Kjaerlighet

Idag är Figo så pass mycket bättre att vi fortsätter packa in i husvagnen. Vad det än var han drabbats av, så verkar det inte vara av någon allvarligare art. Vi planerar att åka, någon dag förskjutet, men vi kommer oss iväg i allafall.

Idag är det precis ett år sedan mamma gick bort. Det har varit ett tungt år. Först en förlamande sorg, som mer och mer förbytts till en obeskrivlig saknad. Jag har dock fortfarande svårt att tänka på henne utan att ögonen blir blanka av tårar som vill tränga fram.

Det är så många tillfällen man velat dela med sig av, men så finns hon inte kvar. Eller en sådan enkel sak som när man inte vet vilken nivå i ugnen kakan ska gräddas. Vem ringer jag då, när inte mamma finns där? Men det kanske märkligaste av allt, är känslan att nu finns det saker i mitt liv som mamma inte vet om. Saker hon inte visste att jag skulle vara med om.

Jag kan bara hoppas att hon på något sätt ändå är med. Det är med kärlek och saknad jag bär med mig henne i mitt hjärta. Jag bär med mig hennes värme, styrka och det oövervinnerliga hopp hon bar på.

Jag vet att mamma tyckte mycket om Sissels röst, och texten avspeglar min bild av hur mamma var...

Bekymmersamt läge

Vi har jagat lite skogsfågel. Mest för att få komma ut lite. Jag hade inte tänkt släppa Figo något förrän vi åker till fjälls. Men igår lät jag honom gå något släpp där det var rätt skogstyp för att ha uppsikt över honom. Han hittade en orrtupp som han ställde men inte lyckades trycka fast ordentligt. Den tog till vingarna och min lille gubbe gick efter 5-10 meter innan han stannade. Senare på dagen fick han gå kring myrmark, men hittade inget där.

Dessvärre upptäckte vi sent igår kväll att Figo börjat halta. Han verkar ha ont i handleden på vänster framben. Det syntes inget på honom under jakten eller strax efter. Men när vi skulle gå och lägga oss hade han till och med problem att ta sig uppför trappan till övervåningen. Idag haltar han inte mindre och nu börjar jag känna lite oro. Vi åker ju upp till fjällen imorgon och har redan räknat bort en kortare runda då. Frågan är nu om hältan ger med sig till tisdag, eller om han behöver fler dagar för att bli bra. Tråkigt i så fall, men Figos hälsa går ju naturligtvis först.

Vi hoppas Figo snart kan få göra det han är född till och älskar: springa

Skitjakt!

...önskar jag alla jaktintresserade. Men glöm inte att man aldrig behöver ångra ett skott man aldrig avlossat. Bättre ta det säkra för det osäkra och aldrig riskera något man kanske får ångra länge. Skitjakt betyder alltså önskan om god jaktlycka (för er som inte sysslar med jakt).

Det bitterljuva

Det är något bitterljuvt över att skolorna börjat om med rutiner och allt annat det innebär. Sommarlovets lata mornar, där klockan tickar iväg närmare lunchtid än frukost, innan man slänger benen över sängkanten, känns som en evighet bort. Istället har mornar där vi ligger och drar oss i sängen, bytts ut mot väckarklockans obarmhärtiga signal. Alla barn ska upp, få sig frukost och sedan iväg med rätt ryggsäck, på rätt rygg. 

Vad är då det bitterljuva i detta? Jo, när magen börjar kurra för lunch, så har jag hunnit med att få barnen till skolan, få en stund för sig själv med kaffekoppen och morgontidningen, fått till stånd några nyttiga göromål i hemmet och varit iväg och tränat med Figo. Detta samtidigt som gubben klippt gräset och packat ett fullt släp med skräp. Så efter lunchen hann vi med både soptippbesök och lerduveskytte. Så, det bittra är att sovmornarna är ett minne blott, det ljuva är att man får så mycket gjort när alla rutiner är på rätt plats.

Det drar ihop sig

Dagarna går i en rasande fart just nu. Vi har diverse projekt som måste bli färdiga här hemma innan jakten drar igång. Det har medfört att det inte blivit så mycket tid över till Figo, som jag önskat. Han har tyvärr verkligen fått stå tillbaka. Men så är livet som hund i en trebarnsfamilj med hus som ska hållas efter.

Idag hann vi i alla fall iväg en sväng för lite fågelträning med rapphöns och duva. Idag körde vi hela paketet med hagelskott i luften vid flog och avslutning med utlagd apport. Figo sköter sig oklanderligt på våra rapphöns och duvor. Jag är aldrig orolig att jag inte kan lita på honom där, vilket känns otroligt skönt. Träningen toppades med lite stadgeträning, där Figo fick sitta lugnt för sig själv och titta på när kompisen jobbade. Inga problem det heller. Han satt kvar på samma fläck jag lämnade honom. Jag hade i och för sig inte förväntat mig annat av honom vid det här laget.

Det börjar dra ihop sig och alla som sysslar med jakt förstår vad jag menar: jaktpremiären den 25:e. Vi kommer dock att starta lugnt, då Ted jobbar hela helgen. Men vi har vårt framför oss! Vi har planerat in en fjälljaktsresa som vi båda längtar likt små barn till! Spännande och avkopplande på samma gång, att få vistas i fjällvärlden och se om Figo fortsätter på sin fina bana vad gäller fågelhantering.

En dag på fjället

För att komma vidare i jaktdressyren hade vi bestämt att åka upp på fjället och träna på vilda fåglar. Sagt och gjort, jag, Ted & Figo packade in oss i bilen och begav oss mot fjällen där Leif mötte upp. Han hade hört sig för att det skulle finnas fågel i området vi tänkte gå i. Min största farhåga med denna resa var att få se min hund totalt gå ur hand. Att han först och främst vid första släppet skulle försvinna och vara borta tiotalet minuter. Skulle han mot förmodan komma i fågel så var jag rädd att respekten han lärt sig genom rapphönsen och duvorna, skulle vara som bortblåst.

Inte svårt att njuta när man har denna utsikt

 Det började bra. Jag släppte Figo, med en lånad Garmin Astro runt halsen, och kunde snabbt konstatera att bara för att hunden går över en fjällkant så är han inte borta. Som mest gick han ut 400 meter och det var under första slagen han gjorde. Sedan revierade han riktigt bra med en vidd på ungefär 150-200 meter åt vardera sida. Han rörde sig så förutsägbart att jag hela tiden visste vart han var och vart han skulle dyka upp nästa gång. 

Figo passerar mig och Leif under sitt sök

 Ganska snart piper min Astro för att meddela att min hund tagit stånd. Jag tittar längre fram och ser mycket riktigt att Figo står i ripriset längre ner. "Huga ligen", hjärtat hoppar upp i halsgropen. "Shit, vad ska jag göra nu?!" "Ja, vad ska du göra nu" svarar Leif tillbaka. Då återfår jag förståndet och går så lugnt jag kan ner mot hunden, som fortfarande står blickstilla. När jag kommer fram ser jag att han står för en slagen ripa. Men spännande var det.

Enda bilden av Figo i stånd blev en dålig bild. Men jag ska inte skylla på fotografen, han agerade enbart för att hans fru bad honom om det <3 Han har själv inget intresse för fotografering och det faktum att han fick igång kameran och lyckas hitta avtryckaren är ett steg i rätt riktning ;)

Första fågelkontakten får Leifs Rambo, men fåglarna lyfter innan han hunnit fram. Förmodligen låg några ripor kvar för när vi närmar oss går tre ripor över huvudet på Figo som kan stoppas. Däremot kunde ingen av våra oerfarna hundar hitta igen kullen som slagit ner en bit framför oss.

Tekniska prylar är ju bra, om man förstår sig på dom. När min astro för fjärde gången meddelar stånd faller poletten ner: Hunden står, men inte fast. Vi behövde ta oss ner för en liten brant. Ted var först och ser Figo 100 meter längre fram, smygandes på ståndet. Ted börjar springa mot honom. Han hinner inte halvvägs förrän en stor kull ripor lättar och flyger neråt. Jag ser inte Figo men blåser i pipan och ropar... eller snarare vrålar, stanna. "Vart är hunden?" "Stannade han?" "Jaha, jag kan se på astron vart han är." H**vete, han går ju efter: 90m, 110m, 140m, sedan vänder han tillbaka. Jaha, var det detta vi åkte upp för att bevittna? En icke fungerande fågelhund.

