På förmiddagen gick vi ut på isen med hundarna. Jag hade pipan med mig. Figo var så alert på signalerna. Men så händer det igen! När vi kommer över på den fördömda andra sidan så drar han. Jag hade precis innan kallat in honom och släppt honom igen när han och Bosco sprang in i skogen. Vi vände hemåt och efter en stund kom så Bosco, om än jag tyckte han också var borta ovanligt länge för att vara honom. Men Figo var puts väck och- ja, jag vet, han jagade säkert för fullt på egen hand.
Det slutade med att vi gick hem för att göra oss i ordning för en stadsresa. Jag funderade om vi skulle behöva lägga ut något på bron, men i ärlighetens namn så skulle jag inte kunna åka iväg förrän Figo var hemma. Efter en stund säger Ted som står och tittar i vardagsrumsfönstret ner mot viken: "Nu kommer han!" Och mycket riktigt så kom där en engelsk setter, men inte såg han orolig eller stressad ut över att ha tappat bort sin matte och husse. Nej, han såg närmast road ut och innan han travade in på gården passade han på att kissa.
Frågan är då, hur ska man reagera som ägare nu. Ska man ignorera hunden, se lagom missnöjd ut, eller helt sonika skälla ut honom. Ja, rätt eller fel, men Figo fick i allafall veta att han levde innan han sprang vidare in i sin bur, där han fick ligga och "fundera" på ett och annat medan vi var i staden och shoppade julklappar.
Oj lilla rymmaren, du får fråga uppfödaren hon kanske har något bra tips. Men jag tror inte man ska skälla på dom om dom kommer hem, fast jag vet inte!!! Hoppas ni fick en bra stadsrunda då. Känns väldigt kallt ute så jag överlåter motions rundan till Johan i dag. Kram på er och ha en mysig tredje advent:)
SvaraRaderaJa du, det där känner jag tyvärr (också) igen. Jag har provat i princip allt men det som jag tror till sist tog skruv var att totalt ignorera honom och då var det inte timmar, utan dagar! Jag har ju förmånen att ha hundhus med värme och dit fick han flytta, han togs ut några gånger per dag för promenad och dressyr i övrigt fick han bo ensam i hundhuset i nästan en vecka. Sedan fick han inte springa lös mer än vid jakttillfällen och det här höll jag i flera månader, säkert ett halvår.
SvaraRaderaInte kul men jag tror att det var det som till sist hjälpte. Hade provat att bara ignorera honom tidigare också men då hade jag nog gett upp alldeles för tidigt. I alla fall Tigger är en mycket självständig kille med hur mycket jaktlust som helst så det krävdes något extra för att övertyga honom om vem som bestämde!
Lycka till och ge inte upp oavsett hur du försöker lösa det.
Kram Agneta