Stjärnträff!

Helgerna passerar och är alldeles för korta när man jobbar. Det är fredag, söndag. Lördagen hinner man inte märka av. Men lördagen som gick lär i allafall Liam minnas. Han träffade nämligen sin stora idol Johan Harju som satt i Luleå hockeys monter på stadens festival. När Liam såg det så släppte han min hand och rusade iväg genom folkvimlet. Det var bara att ta rygg för att hinna med. Så klart köpte Liam en ny matchtröja och Harju och fyra andra från laget fick skriva sina autografer på den. Sedan ville han även att jag skulle ta en bild.

En stolt Liam brevid en glad och trevlig Johan Harju

 Helgens hundträning har bestått i inkallning från stånd och apportövningar brevid rapphönsburen. Det gick kanonfint! Sedan har jag även lagt ut apportfågel på en äng och låtit Figo reviera över den. Jag hade inget apportkommando här utan lät honom bara söka ut. När han hittade fågeln så apporterade han spontant och kom till mig och lämnade av. Duktig kille!

Ett leende på läpparna

Äntligen blev det av igen- fågelträning med Figo. När jag kom ut till Leif och Birgit hade Leif som vanligt funderat och planerat dagens aktiviteter. Vilken lyx att komma till "serverat bord"! Det är kvällens avslutande övning som göres utrymme här. Leif hade "planterat" ut en rapphöna på ett hygge. Tanken var att jag skulle släppa Figo och sedan skulle Rambo få sekundera honom. 

Figo söker ut och tar så småningom ett stånd som han smyger fram fem meter på innan han till slut limmar fast. När jag går fram mot Figo får jag frågan om jag inte ändå ska prova låta honom avancera. Ja, varför inte tänkte jag. Om jag inte kan göra det här, när ska jag då någonsin kunna göra det.

Jag smyger upp och ställer mig en meter bakom honom, säger ett lågt men bestämt "ja!" Det vi fick se nu är inte en trög avance, utan liknade mer en kanonkula som skjutits ur sin kanon. Rapphönan tog till vingarna och Figo.... stannar upp och hukar sig lite. Då blåser jag stopp-signalen och han sätter sig helt lugnt. Jag går fram till honom, tar ögonkontakt, berömmer, kommenderar "bakom" och går därifrån med honom. 

När jag sedan tittar åt Leifs håll, så ser jag att han står och applåderar oss. Senare frågar han om jag vet vad jag just presterat. När jag säger "han skötte sig ganska bra, va?" svarar han att om han vore jaktprovsdomare och detta var ett prov så skulle han dela ut ett 1:a pris med Hp åt Figo. Även om jag inte helt och hållet förstår mig på jaktprovsregler och valörer, så har jag i allafall snappat upp att det är något väldigt fint om man lyckas med.  

Behöver jag säga att jag körde hem med ett leende på läpparna?

Inte en fjäder...

Jag vet inte vad som har hänt, men nu har jag kommit av mig helt med Figo-träningen. Mer än en vecka har gått och hundstackar´n har inte fått se en enda fjäder. Det har varit mycket annat på agendan, nu när vi börjat om att jobba. Kvällarna räcker liksom inte till till allt man vill hinna med. Då är det lätt att hundarna får stå tillbaka, trots att jag tycker hundträningen är jättekul. Men om det ska bli något av mitt lilla krutpaket, så måsta jag ligga i mer än så här. Kanske jag tar en träningskväll imorgon efter jobbet... vi får se... om jag hinner.

Figo på barnkalas

Då var Liams barnkalas över för detta år. Igår kväll efter jobbet var det dags för kompisarna att fira Liam. Ted hade lägligt bytt arbetspass med en kollega och var såklart inte hemma (nädå, det var kollegan som verkligen behövde byta pass, så Ted är oskyldig). Tur att jag har en superduktig dotter som är både huslig och pysslig. Saga hjälpte mig med allt från tömma diskmaskinen till att baka chokladbollar.

Sedan hade jag faktiskt lite hjälp av vithajen. Ja vi kallade Figo så när han smög omkring i bakvattnet, slugt väntandes på att en bullbit eller godis skulle falla till marken. Praktiskt också att han städade undan alla smulor från altangolvet. En kanelbulle hade visst hamnat på gräsmattan, -onödigt att den blir gammal, tyckte Figo och mumsade i sig den. Kalaset hade tema Fångarna på fortet. Figo följde med till varje station och studerade de tävlande, ibland på lagom avstånd, men ibland så närgånget att han höll på att ta över uppdraget. Kanske han hade utnämnt sig själv till domare, vad vet jag.

Grattis Liam!

