Hur glad kan man bli?

Oj, oj, oj vad dagarna rusar fram! Har tillryggalagt, tenta, rapportskrivning en studievecka i Umeå och är nu på väg ut på förlossningspraktik. Det känns som att jag inte hinner med mig själv och familjen, och än mindre hundarna. Men igår ringde Leif och frågade om jag ville följa med och hämta hem rapphöns. Samtidigt kunde vi träna lite lugn i flog med duvorna. Ja, man är ju inte dummare än man gör sig, så jag tackade ja. 

Lite dåligt samvete fick jag allt. Först en vecka borta från familjen och sedan då åka iväg några timmar för mig själv. Kanske det är ett kvinnligt fenomen. Tvivlar starkt på att många män som är i uppträning av sin jakthund skulle tänka på samma sätt. Men nu är det ju så att jag och Ted resonerat oss fram till att nu jäklar gör vi en satsning på Figo, och går det inte då... ja då jagar vi med en "icke-fungerande" hund till hösten.

Vid tiotiden i förmiddags blev jag i allafall upphämtad och det bar iväg mot träningsmarken. Jag har analyserat sönder varje litet moment som jag och Figo utsattes för förra gången, och kanske är det så att jag borde vara mer än nöjd med att hunden de fakto inte gick efter en enda gång. Men hur skulle det bli idag? Skulle han minnas och gå framåt, eller skulle han gå upp i stress och låta hela proppskåpet gå vid åsynen av flaxande vingar?

Det var minst sagt en lättnadens suck jag drog när Leif klappade mig på axeln efter avslutad träning och sa att nu får jag vara riktigt nöjd. Vid de två första uppflogen så blåste jag stoppsignal när duvan sprättades upp. Själv var jag så fokuserad så jag såg inte det Leif såg, nämligen att Figo faktiskt var på väg ner innan jag blåste... vid båda flogen. 

Så då bestämde jag mig för att våga lita på honom och skickade fram honom en bit framför mig och tänkte se vad som händer innan jag gjorde något. Döm om min förvåning när hunden hukade sig när lätet av duvans flaxande vingar hördes. En liten handgest och hunden låg ner. Ännu mer lycklig blev jag när jag gick fram, tittade ner och hade en hund som tittade på matte med, inte giraff-öron högt uppe på huvudet, utan avslappnade öron  och ögon som väntade på beröm. Ja, hur glad kan man bli som matte då?... jätteglad! Och pipan då? Ja, den hängde oanvänd runt halsen på mig.