Det gäller att ta det kallt

Kylan vill på att ställa till det, men idag hade jag bestämt mig. Hundarna behövde komma ut men sanningen är att jag, minst sagt, är i lika stort behov av dagsljus och friskluft som dom är att få sträcka på benen. Hela förmiddagen väntade jag på att kylan skulle släppa, åtminstone någon grad, så kvicksilvret inte skulle ligga under -20*. Till slut stod jag inför två val: 1) att bege mig ut i kylan och få lite solljus, eller 2) att bege mig ut i kylan i mörker. För mig var det egentligen inget val. Min hjärna skriker efter dagsljus för att fylla på med "må-bra-hormoner". 

Jag tog skidorna och tänkte mig först att bara åka med en hund, men ångrade mig när jag väl stod i startposition. Varför skulle en få springa lätt brevid medan den andra fick jobba? Så slutade det att båda stod selade och klara. I samma veva som jag var fullt koncentrerad att få händerna i stavöglorna så var hundarna fullt fokuserade på något helt annat- full fart framåt! 

Nu gällde det att ta det kallt. Kommunen håller på att avverka skog mellan vårt hus och isen så det ligger träd likt ett plockepinn överallt. Men med tungan rätt i mun och ett och annat tjut så klarade jag färden ner till öppna ytor på isen. Stilen var det nog inte heller något fel på... om jag haft huvudrollen i en komedi vill säga. Jisses, det märktes att det var ett tag sedan dom fick dra senast. Kylan verkade inte ha någon bromsande inverkan. Trots mina ögons vittnesbörd hoppades jag att den åtminstone kunde förmå dom att coola ner lite innan vi nådde skogen på andra sidan viken. Om inte kall luft kunde bromsa ekipaget så kunde i allafall kallt vatten göra det... flödvatten. 

Nu är i allafall årets första tur ensam med båda hundarna avklarad. Som vanligt är det med skräckblandad förtjusning. Lite läskigt är det allt när man känner att kontrollen av farten inte helt och hållet ligger hos en själv. Men å andra sidan är det en hissnande känsla som inte kan beskrivas, den måste upplevas.

Ett frostigt ekipage

Snälla matte, nu räcker det