Ger man lillfingret....

...så tar dom hela handen, brukar det ju heta. Nu gäller det även oss och våra odågor till hundar. Vid jultid när dom hade löss gjorde vi en kraftansamling och fick faktiskt båda hundarna att sluta vara i möblerna. Vi punktmarkerade dom och när vi inte kunde vara 100% på vår vakt så åkte dom in i burarna. Det tog inte mer än ett par veckor så var båda botade. Den ena bröt vanan redan efter några dagar men den andra tjurskallen (nämner inget namn, gissa själva) tog som sagt längre tid på sig.

Allt eftersom tiden har gått och dom skött sig exemplariskt, veknade jag och till sist provade jag att låta Figo vara fritt i huset på natten. Bosco fick fortfarande vara inburad. Det gick ju kanon bra, min ögonsten låg snällt i hundbädden eller på köksgolvet hela natten. Inte ett enda spår av hundhår i sofforna. Ja, inte hade jag då hjärta att låta den ene vara lös medan den andre låg frihetsberövad i fängelset. Jag släppte båda, eller rättare sagt, jag lät bli att låsa in dom till natten.

Första nätterna passerade utan anmärkning. Inte ett spår efter vare sig hundhår eller tassavtryck i möblerna. Men sedan hände något. En morgon såg jag ett runt avtryck i soffan, storleksmässigt som en hopkurad hund. Någon natt senare hörde jag rasslande klor på parkettgolvet i vardagsrummet när jag steg ur sängen, inte bara en eller två gånger. Nej, det hade jag kunnat ta som ett misstag, men när det började bli vardag att höra hundklor som river på parkett, då började polletten ramla ner.

Nu har samma scen utspelat sig två mornar på rad. Klockan ringer, jag drar mig en stund, jag stiger upp och går ut ur sovrummet. När jag sneglar till vänster in mot vardagsrummet ser jag.... Figo ligga skönt uppkrupen i soffan med huvudet vilande på armstödet!!! Nu ska ni inte tro att Bosco är bättre han. Nej då, i andra soffan ligger förvisso inte Bosco. Han må vara klipsk, men inte nog klipsk för att undanröja bevisen efter sig. I andra soffan finns en matta av strävhår som stuckit fast i sofftyget. Nu bryr dom sig inte längre att dölja sitt lagbryteri.

Som sagt, ger man lillfingret så tar dom hela handen. Där fick jag för att jag skulle vara så mänsklig och human mot hundarna. Från och med idag så sover dom i burarna båda två. Det är väl inte fel med ett alldeles eget kryp in. När hundkojan i hundgården var ny, ville ju Liam och Saga sova över i den. Det blev aldrig av för att vi var rädda för vad grannarna skulle tycka om det såg att grannungarna sov ute i hundgården. Men det är en helt annan historia.