Ibland är lite bättre än inget alls

Idag har vi varit en liten jaktsväng med hundarna. Det blev bitvis riktigt spännande trots att vi tillslut ändå kom hem tomhänta. Nu börjar vi vara ganska så hemmastadda med Figos förhållandevis stora sök. Dessutom tror jag nog att han tagit in svängarna lite och anpassat sig till skogens täta vegetation. Det började med att Figo släpptes, gick ut 100 meter och frös till i ett stånd. Lika snabbt som han stannat löste han själv ut det och började följa en löpa. Det visade sig att ingen var hemma när han kom till slutet.

En stund senare står vi på en liten höjd och jag ser Figo i en glänta när han tvärnitar och i princip stannar i luften. Han står stenhårt kanske fem sekunder innan han också löser ut det ståndet (det jag menar med det, är inte att han tjuvreser, utan att han mer upptäcker att det inte ligger någon där. Han löser ståndet och fortsätter söka. Förstår ni vad jag menar?). Det var riktigt spännande det här, det vill jag lova. Men det som är riktigt roligt är att Figo faktiskt verkar ta upp markvittring och inte bara vädra högt upp i vinden.

Mot slutet av jaktturen rundar vi en liten myr där Ted tyvärr stöter upp en fin orre vid myrkanten. Figo hade inte sökt av det partiet så han var oskyldig. Synd, det hade kunnat bli en fin fågeltagning i relativt öppen terräng. Men det blir fler chanser. Det känns positivt att fågelbeståndet är på uppgång. Om än vi inte får med oss fågel hem så får vi åtminstone se fågel varje jakttur, och det är inte illa.