söndag 26 juni 2011

Fågelträning

Idag har jag varit med Leif och Birgit och tränat hundarna i fågelsituationer. Vi höll till i skogen på en stor, stor äng (ca 3-4 full-stora fotbollsplaner), där vi satte ut burar med fågel. Sedan fick hundarna en och en söka fritt och hitta fågel. Först Rambo och sedan Figo. 

Lite nervös var jag nog. Att släppa lös Figo i fritt sök kunde i bästa fall bli succé, men lika gärna äventyra det mesta av träning jag lagt ner hittills i sommar. Det är ju stadgan i flog som varit Figos akilleshäl så oron kan inte sägas vara obefogad. Men, man kan inte köra med både livrem och hängslen hela livet. Kanske var det dumt att släppa både livremmen och hängslena, och riskera att stå med byxorna nere.

Ja satte Figo vid sidan. Han tog så fin ögonkontakt och väntade på det magiska ordet... "varsågod!" Han flög fram över ängen, revierade nästan ända ut till skogskanten innan slog upp igen. Vilken härlig känsla att se honom söka av området. Jag trodde för ett ögonblick att han skulle gå förbi den första fågeln, där han for fram i full galopp. På bråkdelen av en sekund byttes full fart mot ett stramt stånd. Hur är det möjligt?

Jag gick lugnt (ja, lugnt och lugnt. Jag gick lugnt men hjärtat bankade vilt) fram till Figo, strök honom över ryggen och berömde honom lågmält. Figo hade fågeln snett framför sig till höger så han hade vridit huvudet en aning och hade exakt koll på vart pippin fanns. Där stod vi en stund tills jag (ja, just det: jag lugnat mig lite. Figo stod som förstelnad).

När jag sedan var beredd så sprättade Leif upp rapphönan ur buren. Jag var redo med pipan i munnen och kopplet i andra. Det senare var tänkt till icke konventionell metod (närmare beskrivning görs inte här) utifall att Figo tänkte gå efter. Fågeln tog till vingar och kvar stod Figo helt lugnt och bara följde den med blicken. När jag någon sekund senare blåste i pipan satte han sig ner och vände blicken mot mig. Jag tror han frågade: "var jag inte duktig nu, matte?".

Historien slutar inte här. Nu kommer vi till det svåra. Kvar på området ligger ju en till fågel och väntar. Nu gällde det att få Figo att glömma den här fågeln och söka nästa. Han gjorde två försök att lägga ett långt slag mot föregående fågel men kunde dirigeras om ganska lätt. Sedan var han fullt fokuserad på sin nya uppgift. 

Denna fågeltagning behöver jag inte beskriva för Figo kopierade den förra och var komplett lugn. Tre situationer hann vi med och den sista avslutades med att hundarna fick apportera utlagd vinge. Figo som haft vissa problem med apportlusten senaste tiden, visade inget negativt inför denna uppgift. Han sökte med viftande svans rätt på vingen och levererade den korrekt.

Jag är så glad och lycklig så det kan ni inte ana er till! All tid och allt jobb jag lägger ner på att få Figo till en så bra jaktkompis som möjligt, ger resultat. I maj hade jag en hund som gick som skjuten ur en kanon vid åsynen av fågel i luften, och nu står han hur cool som helst och bara iakttar fjäderfäna. Då i maj var jag förtvivlad, nu är jag inte bara glad, jag är stolt över det jag hittills lyckts med, stolt över min hund... och än är det inte slutet vi ser.
Puss min älskling!

3 kommentarer:

  1. Hallå!
    Jag hade bara tänkt höra med dig om du har haft nåt problem med att publicera inlägg på din blogg? För mig går det inte alls att publicera nåt sedan över en vecka tillbaka...jag fattar inte vad det kan bero på...? Kram / Helena

    SvaraRadera
  2. Nej, jag har ingen aning vad det kan bero på. För mig har det fungerat utan problem. Kanske du varit borta för länge från bloggen ;-)

    SvaraRadera
  3. Tummen upp säger jag bara...Sommar kramar från Åsa med flock:))

    SvaraRadera