Solnedgång vid 15-tiden

Regnet har gjort så att den lilla snön på isen smält. Vackert när solens sista strålar blänker på isen

Figo och Bosco njuter av att få vara ute, trots regnet

Ändrade planer

Lille Liam, nu är han sjuk :o( igen. Förra helgen var han inte återställd efter influensan och missade både träning och Björnliga (sammandrag av seriematcher). Han var så besviken över det, men fick lite tröst när han fick höra att dom vunnit alla tre matcher. Nu på morgonen kom han och ville sitta hos mamma. Då kände jag att han var varm och ont i halsen har han också. Nu ligger han och sover och träningen som börjar snart missar han... för andra veckan i rad. Tur han hann friåka lite igår. Jag förklarade för honom att han inte kan träna när han är sjuk, men försök säga det till en som inget annat vill. Förhoppningsvis är han frisk nästa helg då det åter är matchdags.

Ute är det småregningt. Undra vad jag ska hitta på med hundarna idag, jag hade ju inga planer för dom idag. Kanske det blir lite linförighetsträning med Figo. Ted har klagat på att han drar i kopplet. För mig är det inget stort problem, jag har honom lös för det mesta. Men det är klart, jag vill ju att han ska fungera ändå. Ja, så får det bli. Idag blir det lite allmän lydnadsträning, fågeln är ju ändå nedfrusen igen.

Fantastisk

Nu börjar isen att lägga sig nere i viken. Här ska åkas skidor i vinter!

Nu börjar skogsfågel jakten vara över, i allafall för Figo. Fåglarna hör oss i den frusna marken och lyfter långt ifrån oss. Ted åkte ändå iväg i morse. Han, kusinen Krister och Bosco. Jag och Figo har jobbat på hemmaplan, mer apport. Idag la jag ut fågeln utan att han fick se det. Jag kommenderade apport samtidigt som jag dirigerade riktningen. Till en början var Figo nog lite osäker, för han satte inte av i samma fart som tidigare. Sprang 15-20 meter och stannade sen. Mera dirigering och peppning och då började han så sakta förstå vad det var han skulle göra. Detta var ju något nytt. Han har tidigare alltid suttit och sett att jag gått iväg med fågel och då har uppgiften varit solklar. Detta var en utmaning... som han klarade. Jag bara älskar denna hund, han är helt fantastisk!

.

Figo i apportarbete, ser ni honom inte?.. en liten vitsvart prick i mitten

Tjoho, här kommer han!

NU är han en fröjd för ögat att se!
:o)

Oj vad tiden går. Nu måste jag åka iväg till ishallen och hämta mina två killar som är och friåker. Det är så roligt att se att dom kan umgås trots 8 års åldersskillnad. Emil spelar ju inte hockey men tycker det är roligt att åka och Liam, ja för honom finns inget annat än just hockey. Att få kombinera det med att spela med brorsan som man avgudar, måste också det vara fantastiskt!

Figo på nya äventyr

Barnen har höstlov från skolorna så jag har tagit ledigt och är hemma torsdag och fredag denna vecka- skönt! På morgonen åkte vi in till stan för en del ärenden. Då tog vi faktiskt med oss Figo. Han har nog aldrig följt med tidigare, ja möjligtvis någon gång för länge sen. Det är faktiskt inte så dum övning att bara gå fint brevid trots att man både möter och blir passerad av många människor. Till en början ville han sträcka fram nosen och lukta på många men ganska snabbt fattade han galoppen. Då gick han så fint så!

När jag skulle på några affärer tog Ted Figo och hälsade på på sitt jobb. Där fick Figo full uppmärksamhet och blev t.o.m. bjuden på kaffe. Ja, det är sant. En kollega skulle skoja till det lite och sträckte fram koppen till sin nyfunne vän. Figo som fått lära sig hur man för sig, tackade inte nej utan tog sig en slick :o).

Imorgon ska jag träna lite mer apportsök, jag längtar redan!

Rangordning

Vi har upptäckt att Figo försöker "kliva på" Bosco ibland. Han har varit sen i utvecklingen och suttit ner och kissat fram tills i princip nu. Nu har han däremot börjat lyfta benet ordentligt. Här om en dag höll han nästan på att tippa över för att han lyfte benet så högt. Bosco bryr sig inte så mycket om Figos försök till att klättra på rangstegen. Ibland säger han ifrån med en lågmäld morrning och då är försöket över inom ett ögonblick. VI har däremot bestämt oss för att Figo inte ska hålla på med detta när vi är i närheten. Vad dom sysslar med i hundgården får vara upp till dom men här inne är det vi som bestämmer rangordningen... och tyvärr Figo, den enda lediga platsen för dig var längst ner.

Den förbjudna zonen

Igår skulle Ted ha jobbat dag. Ett för honom lyxpass där arbetstiden är 8-17. Nu visade det sig att den som skulle lösa av honom hade blivit sjuk och han fick då istället för att åka hem fortsätta arbeta resten av dygnet. Det blev ett körigt (bokstavligt) dygn som besättning på första ambulansen 24 timmar i sträck.

Väl(o)tajmat med survädret ute så har jag dragit ner värmen i huset. Jag trodde ett tag att jag hade kommit i klimakteriet pga av värmevallningarna, tills jag insåg att Ted omöjligtvis också kunde vara det ;o). Jag drog ner på värmen och tänkte att vi får komplettera med någon mysig brasa emellanåt. Ja, nu var det ju det. Det är så mysigt att elda... så länge någon annan sköter om eldandet. Igår kväll tog jag istället en filt i soffan, plus två hundar som trängdes om att få ligga närmast matte.

När jag la mig var det så där härligt svalt men på gränsen till kallt. När väl somnade sov jag som en stock. Vaknade av väckarklockan, snoozade ett par gånger, kände värmen från sällskapet brevid mig i sängen. Men vad? Jag har ju ingen brevid mig inatt. Jo det hade jag. Det visade sig att det var båda hundarna som tagit tillfället i akt och smugit sig upp i den "förbjudna zonen". Inte undra på att jag sovit som en prinsessa!

Nya planer

Jag fick meddelande från "fasanmannen" att det ser mörkt ut. Han har ingen möjlighet att ta emot oss för träning i höst. Marken har frusit och fåglarna har blivit alltför skygga. Däremot ska han till våren starta upp kurser för stående fågelhundar med ca 5 ekipage i varje grupp. Den träningen kommer att fortgå över hela sommaren. Det skulle vara perfekt för Figo och mig. Mycket av vår träning har ju bara varit ensam eller tillsammans med Bosco. Det är ju lätt att vara kaxig och säga att allt fungerar då. Men med störning av andra hundar och fåglar, det blir något nytt. Då får man verkligen ledarskapet satt på prov. Gissa vem som ska vara på hugget när anmälningarna kommer ut?

Envishet och tålamod

Jaha, vad ska jag skriva om nu då. Så tänkte jag ett kort ögonblick när jag insett att vi faktiskt kommit över mållinjen med apporten. Ja, det är kanske inte riktigt hela sanningen... vi har ju inte fixat hem något apportbevis. Det tänker jag ligga lite lågt med, vi behöver ju inget än så länge. Men jag har fullföljt träningen helt i enlighet med apportkompendiet som de senaste månaderna varit min bibel. Jag kan förstå att det finns dom som inte orkar sig igenom denna process. Dom som inte har någon "bibel" eller någon kunnig och förstående person att bolla problemen med (för problem blir det, tro mig). Jag har haft förmånen att ha bådadera, alltså tillvägagångssättet svart på vitt och uppfödare som ställt upp när det krånglat. Sen finns det ytterligare nåt som behövs för att receptet på framgång ska lyckas och det har jag stått för helt själv... envishet och tålamod.

Fortsatt glädjeyra

Idag har det varit surväder ute hela dagen. Det känns som att det aldrig blev riktigt ljust ute, bara dimma och småregn, men vad gör väl det. Jag vandrar omkring som i en glädjebubbla fylld av apport. Vi tog hundarna på en skogspromenad och jag var bara tvungen att få visa Ted vilken duktig apportör Figo blivit. Jag la ut två sök som utfördes helt perfekt. Ted tyckte det var kul att se vilken snabb utveckling Figo gjort senaste tiden, och inte minst att Figo nu tycker det är roligt med apport!

Oj, oj, oj vilken ketchupeffekt det har varit senaste dagarna. Jag kan knappt förstå att det är Figo jag jobbar med. Det finns inte ett spår kvar av tvekan eller olust. Förändringen har skett så fort att jag nästan väntar på att bubblan ska spricka. Men det gör den inte. Figo bara levererar fågel på fågel, lika glad varje gång. Det är så fantastiskt roligt att jag skulle kunna hålla på hur länge som helst! Jag lägger fågeln svårare och svårare ute i terrängen, men Figo fixar det varje gång. Han söker med stor lust och använder nosen rätt. Figos blick när han kommer i full fart med fågel är obetalbar!

Vilken kanonapportör!

Ted har tagit med sig Bosco för att jaga. Han var lite sugen på att se om dom kunde få upp något hardrev. Efter dammsugning så tog jag Figo och gick ut i skogen. Med mig hade jag apportfågeln. Jag började med att lägga ut fågeln på en skogsstig och skicka Figo längs den lite längre och längre än tidigare. Så höll jag på tills jag fick upp snabbheten och en lite mer frejdig hund tillbaka.

När detta önskemål var uppfyllt tog jag fågeln och gick utanför stigen och la den bland ris och snår. Figo fick sitta kvar och se vart jag släppte ner fågeln i skogen. Inga problem blev det, han travade iväg och hämtade fågeln. Nu började jag t.o.m. ana en liten glädje hos Figo, det var ju inte så hemsk övning det här.

Då allt gick som en dans tog jag övningen ännu en bit. Jag satte Figo att stanna kvar, gick in i skogen 50-70 meter och släppte fågeln... men fortsatte gå omkring lite innan jag vände tillbaka. Då skulle han ju inte bara kunna rusa rakt fram på synintrycket och hämta fågeln. Taktiken fungerade, Figo sprang rakt ut dit han ungefär trodde att fågeln låg. Hm, ingen fågel här, vart kan den då vara. Han stannade upp och tittade frågande på mig. Nu bestämde jag mig för att inte säga något eller dirigera honom. Han fick stå och stirra tills han förstod att han skulle börja använda nosen, vilket han också gjorde. Han använde vindriktningen och kom rätt på fågeln!

Nu har jag en hund som vill ha kommandot apport. Jag har en hund som frejdigt springer ut och söker upp fågeln. Jag har en hund som med viftande svans kommer tillbaka i trav med fågeln. Jag har en hund som sätter sig framför mig och inväntar kommandot loss. Jag har en hund som litar på mig som ledare och håller kontakt. Kort och gott, jag har en kanonapportör!

Bildbevis

Jag gjorde ett nytt försök att föra över bilderna och nu gick det bättre. Här kommer alltså det utlovade bildbeviset på att Figo faktiskt hämtar fågeln själv (om än avståndet inte är mer än 10 meter). Jag tog fram fågeln på morgonen så den skulle få tina lite innan träningen, men nog var den ganska stel vilket också syns på bilderna :o). Måntro om hundarna tycker det är äckligare med varm och färsk eller stel och frusen fågel?

Hur går jag nu vidare med apporten härifrån? Ska jag fortsätta utöka avståndet och sedan börja med lätta sök, typ bakom en buske, för att sen prova lite mer sök ute i terrängen. Det känns nästan så, att köra som jag gjorde med apportbocken och dummiesarna.

Figo behövde faktiskt ingen peppning att greppa fågeln...

...det klarade han så bra själv...

...ja så bra!!! (beröm och handklapp)...

...matte här kommer jag!

Visst ser han ändå lite glad ut, min stjärna!

