Summering av Figo-året

Figo börjar ju kunna betraktas som en fullvuxen hund vid det här laget. Om jag tänker tillbaka på året som gått så kan jag konstatera att vi hunnit med en hel del, jag och Figo (Bosco har mestadels vilat från matte, inte alls olycklig över det). Första halvan av året ägnades fortfarande mycket åt grundlydnad och kontaktövningar. Då var Figo fortfarande en slyngel som skuttade omkring som en ko på grönbete när tillfälle gavs. Han hade ännu inte fått smak på det goda livet, dvs jaktlusten låg ännu mjukt inbäddad djupt inombords.

Han var till en början riktigt foglig och jag började så smått slå mig för bröstet samtidigt som jag nöjt konstaterade att jag minsann lätt som en plätt dresserat min hund till så-gott-som-färdig-för-jakt-träning-hund. Full av självförtroende startade jag upp med lite apportträning på egen hand. Apportkompendiet som uppfödaren Leif så vänligt skickat till oss alla valpköpare hade jag slarvat bort. Men vad gjorde väl det, vi hade ju redan en hund (Bosco) som gått igenom apportbiten på bara ett par veckor. Förvisso hade jag mestadels stått som åskådare till detta, men vad tusan, hur svårt kunde det vara?

Jag började med lydnadsapport, för spontanapporten fanns inte riktigt där. Efter en vecka släppte det och Figo fullkomligt kastade sig efter apporterna. Herregud vilken gudinna man är! Egentligen borde man satsa på detta på heltid, tänkte jag för mig själv. Hundarna liksom känner av min energi och gör det jag ber dom om....... eller???

Precis i samma takt som sommaren närmade sig i början av juni, så tornade sig dom mörka apport-problem-molnen upp sig på min himmel. Helt plötsligt hade Figo bestämt sig för att detta med apport inte var något för honom. Det blev starten på en ny resa. Ni som följt bloggen vet hur jag kämpat hela sommaren. Ibland med en envishet och vilja av stål, men ibland också med en misströstan om att det inte skulle gå. Efter bra precis tre månaders daglig träning nådde vi vårt mål och jag hade kommit till insikt att jag nog inte ska syssla med detta på heltid.

Nog vaknade jaktlusten denna höst, så det räckte och blev över. Från en början släppte jag en hund som höll sig inom en spaniels radie. Som ställde fågel och faktiskt respekterade stoppsignalen från första gången, till att mot slutet av jakten ibland komma på raska ben efter en flygande skogsfågel på flykt. Den enda förtröstan jag hade då var att han fortfarande respekterade stoppsignalen.

Det är med glädje och stolthet jag går in på det nya året. Kanske vi provar våra vingar på något jaktprov, ännu en ny utmaning för oss. Det som kanske ändå värmer mig mest är att jag fått ett hundraprocentigt stöd av Figos uppfödare Barbro & Leif. Men inte nog med det, jag är så glad att vi fått en sån fin kontakt, trots avståndet det är ner till Östersund. Det känns skönt att ha någon att kontakta när det går tungt. Kanske få något tips eller några stödjande ord, eller bara ringa och vara bubblande glad när man lyckats nå sitt mål!