Love, love, love!

Ted jobbar och Saga har haft dansträning så hundarna har stått i hundgården från morgonen till 19:30 idag. Ibland blir det tyvärr så, men jag får trösta mig med att dom trots allt ändå har det ganska bra på det stora hela. När jag lagt dom mindre barnen tog jag ut Figo på gården. Jag tänkte fortsätta med apporten som gick så bra igår. Eftersom jag åker bort med jobbet imorgon och inte kommer hem förrän på torsdag, ville jag verkligen köra ett pass med honom. Men oj så mörkt det är ute på kvällarna nu. Det var så mörkt att jag inte såg över gräsmattan. Då fick jag en idé... nu skulle Figo verkligen få använda luktsinnet. Jag hämtade PET-flaskan med Frolic inuti. Då skulle han ju känna godislukten även om han inte såg flaskan.

Jag kastade sedan så långt att man inte såg den, men fortfarnade helt öppet på gräset. Tänkte att man måste ju värma upp honom lite först. Jajamensan, det gick som smort. Förvisso var det ju inte så svårt, men ändå. Sedan stegrade jag svårighetsgraden eftersom: bakom en vinbärsbuske, in i häcken och sedan på andra sidan häcken. Allt gick som en dans och Figo kom tillbaka med glädje varje gång! Sista "söket" före jag skulle avsluta ville jag ge Figo en riktig utmaning. Kanske dumt egentligen, det vore nog smartare att avsluta med lite lätta övningar. Men men, det tänkte jag inte på då, ivrig som jag var. Så jag kastade flaskan över häcken ner i ett djupt dike där gräset är lite högre. Den hamnade helt osynligt. Perfekt! tänkte jag och skickade honom "sök apport!"

Figo satte av full av självförtroende efter de senaste framgångarna. Först sprang han genom mörkret fram till häcken och sökte av på insidan. Sedan plöjde han genom häcken och sökte febrilt även på utsidan, men ingen flaska hittade han. Då kom han tillbaka på gården och stannade upp och tittade frågande på mig. Där stod vi båda två och glodde på varann. Jag tänkte se om jag kunde vänta ut honom, men till sist sa jag "ja, sök" igen. Då fortsatte han arbeta. Efter en stund började jag fundera om jag verkligen är smartast i byn, som stegrade svårigheten så förbaskat... och hur skulle jag göra om han inte hittade den. Så långt hade jag inte tänkt (som vanligt). Minutrarna gick (idag var det flera) och Figo han sökte i mörkret.

Vilken känsla när jag sen ser en vit skugga som kommer springandes genom mörkret mot mig! Han hade hittat flaskan och lyckan visste inga gränser, varken för mig eller Figo. Nu har han verkligen greppat detta med att söka apporten... och jag, jag är så förblindat kär!

Love, love, love

Tack Barbro & Leif för denna underbara hund!