På förmiddagen tog vi med båda hundarna till skogen, för träning tänkte vi. För Bosco var det ett tag sedan han fick följa med och jaga. Figo däremot, han har ju fått jaga varje gång vi åkt iväg sista tiden. Han vibrerade av iver när vi släppte ut dom ur bilen. Men idag var det inte Figos turdag (inte ur hans ögon sett). Han fick gå brevid hela turen medans Bosco släpptes ut att söka.
Jag tycker det är superviktigt att Figo inte blir en sån hund som inte kan gå avslappnat brevid när andra hundar släpps. Därför har vi jobbat mycket med det. Visst har det hänt jag släppt honom någon gång så han får springa fritt, men oftast vill jag då att han ska ha en uppgift. Vissa hävdar att hundarna behöver få "springa av sig" ibland. Min uppfattning är att om man låter hunden springa av sig alltför ofta, binder man ris åt sin egen rygg. Då har man snart en hund som går ur hand. Den går inte att ha lös i skogen utan att den vill dra iväg, och hur kul är det. Det är trevligare om hunden håller koll på mig än att jag måste hålla koll på hunden. Det är i alla fall min uppfattning.
Figo har inga problem att gå brevid någon timme (eller mer för den delen). Inte tycker han synd om sig själv eller verkar besviken på mig över att han bara fick gå vid sidan och se på. Han var lika glad före som efter skogsturen, så klart. Och springa av sig, det får han göra på annat sätt. Det är inte alltid bäst att slå två flugor i en smäll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar