Har precis kommit in efter kvällspromenaden med hundarna. Så mörkt och kallt det har börjat bli om kvällarna nu. Det märks för man möter inte många på sin runda. I bästa fall träffar man någon annan hundägare som man kan heja på.
Jag har tänkt på hur lyckligt lottad jag är som har två hundar vid min sida under mörka kvällspromenader. Inte för att jag är mörkrädd eller orolig att möta någon okänd människa efter vägen (här i Rosvik vet jag ju på ett ungefär vem dom flesta är). Utan mer för att jag alltid har sällskap oavsett om jag går ensam eller tillsammans med någon annan. Men jag vet att det är flera jag känner som inte gärna promenerar ensam när det är mörkt ute, just för att dom är rädda. Upptäcker dom att det går någon bakom dom skyndar dom på stegen.
Jag minns en händelse för något år sedan. Jag var ute och promenerade med Bosco. Vi gick en runda där det en lång sträcka inte finns några gatlyktor. En bit upp efter vägen märker jag att jag har någon bakom mig men tänkte väl inte mer på det. Vi traskade vidare, Bosco och jag. Efter en stund hade mannen bakom oss knappat in på oss. Då började Bosco morra. Jag sa åt honom att sluta, men så fort han bakom oss kom närmare så morrade Bosco. Så höll han på ända tills vi kom ut i ljuset igen och karln förvann åt ett annat håll.
Nu tror jag inte att det var en "ful gubbe" vi hade bakom oss. Förmodligen var det en vanlig man som gick aningen raskare än mig, men att passera oss i mörkret det kunde han inte. Jag måste ändå erkänna att det är en av dom få gånger jag uppskattat Boscos skärpa och vaktinstinkt. Undrar just hur Figo hade uppfört sig i en liknande situation. Förmodligen hade han utan betänklighet kastat sig mot vederbörande... för att glatt hälsa :o)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar