En dag på fjället

För att komma vidare i jaktdressyren hade vi bestämt att åka upp på fjället och träna på vilda fåglar. Sagt och gjort, jag, Ted & Figo packade in oss i bilen och begav oss mot fjällen där Leif mötte upp. Han hade hört sig för att det skulle finnas fågel i området vi tänkte gå i. Min största farhåga med denna resa var att få se min hund totalt gå ur hand. Att han först och främst vid första släppet skulle försvinna och vara borta tiotalet minuter. Skulle han mot förmodan komma i fågel så var jag rädd att respekten han lärt sig genom rapphönsen och duvorna, skulle vara som bortblåst.

Inte svårt att njuta när man har denna utsikt

 Det började bra. Jag släppte Figo, med en lånad Garmin Astro runt halsen, och kunde snabbt konstatera att bara för att hunden går över en fjällkant så är han inte borta. Som mest gick han ut 400 meter och det var under första slagen han gjorde. Sedan revierade han riktigt bra med en vidd på ungefär 150-200 meter åt vardera sida. Han rörde sig så förutsägbart att jag hela tiden visste vart han var och vart han skulle dyka upp nästa gång. 

Figo passerar mig och Leif under sitt sök

 Ganska snart piper min Astro för att meddela att min hund tagit stånd. Jag tittar längre fram och ser mycket riktigt att Figo står i ripriset längre ner. "Huga ligen", hjärtat hoppar upp i halsgropen. "Shit, vad ska jag göra nu?!" "Ja, vad ska du göra nu" svarar Leif tillbaka. Då återfår jag förståndet och går så lugnt jag kan ner mot hunden, som fortfarande står blickstilla. När jag kommer fram ser jag att han står för en slagen ripa. Men spännande var det.

Enda bilden av Figo i stånd blev en dålig bild. Men jag ska inte skylla på fotografen, han agerade enbart för att hans fru bad honom om det <3 Han har själv inget intresse för fotografering och det faktum att han fick igång kameran och lyckas hitta avtryckaren är ett steg i rätt riktning ;)

Första fågelkontakten får Leifs Rambo, men fåglarna lyfter innan han hunnit fram. Förmodligen låg några ripor kvar för när vi närmar oss går tre ripor över huvudet på Figo som kan stoppas. Däremot kunde ingen av våra oerfarna hundar hitta igen kullen som slagit ner en bit framför oss.

Tekniska prylar är ju bra, om man förstår sig på dom. När min astro för fjärde gången meddelar stånd faller poletten ner: Hunden står, men inte fast. Vi behövde ta oss ner för en liten brant. Ted var först och ser Figo 100 meter längre fram, smygandes på ståndet. Ted börjar springa mot honom. Han hinner inte halvvägs förrän en stor kull ripor lättar och flyger neråt. Jag ser inte Figo men blåser i pipan och ropar... eller snarare vrålar, stanna. "Vart är hunden?" "Stannade han?" "Jaha, jag kan se på astron vart han är." H**vete, han går ju efter: 90m, 110m, 140m, sedan vänder han tillbaka. Jaha, var det detta vi åkte upp för att bevittna? En icke fungerande fågelhund.

Jag tog Figo till mig och "snackade igenom ett och annat." Jag tror han förstod budskapet. För han skulle gottgöra mig senare efter fikat. Då gick vi ner mot ett stort myrområde med låg björkskog. Figo hade vid det här laget sprungit av sig så han gick lagom stort (endast 50-60m) för att vi skulle ha god kontroll på honom bland fjällbjörkarna. Vi fick några situationer där Figo fattade stånd, men sedan inte hade något när han väl fick resningsorder. Då vi såg att fåglarna gärna löpte längs marken, fick jag lov att vara mer alert själv. 

Kom igen matte, nu kör vi!

När så Figo tog stånd nästa gång, var jag med. Jag skyndade mig fram, sa ja-ja-ja! och så småsprang jag tillsammans med Figo, som följde löpan fram. Jag kunde se flera ripor som sprang i riset framför oss! Då la Figo in stöten och tryckte upp dom på vingarna. Jag blåste i pipan, spottade ut den och skrek stanna. Figo satte sig ner och vände sig om och tittade på mig. Här stannade, om inte hela världen, så åtminstone fjällvärlden upp. Hur duktig kan man vara? Hur stolt kan man vara? Hur glad kan man vara? Jag skyndade fram till Figo, kramade om honom, berömde honom och pratade en hel massa som han förmodligen inte förstod ett ord av. Men han förstod att matte var nöjd med hans insats, och det var det som var poängen.

Leif & Ted klappar om hundarna när vi tar en liten paus

 Vi stannade upp en minut och gladdes åt framgången. Figo kopplade bort fåglarna lika snabbt som dom försvann ur hans åsyn. Inga girafföron uppe på huvudet, utan långa, släta, fina setteröron längs huvudet, med fokus på matte. Hur skulle något kunna toppa detta då måntro. Tja, en kort stund senare var det dags igen. Figo tar stånd, men står fast denna gång. Jag går fram och skickar honom. Han tar ett par steg, stannar till, tar ett par steg till och då går det upp fågel bara ett par meter framför nosen på honom. Jag blåser i pipan och i samma veva som jag efter det säger "stanna", inser jag att hunden faktiskt stannade självmant, innan jag ens blåste. Varför ska jag då dessutom säkra upp med ordet stanna.

Efter detta nöjde vi oss för dagen. Jag ville att denna sista situation skulle få ligga kvar i minnet hos både mig och Figo. Inte chansa och riskera en situation där han inte sköter sig.  Jag inser att denna träning var mer än välbehövlig även för mig. Jag har fått se att Figo inte går ur hand. Han söker inte för stort. Han söker i god kontakt med mig. Han kan sköta sig i fågelsituationer, om bara matte är med på samma jakt ;-) Kanske matte är den som är hetast i fågelsituationerna. Men nu känner jag mig helt klart lite lugnare. Jag är övertygad om att Figo kommer att fungera fint. Han behöver bara lite träning och erfarenhet, precis som matte.