Överraskande stadga

På morgonen har vi varit ute och jagat järpe. Det är verkligen en underskattad jaktform. Jag vet att en del luttrade jägare rynkar lite på näsan åt detta påstående. Dom kanske anser att det är mer kittlande att försöka lura en gammal tjädertupp än att skjuta en liten järpe. Jag är nog av den åsikten att det ena inte behöver utesluta det andra. Ja, just nu måste jag ju utesluta orr- och tjäderjakten och vad kan då passa bättre än att sitta på lockjakt. Man visslar, väntar och får till sist ett svar. Efter en stunds visslande fram och tillbaka kan man få höra hur vingslag av en hjärpe närmar sig, för att till sist förhoppningsvis visa sig inom skotthåll. Sen har vi ju en annan aspekt på det hela också... man får sitta tätt intill en snygg karl ;o). Så även om man inte lyckas locka till sig fåglarna, har man ju lyckats på ett helt annat plan :o)

Idag hade vi allt... förutom skottchansen. Vi hörde, men fick aldrig se järpen. Vad som ändå känns så bra är att Figo sköter sig helt oklanderligt. Han är ivrig när vi parkerar bilen, men blir lugn ganska direkt han får komma ut. Sedan ligger han helt stilla i gömslet utan att ge ifrån sig ett enda ljud (på 1-2 timmar). Det är knappt så han lyfter huvudet. Snacka om överraskande stadga! Jag tror (eller vet) att det har positiva effekter rent allmänt med stadgeträning.

Ofta läggs det ner mycket tid och energi på att aktivera hunden, men alldeles för lite krut läggs på passivitetsträning. Det felet gjorde vi definitivt med Bosco, och där ser vi ju också resultatet. Kanske Figo så småningom kan fylla platsen som vattenapportör vid sjöfågeljakt. Bosco faller ju bort pga av att han röjer gömslet i samma sekund han ser fågeln :o). För Figos del är det ju annorlunda. Simma kan han, stadgan verkar inte vara något större problem. Då var det ju bara den där lilla detaljen kvar... apporten.