Snömoln på vift

Har precis kommit in efter en promenad på isen med hundarna. Jag var noggrann när jag klädde mig och det är jag glad över. Flerskiktsprincipen är inte att underskatta. Det enda som kylan kunde komma åt var kinderna, men det kan jag leva med.

Jag hade med kameran för att ta lite bilder denna vackra vinterdag. Blå himmel, en eldröd sol i ett gnistrande vinterlandskap. Som pricken över i, grädden på moset, fick jag ett kanonläge med hundarna i förgrunden. Vad händer? Jo, klantskallen (jag) har inte kollat att batteriet var laddat! Det enda som hände när jag slog igång kameran var att en röd text på displayen manade mig att byta batteri. Det var det läget det.

Det var ingen annan ute på isen så långt jag kunde se, så hundarna fick springa av sig lite av sin energi. Istället för att fotografera tränade jag lite dressyr med hundarna. Distanslydnad kanske man skulle kunna säga. Inkallning på 500 meter, och stanna-träning på samma avstånd. Det gick bra bara jag kunde hålla isär vilken pipa som hörde till vilken hund. Men sedan hände det något.

När vi hade några hundra meter till land på andra sidan viken, drog hundarna in i skogen. Jag passade då på att vända om hemåt. Det brukar ha bra effekt eftersom dom gärna ligger lite före om dom får välja. Nu låg dom ju alltså en bra bit efter istället. Efter en kortare stund kom Bosco ifatt mig, men den andra filuren var som bortblåst. Vi fortsatte gå hemåt men när jag nästan var i land på "vår" sida, började jag bli lite lätt ilsken.

Fortfarande ingen Figo i sikte. Jo, långt borta på isen ser jag ett snömoln som rör sig. Så långt bort att det mest såg ut som en liten prick av rök, men uteslutningsmetoden sa mig att denna prick tillhörde mig. Han var på väg bortåt... mot sundet (där det är öppet vatten hela vintern). Jag ändrade planen (att inte blåsa i pipan, utan ignorera honom) och visslade inkallnings signalen. Figos pipa har en mycket distinkt stanna signal men andra änden på pipan är desto tunnare i tonen. Ljudet nådde nog inte fram till Figo. När inte det hjälpte blåste jag stanna så hårt jag förmådde. Det ringde rejält i mina egna öron, men tack och lov så stannade rökmolnet upp där långt borta och jag kunde få kontakt.