Lyckad fjällträning

Fjällträningskursen är över och jag måste känna mig nöjd med helgen. Vi var 12 ekipage som delades in i två grupper. Så då var vi alltså sex hundar i varje grupp som släpptes parvis. Då fick hundarna gå ett släpp på 10 minuter och sedan vila två släpp. Figo gick fint vid min sida när det var andra hundar som släpptes, inget pip eller gnäll. Samma med Bosco, han höll sig lugn och fin hela resan. Det fanns några hundar som pep och skrek hela tiden dom gick brevid. Jag förstår inte hur man som ägare orkar lyssna på detta. En "kul" grej var att kursledaren påpekade just detta, att det var en del piphundar men att den enda vorstehn i sällskapet var tyst. Då fick Bosco sin upprättelse.

Första dagen startade med stor förväntan. Kursledarna hade varit i området dagen innan och stött på bra med fågel. Figo skötte sig bra, inga problem med fokuseringen i parsläppen. Han sökte av terrängen på ett fint sätt. Han kryssade mot vinden i stora fina slag och höll god kontakt med mig. Man kunde se att han lite högre upp på fjället övergick till biotopsök när han drogs till fjällbjörk dungarna. Vi hade en trevlig dag men riporna lös med sin frånvaro. Det enda vi såg var några som flög på avstånd. När första dagen var avslutad hade ingen hund varit i fågel.

Fikapaus på fjället

Figo vill inte ligga på liggunderlag utan kurar ihop sig i snön

Ted och Bosco skuggade setter/pointer-gänget i två dagar

Andra dagen var förhoppningarna ännu större. Ingen av oss hade väl tänkt åka hem från fjällen utan att hunden fått vara i fågel. Figo fick gå i första släppet för dagen. Han verkade ha sovit gott och laddat batterierna för energin var det inget fel på. Han startade i medvind och gick ut långt, väldigt långt tyckte jag. Kursledaren tyckte dock att det inte gjorde något bara han började slå tillbaka mot oss igen. När Figo är 400-500 meter bort ser vi vita vingar i luften med Figo i full fart bakom. Det var ingen idé att ens tänka tanken att blåsa i någon pipa, han skulle väl aldrig brytt sig om den i allafall. Nej, jag väntade ut honom och när han gett upp riporna och närmade sig oss igen så kallade jag in honom. Summeringen av det släppet var att Figo var vidsökt med dålig förarkontakt. Jäklar, vad hade hänt med hunden sedan gårdagen!

Nästa släpp gick Figo inte alls. Han kom aldrig ut i sök och kom in till mig hela tiden. Kanske det berodde på att jag försökt skärpa upp honom lite strax innan för att han inte skulle dra iväg igen. Ja, jag vet inte. Tredje och fjärde släppet för Figo blev allt jag kunnat önska mig. I släppet innan hade en hund stått för fågel som lättat och slagit ner en bit längre fram. Jag skickade Figo åt det hållet och han drog uppåt i rätt riktning.  

Plötsligt händer det! Figo står som förstelnad. Det är en bild som etsat sig fast på min näthinna, tyvärr såg inte Ted detta. Det var en brant sluttning upp på ett kalt parti. Där högst uppe står min Figo rakt i profil i ett praktfullt stånd. Bakgrunden är en klarblå himmel och vita fjälltoppar. För en stund stod tiden stilla, men ganska snart inser jag att nu jädrar är det bråttom. Jag rusar med skidorna uppför branten. Väl uppe kunde jag flåsande konstatera att fåglarna, som var fjällripor inte tryckte för hunden utan flög och satte sig på nästa avsats högre upp.

En annan deltagare såg att att fåglarna som flög i föregående släpp slagit ner till höger, så jag tog in Figo och skickade honom åt det hållet medan den andra hunden i släppet gick på fjällriporna som Figo stått för. Mycket riktigt där på andra sidan krönet ställde sig Figo igen, men nu bara för några sekunder innan en ripa lättar och flyger nerför en brant. Figo vänder om och precis då kommer en av fjällriporna, som den andra hunden precis stött, flygandes över oss på några meters höjd. Figo ser den och gör en ansats att följa efter. Men då var jag med. Jag blåser stanna signalen och Figo lägger sig platt ner på marken! Efter det var vårt släpp slut och för min del var dagen räddad!

Jag med Figo efter andra dagen. Syns det att jag är nöjd?