Idag chockerade jag, inte bara Ted utan även min kropp med en joggingtur. Ted lockade med sig Emil och jag tänkte att vad tusan, nog kan väl jag hänga med också... i min egen takt förstås. Ted påstod att det var 3 kilometer till en avtagsväg där han brukar vända och springa tillbaka. Nåja, efter att dom följt mitt tempo en bit så dom drog iväg, grabben och gubben. Skönt tänkte jag, nu får jag helt bestämma takten utan att känna mig dum att det näst intill skulle gå att promenera med mig. Efter 20 minuter insåg jag att jag nog inte orkar ända fram till "vändning". I alla fall om jag skulle orka ta mig tillbaka. Så jag vände tidigare. Förvånansvärt vad tungt det gick. Måste vara extrakilona som gör sig påminda. Men ont ska med ont förgås, heter det ju.
Väl tillbaka vid startplatsen ser jag snart Ted komma springandes. Ja nästan rusandes. Har han en björn i hälarna... eller värre! Vart är Emil, han är inte med. Så när Ted är framme frågar han lite irriterat "Du kom ju aldrig, vi har ju stått och väntat för att få se dig komma. På tillbakavägen blev jag orolig när jag aldrig kom ikapp dig. Tänkte att en björn tagit dig". Ha ha, inte bara jag som har lite björnfrossa efter denna väg alltså ;). Som skydd hade jag Figo med mig... vad nu han skulle erbjuda för skydd. Men han var glad i vilket fall och inte verkade han alls tycka att prasslandet i buskagen var annat än spännande. Vi hade nog olika teorier om vad det var som prasslade. Jag hoppas att min vän hade rätt!
Sedan ville Ted ta bilen och mäta upp sträckan. Han var också av någon anledning nyfiken på vart jag vände. Hm, varför det? Tror han att jag fuskar! Nej tack, jag sprang (nåja, lufsade) hela vägen. Då visade det sig att det inte alls var 3 km till vändplatsen, Det var 4 km, och då visade det sig också att jag faktiskt sprungit 5,5 km totalt. Inte undra på att jag tyckte det kändes drygt! Men tänk vad långt man kan komma på lite tjurighet... ja åtminstone kommer jag 5,5 km ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar