Vilka duktiga hundar vi har. Dom är helt avvänjda från allt vad möbler heter. Ja jag vet att man aldrig ska säga aldrig, men så nära man kan komma i alla fall. Bosco som ratat hundbädden ligger nu mer och myser i den. Det är så skönt, för att inte tala om så mycket mindre städning det blir när det bara är hundhår och bås på golvet som skall tas omhand. Det blir aldrig mer en hund i soffan, det säger jag.
När jag åkte med Liam på hockeyträningen idag tog Ted hundarna på en skidtur. Ja inte blev det en liten tur heller. När vi kom hem efter en och en halv timme hade dom ännu inte kommit hem. Dom har varit en tur på flera mil! Han säger att hundarna fungerar jättebra ihop, inget bus eller annat svammel. Bara arbetet med att springa och dra. Dom drar båda lika bra, efter sin förmåga förstås. Figo har ju inte tyngden och kraften som Bosco, men han är sannerligen inte mindre dragvillig för det. Nu ligger dom och mår väl i hundbädden. Bosco knorrar gott när man går förbi och pratar lite med honom.
Det är överlag väldigt lugnt på hundfronten. Känns nästan som att vi har två gammelgubbar i huset. Ingen hittar på något ofog utan dom fungerar bara så bra. Känns nästan lite trist... eller? Nja inte direkt trist för egentligen är det ju detta man strävar efter. Hundar som läser av och anpassar sig efter övriga flocken. Tänk om även Figo min lilla plutt har gått och blivit vuxen och klok :o) Saga brukar säga åt mig ibland "mamma, det är ju som att Figo är din bebis". Ja kanske, det har blivit så att vi fått ett starkt band knutet till varandra. Det är inte bara Figo som knutit an till mig som ledare. Även jag känner en samhörighet med honom efter alla timmar vi jobbat tillsammans. Det är väl inget konstigt i det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar