Nähepp, inte idag heller. Det blev bara kopplade rastingspromenader idag också för hundarna. Stackars dom, det måste spritta i kroppen på båda två nu. Flera dagar utan en rejäl bensträckare. Får försöka intala mig själv att det är bra och danande för dom att inte vänja sig vid gulddagar varje dag... men jag vet inte. Mest tycker jag synd om dom och det dåliga samvetet gnager sig snart ut där inuti kroppen min.
Det jag fått gjort idag är i allafall att få upp julpyntet inför 1:a advent imorgon. Nu är det juligt och mysigt här hemma.
I morse när jag gick morgonrundan med hundarna hände något märkligt eller kanske något intressant. Figo sprang omkring som ett yrväder när han fastnade och gjorde sig illa på en risig buske i skogen. Han tjöt till och stannade naturligtvis. Nu kommer jag då till det märkliga/ intressanta i det hela. Han kommer därefter i låg profil till mig och ser ut ungefär som om han skämdes eller bad om ursäkt. Sedan gick han halvkrypandes brevid (snett bakom) mig och tittade underlägset upp på mig. Tills jag skickar iväg honom med fri-kommando. Då var det full fart igen.
Vadan detta? Kan jag någongång under inlärningen av inkallning gett honom ett nyp eller dylikt i precis rätt/fel tillfälle för att få honom på andra tankar än att trotsa? Har han en minnesbild av att om det svider till är det bäst att göra som matte vill, dvs komma så fort man kan? Ja, jag har ingen aning det är i så fall mer än jag kan minnas. Kanske beror beteendet på något helt annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar