "avancera" mig framåt och undvika vissa fällor som jag kanske skulle ha fallit i.

För att lyckas tror jag att man måste våga sticka ut hakan och göra bort sig ibland och man måste tillåta sig att ha roligt med sin hund. Hur många gånger har jag inte vid apportträning stått som en flaxande fågelskrämma och berömt Figo med den ljusaste stämman jag kunnat uppbringa. Hur många gånger ska inte grannar och förbipasserande funderat om det inte finns en diagnos för mitt beteende och att jag glömt ta mina mediciner... men det får dom gärna göra.

Jag vill göra rätt och söker kunskap och råd hos dom jag litar på, men jag är den första att erkänna att jag säkerligen gjort fel på vägen. Men istället för att så fort det felar hitta ursäkter, vill jag försöka fokusera på en lösning. Dom fel hunden gör har ju jag "lärt" den. Så om något blir fel är det felet mitt och inte hundens.

Jag är ärlig... jag är nöjd... men framför allt, jag har roligt med min hund!

Ibland får man nöja sig med det lilla

Jaha, typiskt. Min mobil ringde på jobbet... fick frågan om vi kunde hoppa in och köra till Emils fotbollsträning ikväll. Ja, vad skulle jag säga. Kunde ju inte gärna säga nej... men nog hade jag hellre stannat hemma och tränat lite med Figo.

Jag slog två flugor i en smäll, Figo fick följa med till träningen. Först gick vi en promenad och tränade lite enkla kontaktövningar. Sedan satt vi och tittade på det som var kvar av träningen. Då blev det lite stadgeträning. Som jag sagt tidigare, ibland får man nöja sig med det lilla. Ikväll var en sådan kväll.

Imorgon börjar skolorna om. Emil börjar åk 7 och ska iväg på "lära känna läger" med övernattning på Fårön. Dom kommer från flera olika byar här runt omkring så det blir nya kompisar att lära känna, spännande.

Ett släpp

Efter middagen tog vi hundarna till skogen för ett släpp. Tyvärr började det småregna redan när vi klev ur bilen... men men, ingen av oss är gjorda av socker så vi skulle i allafall inte smälta :o).

Jag släppte Figo på en myr och han sökte av myrkanten fint. Kanske att han gick vidare idag än i helgen. Han fick ingen fågelkontakt, men jag provade att blåsa ner honom på avstånd... och det fungerade. Förvisso satt han upp även denna gång (i riktning mot mig), men jag måste nog vara nöjd med det. När jag kom fram till honom så gjorde jag så att han fick lägga sig innan jag löste kommandot som vanligt, först sitt och sedan upp brevid.

Sedan var det Boscos tur. Inte heller han kom i fågel. Den enda fågel vi såg var en Duvhök, inte bra... men så var det.

När vi kom hem åkte vattenslangen fram. Hundarna behövde sig en dusch för att överhuvudtaget få komma in i huset, usch hur dom luktade! Figo var helt brun och jag kan ju bara ana att Bosco var lika smutsig han, om än han såg ut precis som vanligt... dvs. brun :o))

Sängkammarbesök

Denna syn mötte mig när jag passerade sovrummet alldelens nyss! Emil ropade dit mig då han ville visa mig något. Att Liam smygit sig över till min säng är ju bara mysigt, men det finns uppenbarligen fler som varit inne på samma linje... en av dom åkte därifrån fortare än kvickt, gissa vem ;o)

Det gäller att fortsätta ligga i

Åter till arbetslivet och vardagen, vilken kontrast till helgen som varit. Ikväll har jag inte tränat något alls med hundarna. Vi har bara varit på en lång skön promenad . Jag suger fortfarande på helgens karamell (Figos prestation) som ett litet barn :-)... men imorgon ska jag återgå till verkligheten och träningen igen. Det gäller att fortsätta ligga i... att han stannade på signal denna gång betyder ju absolut inte att det går lika bra nästa, så mycket förstår jag.

Paus i väntan på nya språng

Vilken helg!

Ler och långhalm

Vilken underbar helg det har varit! Synd bara att den var över så fort. Svärmor och svärfar krokade på med sin husvagn i sista stund. Vi har haft det så skönt och bara njutit av lugnet, ätit gott, druckit gott och myseldat på kvällarna.

Ja, jag har även passat på att träna apport, först med dummie och sedan även med fågel. Dummien gick bra både på nära håll och som sök i skogen. Fågeln däremot är lite äckligare. Han tar den från marken men med lång tvekan först.

Vilken korvglöd!

Eftersom vi befann oss i skogsfågel-landet kunde vi bara inte låta bli att gå ett par omgångar kring myrmarkerna och i gles skogsterräng. Bosco hade en "egen liten fågelkontakt" långt från oss som vi inte kunde göra mycket åt. Sedan provade jag att släppa Figo i ett litet öppnare skogsparti. Kanske mer rutinerade fågelhundsjägare hade avstått detta, men nu är jag ju ingen sådan och känslan sa att jag skulle prova.

Oj så fint han sökte av terrängen och revieringen var näst intill perfekt (med mina mått mätt). Jag kunde stått där och tittat på honom hur länge som helst. Så satte han av in i skogskanten bland stora gamla granar... jag fick böja mig lite för att se honom under grenarna... spännande... plötsligt stod han som förstelnad med låg profil (jag såg honom rakt från sidan).

Men stod han eller lyssnade han bara vart jag var, undrade jag för ett ögonblick... innan det gick upp för mig att min hund faktiskt fattat stånd. Jag började gå mot honom men hann inte långt förrän det bar iväg med både hund och fågel. Jag blåste stannasignalen så fort jag bara förmådde... men vart tog hunden vägen? Gick han efter? Jag kunde inte se honom så jag började springa de ca 100 m där jag såg honom resa fågeln.

När jag kom närmare såg jag till min stora glädje och förvåning att Figo satt ner och tittade i riktning mot mig... han stannade efter att ha rest en orre och hört signalen 100 m bort! (att han satt upp och inte låg ner, kunde jag inte brytt mig mindre om). Jag var så glad att jag bubblade inombords... kan det vara möjligt?.. kunde jag få stopp på honom i en riktig fågelsituation!!! *glädjetjut*

Figo i fullt språng ute på myren

Viltcamp

Nu åker vi iväg med husvagnen och kommer hem på söndag. Vi ska viltcampa i området där vi tänker jaga första jaktveckan. Det är ett underbart ställe långt från närmsta väg. På kvällen är det kolmörkt, det enda som lyser upp är lägerelden och förhoppningsvis en stjärnklar himmel! Det är sådan kvalitetstid att vistas där ute i vildmarken. Jag ska självklart träna både stanna och apport. Jättebra med ny träningsmiljö, så dummies och dylikt är medpackade.

Vi tänkte även passa på att gå lite i markerna för att se om vi går på någon orr- eller tjäderkull. Jag hörde senast i veckan att det även i år ska vara väldigt gott om fågel i området, så vi hoppas på det bästa.

Ha det gott alla ni som läser!

Nämen! Figo liten har lindat husse kring "lillklon"... vad har vi sagt om att ligga i sängen? (Figo alltså, än har Ted skött sig så han får ha kvar sin sängplats *skratt*)

Som man bäddar får man ligga

I morse när jag åkte till jobbet strax efter kl 07 glömde jag sätta hundarna i burarna inne... eller glömde och glömde, rättare sagt så lät jag dom vara "fria" i huset för Ted har jobbat dygn och kommer hem vid 09-tiden. Saga fick därför vara ledig från fritids (Emil var ju också hemma, om än en bomb knappast kan väcka den ungen) och vad skulle kunna hända på två timmar (med två galenpannor till hundar i möblerade rum).

Saga hade vaknat av att det skällde i köket. Hon steg upp och såg först Figo som skällde för fullt åt Bosco som låg utsträckt på sida... uppe på köksbordet! Han hade väl blivit less på "lillen" och hoppat upp där han fick vara ifred. Väl parkerad där upptäckte han väl att det inte var så tokig plats han hade valt.

Även om matte och husse inte blev så förtjusta i hans val av sängplats verkar Bosco leva efter ordspråket "som man bäddar får man ligga"... och han måste ha bäddat bra, för han såg ut att ligga väldigt skönt *skratt*.

Långt från målet men ändå en bra bit på väg

Leif (uppfödaren ni vet) gav mig ett gott råd... att vara nöjd med min hund för den känslan överför jag då till honom. Jag tror faktiskt att jag är rätt bra på att vara nöjd för stunden, även om jag också blickar framåt. Det var inte lätt från början men allt eftersom har jag lärt mig att uppskatta de små framsteg Figo gjort som nu resulterat i att vi står där vi står idag... långt från målet men ändå en bra bit på väg.

Nu har vi även beslutat oss för att inte åka upp till fjällen under premiärveckan. Det är inte utan tvekan, men det verkar ju finnas så lite ripa att det kan bli svårt att jaga in Figo. Då har vi valt att försöka oss på att jaga in honom i skogen istället. Vi får försöka släppa honom i lite öppnare terräng kring myrar och dylikt och hoppas på många situationer med orre och tjäder. Förhoppningen finns fortfarande kvar om att få några dagar i fjällen lite senare under hösten, men vi får se.

Idel framgång

Har just varit ute i skogen och tränat stanna/ligg med pipan och det gick så bra. Först fick han bara gå brevid när jag blåste ner honom... oj så snabbt han var nere! Jag hann inte ens dit med min hand på ryggen. Han bokstavligen klippte benen under sig vid signalen. Där fick han sedan ligga kanske fem minuter medan jag vandrade omkring. Nu var det också lättare att få upp honom i sitt innan jag avslutade övningen.

Nästa gång jag blåste i pipan hade jag en stund innan släppt honom fritt (det är riskfritt det finns ingen fågel, möjligtvis småfåglar då *ler*). Även då var han snabb ner. Han var på väg bort från mig när signalen kom och vände i princip i luften och la sig. Om man får vara petnoga hade jag nog önskat att han bara stannade i den riktning han är på väg och inte vänder om åt mitt håll innan han lägger sig. Men men, huvudsaken är ju att han lägger sig.

Jag kunde naturligtvis inte låta bli att ta med dummien som jag kastade ett par gånger i skogen. Nu börjar han tycka detta är jätteroligt. Faktiskt fick jag låta lite sträng på rösten för han började slänga lite med den på väg tillbaka... men strunt i det, jag är så nöjd med dagens träning. Det var med lätta steg vi gick hemåt i regnet, Figo och jag.

Visst ser man glädjen i ögonen

Den åskblå himlen blev en bra bakgrund... men sen blev det bråttom hem, för då kom hällregnet!

Mogen för fågel?

Jag känner att jag har någon "sommarflunsa" eller liknande i kroppen, huvudvärk och svettig vid minsta ansträngning. Jag kunde i alla fall inte hålla mig från hundträningen... så med två Alvedon i kroppen var jag redo.

Jag vet inte om tiden egentligen är "mogen" för träning med fågel, men nu var jag så gruvligt less alla övriga saker jag tvingat honom att bära att jag chansade... och tog fram en liten fågel ur frysen. Den var i passande storlek att ha som introduktion till fjäderfä... det skulle i alla fall inte brista på att den var för stor och tung *ler*.

Det gick över förväntan (eller så har man bara vant sig att vara nöjd med det lilla). Han tog den både ur handen och själv från marken. Som avslutning körde vi lite hämtning på avstånd med dummien. Vid ett tillfälle kastade jag lite fel, dummien hamnade i buskarna... äh, tänkte jag, jag skickar honom i alla fall. Tror ni inte hunden kom ut som en pil ur busken med en orange dummie!!! Det är mattes hund det *ler*.

Figo tar måsen från marken, det trodde jag faktiskt inte han skulle göra

Ett fint grepp som han höll tills losskommandot

Slutet gott, allting gott

Igår var vi på bröllop, det var så lyckat. Varmt och strålande sol, ett vackert brudpar, god mat och trevliga gäster. Jag förstår bara inte varför jag alltid blir så "förkyld" i kyrkan när det vankas vigsel eller barndop *ler*. Jag snörvlar och ögonen börjar rinna, vad kan det bero på?

När vi kom hem kl 02 på natten och skulle hämta in hundarna från hundgården, upptäckte vi att det fanns ett svinn. Figo var inte i hundgården!!! Vi tittade in i hundkojan (där han i princip aldrig går in), ingen Figo, vi tittade bakom kojan (men varför skulle han gömma sig), ingen Figo. "Någon har tagit honom!" var min första kommentar rätt ut i natten. "Inte har någon tagit honom" svarade Ted. Jo, någon måste ha tagit honom, det finns säkert många som vill ha en fin setter.

Vid närmare eftertanke, vilken okänd människa skulle kunna ens närma sig hundgården utan att Bosco varnade för konsekvenserna att komma in (han vaktar enormt, speciellt när inte vi är hemma). Inte skulle han låta någon ta Figo, inte utan det skulle finnas kvar bevismaterial av personen på platsen *skratt*. Kanske han smitit ut när Saga gick ner och gav dom mat innan vi åkte till kyrkan... nej nog skulle hon märka om en hund smiter.

Men hur har han kommit ut, borta var han, haspen låg för dörren, Bosco låg lugnt inne i kojan och sov. Vi fick inte ihop det, men kolsvart ute och Figo borta betyder bara en sak... leta. Det måste ha varit en syn när jag och Ted iförda långklänning respektive kostymbyxa, skjorta med slips, vandrade genom såväl höggräs som skog och ropade och visslade.

Sen visade det sig att svärmor och svärfar hade varit och hämtat lite kläder till barnen som skulle sova där. Då hade Figo stått och skällt så mycket i hundgården att dom inte kunde lämna kvar honom, mest med tanke på vad grannarna skulle tycka om att ligga och försöka sova till en skällande byracka. Dom hade försökt ringa min mobil för att meddela detta men jag stängde av den i kyrkan och sen glömde jag slå på den igen. Han låg alltså och sov i godan ro medan matte och husse trodde vi tappat vår lilla "sork".

Slutet gott, allting gott! Tror ni det var en skön syn att återse honom idag?

Apportkompendie... för normala hundar

Vi börjar ha gått igenom några olika objekt i apporten. Förutom apportbock, dummie och grillkorv har det blivit en del annat också. Tänk om hundar kunde tala, då skulle jag nog fått höra att jag är komplett galen *ler*. Till viss del är jag nog beredd att hålla med... jag är nog lite tokig, det måste man vara ibland. Tänk om man vore så där korrekt och strikt hela tiden... vad tråkigt det skulle vara. Nej, tokigt och spontant ska det vara, det är härligt.

Appropå apport så har jag ju åter läst apportkompendiet. Där står det mesta man behöver veta för att komma vidare... om man har en normal hund vill säga *ler*. Jag menar, kompendiet börjar med att berätta om lite grundförutsättningar och olika typer av apportdressyr. Så långt är jag helt med. Sen kommer det 13 trappsteg beskrivna. Det börjar med att hålla en handskbeklädd hand i hundens mun och slutar med att hunden kan apportera flera objekt. Också det känns helt okey... men sen! Vad står det i kanten? Jo, dom olika momenten är allt eftersom läxa till nästa sammankomst (kompendiet används i apporteringskurser)... och hur många sammankomster är det i kursen?... fem *flämt*. Jag och Figo skulle behöva minst fem sammankomster för varje moment *skratt*.

Nej du Leif (uppfödaren och författaren), det borde utgå skadestånd till mig och Agneta (har syskon till Figo som är lika "tålamodsprövande"). Skadestånd för tunnhårighet (när vi slitit vårt hår) och förlorat förstånd *skratt*. Eller vad anser du i frågan, Agneta?

Matdags, eller?

En blivande storfiskare?

Trädgårdshjälp... först ett tag med spaden ...

...sedan vattning av blommor...

... och till sist lite äkta kroppsarbete

Näsblod och trampa för livet

Efter arbete och middag bar det iväg till Liams fotbollsträning. Torsdagarna är heliga för honom, han vill absolut inte missa en enda träning *ler*. Det har varit så varmt hela veckan och även idag, så det var riktigt härligt att stå och titta när lillgrabben spelade... fram tills det hände. Liam krockade med en annan kille i en rejäl smäll. Han föll som en fura till marken men i 5-års åldern brukar det ju inte alltid ge några säkra svar på hur det egentligen gick... men blodet som rann ur näsan och munnen gav mig svaret att han borde av planen. Nu visade det sig att det bara var näsblod och att det för övrigt gått bra... men innan jag fått fram en pappersrulle ur bilen en bit bort hade han blodat ner både sig själv och mig.

Hundträningen har fått stå tillbaka ikväll. Vi var bara en cykeltur när dom mindre barnen lagt sig. Det där med cykelmotion är på ett sätt otröstligt, för ju mer man tränar hundarna, desto mer vill dom ha (tur att man själv får upp flåset lite eftersom). Att springa 1-2 mil brevid en matte som trampar för livet är tydligen just det... livet. När man sen tror att man knäckt dom, ja då flinar dom åt en och man inser vem som egentligen är knäckt...

Både framgång och bekymmer

Idag känns det faktiskt som att jag lyckats få till framsteg i apportträningen med Figo. Igår blev det ett litet mikropass och det lämnade mycket kvar att önska. Idag känns det mycket bättre. Han tog objektet från marken, lite snabbare än tidigare. Han hämtade på avstånd, snabb både ut och in. Jag provade faktiskt att kasta en dummie utom synhåll för honom och även det gick bra. Först såg han den inte och gick för långt ut åt sidan. När så vinden kom rätt vände han 90 grader och sprang rakt på den. Det var roligt att se! Nu ska jag läsa apportkommpendiet igen. Jag vet inte hur många varv jag gått igenom det... och jag vet att jag avviker ibland, det bara blir så.

Förr tog han aldrig om apportgreppet, även om den höll på att glida honom ur munnen. Nu har jag noterat att han stannar upp och tar om när det blir fel. Det optimala är ju att han tar ett ordentligt tag direkt, men om han nu inte gör det är det väl inte fel att han tar om greppet?

När det gick så bra med apporten kände jag att jag hade kraft att ta tag i stoppkommandot. Vi busade och så blåste jag ner honom. Han bar inte huvudet lika högt när han la sig idag, men jag får gå fram och lägga handen på skallen för att han riktigt ska sänka sig och inte tjuvtitta på mig. Det känns inte naturligt för mig, denna övning. Det ser ju ut som att jag försöker kuva hunden och Figo tycker verkligen inte om det. Jag har på känn vart detta är på väg... det blir nog att ringa Leif igen (snart tycker dom nog att jag är den mest korkade valpköparen dom haft i sina dagar. Tänk om dom vetat allt detta innan dom sålde en hund till oss... *ler*).

Tisdagstankar

Senaste veckan har jag varit lite slö vad gäller hundträningen. Motivationen har inte varit på topp, trots att jag vet att det är mer än nödvändigt just nu. Lite stadgeträning när tillfället bjuder och små stunder med apportträning, mer än så har det inte blivit.

Om Figo går framåt eller står stilla avseende apporten vet jag inte. Ur min hand tar han det jag håller fram. Han springer även och hämtar olika föremål. Nu ser man även att det börjar finnas apportglädje. Han är rapp även tillbaka för avlämning och sätter sig fint framför mig och väntar.

Det knepiga blir när jag lägger ner ett objekt på marken precis framför framtassarna. Då vill han inte ta det, men han gör det motvilligt och i väääldig ultrarapid. Det enda han med snabbhet plockat upp stillastående, är korv... men jag anar att det finns naturliga orsaker till det *ler*.

Stadgan har jag tänkt på och ofta får hundarna bara ligga och se på när det händer saker runt omkring. Stoppsignalen går det lite sämre med. Jag känner mig klumpig när jag ska försöka få Figo att lägga sig och sänka huvudet och sen ligga blick stilla. Jag vet inte... just nu känns det som att det momentet ligger snäppet över min förmåga. Jag får honom inte att sluta söka mig med blicken efter signalen.
Ja-a, där har jag min svaga punkt... dom bruna bedjande ögonen som tittar så längtande mot matte.

Innovativ hund

Figo är så gó... man skulle kunna säga att han är en väldigt innovativ hund. Händer det inget roligt, får man se till att man har roligt själv, är lite av hans devis. Som ikväll när han låg ute på gräsmattan och vi tog en kaffe på altanen. Då hörde vi efter en stund att det plaskade och det var inte barnen som badade i poolen... det var vattenmonstret Figo som spontant tagit sig ett kvällsdopp! Undrar just om detta räknas som apportträning... när han själv slänger i skurborsten och sedan dyker i för att hämta den *skratt*.

Han satsar stenhårt direkt... ingen idé att känna på vattentemperaturen först

Det var roligt det här. Vattenpassionen är det inget fel på

"Det var en envis rackare som bara flyter undan när jag ska ta den"

Tillfället gör tjuven

Idag har Emil kommit hem efter att ha varit borta sen torsdag i Umeå på fotbollscup. När han kom hem hade jag åkt iväg på möhippa. Han hade frågat efter mamma när han kom, så det är väl ett gott betyg. Teds barndomsvän Niclas har äntligen hittat sitt livs kärlek och ska gå och gifta sig nästa helg, så vi tog med oss den blivande bruden Therese till Storforsen där vi njutit av sol och mat hela dagen.

Jag måste fortsätta historien kring korvapporten (som för övrigt verkar vara en succé). Jag och Ted brukar skoja att Bosco är hans hund och Figo är min. När då min hund klarade testet sa Ted att det inte var något att vara mallig över. Hans hund skulle nämnligen också klara detta löjliga test utan problem. Ja ja, sa jag, jag tror dig när du bevisat det. Sagt och gjort, Ted tog fram en grillkorv och började. Det första hans hund gjorde var att tugga rätt igenom korven *skratt*.

Men efter en korrigering var dom redo att fortsätta... det gick väl bra tills Ted gjorde misstaget att vända ryggen mot Bosco för att ta några steg samtidigt som han gav kommandot brevid. Man brukar ju säga att tillfället gör tjuven och detta var sannerligen tillfället... ögontjänaren Bosco kastade huvudet i en snabb rörelse bakåt och korven försvann in i hans stora gap *gapskratt*. Ted hann precis gräva upp den ur svalget på honom, innan den skulle ha försvunnit för gott. Vilket skick korven var i låter jag vara osagt (men det var inget man la tillbaka i kylen, om jag säger så).

Stadgeträning i skogen

Saga och Liam ville till skogen och plocka blåbär. Jag tycker själv inte att bärplockning är det allra roligaste, men vill barnen ut i skogen så måste man ju ställa upp. Hundarna fick följa med för stadgeträning. Ted tog Bosco och gick iväg längre bort i skogen. Jag, barnen och Figo plockade tillsammans.

Om Figo varit ivrig när vi kommit till skogen tidigare, så var det bara förnamnet till vad han var nu. Han vibrerade av iver. Jag hade honom att gå brevid och liggande när jag stannade upp för att plocka. Dessutom har han nu börjat att pipa där han ligger i snåret. Det är väldigt irriterande och jag vet inte hur jag ska hantera det. Ska jag ignorera honom eller säga åt honom att vara tyst så fort han piper, för att få slut på detta ofog?

Min tolkning av det nya beteendet är att hans "lilla fågelsituation" på hjortronmyren är orsaken. Det är faktiskt lite av en annan hund jag hade med mig idag. Så fort han hade chansen satte han nosen i vädret och insöp alla skogens lukter. Det är sannerligen inget fromt litet lamm detta. Om än jag satsar stenhårt på stannakommandot och stadgeträning, är jag långt ifrån säker på att jag kan få stopp på honom i en ev fågelsituation.

Vi hittade faktiskt några hjortron också som barnen snabbt gjorde slut på