Vilse

Jaktsäsongen börjar närma sig sitt slut. I allafall om man som vi, jagar mest på hösten. Vi har varit en sväng och jagat med Figo i skog där vi vet att det finns hyfsat bra med orre och tjäder. Det är privat mark och Ted har varit där tidigare. Figo höll förhållandevis bra kontakt i den stundtals väldigt täta terrängen. Vi hade en riktigt fin situation som Figo presenterade för oss på denna korta tur. Han ställde sig i ett fint stånd men fågeln ville inte ge sig så lätt. Den började löpa i snåret och min fina Figo gjorde helt rätt som följde löpan. Han förmådde inte att trycka fast fågeln igen, utan när den fick en liten nedförslöpa så lättade den, väl skyddad bakom flertalet barrträd. En mikrodels sekund hade Ted skottläge, på det som visade sig vara en fin orrtupp, men missade tyvärr (jag kan inte klandra honom, det var inget lätt skott). Figo var inte komplett lugn i flog, men inte heller så het att han inte kunde stoppas av mig. Roligt, men synd att vi inte fick den orren, för då hade ju Figo fixat hem "alla" fågelarter i höst. Än så länge har vi ju bara järpe, tjäder och ripa, så en orrtupp skulle ju sitta finfint.

På väg hem från jaktmarken hörde vi på radion att en lös hund sprang omkring innanför viltstängslet där vi snart skulle passera. När vi kom fram till området, såg vi mycket riktigt en villrådig hund som sprang längs med vägen. Vi bromsade naturligtvis in och skulle stanna vid sidan, när bakomvarande långtradare bara tutade ilsket åt oss och dundrade förbi i oförändrad hastighet. Vi svängde av på en parkeringsremsa och jag tog mig över E4:an så säkert jag kunde. Jag såg att hunden var både stressad och lite misstänksam, så jag satte mig ner på huk med ryggen mot hunden. Den började då långsamt komma mot mig. Jag kände hur den nosade mig bak på ryggen innan den kom runt för att hälsa på mig. Nu viftade den till och med lite på svansen. Vi satt en liten kort stund och småpratade med varann innan jag bar den över vägen och in i vår bil.

Efter kontakt med polisens sambandscentral kunde jag bli kopplad till den som anmält hunden försvunnen sedan dagen innan. Vi kunde stämma träff och överlämna tiken till dess rättmätige ägare. Skönt att historien fick ett lyckligt slut. Vi kunde bara inte passera utan att göra ett försök att ta in hunden. Hade det varit vår hund hade jag definitivt önskat att någon annan gjorde samma sak som vi gjorde. Som hunden sprang omkring där på vägen, var det bara en tidsfråga innan den blivit överkörd. Det hade jag verkligen inte velat se.