Ränderna går aldrig ur

Jag ringde till "fasanmannen" igår. Han verkar riktigt duktig (men det är klart, han har ju hållit på sedan -01 med detta). Han har flera spaniels själv men också en setter och en vorsteh. Han undrade om vi hade grundlydnaden klar på hunden (dom brukar fråga det har jag märkt). Jaa, vad svarar man på det, det är inte lätt. Svarar man snabbt ett självsäkert ja, kanske han tror att jag har en lydnadschampion... men säger jag nej kanske han inte vill ta emot oss. När han sedan förklarat tre moment som han vill att hunden ska klara av (gå lös brevid, sättas/kallas in på avstånd, samt slutligen gärna kunna apportera en dummie) kunde jag med gott samvete säga att jag nog har den lydnaden.

Han kunde inte svara rakt ut om han hade tid för att hinna ta emot oss. Han skulle titta i sin kalender och se om han kunde hitta någon plats. Vi får också hoppas att vintern inte är i antågande så väldigt snart. Han ville att jag under tiden skulle köra på hårt med stannaträning och även avanceövningar. Det sista vet jag inte riktigt om jag håller med om. Jag har full respekt för hans kunskap men ur mitt perspektiv så är inte resningen ett krav just nu. Vi kan ju faktiskt resa fågel själv, bara Figo står så pass länge att vi hinner fram till honom. Men visst, i slutändan vill man ju att allt ska funka.

Efter en lång dag i hundgården tog jag hundarna och gick ut. Med mig hade jag pipan. Det var ju faktiskt rätt länge sedan jag aktivt tränade med pipan. Men som man brukar säga "ränderna går aldrig ur zebran". Den där långa rullande tonen verkar finnas i ryggmärgen på Figo-liten. Okey, han klipper inte benen i full galopp och kanar på bogen tills han stannar, men han bromsar in på några steg och lägger sig genom att smidigt vända i luften (så han alltid ligger vänd mot mig). Om andra skulle vara nöjd med det vet jag inte, allt kan ju som bekant alltid bli bättre. Men vet ni vad... jag är nöjd och det är det viktigaste, eller hur?

Figo som går från klarhet till klarhet. Nu är det ju bara resten kvar