Julgransmysterier

Nu verkar barnen börja få julstämning. Det pratas ivrigt om att börja julpynta här hemma, och visst är det väl så att den riktiga julstämningen inte infinner sig helt förrän granen står där pyntad och doften av glögg sprider sig genom rummet. Vi brukar ha levande gran. En kompis som har lite skog brukar låta oss ta en gran från hans skifte. En del hävdar att det inte är en riktig julgran om den inte är stulen, men jag vet inte det jag.

Eftersom det av och till händer en del tokiga saker där våra hundar befinner sig, är julen inget undantag. Boscos första jul var en upplevelse. Han hade en helt annan uppfattning om varför man har träd inomhus. Vi förstod länge inte vad det var som luktade så illa... förrän vi såg honom lyfta på benet mot julens heligaste- granen! Ted gjorde sig inte rådlös, nejdå. Han hämtade sågen i garaget och kapade helt sonika av dom nedersta grenarna. Då blev vi av med lukten och hunden skulle inte ha några grenar att lyfta benet mot. Den lilla detaljen att granen nu såg för taskig ut var det ingen av oss som hade en tanke på.

En annan jul hade vi ett annat mysterium kring granen. Det är säkert fler än vi som hört att har man riktig gran inomhus får den absolut aldrig stå utan vatten i foten, för då släpper den alla barren. Både jag och Ted vattnade som besatta, både morgon, middag och kväll. Vi ville ju åtminstone ha lite barr kvar på grenarna till julaftonen. Men det var inte klokt vilken törstig gran vi hade lyckats hitta. Trodde vi ja. Det visade sig att det var fler än granen som var törstiga den julen. En företrädelsevis vit och den andra mestadels brun... hmm, vilka kan det vara?