För att jag bestämmer det...

Bosco har fått följa med Ted på några jaktsvängar senaste tiden. Figo har däremot fått avsluta jaktsäsongen i skogen för i år. Gammeltupparna är ännu för svåra för honom. Figo började ju jaktsäsongen bättre än vi ens vågat drömma om, första fågeln fälldes för honom bara någon dag efter premiären. Tyvärr var jag inte med, och tyvärr är det enda fågeln som fällts för honom. Om jag nu ska fortsätta på temat tyvärr, så kan jag också säga att tyvärr så avslutade han sista jaktturen med att gå efter en retsam järpe som lyfte bara någon noslängd framför honom. Det var för mycket för att kunna motstå.

Jag som börjat tro att han var så duktig och imponerades av hans stadga när orrar flög. Jag var själv inte med när han gick efter men har fått berättat för mig att idioten (Figo) var totalt döv. Hörde varken pipans stoppsignal eller husses ljuva stämma (nåja, kanske inte så ljuv) utan tog sig en lov på 50-60 meter innan verkligheten hann ikapp honom. Därför vet jag att jag inte behöver gå sysslolös över vintern. Om han går efter järpe på det viset, vad ska han inte göra efter ripor! Nu får vi koncentrera oss på stadga och ovillkorlig lydnad.

Jag blandar olika övningar med att helt enkelt vara ledare för min hund. Med det menar jag att jag bestämmer allt i de situationer jag väljer, ex.vis: han ska ligga på golvet och inte på mattan när jag bestämmer det. Han ska sitta till vänster om Bosco när han får varsågod vid utfodring, för att jag vill ha det så. Han ska sitta kvar inne i hallen när vi går ut tills jag vänder mig om och säger varsågod, för att jag bestämt det. Detta är bara några exempel på hur jag dominerar hunden. Men det finns ett till exempel som också tål att nämnas, och det är att jag bestämmer när jag vill gosa med Figo (och det blir rätt ofta men han verkar inte svårövertalad) och när jag vill sluta (kanske lite svårare).