Dagen D

Som jag har kämpat, som jag har längtat och som jag har väntat. Nu är dagen här, dagen när Figo hämtar fågel själv! Jag är så otroligt lycklig just nu så det förstår ni inte. Att det skulle dröja två år och en dag (så gammal är Figo) tills detta ögonblick gör mig inget just nu. Känslan har varit värd att vänta på.

Jag förberedde mig på en rejäl fight med Figo idag. Dels har vi inte tränat på snart två veckor och sen var det ju fågel vi skulle använda oss av idag. Jag började lite lätt att värma upp honom med att bara bära, det har han ju gjort förr. När han sen skulle hämta fågeln på avstånd blev han väldigt låg i hållningen, så jag följde med honom nästan ända fram första gången. Efter det gick det av bara farten när han insåg att det vankades superduperberöm när han uppförde sig. Han hämtade fågeln på kommandot varje gång och jag tror faktiskt att Figo var rätt nöjd han också.

Det kändes som att jag hade en helt ny hund att jobba med idag. Inte alls lika svårarbetad utan bara så samarbetsvillig. Det är klart, lite seg och lite väl undergiven kunde han uppfattas, men nu är det bara att fortsätta och jobba upp snabbheten. Den finns där, det vet jag. Jaaaa!!!!!! Fy f-n vad vi är bra! :o)))

Här var det tänkt att jag skulle lägga ut bilder på framgångarna, men tyvärr hänger sig bildöverföringsprogrammet. Jag återkommer med bildbevisen, var så säker.

Vad är det för en dag?

Igår kväll överrumplade jag övriga familjen med att fråga "vet ni vem som fyller år i morgon?" Hjärncellerna gick på högvarv hos barnen och hos Ted anade jag en liten desperation i blicken ;) Han funderade nog om han hade glömt bort någon nära anhörigs födelsedag. Fick flera förslag, allt från mormor till katten. Den som tog sig närmast i gissningsleken var Liam, han gissade på Bosco. Men trots det hade ingen av dom rätt.

Idag säger vi grattis till Figo, och alla kullsyskon som blir 2 år just idag!

Figo har gjort upp med sina demoner...

... han har lyft på benet mot bronslejonet! Ja, jag menar att han kissade på bronslejonet han var så rädd för några dagar tillbaka. Jag brukar vara så noga med att hundarna inte får lyfta på benet mot postlådor och dylikt. Tycker det hör till normalt "hundhyfs" att inte fara uti andras gårdar och infarter, men ikväll hann jag inte med. När jag tittade bakåt var hela händelsen redan ett faktum.

Åh, så förargligt. Hur skulle jag göra nu? Övervägde att gå och plinga på för att be om ursäkt för det inträffade (ärlig som man är). Men det alternativet la jag snabbt åt sidan, promenerade vidare och hoppades att ingen såg mig (oärlig som man är ;o) ). Tur jag inte vet vem som bor i huset, då skulle jag påminnas om det varje gång jag såg dom.

Köbildning

Jag kan förstå att folk vallfärdar, köar långt i förväg, tar med sig egna sittplatser, sovsäck, matsäck osv om det är något man verkligen längtat efter och verkligen vill. Den inre syn jag närmast ser framför mig då är ungdomar som köar för biljetter till någon stor artists konsert. Idag skulle den bilden totalt förändras. Aldrig kunde jag tro att man ville köa för vaccination.

Senaste veckorna har stor del av mitt jobb som sjuksköterska varit bedömningar och rådgivning kring den nya influensan. Den ena som hör av sig är mer orolig än den andra. Idag var inget undantag, men dessutom startade vi med influensavaccineringen. Vår lilla vårdcentral med ont om parkeringsplatser såg ut som ett plockepinn av bilar parkerade kors och tvärs. Den hade i ett enda slag förvandlats till ett vaccinernas Mecka. Vi startade med kvällsöppet från klockan 16. Redan strax efter lunch kommer första paret in för att börja köa. Med sig har de varsin campingstol och en kaffetermos! Därefter droppade folk in i en strid ström och när allt drog igång på klockslaget fyra var alla 100 kölapparna helt slut.... och det var jag också.

Mycket ska man höra...
-Undrar om detta vaccin också tar den vanliga influensan?
-Nä, det är ju nåt helt annat. Som att du fortfarande kan bli förkyld fast du äter blodtrycksmedicin

Åh, så skönt med en kvällspromenad med hundarna. Det känns som att man rensar hjärnan på tankar då.

Mer träning på gång

Tjoho! Nu har jag ÄNTLIGEN fått min efterlängtade apportfågel :D. Ted åkte iväg i går morse och trodde att dom skulle vara hemma efter lunch. När jag inte hade hört av dom närmare middagstid så började jag fundera på om karlstackarn verkligen tagit mig på allvar och i panik irrade runt i skogen för att få fatt något eländigt apportobjekt (det började ju mörkna så smått). Men så fel man kan ha. En järpe hade han skjutit ganska tidigt, sedan hade dom två kamraterna haft så trevligt så. Som vi alla vet, tiden går så fort när man har roligt.

Figo-liten fick sig en hel jaktdag själv och var rejält nöjd på kvällen. Bosco som fick stanna hemma med mig ville inte äta kvällsmaten men trots detta åt Figo upp sin i ett enda rassel. Han brukar ju annars backa om Bosco inte börjar äta, men igår rådde Darwinismen även hos Figo- vill inte polarn äta är det hans problem, jag tar alltihop.

Däremot hade han varit lite pipig under järpjakten denna gång. Han var inte så lugn som tidigare. Kanske han kände att inte matte var med (eller kanske jag vill tro att det beror på det). Ja, i vilket fall så ska han inte få komma undan med det. Jag ska nog få honom på andra tankar. Det blir bara att öka på stadgeträningen ännu mer så ska vi nog se att allt ordnar sig :o)

Nu börjar han tuffa till sig vår lille pirat. När Ted sprang ur gömslet och fram till den flaxande järpen tog Figo tillfället i akt och hängde på. Han sprang fram till fågeln och började smånagga i den. Han tog inget fast tag men var redigt nyfiken. Kanske det är det som skiljer vorsteh och setter åt. Figo är intresserad så länge fågeln flaxar (om än han inte tog den) medans Bosco skulle göra allt för att få ta den oavsett den lever eller är död.

Tänk så befriande tanke det var att lägga apporten åt sidan en period. Nu när jag har ett objekt så vill jag inget hellre än att gå ut och börja om och träna. Men nu jobbar jag och det är mörkt på kvällarna, så jag ska nog försöka hejda mig till framåt helgen i alla fall... visst har det gått en månad sedan jag sist körde ett apportpass då? ;o)

Katt med rang

Vår gamla kisse verkar mer än belåten med sina nya grannar. Jag måste nog erkänna att det har mer med dom gamla än dom nya att göra. Dom nya grannarna har förvisso hund, men dom gamla hade två stora hankatter som spred skräck i vår katts lata värld. Nu har dom i allafall flyttat och jag tror att det är till stor belåtenhet att själv få härska över jaktmarken här i området... och en liten spaniel ska väl inte vara några problem för en luttrad katt som redan står över en frenetiskt lekfull setter och en hormonstinn vorsteh.

Vår lilla "gårdstomte" Paba lever ett bekvämt kattliv

Paus från apporten

Inatt insjuknade Liam i hög feber, huvudvärk och ont i kroppen. Det innebär att Ted fick ta Figo och åka och jaga själv idag. Krister skulle följa med så dom har nog lika trevligt utan mig, bara "gubbprat" en hel förmiddag :o).

Jag pratade med Figos uppfödare Leif för några dagar sedan. Jag behövde lite stöd och råd hur jag ska gå vidare i apportinlärningen. Han tar ju olika föremål men jag har ingen fågel att ta till. Dessutom visar Figo med hela sig att detta med apport är det vidrigaste han vet. Kravet är lagt och han gör det, men gudarna ska veta att det inte är en njutning för ögat att se.

Samtalet mynnade ut i att jag kunde ta en paus från apporten med Figo. Rättare sagt en månads uppehåll :o). Jag trodde jag hörde fel, men inte det (därmed åkte Leif upp ännu ett snäpp på min tycker-om-lista :o) ). Ungefär en månads semester från apport och sedan se till ha en fågel att börja med då. Första delen kan jag nog lätt se till att stå för. För att få till stånd den andra delen (en fågel) måste jag nog ta mina färdigheter att lägga krav på Figo och använda på någon annan (ni vet, han med bössan ;o) ).

Jag började redan idag. Sa till Ted att dom inte fick komma hem innan dom fixat mig en fågel, i lämplig apportstorlek. Men jag förstår inte, han verkar inte ta mig på allvar... jag får nog ta och nypa honom i örat nästa gång ;o)

Äntligen lediga tillsammans

Äntligen en ledig helg tillsammans! Det känns som att vi jobbar om vartannat, Ted och jag. Jag jobbar vardagar och alltid ledig fredag, lördag och söndag. Ted däremot, ja hur jobbar han? Lite hur som helst, vardagar, helgdagar, dag och natt, allt blandat i en salig röra. Senaste tiden har han nog sovit borta mer än hemma. Men nu har vi en hel helg tillsammans! Dessutom hade vi vädergudarna med oss idag, så det var bara att packa ryggsäcken och bege sig ut i skog och mark. Jaktlyckan i form av byten med sig hem uteblev, men lyckliga det var vi ändå båda två. Finns det något härligare än detta?

Härligt att äta ute i skogen. Vi behöver inte säga mycket till varann, tystnaden är härlig som den är, som kontrast till vardagen hemma

Figo njuter. Vem vet, kanske han också väntar på en korvbit

Bosco är sugen på kel, men jag tror Ted är mest sugen på det nykokade kaffet

.

Efter jaktturen var det bara snabbt hem i duschen för att göra sig redo för nästa aktivitet. Teds kusin och tillika jaktkamrat har fyllt 40 år och idag var det dags för kusinkalaset. Vi brukar uppvakta kusinerna när dom fyller jämnt. Det brukar alltid vara trevligt med mycket prat och skratt, idag var inget undantag. Vi umgås en hel del med Krister och Helena även annars och det är alltid lika trevligt. Tack för att vi fick komma på ett trevligt kalas!

.

Grattis Krille! Hade gärna köpt en fågelhund åt dig, men det får bli när du fyller jämnt nästa gång ;o). Tills dess får du nöja dig med att följa med oss

Regn

Jaha, man vaknar av att regnet öser ner utanför fönstret. Då blir det ingen härlig dag i skogen, inte idag i allafall. Man får väl vara glad så länge det inte kommer ner som snö. Ja, jag tycker om vintern också, men än ett tag får det gärna vara barmark för min del. Imorgon säger dom som vet att det ska bli finväder och vi hoppas naturligtvis att det stämmer. Då får vi göra ett nytt försök då. Idag får vi stanna hemma och mysa av govärmen från braskaminen istället. Det är inte fy skam det heller.

Bosco i sin favoritposition här hemma, framför lägerelden

En liten konstnär

Vi har en liten konstnär i huset. Liam som egentligen inte är så mycket för att sitta stilla, har ritat en fin blyertsteckning på dagis. Naturligtvis är motivet hockeyinspirerat. Som grädde på moset gick ju Luleå och vann kvällens match mot Modo med 3-1.

.

Liam har ritat Anders Nilsson, Luleå hockeys målvakt. Ser ni räddningen han gör med plocken?

Jag är bra

Saga är feberfri och så gott som helt kry. Imorgon blir det nog skola för henne igen. Då ska jag och Ted packa ryggsäcken och ta en jakttur tills dom kommer hem från skolan. Det ska bli så härligt att äta lunch ute i skogen. Det var längesen vi tog en lite längre tur. På senaste tiden har det mest blivit någon timme och vi har på sin höjd haft en liten kaffetermos med oss. Men nu ska vi slå på stort ;o).

Idag har vi bara varit så hundarna fick varsitt släpp. Det kan nog knappast räknas som jakt utan mer som en dos friskluft. Jag provade då att blåsa ner Figo när han hade den berömda överväxeln i. Jo då, han la sig ner varje gång och jag var lika överraskat glad varje gång. Samma med inkallningen. Två snabba pip och snart kommer en hund i full karriär tillbaka. Ted tycker att jag borde vara mer självsäker och våga säga att jag faktiskt är rätt duktig på detta med jaktdressyr. Han tycker att jag är alldelens för ödmjuk inför andra och undrar hur länge jag ska säga att jag är nybörjare på det här. Även en annan "gubbe" ;o) tyckte att jag inte skulle lyssna så mycket på en del förstå-sig-påare, utan bara gå leende därifrån.

Vid närmare eftertanke, hur länge är man det... nybörjare? Bosco är ju 4½ år, förvisso gled jag med på en räkmacka under hans fostran (den tog Ted ansvar för). Figo är snart 2 år och där har jag ansvarat för all dressyr, jag har nog rätt bra koll på honom. Jag får sluta vara så där svensk och börja kaxa upp mig lite...

Jag är bra och kan dressera en fågelhund!

...okey, jag har inte alltid full koll varken på mig själv, Figos eller Boscos förehavanden. Men den enda som håller tungan rätt i mun på denna bild är faktiskt jag ;o)

Hur går man vidare

Saga ringde mig på jobbet idag. Hon hade sån huvudvärk och kändes febrig. Jag är lur på att det är den nya influensan hon drabbats av. Hon gick och la sig efter middagen och där ligger hon än. Vi får väl se om vi andra också åker dit snart.

Nu var det länge sedan jag tränade någon apport med Figo igen. Det känns på något sätt inte så motiverat men jag vet ju att han inte är helt klar ännu. Jag är bara så less på detta fördömda straff som det inneburit för vår del. Att det finns folk som frivilligt tar sig an andras hundar för träning är för mig en gåta. Jag ser det enbart som ett nödvändigt ont och inget annat. Vill jag ha fröjd för ögat, då använder jag mig inte av en setter som apportör. Nåt mer bedrövligt än Figo som hämtar apporter måste vara svårt att uppbringa. Man ser riktigt hur han bara gör det för att han fått det förhatliga kommandot apport.

Men jag kämpar enträget på (tur man är tjurig). Så ikväll blev det ett pass i mörkret. Inspirationen till övningar är puts väck. Det blev klockan och sen kastade jag ut 4-5 dummies på gräset som han fick hämta en efter en. Han sparade naturligtvis den största dummien till sist. Första gången tog han den, andra gången ångrade han sig precis när han gapade över den. Kanske för att jag ropade "bra" lite för tidigt. Han hann nog inte greppa den. Ja, inte kunde jag ju ge mig då. Det blev att kasta ut alla 5 igen och börja om. Då gick det bättre. Han tog även den stora dummien och kom med viftande svans tillbaka... så ska det se ut! Det är mattes pojke det.

Hur ska jag fortsätta nu? Det känns som att jag duttar lite här och lite där. Lite apportsök på låg nivå, hämta flera objekt efter varann, en del dirigering genom övningen klockan. Men går vi framåt? Ja, stadgan och ledarskapet fungerar ju som bekant rätt hyfsat, men än finns det mycket kvar att önska innan man kan vara helt nöjd.

Faror som lurar i mörkret

Så glada hundarna blir när man hämtar in dom från hundgården. Dom hör en redan när man närmar sig huset med bilen. Då står dom förväntansfullt och tittar upp mot huset. När man öppnar dörren och går in i hundgården börjar Bosco att snurra runt och hoppa framför en. Figo oar högt och kastar sig rakt i armarna på en. Kommer han åt ger han gärna en puss också. Visst känner man sig välkommen hem då!

Ikväll slog jag faktiskt två flugor i en smäll, men inte på det sättet jag skrev om tidigare. Nej, hyllan i kylen som brukar rymma mjölk och fil gapade tom. Så jag tog mina trotjänare med mig och gick till macken för att åtgärda detta. Då fick hundarna sig en bra kvällspromenad och barnen kan få frukost imorgon också :o).

Vi passerade ett hus som har två bronslejon som sitter som statyer vid infarten. Varför har man det? Ja, dum fråga, förmodligen för att man tycker det är snyggt. Men det var inte det jag ville komma till. När vi precis passerade dessa lejon i mörkret upptäckte Figo det ena av dom. Hu så läskigt! Han hoppade förskräckt i sidled, höll nästan på att meja ner mig och Bosco som gick utanför honom. Sen gick han en stor sväng runt det och försökte se vad det var. Han såg för rolig ut.

Figo som fått omdömet fyrkantig pockethund på utställning var nu allt annat än fyrkantig. Så lång har jag nog aldrig sett honom, han såg ut som en svartvit polkagrisstång. Han stod en bit ifrån men sträckte sig så att han kunde komma åt att lukta på det läskiga lejonet. Puh, vilken lättnad när han insåg att det inte tänkte äta upp honom. Då kunde han ruska av sig obehaget och bli så där glad som bara Figo kan. Men då hade han ju inte sett det andra lejonet än...

Fula gubbar göre sig icke besvär

Har precis kommit in efter kvällspromenaden med hundarna. Så mörkt och kallt det har börjat bli om kvällarna nu. Det märks för man möter inte många på sin runda. I bästa fall träffar man någon annan hundägare som man kan heja på.

Jag har tänkt på hur lyckligt lottad jag är som har två hundar vid min sida under mörka kvällspromenader. Inte för att jag är mörkrädd eller orolig att möta någon okänd människa efter vägen (här i Rosvik vet jag ju på ett ungefär vem dom flesta är). Utan mer för att jag alltid har sällskap oavsett om jag går ensam eller tillsammans med någon annan. Men jag vet att det är flera jag känner som inte gärna promenerar ensam när det är mörkt ute, just för att dom är rädda. Upptäcker dom att det går någon bakom dom skyndar dom på stegen.

Jag minns en händelse för något år sedan. Jag var ute och promenerade med Bosco. Vi gick en runda där det en lång sträcka inte finns några gatlyktor. En bit upp efter vägen märker jag att jag har någon bakom mig men tänkte väl inte mer på det. Vi traskade vidare, Bosco och jag. Efter en stund hade mannen bakom oss knappat in på oss. Då började Bosco morra. Jag sa åt honom att sluta, men så fort han bakom oss kom närmare så morrade Bosco. Så höll han på ända tills vi kom ut i ljuset igen och karln förvann åt ett annat håll.

Nu tror jag inte att det var en "ful gubbe" vi hade bakom oss. Förmodligen var det en vanlig man som gick aningen raskare än mig, men att passera oss i mörkret det kunde han inte. Jag måste ändå erkänna att det är en av dom få gånger jag uppskattat Boscos skärpa och vaktinstinkt. Undrar just hur Figo hade uppfört sig i en liknande situation. Förmodligen hade han utan betänklighet kastat sig mot vederbörande... för att glatt hälsa :o)

Inte alltid bäst att slå två flugor i en smäll

På förmiddagen tog vi med båda hundarna till skogen, för träning tänkte vi. För Bosco var det ett tag sedan han fick följa med och jaga. Figo däremot, han har ju fått jaga varje gång vi åkt iväg sista tiden. Han vibrerade av iver när vi släppte ut dom ur bilen. Men idag var det inte Figos turdag (inte ur hans ögon sett). Han fick gå brevid hela turen medans Bosco släpptes ut att söka.

Jag tycker det är superviktigt att Figo inte blir en sån hund som inte kan gå avslappnat brevid när andra hundar släpps. Därför har vi jobbat mycket med det. Visst har det hänt jag släppt honom någon gång så han får springa fritt, men oftast vill jag då att han ska ha en uppgift. Vissa hävdar att hundarna behöver få "springa av sig" ibland. Min uppfattning är att om man låter hunden springa av sig alltför ofta, binder man ris åt sin egen rygg. Då har man snart en hund som går ur hand. Den går inte att ha lös i skogen utan att den vill dra iväg, och hur kul är det. Det är trevligare om hunden håller koll på mig än att jag måste hålla koll på hunden. Det är i alla fall min uppfattning.

Figo har inga problem att gå brevid någon timme (eller mer för den delen). Inte tycker han synd om sig själv eller verkar besviken på mig över att han bara fick gå vid sidan och se på. Han var lika glad före som efter skogsturen, så klart. Och springa av sig, det får han göra på annat sätt. Det är inte alltid bäst att slå två flugor i en smäll.

Ingen snö, bara is

Medan hundarna fick njuta av det soliga höstvädret ute i hundgården, har jag stått inne i ishallen och huttrat. Hockeysäsongen drog igång för Liam förra helgen. Det är lite lyxigt att vi har en ishall i vår lilla by. Det gör ju att alla lag kan få möjlighet att komma på is tidigt på hösten, innan snö och vinter. Liam älskar verkligen hockey, bara 5 år och åker redan skridskor som en raket. Stoppsladd övas det flitigt på. Likaså målgester, favorit verkar vara armarna rakt upp och sedan knocka ihop handskarna med övriga lagkamrater. Sen var det ju detta med översteg. Vilken besvikelse att inte kunna det när man fixade det i våras. Men lilla gubben det kommer tillbaka, du har hela livet framför dig. Liam har redan bestämt att han ska spela i Luleå Hockey när han blir stor och att mamma ska komma och se alla matcher och heja på honom... och jag som redan nu tycker hockey är så spännande :)

Liam på väg in i närkamp med puckhållaren

Mammapojken med rosiga kinder. Vem bryr sig om kalla händer och fötter när man vet att detta är det bästa Liam vet. Då värms man upp inifrån att se honom njuta varje minut han får vara på is

Kärt barn har många namn

Hundarna heter ju det dom heter. Och inte förstår dom att man kan ha flera namn heller... smeknamn brukar det kallas. Jag förstår ju att dom inte förstår, men ändå har både Bosco och Figo flertalet andra namn än just deras egna. För Boscos del kan det verka lite logiskt, för han får ibland kort och gott bara heta Vorstehn, men ibland när han beter sig lite korkat lägger jag till Vorstehn Torsten (bara för att det rimmar så bra, tror jag).

Figo däremot, han heter mycket. Förutom just Figo kallas han oftast Liten (vet inte om han är så liten längre). Sen har han även tilltalsnamn som Sorken, Sutti-fjesen eller bara kort och gott Settern. Senaste tillskottet i namnsamlingen är nog Skit-Liten. När han undergivet lägger bak öronen och är söt då ligger betoningen på liten. Men när han är "a pain in the as" och tar fram sin mer "innovativa" sida ligger plötsligt betoningen mycket mer på skit.

Ja, kärt barn har många namn brukar det ju heta och vi älskar dom båda. Jag ska väl tillägga att under mer seriösa tillfällen, som träning och jakt, nämns bara ett namn.... deras riktiga.

Tillbaka i skogen igen

Det var så härligt ute i skogen på förmiddan. Klar luft, strax över noll grader men solen sken i kapp med mig. Visst kände jag av foten men jag fixade det i allafall. Hoppas nu att snön dröjer ett tag, vi hinner nog ha vinter så det räcker och blir över ändå. Så fint han söker Figo. Vid varje slag kommer han in strax framför oss och tar kontakt innan han försvinner vidare åt andra hållet. Det är verkligen en fröjd för ögat att se honom svepa fram i terrängen. Jag kan ju bara drömma om vilken känsla det skulle vara att se honom på fjället också.

.

Figo har lagt in en rejäl prilla under läppen... men då är han också cool i gömslet :). En järptupp slog sig ner på en gren alldeles brevid oss i gömslet. Hade man varit nog snabb hade man i princip kunnat ta den med bara händerna. Tror ni jag hann upp med kameran innan den såg oss och flög vidare?... inte det, tyvärr!

Det är så vackert ute nu! Det gäller att passa på innan den vita snön lägger sig som ett täcke över allt. Här väntar Figo på att få söka ut igen.

Tillbaka

Ted har kommit hem från jakten. Två decimeter snö är väl inte riktigt rätt biotop för en stående fågelhund :). Imorgon ska vi åka en sväng här hemma istället. Här har vi ingen snö (än så länge). Jag ska prova mina jaktkängor och kanske kan jag följa med om jag polstrar upp runt foten (jag ska med), för Ted jobbar hela helgen så då blir det ju ingen jakt.

Figo hade skött sig så bra idag. Ted var så nöjd med sin jaktkamrat idag (och då menar jag inte Staffan, utan Figo ;) ). Han hade både revierat fint och sökt kontakt, men även gått fint brevid när han väntade på sin tur. Inte ens ett retsamt uppflog framför dom fick Figo att falla för frestelsen att trotsa husse. Han är så go och så mysig att arbeta med nu. Hoppas verkligen att vi kan få någon kontakt imorgon, det vore kanon.

Figo slumrar gott på soffan efter en jaktdag i skogen

Igår gav tvättmaskinen upp och jag kan inte påstå att jag blev förvånad. I en familj med tre barn har den gått varm. Ted har redan lagat den ett par gånger men den här gången är det nog kört. Imorgon måste vi in till stan för att köpa oss en ny. Det skulle vara svårt, om inte omöjligt att vara utan en över helgen. Men hur kul är det att lägga pengarna på en tvättmaskin? Möjligtvis lite roligare än på nya vinterdäck. Men helst hade jag satsat på ett nytt objektiv till kameran, eller något annat som kan skänka lite glädje. Det enda en tvättmaskin skänker är ju jobb :)

Packning inför jakt

Just nu pågår det ett lämmeltåg genom vårt hus. Ted håller nämligen på att packa jaktryggsäcken. Imorgon åker han och en kompis iväg på jakt. Med sig tar dom kompisens vorsteh och "min" Figo. Men det har ju Bosco inte den blekaste aning om. Han följer husse så tätt inpå att han nästan går på honom. Han är ju så van att det alltid är han som får följa med husse. Nu kommer det plötsligt en liten uppstickare som tydligen också tänker göra anspråk på "hans husse". Vi har fått höra av jaktkompisen att det finns en del ren i området. Det blir intressant att se hur Figo reagerar på dom, han har ju aldrig träffat på ren tidigare. Ja, förutom när han var 9-10 veckor, men då var lingonriset som stack upp ur snön intressantare. Undrar om det fortfarande gäller :)

Ted må se ut som en vorsteh (gråsprängd och ibland även skäggig), men inuti är han lika mjuk som en setter ;)

Jag känner mina begränsningar

Jag vet inte om det är min eller Figos förtjänst, men nu hämtar han den stora dummien på avstånd och det är ju jättebra :). Som jag har hållit på med denna med honom, han har verkligen ratat den. Jag kände när jag började "idag ska han ta den här j...a dummien". Till en början trilskades han och mesade på som vanligt men sen klickade det till. Det verkade som att han fattade att han inte kommer att komma undan... så han sprang fram och hämtade den. Jag vill inte ens fundera på hur många gånger jag stått där och blixtsnabbt växlat från ett mullrigt "nej" till ett kastralt "ja det är braaa!" när den lilla ärthjärnan till slut bestämt sig för att greppa apporten. Det är tur man inte alltid vet vad som väntar en här i livet. Då vete tusan om jag klarat mig hit. Men det är klart, på vägen har väl en och annan säkring brunnit uppe i hjärnkontoret ;)

Vad som är mindre bra är att det enda som finns kvar av den enda apportfågel vi hade (järpen) är just ingenting, och jag kan inte skylla på Boscos bestialiska käft. Nej, det är min käre man som i all välmening tagit ur fågeln och skurit ut bröstbiten. Då är det ju "bara att samla ihop några till så har vi ju en middag" (jag tror det brann en säkring till där). Nu var det ju inte så bara har det visat sig. Förvisso har Ted kommit hem med fågel, men ingen apportvänlig järpe. Bara stora as till fåglar (tjädrar) och jag är ju inte dummare än att jag känner mina begränsningar. Jag tänker inte ta mig an dom som apportobjekt.

Hur går det för övrigt då? Ja, inte så mycket motstånd måste jag erkänna. Figo klarar klockan galant, hämtar den apport jag pekar mot, kommer in och sätter sig framför mig och lämnar av när jag lägger handen på nosryggen och säger loss. Han söker apporter i högt gräs. Men där tycker jag mig se att han ibland nosar efter annat än det han ska. Då är det svårt att få honom på rätt spår igen utan att kalla in honom och skicka honom på nytt. Men det tar väl sig det med, med tiden. Och stannasignalen med pipan är han med på. I alla fall när jag blåser ner honom under vanliga promenader och liknande. Jag har noterat att han är snabbare ner när han är på väg bort från mig än när han är på väg in. Då vill han gärna tjuva några meter extra innan han lägger sig. Men å andra sidan, det känns som att det är småsaker att anmärka på faktiskt... så jag vägrar annat än att fortsätta vara nöjd med min hund.

Ränderna går aldrig ur

Jag ringde till "fasanmannen" igår. Han verkar riktigt duktig (men det är klart, han har ju hållit på sedan -01 med detta). Han har flera spaniels själv men också en setter och en vorsteh. Han undrade om vi hade grundlydnaden klar på hunden (dom brukar fråga det har jag märkt). Jaa, vad svarar man på det, det är inte lätt. Svarar man snabbt ett självsäkert ja, kanske han tror att jag har en lydnadschampion... men säger jag nej kanske han inte vill ta emot oss. När han sedan förklarat tre moment som han vill att hunden ska klara av (gå lös brevid, sättas/kallas in på avstånd, samt slutligen gärna kunna apportera en dummie) kunde jag med gott samvete säga att jag nog har den lydnaden.

Han kunde inte svara rakt ut om han hade tid för att hinna ta emot oss. Han skulle titta i sin kalender och se om han kunde hitta någon plats. Vi får också hoppas att vintern inte är i antågande så väldigt snart. Han ville att jag under tiden skulle köra på hårt med stannaträning och även avanceövningar. Det sista vet jag inte riktigt om jag håller med om. Jag har full respekt för hans kunskap men ur mitt perspektiv så är inte resningen ett krav just nu. Vi kan ju faktiskt resa fågel själv, bara Figo står så pass länge att vi hinner fram till honom. Men visst, i slutändan vill man ju att allt ska funka.

Efter en lång dag i hundgården tog jag hundarna och gick ut. Med mig hade jag pipan. Det var ju faktiskt rätt länge sedan jag aktivt tränade med pipan. Men som man brukar säga "ränderna går aldrig ur zebran". Den där långa rullande tonen verkar finnas i ryggmärgen på Figo-liten. Okey, han klipper inte benen i full galopp och kanar på bogen tills han stannar, men han bromsar in på några steg och lägger sig genom att smidigt vända i luften (så han alltid ligger vänd mot mig). Om andra skulle vara nöjd med det vet jag inte, allt kan ju som bekant alltid bli bättre. Men vet ni vad... jag är nöjd och det är det viktigaste, eller hur?

Figo som går från klarhet till klarhet. Nu är det ju bara resten kvar

Figo i hussehjärtat

När Ted kom hem med Figo igår efter jakten var han så nöjd och glad. Figo hade skött sig exemplariskt för husse med fin kontakt och lagomt stort sök för skogen. Tyvärr var det så att orrar lyfte här och var men redan på avstånd, så någon bra situation blev det inte. Däremot provade Ted att kalla in Figo från söket och därefter direkt sätta sig under en gran och locka på järpe. Det var här Figo la in den stora stöten för att definitivt ta sig in i hussehjärtat. Han klarade av att gå från 110 till 0 snabbare än man hinner ropa hej. Som om det inte vore nog med det. En orädd järpe kom gåendes på marken bara någon meter framför Figos nos... men han låg bara stilla och tittade på den! Vad säger ni om den stadgan!?!

Har för övrigt fått tips om en karl som har fasaner och som tar emot enskilda hundekipage för träning. Det vore nog inte så dumt med sådan kontrollerad träning. Jag ska ringa honom idag för att höra lite närmare vad han erbjuder.

Jag har lånat ut Figo

På morgonen har Ted åkt på en liten jaktrunda... med Figo. Han var med Bosco i det området för någon dag sedan och terrängen var bra, man ser hunden långt. Dessutom fanns där fågel, en del tjäder men ffa gott om orre. Eftersom jag inte kan gå i skogen ännu, men Figo fortfarande behöver det, så har jag ju inget annat val än att "låna ut" honom. Egentligen spelar det ingen roll, vi för Figo likadant Ted och jag och jag vet att han aldrig skulle skjuta fågel för honom om inte allt fungerar. Det är heller inte för att i första hand fälla fågel han tog med Figo. Det var för att förhoppningsvis få honom i fågelkontakt och försöka kontrollera den situationen. Tyvärr trycker ju orrarna sämre nu så här sent på hösten, så vi får väl se hur det har gått.

Matte ska visa vart skåpet ska stå

Här hemma har det mesta av hundträningen stått stilla senaste dagarna. Jag har inte haft kraft att kämpa mot både en motsträvig hund och en ond fot. Men snart har jag laddat om och då vet jag vad som står högt upp på listan. Figo har senaste veckorna börjat uppföra sig mer och mer likt en tonåring. Han tänjer på gränser både i den ena och den andra situationen. Härom dagen kom jag på mig själv med att upprepa "nej! bara brevid" när han gång på gång trippade iväg bortom kommandots räckvidd. Så får det ju inte gå till! Har jag sagt brevid, är det ju brevid tills annat sägs (oavsett om jag för tillfället rör mig i pensionärstempo). Nej, nu får det vara färdigt med dumheterna Figo! I morgon ska matte åter visa vart skåpet ska stå.

Överraskande stadga

På morgonen har vi varit ute och jagat järpe. Det är verkligen en underskattad jaktform. Jag vet att en del luttrade jägare rynkar lite på näsan åt detta påstående. Dom kanske anser att det är mer kittlande att försöka lura en gammal tjädertupp än att skjuta en liten järpe. Jag är nog av den åsikten att det ena inte behöver utesluta det andra. Ja, just nu måste jag ju utesluta orr- och tjäderjakten och vad kan då passa bättre än att sitta på lockjakt. Man visslar, väntar och får till sist ett svar. Efter en stunds visslande fram och tillbaka kan man få höra hur vingslag av en hjärpe närmar sig, för att till sist förhoppningsvis visa sig inom skotthåll. Sen har vi ju en annan aspekt på det hela också... man får sitta tätt intill en snygg karl ;o). Så även om man inte lyckas locka till sig fåglarna, har man ju lyckats på ett helt annat plan :o)

Idag hade vi allt... förutom skottchansen. Vi hörde, men fick aldrig se järpen. Vad som ändå känns så bra är att Figo sköter sig helt oklanderligt. Han är ivrig när vi parkerar bilen, men blir lugn ganska direkt han får komma ut. Sedan ligger han helt stilla i gömslet utan att ge ifrån sig ett enda ljud (på 1-2 timmar). Det är knappt så han lyfter huvudet. Snacka om överraskande stadga! Jag tror (eller vet) att det har positiva effekter rent allmänt med stadgeträning.

Ofta läggs det ner mycket tid och energi på att aktivera hunden, men alldeles för lite krut läggs på passivitetsträning. Det felet gjorde vi definitivt med Bosco, och där ser vi ju också resultatet. Kanske Figo så småningom kan fylla platsen som vattenapportör vid sjöfågeljakt. Bosco faller ju bort pga av att han röjer gömslet i samma sekund han ser fågeln :o). För Figos del är det ju annorlunda. Simma kan han, stadgan verkar inte vara något större problem. Då var det ju bara den där lilla detaljen kvar... apporten.