Jag tog Figo till mig och "snackade igenom ett och annat." Jag tror han förstod budskapet. För han skulle gottgöra mig senare efter fikat. Då gick vi ner mot ett stort myrområde med låg björkskog. Figo hade vid det här laget sprungit av sig så han gick lagom stort (endast 50-60m) för att vi skulle ha god kontroll på honom bland fjällbjörkarna. Vi fick några situationer där Figo fattade stånd, men sedan inte hade något när han väl fick resningsorder. Då vi såg att fåglarna gärna löpte längs marken, fick jag lov att vara mer alert själv. 

Kom igen matte, nu kör vi!

När så Figo tog stånd nästa gång, var jag med. Jag skyndade mig fram, sa ja-ja-ja! och så småsprang jag tillsammans med Figo, som följde löpan fram. Jag kunde se flera ripor som sprang i riset framför oss! Då la Figo in stöten och tryckte upp dom på vingarna. Jag blåste i pipan, spottade ut den och skrek stanna. Figo satte sig ner och vände sig om och tittade på mig. Här stannade, om inte hela världen, så åtminstone fjällvärlden upp. Hur duktig kan man vara? Hur stolt kan man vara? Hur glad kan man vara? Jag skyndade fram till Figo, kramade om honom, berömde honom och pratade en hel massa som han förmodligen inte förstod ett ord av. Men han förstod att matte var nöjd med hans insats, och det var det som var poängen.

Leif & Ted klappar om hundarna när vi tar en liten paus

 Vi stannade upp en minut och gladdes åt framgången. Figo kopplade bort fåglarna lika snabbt som dom försvann ur hans åsyn. Inga girafföron uppe på huvudet, utan långa, släta, fina setteröron längs huvudet, med fokus på matte. Hur skulle något kunna toppa detta då måntro. Tja, en kort stund senare var det dags igen. Figo tar stånd, men står fast denna gång. Jag går fram och skickar honom. Han tar ett par steg, stannar till, tar ett par steg till och då går det upp fågel bara ett par meter framför nosen på honom. Jag blåser i pipan och i samma veva som jag efter det säger "stanna", inser jag att hunden faktiskt stannade självmant, innan jag ens blåste. Varför ska jag då dessutom säkra upp med ordet stanna.

Efter detta nöjde vi oss för dagen. Jag ville att denna sista situation skulle få ligga kvar i minnet hos både mig och Figo. Inte chansa och riskera en situation där han inte sköter sig.  Jag inser att denna träning var mer än välbehövlig även för mig. Jag har fått se att Figo inte går ur hand. Han söker inte för stort. Han söker i god kontakt med mig. Han kan sköta sig i fågelsituationer, om bara matte är med på samma jakt ;-) Kanske matte är den som är hetast i fågelsituationerna. Men nu känner jag mig helt klart lite lugnare. Jag är övertygad om att Figo kommer att fungera fint. Han behöver bara lite träning och erfarenhet, precis som matte.

Prinsarna på ärten

När Ted kom hem från jobbet i morse hade han ingenstans att lägga sig. Sängen var redan full. Jag gick då och la mig i extrasängen för att dra mig lite. Naturligtvis somnade jag om. När jag vaknade möttes jag av två nosar som andades på mig. Jag som sagt att våra hundar inte ligger i sängarna. Tydligen bara sant så långt att de inte ligger i vår säng, men regeln verkar också bara gälla den :-)

Nu är det gjort

Beslutet är taget och nu är det alltså gjort. Jag har anmält Figo till fjällprov 15 september. Det värsta av allt är att jag är nervös redan nu. Jag vet egentligen inte varför jag känner så. Jag har inga förväntningar på Figo, utan ser detta prov mer som ett tillfälle att lära sig. Men det är något med hela situationen som gör att jag blir så jättenervös. Och på ett jaktprov blottar man ju sig verkligen som hundförare. Det är nog det! Det är inte hunden jag är nervös för, det är mig själv. Problemet lär väl vara att Figo kommer att känna av min nervositet, och hur reagerar han på den tro?

Igår kväll blev verkligen en träningskväll. Jag åkte hemifrån före sex och var inte hemma förrän vid tio snåret. Vi var fyra hundar som träffades och tränade fågel. Vi hade alla kommit olika långt i dressyren. Någon hade en hund som fungerat bra tidigare men som under helgens inventering "kokat över", medan en annan hade en ännu otämjd unghund med motor värre än en skenande formel1 bil. Men roligt hade vi.

För Figos del fungerar det som tidigare. Vi (läs jag) känner oss lugnare och tryggare för varje situation vi genomför kontrollerat. Igår kväll tog Figo stånd 100 meter ut från mig på en äng. Jag såg att han stod nära buren (vi hade ingen vind) och ville inte ha honom så inpå. Men jag lyckades kalla in honom från ståndet och skicka tillbaka honom på nytt. Då tog han naturligtvis stånd på längre avstånd, han visste ju vart han hade fågeln.

Som jag skrivit tidigare så har jag ingen som helst oro för eftergång i dessa situationer. Mitt huvudbry ligger nu i att hunden på varje stånd han tar, börjar smyga framåt. Jag kan stoppa upp honom men efter en stund tar han på nytt ett smygande steg eller två. Jag blir tokig! Förr tänkte jag att han inte riktigt hade lokaliserat fåglarna men efter igår förstår jag ju att det inte är det som är problemet. Vad ska jag ta mig till? Någon som har förslag?

Träning i dagarna tre

Fågelhundsträning i dagarna tre har det varit, men nu blir det lugnt ett par dagar. Eller så inte. Jag tänkte kanske få med Ted ut en sväng imorgon för att visa hur duktiga vi blivit :) Igår kväll hade vi med oss en kille som har en strävhårstik på dryga året. Hon fick testa på intresset för fågel och provade även på lite uppflog. Hon och husse har en del att jobba på, men hon var en riktigt trevlig tik och verkar inte vara särdeles svårdresserad. Så sköter husse sina kort rätt får han alldeles säkert en mycket trevlig jaktkamrat i henne.

Tre situationer vardera hann vi med. Leif hade med filmkamera och filmade en av Figos situationer. Så klart när allt förevigas så fanns det ju mer att önska hos hunden (och kanske även av matte för den delen). Men det ska ändå bli intressant att se sig själv och Figo som tredje part.

Figo har numer alltid näsan påkopplad under arbete. Han vet direkt vad han ska göra och gör det bra. Han springer med vägvinnande galopp tills han känner vittring. Då saktar han in och intar en låg, nästan krypande profil med nosen hela tiden jobbandes mot vinden för att precist lokalisera fågeln. Han tar stånd på ett för ögat vackert sätt. Tyvärr har han visat tendens till att efter en fem, tio sekunder ta något eller några steg för att åter frysa fast. Kanske han inte exakt vet var han har fågeln, eller så är det otyg han har för sig. Han kan dock stoppas med en "morrning" från min sida.

Igår kom jag på mig själv med att inte alls vara orolig för eftergång. Nej, det som jag hade i tankarna när jag gick fram mot ståndet var om Figo skulle vara trög i avancen och hur jag skulle kunna få honom att villigt resa fågel. Fattar ni vad jag just skrev!?! Jag är inte orolig att Figo går efter. Jag vet att han stannar när fågel (läs rapphöna och duva) syns i luften. Jag är egentligen inte heller orolig för den utvecklade tröga avancen. Jag ser det som en fördel när vi sedan kommer på vild fågel. Då kommer jag vara nervös för eftergång, det kan jag lova :)

Trög

Varför ska det vara lätt när det kan vara lite svårt? Nu när allt börjar gå som en dans för Figo och hans fågeltagningar, då dyker nya "nötter att knäcka" upp. Igår fick jag för första gången erfara en trög avance. tre gånger fick jag säga "ja", innan han reste fågeln. Inte alls lika kul som den andra ytterligheten jag tidigare snabbt vande mig med. Hm, kanske jag varit lite hård med honom i fågelsituationer. Av rädsla för eftergång får jag nu betala priset? Fast å andra sidan, när vi kommer på vild fågel så tror åtminstone jag att han kommer att vara mer spänd. Så det kanske löser sig till slut.

Het på gröten

Jag hann iväg och träna med Figo en liten sväng ikväll. Jag kände en liten oro idag, för han hade nerverna utanpå min lille gubbe. Vi fick köra dressyrövningar en bra stund innan han kom ner i varv. Jag tror han hade förra situationen i minnet, när han fick avancera för första gången. 

Men trots mina farhågor så sökte han av partiet med en fin reviering, fattade stånd (som han faktiskt smög fram på lite, innan jag med rösten stoppade upp honom. Eftersom jag visste vart fågeln låg så kunde jag ju göra det). Sedan stod han lugnt och fint. Han ser så rolig ut när jag kommer fram till honom. När jag går upp vid sidan av honom och småpratar, så sneglar han lätt åt mitt håll innan han åter fäster blicken åt det håll fågeln ligger. Han ser ut som att han tänker: "Kom igen nu matte, sluta snacka och ge mig det ord jag vill höra". 

Avancen var lika enorm som förra gången. Men lika snabbt som han avancerade, lika snabbt stannade han när fågeln flög upp. Phu, åter igen kunde jag pusta ut. Idag var det spännande, för han var som sagt "het på gröten".

Vi avslutade med att hundarna fick sitta lugnt medan fågel flög över och förbi dom. Innan jag själv hann vara med så hade Leif tagit en rapphöna som han la mitt framför tassarna på Figo! Vad gör han tänkte jag, vill han ha ihjäl fågelstackar´n! Figo satt lugnt... ända till rappisen började springa. Då tänkte Figo göra slag i saken. Otur för honom då att han hade en matte som såg vad som höll på att hända. En korrigering i precis rätt tid, gjorde att han avbröt handlingen och återgick till sin passiva hållning. Otroligt intressant att se att båda hundarna avreagerade så snabbt på fåglarna.

Stjärnträff!

Helgerna passerar och är alldeles för korta när man jobbar. Det är fredag, söndag. Lördagen hinner man inte märka av. Men lördagen som gick lär i allafall Liam minnas. Han träffade nämligen sin stora idol Johan Harju som satt i Luleå hockeys monter på stadens festival. När Liam såg det så släppte han min hand och rusade iväg genom folkvimlet. Det var bara att ta rygg för att hinna med. Så klart köpte Liam en ny matchtröja och Harju och fyra andra från laget fick skriva sina autografer på den. Sedan ville han även att jag skulle ta en bild.

En stolt Liam brevid en glad och trevlig Johan Harju

 Helgens hundträning har bestått i inkallning från stånd och apportövningar brevid rapphönsburen. Det gick kanonfint! Sedan har jag även lagt ut apportfågel på en äng och låtit Figo reviera över den. Jag hade inget apportkommando här utan lät honom bara söka ut. När han hittade fågeln så apporterade han spontant och kom till mig och lämnade av. Duktig kille!

Ett leende på läpparna

Äntligen blev det av igen- fågelträning med Figo. När jag kom ut till Leif och Birgit hade Leif som vanligt funderat och planerat dagens aktiviteter. Vilken lyx att komma till "serverat bord"! Det är kvällens avslutande övning som göres utrymme här. Leif hade "planterat" ut en rapphöna på ett hygge. Tanken var att jag skulle släppa Figo och sedan skulle Rambo få sekundera honom. 

Figo söker ut och tar så småningom ett stånd som han smyger fram fem meter på innan han till slut limmar fast. När jag går fram mot Figo får jag frågan om jag inte ändå ska prova låta honom avancera. Ja, varför inte tänkte jag. Om jag inte kan göra det här, när ska jag då någonsin kunna göra det.

Jag smyger upp och ställer mig en meter bakom honom, säger ett lågt men bestämt "ja!" Det vi fick se nu är inte en trög avance, utan liknade mer en kanonkula som skjutits ur sin kanon. Rapphönan tog till vingarna och Figo.... stannar upp och hukar sig lite. Då blåser jag stopp-signalen och han sätter sig helt lugnt. Jag går fram till honom, tar ögonkontakt, berömmer, kommenderar "bakom" och går därifrån med honom. 

När jag sedan tittar åt Leifs håll, så ser jag att han står och applåderar oss. Senare frågar han om jag vet vad jag just presterat. När jag säger "han skötte sig ganska bra, va?" svarar han att om han vore jaktprovsdomare och detta var ett prov så skulle han dela ut ett 1:a pris med Hp åt Figo. Även om jag inte helt och hållet förstår mig på jaktprovsregler och valörer, så har jag i allafall snappat upp att det är något väldigt fint om man lyckas med.  

Behöver jag säga att jag körde hem med ett leende på läpparna?

Inte en fjäder...

Jag vet inte vad som har hänt, men nu har jag kommit av mig helt med Figo-träningen. Mer än en vecka har gått och hundstackar´n har inte fått se en enda fjäder. Det har varit mycket annat på agendan, nu när vi börjat om att jobba. Kvällarna räcker liksom inte till till allt man vill hinna med. Då är det lätt att hundarna får stå tillbaka, trots att jag tycker hundträningen är jättekul. Men om det ska bli något av mitt lilla krutpaket, så måsta jag ligga i mer än så här. Kanske jag tar en träningskväll imorgon efter jobbet... vi får se... om jag hinner.

Figo på barnkalas

Då var Liams barnkalas över för detta år. Igår kväll efter jobbet var det dags för kompisarna att fira Liam. Ted hade lägligt bytt arbetspass med en kollega och var såklart inte hemma (nädå, det var kollegan som verkligen behövde byta pass, så Ted är oskyldig). Tur att jag har en superduktig dotter som är både huslig och pysslig. Saga hjälpte mig med allt från tömma diskmaskinen till att baka chokladbollar.

Sedan hade jag faktiskt lite hjälp av vithajen. Ja vi kallade Figo så när han smög omkring i bakvattnet, slugt väntandes på att en bullbit eller godis skulle falla till marken. Praktiskt också att han städade undan alla smulor från altangolvet. En kanelbulle hade visst hamnat på gräsmattan, -onödigt att den blir gammal, tyckte Figo och mumsade i sig den. Kalaset hade tema Fångarna på fortet. Figo följde med till varje station och studerade de tävlande, ibland på lagom avstånd, men ibland så närgånget att han höll på att ta över uppdraget. Kanske han hade utnämnt sig själv till domare, vad vet jag.

Grattis Liam!

Semestern har tagit slut och igår var första arbetsdagen och vilken rivstart det blev. Riktigt högt tryck på både telefoner och mottagning. Nu har jag börjat nedräkningen till nästa semester om knappt fyra veckor ;)

Idag är en speciell dag hos familjen Nilsson. Allra mest spännande är det för vår minsting, mammas sockerpojke Liam, som fyller 7 år idag! Man är inte populär som måste jobba på den stora dagen. Vem som är mest besviken över att inte få vara med på väckningen med grattissång och paket på sängen, vet jag inte... men jag hade då velat vara där :(

Figo har fått vila från fågelträning sedan i söndags. Jag tror i och för sig inte att det gör så mycket. Det kan vara bra med en paus ibland, så alla intryck får falla på plats. Tanken är att jag ska hinna ut till fåglarna ikväll, men eftersom Liam fyller år, så kanske det bara blir en sväng ut och titta till dom och fylla på mat och vatten. Vi får se.

Nöjd trots allt

Trots att det inte tillkommer något nytt på bloggen, så händer det saker här hela tiden. Det är bara svårt att finna motivation och tid att skriva, när vädret visar sig från sin bästa sida och semesterdagarna börjar tryta. Jag och Figo tränar i princip varje dag. Vissa dagar blir det "bara" vanlig jaktdressyr, men ett par gånger i veckan blir det träning med kontrollerade fågelsituationer. 

I torsdags var senast vi tränade på fågel. Då provade jag något nytt. Eftersom Figo någorlunda kan det här med lugn i flog med mig vid hans sida, så ville jag utmana honom och flytta gränsen. När han sökt och hittat fågeln, så gick jag inte ända fram till honom. Han fick hitta tryggheten och lugnet själv, utan mattes stöd vid sidan. Jag stannade ett tjugotal meter från honom och iakttog situationen. När så rapphönan tog till vingarna, blev det för mycket och Figo gick efter. Jag blåste stoppsignalen, men inte förrän jag ropade nej! så stannade han.

Är jag nöjd med detta? Nja, till en början var jag mest förgrymmad: på hunden att han inte respekterade fågeln, men mest på mig själv som varit kaxig och stannat så långt från honom. Men när jag tänkte efter lite till, så kände jag mig trots allt nöjd totalt sett. Visst, han gick efter 10 meter, men han var ju kontaktbar för tusan. Han stannade ju när mattes röst bröt genom den härliga situationen, och sådant får inte underskattas!

Figo har fattat stånd för rapphöna. Denna situation är dock från i måndags, inte torsdags som jag skrivit om här ovan

Motion i sommarhettan

Vilken härlig semestervärme vi har! Den ena härliga dagen avlöser den andra. Enda problemet med det är att det blir svårt att motionera hundarna ordentligt. Vi har löst det så att vi åker och badar så hundarna får simträna. Åker man sent på eftermiddagen eller kvällen så är luften riktigt behaglig. Det är faktiskt rätt mysigt att simma ut och ha sin hundkompis simmande brevid. Vill man ha bottenkänning med fötterna går också det utmärkt, då hundarna fortfarande måste simma för att hålla sig flytande. På så sätt får dom både motion och svalka, helt perfekt!

Apportglädje återfunnen

Sedan Figo fått apportera efter avslutade fågelsituationer när vi tränat, så har han fått tillbaka apportglädjen som han visat upp tidigare. Senaste dagarna har vi inte tränat på fågel. Ja, eller förutom igår då jag hade en duva med mig och lät Figo reviera på en äng. När han passerade mig kastade jag fram duvan som flög upp mitt framför nosen på honom. Det är inga större problem längre. Figo stannar stående och tittar nyfiket, men lugnt, efter duvan som flyger sin väg. Ett par apportsök har han också fått, och det har gått bra. Nu känner jag igen min kille, ivrig att få komma iväg och söka rätt på apporterna.

Det är dom "kompletta" fågelsituationerna jag vill åt att träna mer på. Men jag tror att jag ska vara väldigt försiktig med att låta Figo avancera på fåglar han ställer. Jag har fått för mig att stadgan blir bättre om han får inprogrammerat en bild av att vara passiv när fågel tar till vingarna, sen kan vi börja köra upp fågel. Förhoppningsvis hinner vi några sådana situationer före höstjakten börjar. Jag har nämligen funderat mer och mer, och nästan kommit till ett beslut att anmäla honom till ett fjällprov i mitten av september. Man kan ju alltid dra honom om det skulle visa sig att han går ur hand på jakten (vilket jag i och för sig har svårt att tro).

Så här ska det se ut: fin kontakt och "lagom smutsig"

Tempmätare

Jag har ett litet trix som jag tar till när jag tränar med Figo. Jag brukar kalla det för tempmätaren. Under inlärningsfas använder jag mig av godis som beröm men allt eftersom hunden förstår vad jag kräver så övergår jag mer och mer till att min röst och handklapp ska vara beröm gott nog. Nu när jag tränar Figo i mer "stressade" situationer som fågelhantering, så har jag alltid godbitar med mig i fickan. När han ser ut att vara på toppen av stressnivå så tar jag till tempmätaren: jag erbjuder honom en godbit och tar han den, ja då vet jag att han fortfarande är kontaktbar, att jag har honom i hand. Om han inte skulle ta den, då får jag avbryta för en stund och låta honom lugna ner sig, innan vi fortsätter igen. Det här sättet att mäta stressnivån, fungerar bra på Figo och jag kan enkelt avgöra om jag lagt träningen på rätt nivå.