Förmiddagen bestod av hockeysammandrag i Piteå. Liam spelade med de som är 1 år äldre (pga att det bara var Liam och en kille till av hans årgång anmälda), det gick superbra! Svågern har varit snäll och slipat Liams skridskor och kom förbi med dom igår. När han lämnade dom så påpekade han att Liam inte har någon åk-yta på skridskorna.
-Nähä? svarade jag frågande.
-Alltså, det betyder att han inte har något "hemläge" utan skridskon är helt rund under så han aldrig kan slappna av och vila. (Resultatet blir tydligen betydligt mer instabilt)
Ja, så kan det gå när man inte vet mycket om hockey och sånt. Men ett är då säkert, och det är att Liam fått träna balansen denna hockeyvinter. Fast vi ska nog följa rådet att slipa en liten åk-yta till honom. Kanske det blir en liten raketkille på isen då ;)
Efter hemkomst och lunchintag så tog vi hundarna på en skidtur i skogen. Saga och Liam följde också med (Liam den rackaren, han är som en "duracellkanin", dvs. energin tar aldrig slut). Vi åkte 2½ timme innan vi var tillbaka vid bilen igen. Det låter kanske idylliskt, familjen friluftsliv på äventyr? Nja, första timmen präglades mest av gnäll över skidor som levde sitt eget liv djupt nere i lössnön. Svårt också att ta sig upp när man ramlat och stavarna nästan försvann när man skulle ta dom till hjälp. Själv hade jag huvudbry av en hund (gissa vem) som försvann vid ett par tillfällen. När vi sedan pausat och fått i ungarna lite saft och värmt upp kalla små barntår och fingrar så vände allt.
På hemvägen var det idel glada miner (nåja, nästan hela vägen) och Figo hade gjort av med så mycket energi på sina egna svängar att han nöjde sig med att hålla sig nära mig. Så går det! tänkte jag nöjt. Men när vi närmade oss bilen så hade hunden tydligen kvar energi, för han visade ivrigt att han ville springa fritt igen. Men då sa matte...... nej.
Nu har vi kommit hem lagom till mörkrets inbrott. En kompis har kommit förbi så nu blir det ett välförtjänt fika med hembakt bröd och kaffe/thé.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar