Är precis inkommen efter kvällspromenaden med hundkillarna. Jag hade med mig pipan ut också. Det är nämligen så att jag fick mig en ny pipa av uppfödarna i helgen som jag måste "köra in i ryggmärgen" på Figo. Efter en fågelsituation för Figo där jag efter stort tryck fick stopp på honom, fick jag mycket beröm av Leif men han hade en sak att påpeka ("gulp")... jag måste ha en annan pipa ("puh"). Som av en händelse hade han en extrapipa i ryggsäcken som dom så vänligt skänkte till Figo :) Det tackar vi för! Vilken skillnad, här var det rejält tryck i pipan. Det ringer nästan i mina egna öron när jag blåser stanna signalen. Har av hälsomässiga skäl fått korta ner tonen för att inte bli helt döv på kuppen ;)
Nå väl, jag tänkte att jag skulle träna lite med pipan på promenaden. "Stannaligget" fungerar ganska bra, det är ju samma typ av signal. Kanske att han är lite långsammare i uppmärksamheten, men det ska vi snart råda bot på. Inkallningen ser jag klart skillnad på. Det är en helt annan signal och när jag blåser den så stannar han upp och tittar på mig. Slår jag då ut armarna så kommer han. Efter ett par inkallningar verkade poletten i alla fall ramla ner. Jag blåste för inkallning och Figo kom i full karriär mot mig. För att uppmuntra honom och visa hur rätt han gjorde nu så satte jag mig ner på huk och slog ut med armarna. Det är mitt sätt att säga till honom att han är bäst.
Ja, inte bromsade han precis in när han såg hur glad matte var. Han snarare la in överväxeln för att så fort som möjligt komma fram och få beröm, med den påföljden att han inte hann stanna framför mig. Han sprang rakt in i mig, knockade mig rakt i vänsterögat med sin nos och jag föll baklänges. Där låg jag och tittade rakt upp i himlen... och samtidigt som tårarna sprutade ur ögat tänkte jag att det inte är var dag man ser stjärnor samtidigt som det snöar :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar