Oumbärlig

Jag och Figo har fortsatt jobba på med vårt samarbete för att gå mot seger i utställningsringen *fniss*. Idag har grannen Maria och hennes hund Nova gett oss vår andra lektion i ringträning. Idag satte sig Figo inte en endaste gång! Vi gick vidare och nu ska jag stanna honom, sätta mig på huk brevid honom, stryka honom över ryggen och sidan och avslutningsvis lägga min hand i hans ljumske som ett stöd. Först då får han en godis, och han klarade det! Nu ska vi träna själva tills på torsdag och "lektion 3". Fram tills dess ska jag försöka få ta i svansen utan att han drar in rumpan, det käns som att det blir en stor utmaning. Figo gillar inte alls att jag drar ut svansen på honom men Maria har gett mig en del tips på vägen.

Hade inte i min vildaste fantasi kunnat ana att man var så oumbärlig. Tänk att det kan bli sådana reaktioner från familjemedlemmarna när mamma och frun i huset gör något på egen hand, utan att de övriga i familjen får vara med! Barnen (till viss del även maken) verkar ha en inbyggd sensor som känner av om jag tar mig tid till annat än familjelivet. Det kan tex vara toalettbesök, då någon oftast ropar eller drar i hantaget på den låsta dörren och undrar vad jag gör där inne (ja-a vad kan mamma göra inne på toaletten????). Eller när jag går iväg med någon hund och tränar lite. Då undrar någon "hur kan det ta så länge att göra det där?" eller alternativt ringer mobilen i fickan och någon undrar "när kommer du hem?" Men med lite distans till hela situationen så skulle jag inte för allt i världen vilja byta bort detta. Vill hellre vända det till något positivt och tänker att vad härligt att man är behövd. Det finns ändå nog många som inte har någon som saknar dom när dom är borta.