Inte känns livet bättre av att vi nu kan konstatera att hundarna hållits från hundgårdslivet helt i onödan. Ted hörde igår en veterinär på radion som pratade om just loppor från igelkottar. Dom gör visst absolut ingenting på hundar, utan har enbart igelkotten som värddjur. Dom kan av "misstag" hamna i pälsen på våra älsklingar men hoppar snabbt vidare i jakt på bättre boende. Det måste vara ödets ironi att våra beskedliga bestar hann tugga i sig bilbälten och ställa till med allmän oreda både i bilen och hemma i huset.
Ödets ironi ja. Det verkar som att det grinar oss i ansiktet både här och där. Igår gick vi en jaktrunda med Teds kusin. Med oss hade vi enbart Figo. Han fick gå 3 timmar i sträck men lusten och orken höll i sig ända fram till slutet. För någon vecka sedan missade vi ju ett praktläge när vi lugnt stod och mumsade blåbär när en stor fin tupp passerade inom skotthåll. Två skott och två bom.
Igår tog jag in Figo när vi skulle gå (klättra) upp på en höjd. Väl uppe stannade vi till, njöt av utsikten (bra ursäkt för en annan att få flåsa lite) och pratade om hur fint det är att ta fikarast precis här. Jag hade stunden innan frågat Ted om jag inte skulle släppa Figo. När jag inte fick något svar så tänkte jag att det skulle jag nog inte. När vi står där och pratar som bäst brakar det till. Två fina orrar lyfter mitt framför oss. Vi står alla och bara tittar, inklusive Figo, helt oförberedda.
Ted tyckte det var synd att jag inte hade velat släppa Figo när vi kom upp. Va? Jag trodde att han menade att jag skulle ha honom brevid en bit till. Ja, så kan det gå. Frågan är bara om vi har råd med alla dråpliga förvecklingar som blir. Figo behöver ju trots allt alla situationer han kan få. Figo visade i allafall ingen tendens att gå efter fåglarna som lyfte framför nosen på honom. Jag kunde till och med skicka honom att söka av området där dom låg innan uppfloget. Måste erkänna att det gör mig lite stolt över honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar