Äntligen hemma!

Idag har vi haft den årliga grillfesten med Teds farbröder och kusiner med familjer. Som alltid är det riktigt trevligt. Stället vi var på i år var helt perfekt för både barn (stora som små) och hundar... tennisbana, basketkorg och fin tallhed runt omkring. Barnen har hållit igång hela dagen och kvällen så nu sover dom gott i sina sängar. Emil blev förkyld igår och har känt sig hängig idag så det var nog lite jobbigt, om än roligt, för honom idag. Teds kusins hund är i höglöpen så det har varit jobbigt även för Figo (Bosco är ju kastrerad). Har tränat lite apportering och liggsignal men tillfället har inte varit det bästa med all "golukt" i nosen. Bosco har fått aktiveras med apportering både via sök och spår... ögonen lös av glädje på honom.

När vi kom hem fick jag en klump i magen... Paba vår katt som varit borta sedan torsdag satt inte på bron och väntade som jag hade hoppats. Då tänkte jag "honom ser vi inte mer". Han brukar aldrig vara borta länge... kommer han inte hem på kvällen så sitter han alltid vid brofönstret och vill in på morgonen. Nu hade det alltså gått två mornar och två kvällar, det bådade inte gott... men vad var det vi såg längre bort på gatan? Paba kommer gåendes, inte springandes som han brukar. När han kommer närmare jamar han och vi ser ett stort sår i huvudet på honom. Dessutom är hela ansiktet uppsvullet! In på toaletten, fram med sjukvårdslådan och börja vårdandet (ibland får man nytta av sin sjukvårdskunskap även privat). Vi rensade upp såret rejält och tvättade rent. Sen påbörjade vi en antibiotikakur (hade tabletter hemma som räcker). Visst känns det tråkigt att han är så sargad, men han är i alla fall äntligen hemma!

Bosco tittar förväntansfullt på husse...

... vid kommandot "ja!" är det ingen tvekan...

... och naturligtvis kommer han tillbaka med dummien.