Vitaminkick till inspiration

Jag har plockat fram en av mina favoritböcker vad gäller träning av stående fågelhundar Från valp till färdig fågelhund av Anders Landin. Precis som författaren skriver, tycker jag det verkar vara en komplett bok. Målet med boken är att få en mentalt stabil jakt- och familjehund, väl medveten om sin plats i flocken.

Ännu har jag inga större problem (vad jag vet) med min första erfarenhet att själv dressera en jakthund (Figo). Men som vi vet: vi är alla barn i början, även solen har sina fläckar, även den bäste kan göra fel osv. I slutändan får vi alla den hund vi förtjänar, även jag. Vad jag förtjänat står ännu att läsa i stjärnorna, men den som väntar får se. Jag har höga ambitioner med träningen, men förväntar mig egentligen inte så mycket mer än att få en trivsam jaktkamrat. Då blir jag nöjd.

För att återgå till boken, så är den en vitaminkick till inspiration. Jag läste i natt, när jag inte kunde sova, kapitlet om apport, dirigering och markering. Det kändes så skönt att bara ligga och le mig igenom apportbiten medveten om att jag tagit mig förbi den. Sen kom ett stycke om markering och dirigering. Nu är jag på hugget att träna lite dirigering. Jag har börjat lite smått att visa med armtecken för att få Figo att avvika från ex.vis en väg och ut i terrängen. Han börjar faktiskt förstå det nu.

När jag läste stycket om markering var den något som jag blev lite brydd över när det gäller Figo. Med risk för att låta lite petig vill jag ändå skriva vad det var. Med markering menas ju att hunden via synintryck noterar nedslagsplats för en eller flera fåglar, för att sedan kunna börja söka apporten i rätt område. Figo måste, än så länge, stannas med pipa i uppfloget och där har jag mitt problem. När jag blåser ner Figo vänder han i luften och lägger sig med nosen i riktning mot mig. Hur ska han kunna markera några fåglar då???