Nu är familjen hemma efter en dag i ishall med 3 hockeymatcher. Det går så bra för Liams lag så det är inte klokt. Dom kämpar och kompletterar varandra. När någon som precis börjat spela hockey trampar på så gott dom kan så täcker en lite mer erfaren kille eller tjej upp bakom, utifall att. Alla får vara med och spela lika mycket och lyckan är lika stor vem det än är som petar in pucken i mål. Dagens sötaste var nog ändå en kille i motståndarlaget som höjde armarna i en målgest när Liam gjorde mål. Vad spelar det för roll, gör man inte mål själv så kan man ju alltid vara glad med motståndarna, eller hur.
När jag och Ted var ute med hundarna visslade jag på Figo. Har du pipan med frågade Ted. Nä, jag busvisslade bara svarade jag. Ted undrade om jag inte kunde blåsa ner hunden med min pipa, det vore ju så enkelt att slippa ha något dinglande runt halsen, för att inte tala om den obefintliga risken att ha glömt pipan hemma. Ja, jag provade mig på en stoppsignal men Figo fattade inte alls vad det var frågan om (hur skulle han kunna det?). Däremot fungerar den klockrent som en uppmärksamhetssignal och hyfsat bra som inkallning. Ibland kommer han spontant men ibland krävs att jag slår ut med armarna när han ser mig. Är han långt borta utom synhåll så kommer han inom synhåll för att kika efter vad det var jag ville. Kanske var det dumt att inte tänka på att man har en inbygd pipa redan när han var valp. Då hade det säkert gått att bara använda den. Men det är klart, då kan ju inte Ted eller någon annan låna honom. Allt som har en framsida har uppenbarligen också en baksida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar