Under helgen som gick tänkte jag att jag skulle göra som "alla" andra och gå med i facebook. Jag tror jag är den sista i världen som inte är med (förutom Ted som inte heller gått med). Spiken i kistan blev när jag hörde från omgivningen hur bra det var, för i facebook kan man nämligen bli vän med sina barn och på så sätt se vad dom har för sig. Jag tyckte det lät lite udda, men tänkte ge det en chans.
Sagt och gjort jag loggade in och gjorde min första vänförfrågan till Emil. Han svarade raskt att han ville bli min vän (själv var jag övertygad om att vi varit vänner i snart 15 år redan). När jag ändå var igång gjorde jag min andra, och sista, vänförfrågan. Den gick till Figos uppfödare, för jag hade hört att hon lade ut bilder, som har med hundarna att göra, där. Så långt var väl allt väl. Men så händer det i mina ögon så förunderliga. Det formligen haglade in vänförfrågningar från både höger och vänster. Det var gamla barndomsvänner jag inte sett på 20-25 år, men även människor jag aldrig umgåtts med och knappt visste vem dom var mer än till namnet.
Hur gör man då? Snäll som jag är vill jag ju inte avvisa någon som vill vara ens vän. Men å andra sidan förstår jag inte hur man kan ha så många vänner, som flera av de personer som skickat vänförfrågan till mig hade. Personligen har jag ett fåtal riktiga vänner, och dom står inte i listan på facebook. Dom står uppskrivna i mitt hjärta. När jag sedan insåg att själva ursprungssyftet med facebook-konto var meningslöst (Emil skriver aldrig själv utan kommenterar bara på andras inlägg), var valet väldigt lätt.
Jag har avslutat mitt konto. Kanske är jag den som varit aktiv på facebook kortast tid. Kanske är jag den enda som inte förstår det fiffiga med facebook. Kanske är jag inte mogen (eller ungdomlig) nog för facebook. Kanske är jag inte nog nyfiken för att vilja ta del av flera hundra vänners inlägg. Kanske är jag lite narcisistiskt lagd som gillar mer att skriva än att läsa vad andra skriver. Men narcisist eller inte, jag nöjer mig gott med en blogg.
 |
| Tre av mina vänner, och ingen av dom har facebook ;-) |
ZSå du har gått med. ....Kul!!!! Jag är mer på fejan nu än bloggen. Efter som jag har facebook i mobilen. Hoppas ni mår bra. Kram från Åsa med flock:))
SvaraRaderaOj jag hann inte läsa hela inlägget innan jag kommenterade. Men jag blev så glad att du hade gått med:) Min tre allra närmsta vänner är inte heller med i facebook. Men jag har fått mycket kontakt med barndoms vänner plus en massa hundfolk och jag nobbar många som jag knappt känner. Men det är ju en smaksak helt klart. Men vår dator krånglar så för mig blir det inte många inlägg på bloggen nu men det kommer. Ha det så bra kram från Åsa igen:)
SvaraRaderaDu... vill du vara med i klubben VVF (våga vägra Facebook)?! Jag är självutnämnd ordförande sedan jag insett att jag är bland dom få som inte ens provat öppna ett konto- och av ren tjurskallighet har som mål att fortsätta stå utanför denna sociala, livsnödvändiga sida! Visst- jag ÄR utanför händelsernas centrum då jag är väldigt dåligt uppdaterad kring alla vänner och deras vänner och vad som händer i deras liv. Men sen skulle jag ha samma problem som du med vänförfrågningar, jag är inte intresserad av allt för många ytliga, gamla vänskapsrelationer- jag hinner ju knappt med mina aktuella, verkliga vänner! Sen skulle jag ha svårt att neka en förfrågan och då hamnar jag i ett dilemma då jag samtidigt inte vill ha alla dessa människor som "nätvänner" med full tillgång till mitt privatliv! En annan aspekt är högtidsdagar osv... jag föredrar ett sms el telefonsamtal isf gratulationer via "boken"
SvaraRaderaMen så är jag en lightversion av bakåtsträvare (åtminstone enligt Matte och alla "bokförespråkare")
Kram
Vera, det tar jag i hand på!
SvaraRaderaHurra, jag är inte ensam!!!
Någon annan hann visst före. Jag tänkte annars passa på att bjuda in dig till klubben VVF...........
SvaraRaderaVi är trots allt några, om än inte så många :-)
Kram
Agneta