Semestern har tagit slut och igår var första arbetsdagen och vilken rivstart det blev. Riktigt högt tryck på både telefoner och mottagning. Nu har jag börjat nedräkningen till nästa semester om knappt fyra veckor ;)

Idag är en speciell dag hos familjen Nilsson. Allra mest spännande är det för vår minsting, mammas sockerpojke Liam, som fyller 7 år idag! Man är inte populär som måste jobba på den stora dagen. Vem som är mest besviken över att inte få vara med på väckningen med grattissång och paket på sängen, vet jag inte... men jag hade då velat vara där :(

Figo har fått vila från fågelträning sedan i söndags. Jag tror i och för sig inte att det gör så mycket. Det kan vara bra med en paus ibland, så alla intryck får falla på plats. Tanken är att jag ska hinna ut till fåglarna ikväll, men eftersom Liam fyller år, så kanske det bara blir en sväng ut och titta till dom och fylla på mat och vatten. Vi får se.

Nöjd trots allt

Trots att det inte tillkommer något nytt på bloggen, så händer det saker här hela tiden. Det är bara svårt att finna motivation och tid att skriva, när vädret visar sig från sin bästa sida och semesterdagarna börjar tryta. Jag och Figo tränar i princip varje dag. Vissa dagar blir det "bara" vanlig jaktdressyr, men ett par gånger i veckan blir det träning med kontrollerade fågelsituationer. 

I torsdags var senast vi tränade på fågel. Då provade jag något nytt. Eftersom Figo någorlunda kan det här med lugn i flog med mig vid hans sida, så ville jag utmana honom och flytta gränsen. När han sökt och hittat fågeln, så gick jag inte ända fram till honom. Han fick hitta tryggheten och lugnet själv, utan mattes stöd vid sidan. Jag stannade ett tjugotal meter från honom och iakttog situationen. När så rapphönan tog till vingarna, blev det för mycket och Figo gick efter. Jag blåste stoppsignalen, men inte förrän jag ropade nej! så stannade han.

Är jag nöjd med detta? Nja, till en början var jag mest förgrymmad: på hunden att han inte respekterade fågeln, men mest på mig själv som varit kaxig och stannat så långt från honom. Men när jag tänkte efter lite till, så kände jag mig trots allt nöjd totalt sett. Visst, han gick efter 10 meter, men han var ju kontaktbar för tusan. Han stannade ju när mattes röst bröt genom den härliga situationen, och sådant får inte underskattas!

Figo har fattat stånd för rapphöna. Denna situation är dock från i måndags, inte torsdags som jag skrivit om här ovan

Motion i sommarhettan

Vilken härlig semestervärme vi har! Den ena härliga dagen avlöser den andra. Enda problemet med det är att det blir svårt att motionera hundarna ordentligt. Vi har löst det så att vi åker och badar så hundarna får simträna. Åker man sent på eftermiddagen eller kvällen så är luften riktigt behaglig. Det är faktiskt rätt mysigt att simma ut och ha sin hundkompis simmande brevid. Vill man ha bottenkänning med fötterna går också det utmärkt, då hundarna fortfarande måste simma för att hålla sig flytande. På så sätt får dom både motion och svalka, helt perfekt!

Apportglädje återfunnen

Sedan Figo fått apportera efter avslutade fågelsituationer när vi tränat, så har han fått tillbaka apportglädjen som han visat upp tidigare. Senaste dagarna har vi inte tränat på fågel. Ja, eller förutom igår då jag hade en duva med mig och lät Figo reviera på en äng. När han passerade mig kastade jag fram duvan som flög upp mitt framför nosen på honom. Det är inga större problem längre. Figo stannar stående och tittar nyfiket, men lugnt, efter duvan som flyger sin väg. Ett par apportsök har han också fått, och det har gått bra. Nu känner jag igen min kille, ivrig att få komma iväg och söka rätt på apporterna.

Det är dom "kompletta" fågelsituationerna jag vill åt att träna mer på. Men jag tror att jag ska vara väldigt försiktig med att låta Figo avancera på fåglar han ställer. Jag har fått för mig att stadgan blir bättre om han får inprogrammerat en bild av att vara passiv när fågel tar till vingarna, sen kan vi börja köra upp fågel. Förhoppningsvis hinner vi några sådana situationer före höstjakten börjar. Jag har nämligen funderat mer och mer, och nästan kommit till ett beslut att anmäla honom till ett fjällprov i mitten av september. Man kan ju alltid dra honom om det skulle visa sig att han går ur hand på jakten (vilket jag i och för sig har svårt att tro).

Så här ska det se ut: fin kontakt och "lagom smutsig"

Tempmätare

Jag har ett litet trix som jag tar till när jag tränar med Figo. Jag brukar kalla det för tempmätaren. Under inlärningsfas använder jag mig av godis som beröm men allt eftersom hunden förstår vad jag kräver så övergår jag mer och mer till att min röst och handklapp ska vara beröm gott nog. Nu när jag tränar Figo i mer "stressade" situationer som fågelhantering, så har jag alltid godbitar med mig i fickan. När han ser ut att vara på toppen av stressnivå så tar jag till tempmätaren: jag erbjuder honom en godbit och tar han den, ja då vet jag att han fortfarande är kontaktbar, att jag har honom i hand. Om han inte skulle ta den, då får jag avbryta för en stund och låta honom lugna ner sig, innan vi fortsätter igen. Det här sättet att mäta stressnivån, fungerar bra på Figo och jag kan enkelt avgöra om jag lagt träningen på rätt nivå.